Med utgångspunkt från årets månader har Sven Olov Karlsson skrivit tolv noveller som utspelar sig nära nutid, kanske under 2019, rentav. De flesta handlar inte om storstaden utan om personer som på olika sätt befinner sig långt från den grupp som mest syns och hörs i nyheter och debatt. Någon är gammal och sjuk, men en del är unga och aktiva, bara inte med sådant vi annars läser eller hör mest om. Och årstidernas växlingar är närvarande, ibland i bakgrunden, men nästan alltid är det något med varje novell som gör att den inte skulle kunna utspela sig någon annan månad.
Omslaget och dess anspelning på almanackan återkommer i en av novellerna, där det finns en hög med sådana almanackor bevarade efter en äldre släkting som har noterat temperatur och väder. Det har stark igenkänningsfaktor för mig. I november månad träffar vi en frilansjournalist - oviktigt egentligen, men det finns små pärlor från den tillvaron - som hamnar på akuten med njursten. Även det har jag varit med om, låt vara att det var lugnare där än det var för honom.
Novellsamlingar är nästan alltid svåra att återberätta, recensera och samtala om. Det är inte heller alltid lätt att se hur de ingående berättelserna bildar en helhet utöver att de är samlade inom samma pärmar - alltför ofta tycker jag det känns som om författaren har städat byrålådan. Men här finns den övergripande strukturen, en genomgående ton och ett sympatiskt perspektiv. Det räcker - annars blir det något som närmar sig en roman. Ibland är det inte det man vill ha, vare sig som läsare eller författare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar