Den som har följt den här bloggen vet att jag gärna läser kompletta författarskap kronologiskt. Nackdelen med det är att det kan bli rätt lite tid för att läsa annat. Årets projekt av det slaget är Leif GW Perssons tolv kriminalromaner, vilket på ett osökt sätt blir en i månaden. Det känns betydligt mer hanterligt än Stieg Trenter med 27 böcker och Maria Lang med 42.
Denna hans första bok är nu, över fyra decennier senare, en klassiker. Det är väl inte längre en spoiler att den bygger på Geijeraffären, och att det även här förekommer en justitieminister som går till prostituerade. Men det dröjer innan handlingen kommer fram dit. Innan dess vindlar det hit och dit, det spanas och slås till och ingenting verkar höra ihop, men det sistnämnda är förstås inte sant.
Här och var hör man författarens röst, även om den inte är så utpräglad som den har blivit på senare år. Det är också en otidsenlig men trivsam ton där författaren ibland skrider in och talar med läsaren. Jag kan tänka mig att alla inte uppskattar det, men jag är lättköpt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar