Av oklar anledning har jag aldrig förr läst den här klassiska novellen, men möjligen har jag sett filmen från 1944 med Charles Laughton. Det är egentligen ingen spökhistoria, fast spöket Sir Simon de Canterville har huvudrollen, och det inte råder brist på rasslande kedjor och intorkade blodfläckar. Fastmer är det en humoristisk historia som driver med skillnaderna mellan britter och amerikaner.
Intrigen har nämligen som utgångspunkt att det amerikanska sändebudet mr Otis har köpt slottet Canterville Chase inklusive spöke. Hans familj, enkannerligen hans tvillingsöner, tar inte alls det anrika spöket på samma allvar som de tidigare ägarna har gjort. Och det är ju vad som krävs för att ett spöke ska vara det minsta skrämmande.
Tidvis blir det väl tätt mellan effekterna, inte minst när spöket jobbar med sina olika inkarnationer, den ena hiskligare än den andra. Det känns som om det hade kunnat räcka till en fulllängdsbok, men det är förstås det komprimerade som gör storheten i den här berättelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar