Strängt taget är det bara den första av de tre kortkorta novellerna i den här samlingen som är en julnovell. Den är å andra sidan julig så det räcker. Få verk är också i den utsträckningen använda för litterär analys i skolan som historien om doktor Henck och hans vän häradshövding Richardt, som lånar ut sin päls med oanade följder, som inte heller beskrivs fullt ut. På grund av sin ålder är novellen fritt tillgänglig, så den som vill kan hitta texten både för egen läsning och i ett antal inläsningar att lyssna på. Trots att den skulle kunna kännas uttjatad är den fortfarande mycket läsvärd.
Det finns alltså mycket att läsa om den, men en formulering fick mig att forska vidare, nämligen att Henck som sextonåring sett Arnoldson spela Faust på operan. Det kan inte gärna vara någon annan än Oscar Arnoldson, ett intressant men tragiskt levnadsöde, vad det verkar i Svenskt biografiskt lexikon. Han spelade enligt uppgifter, tillgängliga på Kungliga Operans hemsida, titelrollen i Faust ett antal gånger mellan 1869 och 1881, så det ger ett ganska stort spann för när Henck var sexton. Eftersom man inte får reda på hur gammal han är när novellen utspelar sig kan man inte heller räkna ut vilket år det är. Men ingenting motsäger att det är i närheten av 1898, när den första gången kom ut i samlingen Historietter. Det är i varje fall en tid när det kör hästdroskor på gatorna och man arbetade till klockan tre på julafton för att sedan gå ut och handla julklappar.
Det kom en kortfilm 2008 med Björn Kjellman och Fares Fares i huvudrollerna, och den figurerar helt osökt idag på denna bloggs kusinblogg. Där placeras handlingen julafton 1897.
De två andra novellerna, "Syndens lön" och "Kyssen", utspelar sig i varje fall under sommarhalvåret. De är också melankoliska, om än på olika sätt, och med tanke på upphovsmannen naturligtvis också mycket bra. Men riktigt till nivån i "Pälsen" når de ändå inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar