139. Stieg Trenter. Hur man skriver deckare

Storytel har också e-publicerat den här essän där Trenter berättar om sitt skrivarbete. Har man läst hans romaner och sett utvecklingen av dem blir man kanske inte överraskad av att få reda på att han inte är så road av minutiös planering. Mest intressant tycker jag är bakgrund om hur hans tidiga böcker Som man ropar och I dag röd kom till.

138. Stieg Trenter: Minnen för miljoner

En bra sak med Storytel är att man kan kompletteringsläsa Stieg Trenters återstående produktion, särskilt den som är svår att få tag i på annat sätt. Det här är två fotbollsreportage, om Nisse Liedholm respektive Kurre Hamrin, som tryckts om i liten upplaga, men här tillgängliggjorts. Jag hade inte läst det om det inte vore Trenter, eftersom jag är närmast aktivt ointresserad av ämnet. Trenter lyckas ändå få med mig genom sitt driv i berättandet, som känns igen från hans mer centrala verk.

77. Jakob Nilsson: Sturemordet

Det tredje Trenter-baserade seriealbumet av Jakob Nilsson tar sig an en av de mest suggestiva miljöer som Trenter använde för själva mordet. Det är Sturebadet, som syns på omslaget, och mer specifikt störtar liket ner genom ett glastak. Själva boken är medelgod i Trenters produktion, skulle jag vilja säga, och den här versionen gör boken rättvisa, varken mer eller mindre.

Det är fortfarande väldigt snygga miljöer, som här Harry Fribergs tidstypiska kök:

Det jag fastnade för som tidstypiskt när jag läste boken, att Friberg har kobratelefon, har inte kommit med, utan han har kvar sin gamla svarta bakelitapparat. Tyvärr är det den här gången ett par saker i texterna som jag tycker skämmer det fina helhetsintrycket. En misstänkt byter förnamn fram och tillbaka, och det är en viss förvirring vad gäller duande och niande, där "du" (och "hej") används tillsammans med titlar på ett sätt som känns mindre autentiskt.

75. Jakob Nilsson: Färjkarlen

Det här andra albumet av Jakob Nilsson med Stieg Trenter-deckare som förlaga bjuder på små belöningar för den uppmärksamme. Både Trenter och K W Gullers (förebilden till Harry Friberg) dyker på sätt och vis upp, men jag ska inte avslöja var och hur. Och den av mig tidigare efterlysta närbilden av någon måltid kommer här och fyller en halv sida:

Av helt privatnostalgiska skäl tyckte jag det var roligt att en Saab fick vara med lite:



Det flödar över av både Stockholms- och Göteborgsmiljöer, så jag har inte tagit mig tid att lokalisera alla, men eftersom en av dem var försedd med adress använde jag min favorit Google Maps. Här är det Harry Friberg som kommer till Högbergsgatan 76B på Söder:



Det är ju tydligt att tecknaren har gjort sin hemläxa. Telefonkiosken är förstås borta vid det här laget, men när man läser förlagan är det frågan om den alls har funnits, för Friberg ringer från en tobaksaffär i närheten:

Den "mjölkvit[a] triangeldosa[n]" syns lite dåligt, men ställer man sig nära syns den (eller eventuellt dess efterföljare).

Det är som synes väldigt snyggt och den avskalade stilen (som jag har läst mig till heter ligne claire) passar förstås särskilt väl till något som utspelar sig 1961. Kongenialt, kunde man säga om det inte läte så pretto.

74. Jakob Nilsson: Roparen

Förra årets läsprojekt på den här bloggen var ju Stieg Trenters 25 romaner och två novellsamlingar. Sedan har jag fyllt på med lite mer Trenter-relaterat, men eventuellt är det nu på sluttampen. Jakob Nilsson har tecknat tre seriealbum (hittills, ska man kanske säga) med utgångspunkt i tre av Trenters deckare, varav detta är det första. Det kom redan 2008, så jag är ju inte på något sätt först på bollen, men nu tänkte jag de kunde få bli en liten dessert till smörgåsbordet av rysk kaviar, saltkött och tårande västerbottenostar.

Mina förhoppningar när jag läste själva boken kommer inte på skam. Det är oerhört välgjort vad gäller miljöer - både ute och inne - och sådant som bilar och kläder, för att nämna något man ofta fäster sig vid hos Trenter. Riktigt snyggt är det att huvudpersonen har röd kappa och syns i den annars inte så färgglada folkmassan:

Ett annat tjusigt grepp är att återblickarna är tecknade i svartvitt. Skulle jag önska mig något vore det kanske att få ett par närbilder på maten, som nu skymtar förbi lite för anonymt för att riktigt matcha förlagan.

Man kan fundera över vad som har styrt Jakob Nilsson till att välja just denna av Trenters romaner att börja med. Den är inte något av hans toppnummer, om än långt ifrån sämst. Den saknar också Vesper Johnson som utredare och blir därför en annan sorts bok än när Harry Friberg och han får samspela. Men han kommer med i de två andra albumen, om jag har rätt för mig. Förebilden till Friberg, fotografen K W Gullers, och Stieg Trenter var ju som bekant goda vänner i verkligheten, och fångades på bild i Stieg Trenters Stockholm, som jag läste tidigare i år. Här har av allt att döma Jakob Nilsson utgått från samma bild när han tecknar dem mitt i steget:

15. Stieg Trenter: Stieg Trenters Stockholm

Nästa nummer på listan över böcker om Trenters böcker är den här, som koncentrerar sig på miljöerna i de böcker som utspelar sig i Stockholm och illustrerar dem med bilder av K W Gullers, förebilden till Harry Friberg:

Det betyder att den utelämnar några böcker, antingen för att Friberg inte är med eller för att de utspelar sig på annat håll. Den går ändå utmärkt att parallell-läsa med föregående och återberättar mindre av handlingen.

Efter denna huvuddel av boken följer ett utdrag ur en bok om Gamla stan som Trenter och Gullers gjorde tillsammans. Där får man förstås följa med till Cattelin och se sniglar hällas i kastrull och till Bergfalks och titta på om inte rysk kaviar så i varje fall lax. Ett roligt inslag är också en faksimil av en realskoleuppsats av en ung blivande Trenter över ämnet "Vad jag skulle visa en turist, som första gången besökte Stockholm".

14. Claes Rydholm: På tur med Trenter

Som efterrätt till förra årets Trenter-läsning tar jag nu några böcker med olika perspektiv på hans författarskap. Senast var det mat, nu är det bilar. Bilden föreställer från vänster Stieg Trenter, en grön Plymouth och K W Gullers, förebilden till Harry Friberg.

Jag har ju själv reflekterat över det men är ändå glad för bekräftelsen att Harry Friberg är "en av huvudstadens absolut bästa taxikunder", förutom att han har egna bilar som han byter nästan varje år. Här är varje bok illustrerad med ett par bilder, ungefär så här:

där jag också lade märke till Fribergs nya Hotchkiss. Det är den till vänster, till höger är det Vesper Johnsons tjänstebil, en Buick. Vi får reda på att Trenter själv hade en Hotchkiss, liksom hans eget bilinnehav ofta var en förebild till Fribergs.

Det är också ett par sidor om handlingen, där jag tyvärr tycker att det refereras för mycket, även om ingen mördare avslöjas. Men om jag hade tänkt läsa böckerna för första gången hade jag nog tyckt att det var information i överkant om vad som händer.

Det är tydligt att författaren gillar både Trenter och bilar, det senare minst lika mycket som det förra. Därför är det också ganska nördigt (i positiv bemärkelse) med uppgifter om generalagenter, nypris och reflektioner såsom att en medverkande "kör därifrån i en grön Volvo som måste vara en PV444. Amazonen fanns visserligen på marknaden 1957, men inte i grön färg." På rätt sätt är det faktiskt ganska roligt även för den som inte alls är lika bilintresserad.

1. Ulla Trenter: En Jurybok om Stieg Trenters mat

Som en bonus till 2015 års Trenter-projekt lånade jag före jul hem den här lilla boken om maten hos Stieg Trenter, skriven av hustrun Ulla. (På omslaget äter hon lunch med make, dotter och - till höger - fotografen K W Gullers, förebilden till Harry Friberg.) Hon inleder med att citera ur den inledning jag fotograferade av från den första Harry Friberg-boken men - här dricker Friberg Vino Tinto i stället för Vino Rosso! Nu har det framgått på olika håll att Trenter bearbetade sina romaner inför nyutgåvor, så det behöver inte vara ett misstag. Mitt exemplar av Farlig fåfänga är alls ingen förstaupplaga, så det kan ha justerats på vägen.

Om man som jag har läst hela raden om 25 romaner från 1943 till 1967 är det ganska mycket av de utvalda godbitarna som man känner igen. Här finns oxfilén när Friberg och Vesper Johnson äntligen blir du med varandra, delikatessassietterna i Tragiskt telegram och Som man ropar..., spagettin i Milano i Tragiskt telegram, piggvaren på Rosenbad i Eld i håg, picknicken i baksätet på en polisbil i Roparen, piggvarscevichen i Färjkarlen (med förslag till recept på det som i romanen anges ha "halvdussinet hemligstämplade ingredienser"), sillsmörgåsen på Stallmästargården i Sjöjungfrun, sandvikarna på Riche i Guldgåsen och Peggys smörrebröd i Flickan som snavade på guldet. Samt mycket annat som jag kände igen utan att ha fastnat för det så att det har kommit med i respektive bloggpost.

Angående Vesper Johnsons craving för ansjovissmörgåsar så verkar den ha delats med författaren själv; Ulla vittnar om att han uppskattade danska smörrebröd, men "En av Stiegs svenska favoriter var ägg och ansjovissmörgås, just så som man fick dem på de gamla ölkaféerna." Det är heller ingen överraskning att han under 50-talet fick en stor kärlek till Italien och dess mat (och dryck).

Det är ingen fullständig genomgång av all mat som ätits i alla böckerna, men fem av dem gås igenom systematiskt, och det blir ganska intressant som vittnesbörd om hur tiderna och smaken förändrades. Sedan finns det lite recept, som alltför ofta bygger på ingredienser och metoder som jag inte riktigt behärskar (men sugen blir man). Gravad strömming ska jag i alla fall prova, liksom arancio al cardinale, som är en apelsin, skalad med kniv, så allt det vita är borta, ställd på en ananasring, toppad med en persikohalva och ett cocktailbär. Den verkar dock vara hämtad från parets favoritrestaurang i Florens och inte från någon av böckerna.

Sist finns också en bibliografi, omtryckt från tidskriften Jury, men ändå nyttig för den kalenderbitare som inte har uppgifterna på annat sätt.

127. Stieg Trenter: De döda fiskarna

Sista delen i årets Trenter-projekt är en postum novellsamling, där åtta berättelser i olika längd samlats ihop för utgivning i Bonniers kriminalklassiker. Eftersom de varierar i längd från fem till drygt sjuttio sidor och är publicerade under en period på trettio år får man inte bli besviken på att de rimligen inte kan uppfattas som en genomtänkt helhet. Snarare är det väl en bonus att detta material letats upp och publicerats i åtkomlig form för alla kalenderbitare.

Den äldsta, av en nittonårig Stig Johansson, den blivande Trenter, men här under annan pseudonym, är närmast en spökhistoria, och får inte heller någon naturlig förklaring på slutet. En av de sista är snarast en rysare om ett par under skilsmässa som spelar ett intrikat psykologiskt spel gentemot varandra i tron att var och en håller på att bli mördad av den andra. Den idén hade jag gärna sett använd i något längre sammanhang. Här och var känner man alltså inte riktigt igen Trenter, om man har färska intryck av hans samlade produktion och är van vid att det mesta är romaner om Harry Friberg och Vesper Johnson, som löser mordgåtor (och åker taxi och äter rysk kaviar). Men vissa små drag kan man le igenkännande åt.

Redan 1939, i den annars inte så minnesvärda titelnovellen, använder han knepet att placera in historien rätt i tid genom att anspela på en verklig händelse. Eftersom berättelsen utspelar sig i London är det Randolph Churchills (son till Winston) bröllop (den 4 oktober 1939, har jag tagit reda på) som genom att figurera i en tidning får markera att novellen utspelar sig samma år som den publicerades. Det bör ha varit tydligare för den samtida publiken än för dagens.

Och 1947 har han hittat stilen med denna inledning, som i alla fall jag uppfattar som nästan parodiskt trentersk:

Dimman steg upp ur Nybroviken, gled i tunga våta sjok in mellan de nakna svarta trädkronorna i Berzelii-park, lade sig som en strategisk rökridå framför Berns och trängde sakta in över Norrmalmstorg.

Men det är i "Mördande fanfar" från 1944 som jag tycker han kommer närmast sig själv, så att säga. Det handlar om en Harry Ryman [sic] som är på operabesök, och påminner faktiskt inte så lite om Rosenkavaljeren i sitt springande bakom kulisserna. Även om det är spännande medan det pågår tycker jag inte riktigt att gåtan håller måttet; det är nog för många trådar för det korta formatet. Men den innehåller en assisterande kavat ung dam, precis som det ska vara.

Allra sist innehåller samlingen den ganska långa "Döden på studieresa" från 1963, där dialogerna har skrivits av Ulla Trenter. Eftersom det handlar om en gymnasieklass med bara flickor på resa till Rom kan nog den uppdelningen ha varit klok. Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om den; å ena sidan är historien mer än lovligt baserad på sammanträffanden (bildligt och bokstavligt), å andra sidan är det något med skolresemiljön som gör att det inte kan bli riktigt dåligt. I början kunde det rentav vara Maria Lang, när 29-åriga Brita Bengtsson får ta över ansvaret för en latinklass på näst sista året utan att någonsin ha undervisat förr. Denna fiktiva kusin till Puck Bure har också sin Einar i form av en rödskäggig historielärare, som på egen hand hamnar i Rom samtidigt. Nu lär ju Maria Lang och Stieg Trenter ha varit goda vänner i verkligheten, trots konkurrensen å yrkets vägnar, men nog ligger han farligt nära att plagiera Langs andra bok Farligt att förtära.

Helt på sin egen planhalva är han dock i vissa delar, när fröken Bengtsson och den rödskäggige kvällen före avresan äter "glasmästarsill, salt kött och en imponerande ostbricka" på Den Gyldene Freden, följt av "halstrad piggvar med oliver och tomater", som Trenter ju dessutom återkom till några år senare. På planet till Rom får flickklassen "räkcocktail och kyckling", vilket man nog inte kan räkna med nuförtiden, annat än i en klass som inte gymnasieklasser har råd med. Sedan betas det av sevärdheter i en takt som gör att döden har svårt att få den plats den borde ha i en deckarnovell, men det är i alla fall fröken Bengtsson som ska mördas, förstår man, och hon tror att det är några av hennes elever som ligger bakom. Den delen av historien känns löst påhängd, och bättre blir det inte av att berättarperspektivet skiftar från jag-form (fröken Bengtsson) till allvetande mitt i jäktandet mellan nattklubbar och zoologisk trädgård. Men jag tror, alla invändningar till trots, att den kan duga som guidebok för Romresan, för sevärdheterna är ju desamma nu 50 år senare.

Därmed är alltså Trenter-projektet avslutat. (2016 blir det ett annat projekt.) Med bok nummer 127 för i år landar jag dessutom snyggt på genomsnittet för perioden 2013 (128) och 2014 (126), som den här bloggen omfattar.

122. Stieg Trenter: Flickan som snavade på guldet

Trenter var ingen flitig novellförfattare, men kom ut med denna samling 1962. Den kostar omotiverat mycket i den enda upplaga som kommit ut före den här, som är från 2000. Här förekommer varken Harry Friberg eller Vesper Johnson, men tre av de fyra novellerna har den obligatoriska kavata unga damen i huvudrollen, hon som annars brukar sova på soffan hemma hos Friberg. I Ulla Trenters En Jurybok om Stieg Trenters mat, som jag hoppas kunna återkomma till så småningom, finns en gedigen bibliografi, där det framgår att alla fyra är publicerade tidigare i andra sammanhang.

Först är det en polis med vidhängande prisbelönt polishund som kallas till ett bageri i en fiktiv köping i Dalarna, där det spökar. Känner man Trenter vet man att det har en naturlig förklaring, eller i alla fall en förklaring som inte är övernaturlig, för särskilt naturligt känns det inte, tyvärr.

Sedan är det en ganska bra historia om ett överfall och en försvunnen summa pengar, som den kavata unga damen, för tillfället advokatsekreterare, tar sig an. Bortsett från att jag förstod hur det hängde ihop samtidigt som hon gjorde det, tyckte jag att det i sitt format var helt passabelt.

En kort historia om en tågresa från Paddington (dock inte 4.50) lämnar inga djupare spår. Roligast för den som har läst resten av Trenters produktion är att ramberättelsen utspelar sig i Gryts skärgård, liksom i Aldrig näcken, en av hans bästa romaner.

Och så är det den sista, långnovellen med samma titel som samlingen. Den kavata unga damen reser till Köpenhamn med två väninnor och råkar ut för diverse ruskigheter. Mest känns det som om hon far runt stan till fots, med taxi eller med bryggarkärra (Carlsbergs, förstås!). Historien har jag svårt att engagera mig i, men det känns som om Trenter har tagit in på ett hotell någon vecka och gått runt på stan och antecknat och fått ihop tillräckligt med ramverk för att placera in sin damsel in distress. Det är också gott om småroliga detaljer av den sorten som inte får plats i de tre andra, kortare, berättelserna, men som finns i Trenters romaner:

När färjan lägger ut från Malmö skriker en kvinna från kajen: "Mats, Mats! Köp tre kilo smör, du, i stället!" På färjan äter de smörrebröd: "Marianne petade bort kraftskyen från leverpastejen, den dallrade så "äckligt", men glad var Peggy, ty det var det bästa hon visste." (Man undrar om det är något barn Trenter som klagat över dallret någon gång.) Jag har inte gått i Peggys fotspår med Google maps, men kan i alla fall identifiera Helligåndskirken och Vor Frelsers Kirke, med "en egendomligt virad tornspira". Magasin du Nord verkar också ligga där det ligger nu. Eventuellt tar jag med boken på en Köpenhamnsutflykt någon trevligare årstid.

Tre av novellerna lyckas jag använda för den pågående novellutmaningen:
10. En novell som handlar om ett djur: Spökjakt med hund
25. En novell som utspelar sig i en stad/på en plats som du har besökt: Sista tåget från Paddington
34. En novell som handlar om att resa: Flickan som snavade på guldet

118. Stieg Trenter: Rosenkavaljeren

Det här blev Stieg Trenters sista bok, eftersom han avled samma år som den kom ut, 1967. Det innebar att hustrun Ulla fick göra en större insats än tidigare år:

Enligt vad man kan läsa sig till var boken knappt påbörjad när Trenter avled i början av juli. Det betyder att den intressant nog utspelar sig efter författarens egen död, i "sommarens första augustivecka", med början "en lördag" när "Ulrik hade namnsdag". Det placerar handlingen till den 5 augusti 1967 och ett par veckor framöver. Som nästan alltid hos Trenter är det alltså sommar, och den här gången rejäl värmebölja.

Man känner igen en hel del annat också, om man har läst alla de tidigare böckerna. Vesper Johnson gör en sen entré, men sedan kan man på bara några sidor bocka av "en rikt modulerad [...] stämma", "en bävernäsa och en välansad mustasch", hans "typiska knäande gång", en "extrahög klack" och "monokeln". Harry Friberg har sedan ett par år övergivit sina Hofnar-cigariller och röker i stället Partagas. Det äts och dricks också som vanligt, den här gången ovanligt mycket sherry, tycker jag. Eventuellt ska det vara någon klassmarkör, eftersom handlingen utspelar sig i kretsar runt UD och Operan. Annars står kriminalintendenten själv för det genom att flyga första klass: "- Madame, ingenting skulle kunna få mej att lämna terra firma om jag inte serverades kaviar och champagne, och så länge dom inte gör det i turistklass, håller jag mej därifrån."

På vissa sätt märks det att det nu är andra halvan av 60-talet. En misstänkt känns igen eftersom han bär nylonrock (i värmeböljan, vilket måste ha varit oerhört klibbigt och äckligt). Det kommenteras också en del modern brottslighet, relaterad till narkotika och våldsdåd av en annan sort än de förfinade societetsmord (och hederliga slagsmål) som polisen tidigare mest har hanterat. Ett par gånger berörs "den snart stundande omläggningen till högertrafik". Och eftersom Friberg bor kvar vid Brunkebergstorg kan han osökt berätta om de fortsatta rivningarna i Klara:

Brunkebergstorg låg härjat och skövlat av grävskopor och caterpillars, och endast en bit fanns kvar av Televerket som något slags Potemkinkuliss. Den enda fördelen med förödelsen var att jag från mitt vardagsrum fått den mest hänförande sjöutsikt, en verklig turistvy där inte ens Stadshuset med sina tre kronor saknades.

Annars kan man med Google Maps vandra i herrarnas fotspår och hitta "en glasad port med siffrorna 5-7" på Adolf Fredriks kyrkogata och ett hyreshus som spelar en viss roll på Tulegatan 5:

Man kan också följa med dem till Rom, där Friberg bor på Hotel Hassler, synnerligen centralt och tydligen kvar på samma ställe även idag. Där kan man till och med gå in och se hur det ser ut i foajén (eller såg ut när Google Maps var där):

Det går ganska fort både till och från Rom, men Friberg hinner både fotografera svenska företag och besöka svenska ambassaden och Svenska institutet. Där är vad jag förstår samtliga medverkande fiktiva, men i upplösningen på Operan lånas det på ett olyckligt sätt från Maria Lang på så sätt att även helt levande operasångare får passera i korridorerna, till exempel Rolf Jupither, Gunilla af Malmborg och Elisabeth Söderström. Det draget hör till det jag har svårast för hos Maria Lang, och det fungerar inte bättre här, tyvärr.

Själva gåtan är ungefär som Trenters senare har varit, nämligen ganska virrig. Det råkar mest bli så att någon avslöjas som mördare; att själv följa med i spåren är inte att tänka på. Särskilt inte när man på sidan 196 av 198 får höra av Vesper Johnson "Det är nämligen en genomgång via de franska fönstren däremellan." Inte för att jag hade vetat vem det var ändå, men sådant får detektiven gärna tala om när han upptäcker det.

108. Stieg Trenter: Sjöjungfrun

Årets Trenter inleds den 1 april, vilket spelar en viss roll. Harry Friberg kommer till Arlanda från ett jobb i Rio, och det är en tidsmarkör med tanke på att han tidigare nyttjat Bromma, men i en av de allra första böckerna faktiskt också hade anledning att besöka Brommas föregångare Lindarängen. Det framgår ganska snart att den 2 april är en lördag, vilket ger oss året 1966, som vanligt samma år som boken kom ut på hösten. Det är inte mycket till vår - för första gången, tror jag, förekommer snö hos Trenter.

Friberg är sugen på en smörgås, så taxin från Arlanda får vänta utanför Stallmästargården:

Mackan kom verkligen snabbt, en kulle av sillbitar av mognad inläggning på snedskuren vörtlimpa med en botten av tunna potatisskivor och ett krön av lökrundlar och hackad dill. Därtill Carlsberg och en Aalborgs Jubileums.

Sedan blir det Norra Kungstornet, Kungsgatan 30 (där det gäller att minnas att det fortfarande är vänstertrafik för att inte börja undra hur chauffören kör egentligen) och en ingående beskrivning av "de bägge assyriska atlasjättarna" som man fortfarande kan titta på med Google maps. Allt är med andra ord ungefär som det brukar, och det fortsätter ungefär på samma sätt som vanligt med lite taxi, lite restaurang och rätt mycket alkohol både ute och hemma. Nu verkar Friberg ha kommit sig upp så att han röker riktiga cigarrer och inte Hofnar och dricker fin sherry när det inte är Carlsberg.




Sjöjungfrun i titeln är ett spädbarn, som återfinns i en korg i fotostudions farstu, och sedan följer med hela vägen till upplösningen. Det är nog meningen att det ska vara lite roligt att ungkarlen Friberg är så tafatt med barn, men nu känns det bland det mest ålderstigna i boken. Det hade nog inte förekommit att en grannfru till kamrer Hymling hade ryckt ut över halva stan en sen fredagskväll för att förbarma sig, delvis över barnet men mest över stjärnfotografen. Senare löses situationen genom städslande av tre barnsköterskor med stärkta mössor, som delar upp dygnet i åttatimmarspass. När det blir för jobbigt att hysa den improviserade familjen hemma på Brunkebergstorg tar man i stället in på Grand. Praktiskt nog utspelar sig dock stora delar av boken i Köpenhamn och Göteborg, där Park Avenue har passande sviter. Pengar verkar det finnas gott om.

Mordintrigen, där förstås flickan spelar en viss roll, äger rum i redarkretsar. Redarfamiljen heter Snell och har ett sedan några generationer etablerat rederi med både oceangående passagerarfartyg och annat. När det börjar bli tätt mellan sysslingarna känner jag att ett litet släktträd hade varit på sin plats, även om allting noga redovisas (så man kan lägga ett bokmärke där och bläddra tillbaka).

Mycket tycker jag påminner om Broströmskoncernen, faktiskt så mycket att jag beställde fram en historik om den på mitt närmaste universitetsbibliotek. Ju mer jag bläddrar i den, desto mer hittar jag som påminner. Här finns en arvtagare som inte riktigt räcker till för sin uppgift. När det blir för jobbigt hemma reser man till Schweiz eller Nordafrika. Sysslingar ska vi bara inte tala om. Och både Snells och Broströms jubilerar och avser att uppmärksamma det med en bok. Om jag femtio år senare gör den här kopplingen undrar jag hur det tänktes när boken var ny.

Vesper Johnson dyker förstås upp efter ett tag, men han deltar inte i den måltid som två bröder Snell bjuder Harry Friberg på deras Stockholmskontor:

- Snöriporna är inhandlade hos Krantz i Östermalmshallen, förstås. Vi vet att ni är en gourmet, herr Friberg! [De har kanske läst tidigare böcker.] [...] Räkorna är handplockade nere hos Bergfalks i Gamla Stan, liksom rensteken. Den rökta ålen kommer från Gryts ålrökeri [som också har förekommit förr!].

Däremot får han långt om länge sin piggvar "på italienskt vis med tomater, oliver och hederlig Karl Johan-svamp". Till detta och annat dricker han numera Ramlösa, ett så markant avsteg mot tidigare vanor att det borde kommenteras, men det har jag i så fall missat. Annars är han sig lik, varje kännetecken (extrahöga klackar, knäande gång, strykande av mustasch, dinglande med monokel) nämns en gång, utom hans "rikt modulerade stämma", som förekommer minst två.

Det känns alltså inte så lite manierat och själva gåtan är bara halvt engagerande. Upplösningen bygger på mer än en detalj som vi inte har fått reda på tidigare, och det retar mig mer än om jag hade missat dem aldrig så tydligt uppvisade. Men vid det här laget tror jag Trenter hade sin läsarskara som köpte eller fick boken till jul, så varken han eller förlaget behövde anstränga sig som tidigare. Det är tråkigt med tanke på hur bra han kunde vara som bäst.

104. Stieg Trenter: Tolfte knappen

Början av den här Trenter-deckaren är något av bästa jag har läst av honom på länge - fullt i klass med hans allra bästa från sent 40-tal. Den obligatoriska unga damen, Harriet, kör bil genom Halland (före motorvägens tid - ett tidsdokument bara det) och kommer till Varbergs fästning där hon råkar bli inlåst i museet över natten. Både kulknappen som Karl XII ska ha skjutits med och Bockstensmannen figurerar, och miljön utnyttjas på ett utmärkt sätt.

Så småningom hamnar berättelsen förstås i Stockholm och Harry Friberg blir inblandad, den här gången lite krampaktigt, tycker jag, genom att han på hemväg från ett uppdrag i Brasilien träffar Harriets pappa på Kastrup, när denne är på väg till Lissabon i affärer. De känner varandra från förr, och Friberg får i uppdrag att ta hand om Harriet eftersom hon kan antas vara uppskakad på grund av att hennes förre fästman hittats mördad. Det skakar henne inte nämnvärt, men det finns förstås en koppling till Varberg som gör att hon ändå blir inblandad.

Efter ett tag meddelas datum och veckodagar som vanligt, och det visar sig vara början av juli, och året måste vara 1965, då också boken kom ut. På ett ställe talas det om att slaget vid Poltava ägde rum för 257 år sedan, men det måste vara fel, för då hamnar man på 1966. Man får också i förbigående reda på att Vesper Johnson har födelsedag den 9 juli (och att den iranska kaviar han firar med kostar 510 kronor kilot).

Efter den lovande inledningen tycker jag tyvärr att boken tappar stinget. Det är en del måltider som vanligt, kanske lite mindre taxiresor (men de förekommer), lite gnabb mellan Friberg och Johnson (men mindre än vanligt) och ett återintroducerande av greppet att Friberg sätter sig vid sin Facit-skrivmaskin och försöker sortera bland hypoteserna. Upplösningen är ganska virrig och långt under Trenters vanliga klass. Han ska heller inte försöka skriva farsscener bestående av att de misstänkta en efter en dyker upp hemma hos Friberg och utfordras med skinksmörgåsar på kavring (så länge den räcker), bredda av Harriet, för finns det en kvinna till hands ställer sig förstås inte värden själv med sådana sysslor.

99. Stieg Trenter: Guldgåsen

Mitt exemplar av årets Trenter har den tidigare (i 1948, 1955 och 1958 - under skyddsomslaget - års böcker) uppvisade spindelnätsmönstrade pärmen från Bonniers, dock denna gång utan angivande av "Bonniers Folkbibliotek". Nu har det hunnit bli 1964, framgår av de angivna datumen och veckodagarna. Det är augusti med kräftpremiär och så småningom också Lovisas namnsdag, som då också firades som drottning Louises namnsdag med flaggning, som får en alldeles speciell innebörd mot slutet. Då har det gått ett par veckor och under tiden har Harry Friberg inte bara hunnit assistera Vesper Johnson med en mordutredning och en picknick, utan också sköta sitt arbete som fotograf med resor till såväl Brasilien som Liberia, där svenska företag kallar på hans tjänster.

Annars äts det till exempel "sandvikare" på Riche, "inte större än femöringar", låt vara att femöringarna ju var större då än senare. Då kan däremot inte Vesper Johnson vara med, för "han har fått ett oväntat besök av kriminalchefen i Ghana", meddelar hovmästaren, när Friberg har bänkat sig. Senare ställer sig Johnson att laga svampstuvning (smörsopp) hemma hos Friberg, men till att rensa och hacka svampen nedlåter han sig inte, det får den obligatoriska unga damen ta sig an. Där visar det sig också att han har börjat röka igen, när det nu blev, efter att han slutade och blev närmast fanatisk antinikotinist. Friberg röker förstås fortfarande cigarrcigarretten Hofnar, men det känns numera som ett lite påtvingat manér.

Till tidsfärgen kommer också att rivningarna i Stockholm nu slutligen har tvingat Studio Friberg att flytta från Mäster Samuelsgatan till Norra Kungstornet, varifrån Friberg promenerar hem över "de knyckiga träbroarna som ledde över kullerstensåsen Brunkebergs blödande sår". Själva tornet spelar en viktig roll vid mord och lösning, så det är på sätt och vis en lyckad flytt. Inte minst utnyttjas den höjdskillnad som finns mellan Kungsgatan och Malmskillnadsgatan, som gör att man kan komma in och ut på olika sätt i skyskrapan.

Bland milstolparna i Trenters universum märks också i förhållande till föregående år att Ulla Trenter nu har flyttat från baksidan till framsidan av titelbladet:

94. Stieg Trenter: Dvärgarna

Trenter har kommit fram till 1963, och det utspelar sig i maj. Om det är utgivningsåret vågar jag inte svära på, för han är vagare än vanligt vad gäller datum och veckodagar, som brukar vara mitt sätt att kolla. Det som ändå gör att jag gissar på 1963 är en anspelning på utsikten mot "byggklossen till höghus borta i Marieberg dit statsministerns flyttlass redan dragit", och det huset anges vara byggt 1962. På grund av rivningarna i Klara står Studio Friberg inför en flytt, till norra Kungstornet. Fribergs bostad vid Brunkebergstorg verkar dock klara sig.

För första gången i Trenterprojektet visar jag upp en originalupplaga, inte för att jag samlar just på sådana, utan för att det har fallit sig så att det var så jag kom över denna del . (Den kostade 45 kronor 2002, för övrigt.) Här är också en liten bonus på baksidan av titelbladet där det för första gången står:







På baksidan är det däremot Stieg själv som poserar med utsikt över Stockholms centralstations vänthall, en miljö som återkommer i boken. Det var alltså inte Liza Marklund som var först med att vara omslagsporträtt på sina egna böcker.

På baksidan varudeklareras också att "den hisnande spänningen löser sig i en hårresande kulmen - en makalös upplösning på en detektivroman i översta toppklassen". Det låter för mig som om man inte riktigt tror att Trenter säljer sig själv längre.

Historien är inte Trenters starkaste. Jag har svårt att engagera mig i de olika turerna, och upplösningen kommer helt utan sammanhang med vad som förekommit tidigare. Den trogne köparen av Trenter när det begav sig fick ändå vad man kunde förvänta sig: taxiresor och restaurangmåltider, en övernattande ung dam hemma hos Harry Friberg och en supé med Vesper Johnson, dock för året utan rysk kaviar, men med renstek, hemlagad (av Vesper, men hemma hos Harry) omelett och västerbottenost. På restaurang är det mest minnesvärda ett besök på Oxen (då ännu inte spelklubb med Palmemordsanknytning), där det äts kyckling med paprika. Vid några dagars arbete i Amsterdam går Friberg och medföljande dam också på "en av Europas bästa kinesrestauranger", snett över gatan från Hotel Krasnapolsky, som verkar ligga kvar.

Förvånande är att Harry Friberg i en dialog säger sig inte ha tv. Han har alltså gjort sig av med den apparat som var ny i 1959 års bok (men han är ju så lite hemma att han kanske inte tyckte det var lönt). Lika förvånande, men kanske helt naturligt 1963, är att Stockholms central har en öppen biljettlucka klockan fyra på morgonen.

88. Stieg Trenter: Sturemordet

För första gången har jag svårt att få ihop veckodagar och datum med vilket år det förutsätts vara. Det är tydligt (nästan övertydligt) att berättelsen börjar en måndag, och det anges också att det är den 24 maj, samma dag som de historiska Sturemorden. Det berättas också att de ägde rum för 395 år sedan, och då ska det vara 1962, samma år som boken kom ut. Men då var den 24 maj en torsdag, enligt alla tillgängliga uppgifter. Jag lämnar den frågan lite otillfredsställd, eftersom det alltid har stämt så bra tidigare, men jag kan inte hitta någon annan förklaring än att Trenter medvetet eller omedvetet har låtit den här detaljen avvika från verkligheten.

Annars är verkligheten från det aktuella året närvarande som den brukar. Harry Friberg har kobratelefon, och mordoffret har "en direktörsvagn, Volvo Amazon". Stora världen gör sig påmind genom en anknytning till kriget i Algeriet och OAS, som inte ens anses behöva förklaras.

Miljön för mordet är Sturebadet, då som nu exklusivt, men kanske ändå lite mer för vem som helst vid den här tiden. Personaltätheten känns dock klart tidsbunden med en "badkamrer" och handdukspojkar och skoputsare och jag vet inte vad. Idag hade inte heller kvällstidningarna rapporterat om ett mord vid lunchtid samma dag, och kanske heller inte formulerat sig så här:

MORDCHOCK I STUREBADET 

Fotograf Harry Friberg råkade vara i hallen när kroppen störtade ner. Han har - mer eller mindre frivilligt - figurerat i många stora kriminalfall och man kan utgå från att polisen kommer att anlita honom även i denna gåta.

Annars är det mesta sig likt, Harry Friberg åker taxi och äter ute under de fyra dagar som går från mord till upplösning (med undantag för en liten epilog på någon sida). Ätandet sker i sällskap med inte bara en utan fyra unga damer, vilket får sin förklaring mot slutet. Den obligatoriska ryska kaviaren från Bergfalks i Gamla stan är dock den här gången iransk. För övrigt undrar jag om det var sant ens 1962 att "Ett halvt hekto rysk kaviar var inte mycket dyrare än en lunch", vilket får Friberg att ta taxi till Bergfalks i stället för att gå ut och äta lunch. Då dyker också Vesper Johnson upp, som numera är det vanliga, efter drygt halva boken.

Själv hade jag roligast åt att Friberg läser om Sturemorden i Nordisk familjebok, band 20, "Steninge till Terni", som är den uppslagsbok jag är uppfödd med:










Den som efterlyser den på våren samma år utkomna novellsamlingen Flickan som snavade på guldet får ge sig till tåls lite. Jag tänkte först ta mig igenom alla romanerna och sist återkomma till den och en annan, postum novellsamling. Det ska bli mot slutet av året, hoppas jag.

84. Stieg Trenter: Färjkarlen

Udda vecka betyder ju för min del Trenter-vecka under 2015, och med den här har vi nått fram till våren 1961. Det är alltså inte sommar, som det brukar, men heller inte vinter, för då var familjen Trenter i Italien, har jag läst mig till i dottern Lauras förord till nyutgåvorna av hans böcker. Att det är 1961 tror jag den här gången inte framgår genom att veckodagar och datum stämmer överens, utan man förutsätts känna till andra händelser, som förstås var helt dagsaktuella när boken kom på hösten samma år. Mest gäller det bärgningen av Vasa, som jag nämner för att ge nutida läsare samma chans att lösa gåtan, som jag nog tycker bygger för mycket på sådant som vi inte uttryckligen får reda på.

Det är inget fel på tempot det här året, snarare har man som läsare lite svårt att följa med i de stora delar av berättelsen som utspelar sig i taxibilar, andra bilar, på flygplan till och från Göteborg samt någon gång en buss eller spårvagn. Tunnelbanan verkar Harry Friberg och hans umgänge inte ha vant sig vid ännu. Och när de inte åker någonstans så äter de förstås; på ett nästan parodiskt sätt radas den ena restaurangmåltiden efter den andra i olika konstellationer. Det är nästan bara den nu obligatoriska ryska kaviaren som äts hemma hos Friberg, denna gång bara av honom och Vesper Johnson, när denne kommer med på ett hörn efter två tredjedelar av boken. Jag undrar om det inte är som med Agatha Christie och Poirot, att författaren har tröttnat lite på sin (ene) huvudperson och hans manér, och därför för in honom i handlingen senare och senare.

Trenter kunde konsten att skriva underhållande, men är ganska sällan riktigt rolig, som till exempel Bo Balderson eller H.-K. Rönblom kunde vara. Här är dock en närmast farsartad scen där Harry Friberg, hans så kallade assistent (egentligen bokens sedvanliga damsel in distress) och hans tredjefotograf klarar sig igenom ett cocktailparty hemma hos direktör Sigismund Fihn (sic) utan att känna honom eller för den delen vara bjudna. "På såna här parties känner inga alla", som Friberg väser åt sin förfärade "assistent" i hissen.

Förutom detta och några andra avsnitt tycker jag tyvärr det känns som om det har gått lite för mycket rutin i det hela för Trenter vid det här laget. Det ska vara med lite restaurangbesök och någon biljakt, Vesper Johnson ska ha monokel och extrahöga klackar, Friberg ska röka några Hofnar och den kvinnliga huvudpersonen ska råka i fara. Allt det finns med, men det känns mindre inspirerat än tidigare, och gåtans lösning kommer så fort att man kan missa den om man är mer fokuserad på den ceviche på piggvar som Friberg, Johnson och den unga damen snaskar i sig.





Den stora behållningen för min del är ett tips om en italiensk ost, Bel Paese, som jag otroligt nog har missat hittills:

79. Stieg Trenter: Skuggan

Årets Trenter utspelar sig till största delen i Köpenhamn, men till stor del med svenskar i huvudrollerna. Den stora Huvudrollen görs av den uppburne skådespelaren Alfred Stoerman (jag tänker på Georg Rydeberg eller Edvin Adolphson) som gästspelar på ABC-teatret. Till Köpenhamn kommer också Barbro Assarsson, som arbetar på det förlag som till hösten ska ge ut Stoermans memoarer, prekärt nog ännu inte avslutade, men det ska Barbro ordna, är det tänkt. Så blir det förstås inte.

Trenter gör vad han kan med Köpenhamnsmiljön, men jag tycker ändå att han går lite på tomgång jämfört med hur det brukar vara i Stockholm. Det är mycket hotell- och restaurangmiljöer, varav i varje fall Det Hvide Lam vid Kultorvet finns kvar. Det äts röd pölse från vagn på stan och fyra smörrebröd för 2:25 och det gås på kinesisk restaurang på ett sätt som nog ska förmedla att detta var något helt nytt, som minsann inte fanns i Sverige vid den här tiden. (Det tar ovanligt lång tid innan man får den vanliga kopplingen mellan datum och veckodagar så man kan kontrollera årtalet, men det är 1960, mitt i rötmånaden, konstateras det.)

Placeringen av handlingen i Köpenhamn gör att Vesper Johnson dyker upp först när det är ungefär 30 sidor kvar, men Harry Friberg i "blåklocksblå kostym" assisterar fram till dess en dansk "kriminalchef" på samma sätt som vanligt. Sedan känns det inte riktigt trovärdigt att utredning och lagförande av ett brott begånget i Köpenhamn helt sonika flyttar till Stockholm. Själva lösningen är jag inte heller riktigt nöjd med, den känns som hämtad från Sherlock Holmes eller motsvarande epok. Kanske man skulle haft större skäl att tro på den om man tidigare hade varit bekant med H C Andersens saga Skuggan, som har viss beröring med handlingen här.

Bonniers folkbibliotek fortsätter på temat spindelnät i sitt nya deckarutförande - jämför tidigare utformning.

76. Stieg Trenter: Dockan till Samarkand

Trenters titlar är ett kapitel för sig, tycker jag. Ibland är de ganska oinspirerade (Ingen kan hejda döden, Roparen, Ristat i sten), ibland verkar det som om allitterationen är det viktigaste (Farlig fåfänga, Lysande landning, Tragiskt telegram). Men ibland lyckas han med en suggestiv sammansättning av ord (Aldrig näcken) både väcka nyfikenheten hos den som inte har läst och påminna den som har läst massor av deckare om precis vilken bok det gäller. Lyckas det väl minns man dessutom boken som bättre än den kanske i själva verket var. Till denna senare kategori hör alldeles avgjort den här från 1959, som utspelar sig samma år.

Året ger sig genom att man kollar datum och veckodagar som vanligt (om man inte väntar på att det dyker upp en poststämpel). Redan i första meningen får man reda på vilket datum det är, på det indirekta sättet att en taxipassagerare berättar att han heter Holmfrid och har namnsdag. Det var den 4 juni på den tiden. Annars kan man kanske också genom att undersöka Hötorgsskrapornas tillkomst få fram rätt år; här berättas den första vara färdig. Tunnelbana åks det lite grann, för första gången hos Trenter, tror jag, och Harry Friberg har skaffat TV. Fortfarande är det dock radionyheterna och en och annan kvällstidning som förmedlar detaljerna i fallet till dem som inte har direktkontakter in i utredningen.

Taxipassageraren, för att återgå till honom, försvinner redan efter sex rader, men taxichauffören är den 25-åriga Ulla Simander, som på nästa sida kör mordoffret mellan Östermalmstorg och Tegelbacken för 3 kronor och 20 öre. Ulla är sedan den sedvanliga trenterska damsel in distress som får övernatta hemma hos Harry Friberg och hamna i diverse förvecklingar. Hon är egentligen inte taxichaufför utan kör extra för sin morbror. Mest arbetar hon på posten, Stockholm Ban vid Klara sjö, numera rivet och ersatt med ett nytt komplex av samma sort. Postmiljön används rejält av Trenter, faktiskt så jag blir lite trött på den. Det märks att det var ett statligt verk på den tiden, för det är noga med vem som är driftkontrollör (ganska högt uppsatt), skrivbiträdesaspirant (så lågt man kan tänka sig, verkar det som), överpostiljon (får köra bil) och överpostexpeditör (som också verkar vara lite chef).

Dockan i titeln ligger i ett paket, adresserat till ett barnhem i Samarkand (något oklart är det för mig varför man adresserar ett paket till Sovjetunionen på tyska; det internationella postspråket är/var väl franska?). När paketet spricker, redan på Stockholm Ban, och en paketreparatör (sic!) tar hand om det visar det sig att dockan har människohår med en del av huvudsvålen kvar. Håret är safirblått, som tydligen var årets modefärg, och kan därmed kopplas till Ullas passagerare, som för övrigt också har en pågående karriär inom postverket. Så småningom blir förstås både Harry Friberg och Vesper Johnson inkopplade, och på köpet får vi lite annan postbrottslighet (stulna korsordslösningar, minsann!):

Den obligatoriska picknicken på delikatesser från småbutiker i Gamla stan är den här gången en tvåmanshistoria med bara Harry Friberg och hans skyddsling (hans chaufför från fotofirman verkar få vänta i bilen, en "resedagrön" Fiat 1800, för övrigt en modell som var ny för året 1959). Det äts som vanligt franskbröd, rökt lax och rysk kaviar, som uppges kosta 280 kronor kilot. Jag avstår från att räkna på vad det motsvarar i dagens penningvärde, men man får alltså 87 och en halv taxiresa (se ovan) för samma pris.

Förutom överanvändningen av postmiljön tycker jag det här är en av de bättre Trenter, inte minst vad gäller själva gåtan och förklaringen på de spår som lämnats. Numera hade väl dockan förklarats av att mördaren är psykopat och har en psykopatkollega i Samarkand som samlar på skalper, men här finns inga sådana smitvägar.

70. Stieg Trenter: Springaren

Nu är det 1958, vilket om inte annat märks på att det talas om det förestående fotbolls-VM. Man kan förstås också kolla datum och veckodagar för att vara säker på att det stämmer, och det gör det. Ett par veckor i maj med sedvanligt vackert väder är den tid som behövs för upptakt, dödsfall, utredning och upplösning. Harry Friberg gör entré på sidan 87 och Vesper Johnson på sidan 137 (av 220 i denna upplaga), så det finns gott om tid för årets upplaga av ung dam i besvärligheter att först försöka reda ut dem själv.

Gåtan är lika bra som förra gången, och för en gångs skull tror jag dessutom på den planering som måste göras. Annars är det alltför ofta alltför snabba kast mellan en mördare som mördar impulsivt för att sedan excellera i att kallblodigt lägga ut villospår.

Det äts på restaurang lika flitigt som tidigare, bland annat delikatessandwiches på Stallmästargården, men Rosenbad konstateras vara stängt. Mest är det Harry Friberg och den unga damen, inte så mycket Vesper Johnson den här gången, men han får i alla fall vara med när Friberg bjuder in till "milanesisk toast" klockan 0.30, vilket visar sig vara formbröd, kokt skinka och schweizerost i "en rostapparat av italienskt fabrikat". Säkert mycket raffinerat i slutet av 50-talet och det informella i tillställningen understryks också av att toastarna kallas "dubbelmackorna" (inom citationstecken även i originalet).

Det som har hänt sedan föregående år är annars att Vesper Johnson har slutat röka och i stället knaprar jordnötter. Han har dessutom hunnit bli militant antinikotinist och predikar att fler dör i "lungkräfta" (som det hette då) än i tuberkulos, när Friberg tänder en Hofnar (dem skulle man hållit räkningen på). Mest förknippat med den verkliga omvärlden är annars ett expertvittne (påpassligt nog en gammal vän till Friberg) som berättar att han blivit "uppringd från televisionen och tillfrågades om jag ville ställa upp i Kvitt eller Dubbelt". Programmets andra omgång pågick just de veckor handlingen utspelar sig, men jag undrar om de inte ville ha klart med alla tävlande (och frågor) innan de började sända. Lite konstigt verkar det, men han ville kanske bara göra sig märkvärdig.