Det här är på utsidan en riktig tegelsten, över 500 sidor. Men det får inte avskräcka den otålige eller långsamme läsaren. Det är nämligen bara 13 textsidor på de första 100, och även därefter är det bilderna som dominerar utrymmet i liknande proportion. En antydan till det ger det övre snittet, som visar vita textsidor och svarta bildsidor:
(Mellan varje text- och bildavsnitt är det också ett alldeles svart uppslag för att markera bytet och sätta stämningen.)
Innehållet i den formmässigt originella boken är också tvådelat. Texten består av en dagbok från 1982, skriven av Mary, som bor på Thornhill. Det är ett hem för föräldralösa flickor, en inrättning av en sort som inte längre finns, och som jag kanske tänkte mig hade upphört redan då. I bildberättelsen, som utspelar sig 2017, flyttar flickan Ella in i ett hus vars bakgård vetter mot Thornhill, nu sedan länge stängt och förfallet, och suggestivt illustrerat av författaren själv i den här stilen:
Men huset verkar inte vara alldeles tomt.
Jag vet inte om det är formen som förför mig, men jag tycker faktiskt att det här var något av det bästa jag har läst i år. Upplägget med en berättelse i nutid och en i dåtid som flätas in i varandra är egentligen inte originellt, även om de inte brukar knytas ihop på det sätt som det görs här. Men det är något med växlingen mellan text och bild, och framför allt bildernas förmedlande av precis de rätta detaljerna i förhållande till dagbokstexten, som är alldeles enastående.
Boken hittade jag på bibliotekets ungdomsavdelning, hyllan för nyheter, och den verkar kategoriseras som "young adult" av nätbokhandlarna. Man får nog inte vara alltför ung för att klara av det här, men det vore synd om vuxna inte hittade till den här läsupplevelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar