För det mesta utspelar sig de här deckarna om rättsarkeologen Ruth Galloway och poliskommissarien Harry Nelson i Norfolk, där de bor, men inte alltid precis i King's Lynn, där de är stationerade. Den här gången är det vallfartsorten Walsingham som står i centrum, praktiskt nog vid en tid på året när det förbereds för påsken och det årliga påskspelet, där korsfästelsen dramatiseras. Jag har inte hängt så mycket på Google Maps medan jag har läst, men förstår ändå att miljön i Walsingham är väl använd.
Det är förhållandevis rörigt ganska länge, men så brukar det vara i de här böckerna, och numera litar jag på att det allra mesta samlas ihop på slutet. Det är för det första ett fynd av ett kvinnligt lik, som praktiskt nog har setts i levande tillstånd av Ruths vän, druiden Cathbad, strax innan, när han är hus- och kattvakt i Walsingham. Det är för det andra en gammal studiekamrat till Ruth, på besök i Walsingham för att gå en kurs för kvinnliga präster i karriären, men nu mer bekymrad över att hon får anonyma hatbrev. (Senare samma år som det här utspelar sig fick förresten Church of England sin första kvinnliga biskop.) Och det är för det tredje Ruths och Nelsons relation, eller vad man ska kalla det. De har i alla fall dottern Kate tillsammans, nu fem år, men Nelson är fortfarande gift med sin fru. Hon blir dock mer inblandad i den här historien än hon har varit i någon av de tidigare. Vad som är lite ovanligt med den här delen i serien är att det knappast förekommer några gamla benrester, som skulle motivera Ruths inblandning, men hon gör sig nyttig i alla fall, delvis till Nelsons irritation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar