150. Jan Mårtenson: Guldmakaren

Efter elva böcker kände kanske Jan Mårtenson att det behövdes något nytt i serien om Johan Kristian Homan, antikhandlaren i Gamla stan. Här handlar det därför om hans farfars farfars far, Johan Sebastian Homan, som är vicepastor i Storkyrkan och ganska raskt utnämns till hovpredikant. Det utspelar sig 1791 och 1792, en orolig tid som förebådar mordet på Gustaf III (det vet ju vi, men Johan Sebastian bara anar). Det vimlar på ganska bra med många autentiska personer. Förutom kungafamiljen är det Bellman, Armfeldt, Axel von Fersen och hovstallmästare Munck, för att nämna några av de mest kända. Receptet den här gången är en citroncrème, tillagad av en husmamsell som lärt sig det av Cajsa Warg.

Intrigen är inte huvudsaken i de här böckerna, och i den här är den dessutom splittrad i två delar. Förutom intrigerna inför kungamordet finns det också ett fiktivt mord, och det är det som Johan Sebastian efter bästa förmåga försöker utreda. Som sin sentida ättling blir han både misstänkt (av polisen) och slagen i huvudet (av en av skurkarna). Däremellan är det hovnöjen, måltider, promenader i vagn och vad man mer kan tänka sig av tidens nöjen. Fastän själva handlingen hade rymts i en normallång novell fungerar det, konstigt nog.

149. Johan Erlandsson: Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for

Den här boken tar ett samlat grepp om hela fenomenet Beck, från de tio böckerna 1965-75 till de olika filmatiseringarna, där den senaste serien har kommit i trettioåtta nummer, och fyra till är på gång i slutet av det här året. Det är ett förtjänstfullt sätt att ta sig an något som annars hade kunnat kännas lite uttjatat, och det gör också att boken blir en biografi över författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jag har inte överblicken så att jag vågar utnämna detta till den definitiva boken om Beck, men jag tror att den som vill göra något bättre måste koncentrera sig på någon aspekt, och därmed välja bort en hel del annat.

Man får alltså både Maj Sjöwalls och Per Wahlöös bakgrund fram tills de träffades i yngre medelåldern och påfallande fort kom fram till att de skulle skriva tillsammans. Mittpartiet handlar om de tio år de skrev serien Roman om ett brott, men är inte utan privata inblickar i deras liv i först Stockholm, sedan Malmö, och deras många resor. Eftersom Per Wahlöö avled innan den sista boken kom ut blir det också naturligt att det sedan handlar om Maj Sjöwall och vad som hänt med Beck därefter. Där är förstås filmatiseringarna den viktigaste delen.

Författaren har haft tillgång till originalmanus, där den återkommande frågan om vem som skrev vad kan avgöras. Det är så intrikat att de turas om, ibland till och med att de byter mitt i en mening. Sedan har förstås varje manus också genomgått ett antal bearbetningar som har hjälpt till att tvätta bort skillnaderna. Det är inte det enda området där det har gjorts ordentlig research; korrespondens och tidigare intervjuer är sådana inslag.

Och så har författaren gjort ett antal intervjuer särskilt för denna bok, inte minst med Maj Sjöwall innan hon avled. Det är bara att konstatera att det var tur att han började i tid för att hinna med det, för utan dem hade det varit en annan och väsentligt mindre intressant bok. I pressrösterna tycker jag det har varit onödigt stort fokus på "avslöjandet" att Per Wahlöö misshandlade henne. Här finns mycket annat som mer berör deras verk.

Johan Erlandsson har skrivit böcker tidigare, och det märks. Det är faktiskt sällan jag har läst något som flyter så väl. Tillsammans med det, vad jag kan bedöma, gedigna innehållet gör det att boken kan rekommenderas till många, och jag tror att de som ser mer Beck-film än jag också kan ha glädje av den.

148. Ivar Lindquist: Poesien i inskrifterna på Hällestad-stenarna

"Hällestad-stenarna" är tre runstenar, som sedan en tillbyggnad på 1800-talet finns inmurade i kyrkan i Torna Hällestad, en och en halv mil utanför Lund. De har uppenbarligen hört ihop redan från början, även om jag inte har hittat någon uppgift om var de ursprungligen har stått. Eftersom jag har nära dit blir det här mer en utflyktsrapport än ett sedvanligt bokbloggsinlägg.

En av stenarna tjänstgör som hörnsten; de två andra har monterats liggande:

Eftersom läsriktningen varierar med så kallad bustrofedon - varannan rad läses åt ena hållet och varannan åt det andra, som när oxar plöjer en åker - kommer vissa rader att hamna upp och ner. Av allt att döma har de stått upp från början.

Den ensamma stenen, som går under beteckningen Hällestad-stenen 2, 



är rest av en viss "ąskautr":



som väl idag skulle heta Åsgöt.

Hörnstenen, Hällestad-stenen 1, har text på (minst) tre sidor



och avslutas med en syftning på en Toke Gormsson, som enligt vissa bedömare är en bror till Harald Blåtand, och alltså son till Gorm den gamle. Lindquist sällar sig inte odelat till dessa bedömare. Men här står det i alla fall (uppifrån) "kurm", det vill säga runornas sätt att skriva Gorm:



Och så Hällestad-stenen 3, som är rest av en Åsbjörn, också över Toke:

Lindquist reder ut hur personerna på de tre stenarna förhåller sig till varandra, och tar då också hjälp av en fjärde sten, Sjörup-stenen, som jag tittade på tidigare i sommar:

(Den har varit delad och ingått i en vägbro, och var fortfarande det när Lindquist skrev sin uppsats.)

Det gemensamma temat för de fyra stenarna är att Toke med flera har deltagit i ett slag vid Uppsala, och där visat stor tapperhet. Den återkommande formeln är "de flydde inte vid Uppsala", vilket har tolkats som att de stupade, och slaget har identifierats med slaget vid Fyrisvallarna.

Huvudsyftet för Lindquist - även om det tar tid innan han kommer dit - är dock, som titeln anger, poesin i inskrifterna. Delar av dem är skrivna med det fornnordiska versmåttet fornyrdislag. Han får också tillfälle att utveckla sin syn på stenarnas ålder genom att jämföra runformer här med runformer på andra stenar i det dåtida Danmark, som går att datera genom sitt innehåll.

Hela kyrkan ser förresten ut så här:

och stenarna hittar man om man går runt den till höger på bilden.

147. Per Faxneld: Offerträdet

Per Faxneld är akademiskt verksam religionshistoriker, men kan skriva skönlitterärt också, måste man konstatera. Det här är en liten samling korta rysligheter, gissningsvis inspirerade av hans yrkesverksamhet, för det är mycket riter, offer och liknande. Mest utspelar det sig i Norrland, nästan alltid under 1700- och 1800-talen, när folk ute i bygderna hade långt till en läkare och fick ta hand om saker själva. För att bara nämna något - i en del av berättelserna hade en läkare knappast kunnat göra någon insats. I sin genre är det här riktigt bra. Den dokumentära stilen med angivna person- och ortnamn, årtal och regerande kungar fungerar som en effektiv kontrast till det övernaturliga. Min enda reservation är att en samling med fyrtiofyra korta historier är en utmaning att hålla samman, samtidigt som varje enskild historia ska hållas separat. Det hade varit lättare om jag hade lyssnat till bara en eller ett par i taget, men så fungerar man ju sällan som lyssnare.

Till den här novellsamlingen hittade jag genom bloggen Fiktiviteter, så där som bloggar fungerade förr, men inte verkar göra i samma utsträckning längre.

146. Lina Wolff: Många människor dör som du

Det här är Lina Wolffs debutbok, som kom redan 2009. Hon har därefter skrivit flera uppmärksammade romaner, men den här novellsamlingen är verkligen också läsvärd. De flesta novellerna utspelar sig i Spanien, men några också i närheten av Lund.

Det är notoriskt svårt att säga något om novellsamlingar, men den här har faktiskt några gemensamma drag. Det handlar rätt ofta om personer som befinner sig i mindre lyckade förhållanden och hanterar det på mindre lyckade sätt. Intressant nog blir det inte repetitivt utan lagom variation på det temat, och här och var kommer något som inte riktigt passar in i den beskrivningen.

145. Anders de la Motte: Våroffer

Den här sista av Anders de la Mottes fyra deckare på temat årstiderna är nog den bästa vad gäller att skildra hur ett litet samhälle kan lägga locket på när något omvälvande har hänt. Temat har han använt tidigare, men här har verkligen alla inblandade hållhakar på varandra, inte mindre påtagliga efter de drygt trettio år som har gått sedan händelsen. Valborgsmässoafton 1986 dog en sextonårig flicka på ett spektakulärt sätt - hon hittades död i en domarring. Med sina egna ord i en efterlämnad dagbok var hon "en nymf i en lerpöl". Vare hur som helst med det - hennes familj hörde inte till samhällets stöttepelare, men det gjorde ett antal föräldrar till de barn som fanns närvarande ute i skogen i anslutning till det som hände.

En av pojkarna är nu gift med Thea, som får anses vara bokens huvudperson i nutid. Hon har stundom ett olyckligt drag av damsel in distress, men också ett förflutet som gör henne något skör. Hon är inte mycket att luta sig på för hennes man, som mest är upptagen med den restaurang han ska starta i slottet, numera stiftelseägt. Där återkommer en del av stöttepelarna i nutid. Thea gör vad hon kan för att reda ut vad som har hänt, fast ingen egentligen vill att hon gör det, och frågan är vad hon själv har att vinna på det.

Den sociala miljön är som sagt utmärkt beskriven här. Den geografiska är splittrad och består både av slottet och samhället med omnejd och en sumpmark, närmast obebodd, som jag har svårt att föreställa mig i den trakt där det förväntas utspela sig. Kanske är det därför som boken dras med ett antal transportsträckor i bokstavlig mening, för det var väldigt vad det åks fram och tillbaka och hit och dit, både 1986 och nu.

de la Motte lyckas ofta undvika polisklichéerna (dåligt kaffe, dålig mage, dåliga chefer) genom att polisen inte är särskilt involverad i hans böcker. Här är den det snarast mindre än tidigare, eftersom utredningen bedrivs av en privatperson. Det gör förstås sitt till att polisens allmänna närvaro på landsbygden numera är begränsad. Intrigen närmar sig faktiskt den gammaldags pusseldeckaren, och det tycker jag ju om. Att själv kunna inse hur det hänger ihop ska man kanske inte räkna med, men det är förhållandevis elegant på slutet när saker och ting får sin förklaring.

144. Graham Greene: Slutet på historien

Bokcirkeln som jag är med i avslutade häromdagen temat de sju dödssynderna med den här klassikern, som avses anknyta till synden avund. Det är en historia om otrohet, som ju på sätt och vis är en sida av avund, och innehållet ska här endast antydas. Det är en författare, Maurice Bendrix, som berättar om hur han har ett förhållande med en gift kvinna, Sarah, samtidigt som han umgås med henne och hennes man, Henry, under förevändningen att han skriver en bok, där han behöver veta mer om hur det är att vara statstjänsteman, som Henry är. Identiteten som författare är inte det enda som greenologer har velat se självbiografiskt; bland annat finns det en skildring av ett bombanfall under andra världskriget som ska ha sin motsvarighet i författarens eget liv.

Boken är intressant inte minst eftersom den skildrar författarens - det vill säga Bendrix' - arbete och hans resonemang om hur han väljer att berätta den historia som vi får läsa. Titeln antyder att det handlar om hur det slutar, men det är inte hela sanningen, och jag kommer att tänka på det berömda Churchill-citatet "This is not the end".

Med tanke på att boken hade följt med mig i ett antal flyttar under tjugoåtta år var det inte dumt att få en anledning att faktiskt läsa den.

143. Mats Svensson: Den trettonde bomben

Den här färska thrillern känns verkligen färsk - det är första gången jag i skönlitteratur möter årets pandemi. Här berörs i förbigående "utbrottet av coronaviruset", som anges ha ägt rum "för ett par år sedan", så huvudhandlingen är därmed placerad i en lätt obestämd framtid. Kanske har Sverige då andra personer som till exempel statsminister eller överbefälhavare, för att nämna två anonyma birollsinnehavare. Men det är en historia som egentligen har sin början långt tidigare, eftersom dess premiss är att det svenska kärnvapenprogrammet har fortsatt existera i hemlighet i ett antal decennier, medan den officiella versionen har varit att det lades ner på sjuttiotalet. 

Det finns förstås personer som gärna ser att detta inte kommer ut, samtidigt som det finns andra som gärna vill lägga beslag på något av det. Det kan de önska av olika skäl, antingen för att de hör till en terroristorganisation - originellt nog kristen - eller för att den stat de arbetar för helst ser att Sverige inte kan försvara sig så effektivt. I något slags centrum för de här förvecklingarna finns Alina Dragovic, polis på en SÄPO-enhet, placerad i Lund med uppdrag att bekämpa terrorism. Hon får verkligen göra skäl för sin lön, kan man konstatera.

Allt utspelar sig inte i Skåne, men tillräckligt mycket handlar om Alina och hennes kollega Omar för att det ska bli tillfälle att känna igen sig på vägar och gator i Lund med omnejd, om man som jag bor i kommunen. Det balanseras nästan alltid så att det inte tar överhand, vilket annars är en lätt grop att falla i för en författare som vill visa att han också känner till omgivningarna. Som namnen antyder har både Alina och Omar sitt ursprung utanför Sverige, och det får också ett lagom och motiverat utrymme i handlingen. Dessutom ger det väl en bild av hur polisen idag önskar att den ska vara representativ för befolkningens sammansättning.

Det är rappt berättat med snabba klipp mellan polisen, militären och skurkarna, av vilka det finns mer än en sort. Själv är jag mest intresserad av poliserna, inte bara på grund av deras geografiska hemvist, utan för att det är rätt tydligt att det är dem man ska heja på. (De har förresten en ganska odräglig chef som man verkligen inte hejar på, men att polischefer ska vara inkompetenta är ju närmast ett axiom.) Till thrillergenren hör också en detaljrikedom vad gäller vapen och fordon, som jag ibland har svårt att uppehålla intresset för, men det finns säkert en målgrupp som tycker tvärtom.

142. Håkan Nesser: Den sorgsne busschauffören från Alster

Titeln låter som en förstarad i en limerick - ehuru något haltande - men sedan förekommer det varken kvalster eller halster, vad jag kan minnas. Metaforiskt hålls förstås läsaren (lyssnaren) på halster ganska länge, som det brukar vara hos Nesser, det långsamma berättandets mästare.

Efter Styckerskan från Lilla Burma - denna titel! - verkade det som om pentalogin om dåvarande inspektör Gunnar Barbarotti var fullbordad. Den följande boken där han medverkade, De vänsterhäntas förening, var något annat än de fem första, inte minst eftersom den knöt ihop honom med Nessers andre återkommande polis, kommissarie Van Veeteren. Här verkar det snarare som om Nesser inte riktigt kan hålla sig ifrån Barbarotti och dennes numera såväl sambo som kollega Eva Backman. Lite känns det som om det har varit lättare att skriva om karaktärer som han känner till än att uppfinna någon ny. Berättelsen har förstås sin anknytning till Barbarottis hemstad Kymlinge, men inte värre än att den kunde ha utspelat sig någon annanstans. Faktum är att en ganska stor del utspelar sig på Gotland och Fårö, i närheten av där Nesser numera bor.

Kymlinge förresten - det ges några ytterligare ledtrådar till var det ligger, så det torde numera vara klart att det inte ligger där Kumla ligger. Hur likt det sedan ändå är Kumla undandrar sig min bedömning. Kymlinge verkar ligga i Västsverige, och det finns en gata som heter Strandvägen, så kanske vid havet. Man åker söderut för att komma till Göteborg, och byter tåg i Skövde för att komma till Stockholm. Det går också att åka taxi dit från Karlstad, även om det höjs på ett och annat ögonbryn när någon gör det.

Huvudpersonen, den sorgsne busschauffören, har efter en olycka arton liv på sitt samvete. Det är så han känner det, även om han frias från alla brottsmisstankar. Inte blir han heller gladare när det börjar komma hotbrev som påminner honom om detta, att han går runt och lever medan arton andra, de flesta ungdomar, inte längre gör det. Sedan går det knappast att berätta mer om handlingen, för den är på nesserskt vis intrikat flätad med två tidsplan - minst, beroende på hur man ser det - och en interfolierad serie anteckningar från busschauffören själv. Av olika skäl blir fallet också aktuellt på nytt när Barbarotti och Backman tillbringar ett antal höstveckor på Gotland några år efter de mest centrala händelserna.

Nesser kan ju det här, kan man återigen konstatera. Den enda risken med det är att han möjligen snuddar vid att kunna det lite för bra, så att han återanvänder grepp och knep som har fungerat förr. Om läsaren kan det lika bra som han - vilket jag inte vill säga att jag alltid gör - kan det någon gång kännas som ett manér. Men à chacun son goût, som det heter. Det kan också kännas som - och känns för mig oftast som - ett trevligt återknytande med en gammal bekantskap. Både Barbarotti och Backman är kompetenta poliser med inte alltför osunda vanor och inte alltför tilltrasslade privatliv. De är alldeles avgjort trevliga att träffa igen, och historien är snitsig, i brist på bättre uttryck. Man får vad man önskar sig och väntar sig, för jag gissar att det är försvinnande få som inleder sin bekantskap med Nesser här. Antingen känner man honom sedan länge eller så är man inte intresserad av att lära känna honom.

141. Mattias Edvardsson: Goda grannar

Mattias Edvardsson är skicklig på att beskriva spänning som uppstår i vardagliga miljöer, där många av oss kan känna igen sig. Här är det ett villaområde i det fiktiva Köpinge i västra Skåne. (Han bor själv i Löddeköpinge, men är noga med att understryka att det här är fiktion. Men nog verkar Köpinge ligga ungefär där Löddeköpinge ligger.) Senast inflyttade är Micke och Bianca och deras två barn. De har tidigare bott i Stockholm, men börjar om på ett nytt ställe, där de blir grannar med Åke och Gun-Britt, som har bott där sedan husen var nybyggda och koordinerar städdagar och gårdsfester. Vidare finns där före detta fotomodellen Jacqueline med tonårssonen Fabian, var och en på sitt vis inte riktigt så som folk är mest, och i det fjärde huset den frånskilde Ola med två katter. Det är alltså som det väl ofta är, ett antal personer som inte har valt varandra som grannar, men ändå förutsätts interagera på ett civiliserat sätt.

Utgångspunkten för historien - eller i varje fall för romanens sätt att berätta - är att Bianca blir påkörd och skadad utanför sitt eget hus - med allt vad det innebär av omvälvande händelser. Sedan berättas korta kapitel omväxlande av Micke, Jacqueline och Fabian, både från och med olyckan och från och med den tid för ett par år sedan när Micke och Bianca flyttade in. Så småningom knyts de båda tidsplanen samman, och det finns förstås en bakgrund som spelar roll för det som händer alldeles i början av boken. Det är ett snyggt hantverk, som gör sig bra när man läser den fysiska boken, men jag tror jag skulle ha svårt att följa med i en ljudbok med dess begränsade möjligheter att bläddra tillbaka. Det är också en bok som blir mer och mer spännande efter hand - ganska länge undrar jag vart det egentligen är på väg och om det inte bara är ett krystat sätt att klippa sönder en intrig som lika bra hade kunnat berättas kronologiskt.

Mycket av effekten för min del kommer av kontrasten mellan det dramatiska skeendet och de vardagliga scenerna från skola, mataffär och lekplats. I skolan kan man ha sin granne som idrottslärare, i mataffären kan man möta sin granne och lekplatsen ligger ju alldeles intill, så där är det inte så konstigt att grannarna ses. Men det illustrerar också hur grannarna inte alltid bara är grannar - på både gott och ont.

Möjligen är inte det här riktigt lika bra som Mattias Edvardssons förra bok, där han också använde tre berättarröster och skildrade en händelse som slår sönder vardagens trygghet. Eller möjligen är det bara att jag tycker att den här boken blir lite för lik den förra, just genom form och tematik, även om det fylls med något annat. Hade det här varit det första jag läste av honom hade jag nog inte varit det minsta kritisk.

140. Barbara Pym: Some Tame Gazelle

Det är verkligen en gåta varför jag inte kom vidare med min läsning av Barbara Pym efter vår första bekantskap för tre och ett halvt år sedan. Nu fick jag i alla fall anledning genom ett initiativ till en group reading i en Facebook-grupp, motiverad av att pandemin behöver uppvägas av något trevligt. Där har vi delat med oss av favoritformuleringar, som det finns många av.

Om man ska förklara Barbara Pym för någon som inte alls känner till henne skulle jag drista mig till att säga att det är ungefär som miss Marple, fast utan morden. Pym rör sig visserligen inte alltid på landet, och inte med något genomgående persongalleri, men åtminstone denna hennes debutroman har den arketypiska engelska byn som spelplats. Där finns de två ogifta medelålders systrarna Harriet och Belinda, som är stöttepelare i den kyrkliga verksamheten. Där finns förstås en präst, just här en ganska odräglig ärkediakon (be mig inte förklara) med en högfärdig hustru. Men till åtminstone Harriets stora nöje finns det också en relativt ung pastorsadjunkt som hon kan slösa sina omsorger på, så som hon har slösat omsorger på tidigare pastorsadjunkter, förstår man. Och så finns det några affärer man kan gå och göra sina inköp i på förmiddagarna, så att man har eftermiddagarna lediga för att gå på visiter eller vara hemma och ta emot dito. Kommer det inte någon kan man alltid sticka vidare på de strumpor man har tänkt ge pastorsadjunkten.

Intrigen sätts igång av att denna bekväma tillvaro störs av besök. Mest omvälvande är att biskopen av Mbawawaland - en utsänd brittisk missionär - gästar prästgården, som det verkar i ett par månader. Kapitlet som skildrar hans föredrag (med ljusbilder) om livet hos mbawawierna är en pärla att ta fram och läsa om när livet känns tungt. Egentligen är intrigen inte det viktiga, men den ska heller inte förstöras av spoilers. Snarare är det Pyms blick för detaljer i form av exempelvis mat, kläder och repliker som lyfter det här från en potentiellt tramsig historia om två något ömkansvärda damer som var och en på sitt vis är fast i vad livet kunde ha blivit, i stället för vad det nu faktiskt är. Men Pym är alldeles avgjort på systrarnas sida i de ansatser till konflikter som ändå uppstår i en by, och det är inte minsta tvekan om att ärkediakonen och hans hustru inte är på samma sida.

Ännu mer nu än efter läsningen av Excellent Women 2016 förundrar jag mig över att dessa böcker tydligen aldrig har blivit film eller TV.

139. Emma Eriksson Olsson: Stängningsdags i mindre tätort

När man läser en diktsamling av en författare som bor i grannbyn med denna titel må det vara läsaren obetaget att anta att vissa formuleringar syftar på denna by. Någonstans framgår också att det tänks utspela sig i Skåne. Men det är förstås inte den sortens skönlitteratur som talar om vilka gator det vandras på eller mer i detalj var något händer (Hemköp finns ju lite överallt). Det är ändå hög igenkänningsfaktor vad gäller miljöerna, fast jag själv inte hör till vare sig de rullatorförsedda eller fotbollsföräldrarna.