LeiF GW Perssons första deckare var skriven för att skildra ett missförhållande från verkligheten, nämligen en justitieminister som går till prostituerade. Den här boken kom året efter och det är delvis samma poliser som återkommer. Däremot har intrigen ingen anknytning till samhällets översta skikt, utan det är en prostituerad som har hittats mördad. Allt är ungefär så sjaskigt som man kan tänka sig.
Efter föregående bok hade jag höga förväntningar, men den här var underligt svår att komma in i. Först i andra halvan, om man tar sig fram till den, lossnar det, och den är närmast lysande, ända in i kaklet, som det brukar heta. Förmodligen är det en mer realistisk skildring av en mordutredning än när Maria Lang låter Christer Wijk dricka kaffe med de misstänkta.
På ett intressant sätt balanserar den här boken på gränsen till verkligheten, men på ett annat sätt än den föregående. Här finns nämligen insprängda kapitel där en - tror jag - namnlös kriminolog diskuterar med poliserna, och det sitter mycket hårt åt att inte se författaren själv i den rollen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar