17. Röster om Håkan Nesser

Det här är en samling av ett halvdussin artiklar, de flesta ursprungligen föredrag vid en konferens 2005 om Håkan Nessers författarskap. Då bestod det av Van Veeteren-sviten och nio ytterligare verk; nu har han hunnit skriva lika mycket till, bland annat en ny deckarsvit om Gunnar Barbarotti. Det innebär att en del av slutsatserna möjligen inte håller fullt ut längre, men flera av dem gör det, även om man tar hänsyn till hans senare verk. En ny konferens skulle i alla fall inte vara ur vägen, tänker jag mig.

Det handlar förstås om hans påhittade land - Nesserland - där Van Veeteren bedriver sina mordutredningar. Men det blir också tillfälle att fördjupa sig i hur han låter en gåta stå i centrum av en intrig, även när den inte är en traditionell deckare. De båda Kumlaböckena - om de nu är det - Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla - får sitt beskärda utrymme, inte minst den förra och frågan om vem som egentligen är mördaren.

Jag har faktiskt några olästa Nesser-böcker kvar, och det här gav viss lust att ta itu med dem.

223. Håkan Nesser: De vänsterhäntas förening

En ny bok av Håkan Nesser är något av en fest, tycker jag. (Och jag har några gamla olästa dessutom, om jag skulle känna ett behov av att festa till det, vilket alls icke kan uteslutas komma att bli fallet.) Festen serverar dessutom utprovade favoriträtter, så jag gissar att alla Nessers läsare blir nöjda.

Det som är det nya den här gången är att två gamla bekanta återkommer och får träffa varandra. Det är den pensionerade kommissarien Van Veeteren i Maardam i detta namnlösa fiktiva land som Nesser återkommer till i olika sammanhang, och det är Gunnar Barbarotti i det lika fiktiva Kymlinge, beläget i Västsverige men enligt uppgift befryndat med Kumla. För mig - och kanske andra - är detta lite som att sammanföra vänner från olika sammanhang; man hoppas att det ska gå bra och att de ska gilla att umgås, för annars blir det så jobbigt. Det tar en stor del av boken innan de faktiskt träffas, men det är kanske inte någon större spoiler att de trivs tillsammans.

Själva berättelsen är ganska långsam, men på något underligt sätt spännande ändå. Framför allt tar det tid innan det kommer igång, men det är också det som är Nesser, och jag gissar att det är så läsarna vill ha det. Det är i varje fall inte det minsta oangenämt att sällskapa med Van Veeteren och hans fru Ulrike när de flyr Maardam för att (inte) fira hans 75-årsdag, och något motvilligt, men så småningom alltmer villigt, ger sig in i en gammal mordutredning som blivit aktuell igen. Man har nämligen hittat den mördare man trodde att man hade identifierat, ehuru inte fångat. Förargligt nog är han död, och dessutom på ett sätt som närmast omöjliggör att han skulle kunna ha varit mördare för tjugoett år sedan.

Eftersom det har gått femton år sedan senaste Van Veeteren-boken är han förstås med ålderns rätt inte så aktiv i utredningar längre. Men han har kvar sitt antikvariat, även om han verkar sälja lika lite. Hos polisen i Maardam är det Münster som håller i tömmarna. Barbarotti är mer anknuten till sitt senaste framträdande; den här intrigen börjar bara ett halvår efteråt. Han och kollegan Eva Backman är sedvanligt synkroniserade, men har fått en ny chef som är helt inkompetent, sådär som polischefer har varit sedan Sjöwall/Wahlöös dagar. Van Veeterens gamle chef Hiller lämnade i alla fall oftast de utredande poliserna i fred.

Även i detaljerna ger Nesser oss vad vi har vant oss vid att få. Några medverkande har normala namn, men de flesta inte. Priset den här gången tror jag går till en birollsinnehaverska, Disabelle Lemoncourt. På sidan 185 infaller "den här lugubra lördagen", så där kan man bocka av den glosan. Joggaren, som jag inte själv har uppmärksammat tidigare, men blivit påmind om, finns med, liksom "pommersten". (Här är det i form av en "magister Pommersten".)

Med ett tilltagande œuvre ökar möjligheterna för en författare att anspela på sig själv och glädja sina återkommande läsare med små påskägg. Jag har som sagt inte läst allt av Nesser, men roas av att en liten utvikning till Berlin utspelar sig i samma kvarter som Elva dagar i Berlin.

Det är på nära 550 sidor tämligen talrika trådar som ska tvinnas ihop, och någonstans strax efter mitten undrar jag hur det ska kunna gå ihop. Men det gör det förstås, även om det ett litet tag där känns som att det börjar om i Kymlinge efter att Van Veeteren har haft huvudrollen i Oosterby [sic!] en halvlång bilresa från Maardam. Det är just genom att Nessers båda utredare sammanförs som olika händelser med decennielånga mellanrum så småningom får sina tydliga samband.

Bättre än så här blir det knappast, tycker jag. Frågan är bara om Nesser får några nya läsare på att skriva den här sortens böcker, eller om det bara är vi gamla som fylkas när det kommer en ny. I det senare fallet varnar jag för att det kan gå som för Maria Lang.

234. Eugen G. Brahms: Badade Van Veeteren i Kumlasjön? En guide till Håkan Nessers romanvärld

I anslutning till Håkan Nessers sista Van Veeteren-deckare kom den här guiden ut, där Eugen G. Brahms* går igenom olika aspekter på Nessers universum, inte minst det fiktiva land där Van Veeteren-böckerna utspelar sig. Men också Kumla och de böcker som utspelar sig där ingår. (Det här var innan han hade kommit med böcker om London, New York och Berlin.)

Det finns förstås med lite om Klimke, som jag har försökt uppmärksamma under min Van Veeteren-läsning, men det visar sig också finnas ett antal andra blinkningar som jag inte alls har haft koll på. När det är dags för omläsning av Van Veeteren ska jag hålla ögonen öppna efter en återkommande joggare. "Nesser har lagt ned stor omsorg på detta diskreta bakgrundsinslag" säger Brahms, och det kan man knappast invända mot. Det infinner sig ett lätt hisnande inför alla de lager som finns i denna "självgeografi i sjutton band" (som ju nu har blivit nästan lika många till; kanske skulle en nyutgåva av guiden vara motiverad). Snart borde det väl dessutom komma en doktorsavhandling om Nesser.

* Och vem det är kan man läsa olika teorier om på nätet. De vanligaste verkar vara att det är Nessers förläggare Magnus Bergh (ett nästan-anagram) eller Nesser själv, möjligen båda tillsammans.

233. Håkan Nesser: Fallet G

Fallet G har berörts ett antal gånger i de nio tidigare böckerna om Van Veeteren. Det har varit tydligt att det har gått honom till sinnes att han har detta enda olösta fall bakom sig i sin långa karriär. Det var därmed kanske inte så otippat att sista boken i serien skulle handla om det, och det blir också tydligt varför det är så viktigt för honom att få lösa det.

Eftersom det handlar om ett gammalt fall är hela första halvan av boken en återblick till några år innan vi fick träffa honom första gången. Det är då händelserna i det egentliga fallet äger rum, men återblicken innebär också att det är en annan Van Veeteren, fortfarande gift och med tonårige sonen Erich boende hemma. Om man har läst alla de andra böckerna är det onekligen ett intressant prequel-avsnitt. Sedan hoppar vi ungefär femton år, och hamnar ganska kort efter den senaste boken. Då är Van Veeteren antikvariatsbokhandlare, men blir ändå indragen i en utredning, när det visar sig att det kanske finns en koppling till fallet G och en chans att lösa det.

Nu ska lösningen förstås inte presenteras här, men jag måste ändå säga att det är en twist som heter duga, kanske inte i Orientexpress- eller Dolken från Tunis-klass, men tillräckligt för att få både mig och Van Veeteren att tappa hakan en liten stund. Spännande är det också på ett för de här böckerna ovanligt rafflande sätt.

En avstämning av det här läsprojektets två återkommande element ger resultatet att Klimke den här gången inte verkar nämnas, men att "luguber" å andra sidan är med (minst) två gånger, redan på sidan 24 och sedan en gång till apropå en Kieślowski-film och "det lugubra bostadsområdet i Warszawa".

Eftersom det här är sista boken ska vi väl också försöka summera projektet som - tack vare att böckerna har ökat i omfång - landar på över 3500 sidor. Jag tycker att Van Veeteren har varit en trevlig bekantskap, och inte minst har jag blivit ytterligare förtjust i det här konstiga landet som allting utspelar sig i. Det är ju inte Nederländerna, även om platserna (Maardam med flera) heter som låge de där, och det är inte heller något grannland. Ändå är det ett land som känns verkligt och inte konstruerat (jag tänkte snart få anledning att återkomma till de här europeiska furstendömena som förekommer i populärkulturen, och som alls inte känns verkliga).

Det har också varit roligt att ha sällskap på resan av min bokcirkelkompis Ulrica, som har skrivit om den här sista delen här.

207. Håkan Nesser: Svalan, katten, rosen, döden

Från de första böckerna på knappt 300 sidor har Nesser nu lagt ut till att omfatta över 500, när serien om Van Veeteren når sitt näst sista nummer. (Finns det förresten någon bokserie som börjar omfångsrikt men sedan blir signifikant tunnare mot slutet?) Det betyder att utrymmet är större för en mer komplicerad intrig med diverse olika trådar som ska knytas ihop, liksom för polisernas förehavanden utöver det konkreta fallet.

Van Veeteren är fortfarande formellt tjänstledig, men tycker nog själv att han helt enkelt har slutat hos polisen. I stället arbetar han - som ni kanske minns - i ett antikvariat, men jag undrar hur det kan gå runt. Det verkar vara glest mellan kunderna, och han kan ofta stänga tidigare eller rentav somna på jobbet. Kanske de har mycket postorderverksamhet.

Fallet den här gången är egentligen flera, ett antal kvinnomord, som vi vet hänger ihop, men som polisen inte har kopplat samman. Vi vet också en del om mördaren, även om det dröjer tills vi får hela bilden. Han är en osedvanligt obehaglig typ, till och med för att vara i en modern deckare. Det krävs att Van Veeteren deltar lite mer än i de senaste böckerna för att mördaren ska få en värdig motståndare. Annars är arbetet snarare mer kollektivt än någonsin, tycker jag, och det förlorar inte skildringen på.

Tiden går i de här böckerna; jag tror det här är första gången som någon söker på nätet efter information. En och annan har mobiltelefon, men det faxas fortfarande.

Den här gången är det en flygplatscafeteria som är luguber, och vår gamle bekant doktor Klimke är mer involverad än någonsin. Han (eller någon namne?) brukar ju nämnas i förbigående, men här har han varit läkare åt ett av mordoffren, och intendent Münster har faktiskt talat direkt med honom.

Förutom att själva mordintrigen innehåller en del litterära anspelningar leker Nesser den här gången också med sina deckarförfattarkolleger. Kevin A Bluum nämns som en deckarhabitué och Diza Murkland har skrivit en bestseller. Sånt tycker jag är roligt, tramsig som jag är.

Min medläsare Ulrica utnämnde denna del till den bästa i serien, och jag kan hålla med. En trots sidantalet tät och spännande intrig, utrymme att diskutera även livets stora frågor och den som vanligt vältecknade miljön gör att den är i klass med Nessers bästa övriga, och det är väldigt bra. Nu spurtar vi med sista boken, som kommer här om fyra veckor.

162. Håkan Nesser: Ewa Morenos fall

I den här åttonde delen i serien om Van Veeteren är han själv knappt med alls. Huvudrollen intas i stället - mycket kompetent - av Ewa Moreno, kriminalinspektör vid polisen i Maardam, som har medverkat även tidigare, men mer i bakgrunden. Egentligen har hon semester med sin pojkvän (eller vad han ska kallas - en återkommande fråga genom hela boken), men blir slumpmässigt indragen i ett försvinnande, som på något sätt ska höra ihop med det 16 år gamla mord som också berättas i återblickar. När det sys ihop på slutet är det riktigt elegant, tycker jag. Någon del av sambandet var kanske inte så svår att räkna ut, men allt insåg jag verkligen inte.

En bit av boken har jag den här gången lyssnat på, och jag undrar om det är därför jag har missat var "luguber" förekommer - för inte kan det saknas i en Nesser? Klimke, vem han nu är, förekommer, nämnd i förbigående som vanligt. Och så har jag fastnat på något annat återkommande, nämligen husen i "pommersten". Jag tog mig för att googla vad detta är, och inte annat jag kan begripa är det något som Nesser har hittat på själv. (På alla sätt mot mina principer klickade jag mig vidare till en kvällstidningsartikel av Cecilia Hagen, där frågan ställs. Bonus är att intervjun verkar vara gjord när serien om Gunnar Barbarotti var i sin linda - läs själv! - samt att hunden Norton fanns med i Bretagne.)

Efter vad jag tyckte var en liten nedgång förra månaden vill jag utnämna det här till en av de bästa delarna i serien. Inte bara den eleganta lösningen, utan också miljön, en semesterort vid havet med färjeförbindelse till "öarna", ändlösa stränder och uteserveringar, håller hög klass.

Ett inlägg om vad min medläsare Ulrica tyckte kommer att finnas här.

141. Håkan Nesser: Carambole

På något sätt behöver den långtidstjänstledige kommissarie Van Veeterens medverkan motiveras när han inte längre tjänstgör vid polisen. Den här gången är det inte underligt att han finns med, kan man säga utan att avslöja för mycket. Det handlar från början om en rattfyllerist som kör på och dödar en tonårspojke, men det är egentligen bara en inledande förutsättning för det som händer sedan. Det dröjer också tills polisen hittar sambandet mellan det dödsfallet och de senare.

Jag tycker nog att det här är något av en mellanbok i serien, och har lite svårt att förstå varför just denna har belönats (se omslaget ovan). Det betyder inte att det är dåligt, men det är inte ett av Nessers toppnummer, om det nu beror på att det är andra poliser som sköter utredningarna eller på något annat. (De medverkande poliserna får förresten i ett par fall vara med om positiva saker privat, som bådar gott inför de sista tre böckerna.)

Det dröjer den här gången ända till sidan 292, men då äter Van Veeteren "en luguber ensammiddag". Men för min del var den roligaste detaljen när Van Veeterens efterträdare som kommissarie, Reinhart, reser till New York för utredningen och bor på - Trump Tower!

Min medläsares inlägg finns här.

137. Deckarmix 1

Fyra deckarnoveller av fyra författare har Storytel samlat i den här mixen, men det är inte en av varje författare. Därmed förhåller sig sålunda att det är två stycken av Åke Edwardson, en av Liza Marklund och en gemensam av Henning Mankell och Håkan Nesser. De tre första är habila deckare/thrillers i modern svensk miljö. Ingen av de båda författarna har jag läst något av tidigare, men jag blev inte avskräckt här. Med tanke på att jag hade ett ganska negativt ingångsläge vad gäller Liza Marklund ska det tolkas som ett positivt omdöme.

Och så den sista (och kortaste) då, som knappt är en deckare, om man med det menar att det ska förekomma ett brott och en utredning och en lösning. Snarare är det ett snyggt paketerat påskägg, fullt med godis, till den som har läst om Mankells Kurt Wallander i Ystad och Nessers Van Veeteren i Maardam i andra sammanhang. Jag har inte läst allt, men har ändå omotiverat roligt åt de blinkningar som författarparet strör ut. Någon annan kan möjligen tycka att det är lite lättköpt, men jag tillåter mig att vara lättköpt ibland, när det bara tar en kvart. Man får också Nessers lek med fiktion och dess nivåer, kanske inte oerhört originellt använd här, men ändå rolig.

92. Håkan Nesser: Münsters fall

Om man är det minsta deckarvan förstår man att ett erkännande som kommer oprovocerat ungefär mitt i boken inte är den fullständiga lösningen på gåtan. Så deckarvan är inte polischefen Hiller, som i tidigare böcker mest har varit en kuf med krukväxter på tjänsterummet, som Van Veeteren och hans kolleger kan se på med lite roat överseende. Kanske är det Van Veeterens tjänstledighet som nu gör att Hiller försöker utöva lite ledarskap och få de ansvariga poliserna att nöja sig med att någon har erkänt och kan dömas. Men då glömmer han att det är två oförklarade försvinnanden kvar att reda ut. Och så vet han förstås inte hur många sidor det är kvar av boken han medverkar i.

Van Veeteren är alltså tjänstledig från polisen - dock utan konkreta planer på att återkomma - och arbetar på ett antikvariat. Det betyder att nästan halva boken går innan han dyker upp, och även senare är det egentligen bara i enstaka scener han medverkar. Antikvariatsmiljön, som jag hade hoppats en del på, lyser i stort sett med sin frånvaro. Utrymmet tas i stället upp av Münster, som varit hans närmaste man i de fem första böckerna, och som fortfarande är hans badmintonpartner, om än mindre regelbundet, vad det verkar. Münster är en yngre man med familj och i jämförelse med Van Veeteren mindre vresig - mindre luguber, om man så vill. (Det dröjer den här gången till sidan 94 innan "luguber" dyker upp.) Men han klarar sig ganska bra på egen hand, även om också arbetslagets enda kvinna, Ewa Moreno, gör goda insatser.

Brottet den här gången är ett knivmord på en äldre man, som har blivit ihjälstucken i sin egen säng med en av hushållets förskärare inte mindre än tjugoåtta gånger. Det händer ju inte utan anledning, även om det är svårt att hitta något tänkbart mordmotiv i hans händelselösa liv. Är det något jag fastnar för den här gången är det den tristess som livet består av för många av de medverkande. Van Veeterens nytändning framstår som en trevlig kontrast, faktiskt.

Den här delen är varken bäst eller sämst i serien. Van Veeterens frånvaro märks förstås, men jag kan förstå att det kan behövas något nydanande grepp mitt i en serie på tio böcker. Nydanande är också stavningen "dilletant" för "dilettant" - om det nu inte är en avsiktlig vits. (Den rysk-svenska ordbok jag använde i mina ryskstudier för ett par decennier sedan innehöll för övrigt samma fel till stor glädje för oss felfinnare. På ryska heter det "дилетант", så det är möjligen inte helt lätt att veta vilken konsonant som ska dubbeltecknas på svenska.)

Min blogg- och bokcirkelkompis Ulrica och jag tar semester från projektet nästa månad och återkommer sista söndagen i augusti med nästa bok, Carambole. Kanske smiter jag emellan med något annat av Nesser i juli, om det blir plats på läslistan.

71. Håkan Nesser: Kommissarien och tystnaden

Med denna femte bok är vi - min bloggkollega Ulrica och jag - halvvägs igenom Nessers serie deckare om kommissarie Van Veeteren. Det betyder att det finns utrymme att blinka lite åt läsaren genom att anspela på tidigare fall, och det utrymmet utnyttjas lagom mycket, skulle jag säga. Kanske blinkningarna inte är av den mest sofistikerade sorten, och för den som hoppar in i serien här är det nog inte alltid möjligt att avgöra om det ens är blinkningar eller bara omnämnanden av fall som av någon anledning inte har blivit föremål för nedtecknande.

För den trogne läsaren finns ett lugubert påskägg redan på sidan 45 i form av "liknande lugubra tillställningar", nämligen konferens på senhösten på ett turisthotell vid havet. Klimke, den återkommande mångsidige doktorn, finns också med, den här gången som författaren till Betraktelser utan synvinkel, en bok som Van Veeteren tagit med sig som reselektyr.

I år är det nämligen inte i Maardam som det har mördats, utan i Sorbinowo, som låter mer slaviskt än flamskt, som orterna annars brukar göra hos Nesser. Polismästaren där och Van Veeteren känner varandra - från den lugubra höstkonferensen, för övrigt - och när polismästaren ska på semester får hans vikarie besked att kalla på Van Veeteren om det händer något. Och det gör det ju.

Jag håller med min medläsare om att den här delen i serien känns lite oengagerad, men har svårt att definiera varför. Beror det på att kommissarien (och så småningom också ett par kolleger) är utlånade till en mindre ort och inte har sin vanliga miljö att interagera med, eller på att han har siktet mer inställt på den inbokade semestern (och kanske på att efter semestern helt byta karriär)? Annars är ju sommarmord något alldeles speciellt, och inte minst mediernas aktiviteter i brist på andra nyheter är ett inslag som jag sätter på pluskontot.

Titelns "tystnaden" kan man med facit i hand tolka på flera sätt, men för att inte spoilra nöjer jag mig med det uppenbara. Det är många som inte vill eller vågar tala med polisen när mord begås i slutna sällskap. Och det här sällskapet, en fanatisk sekt med det nästan för välfunna namnet Det Rena Livet, är ovanligt slutet, även när det begås flickmord i eller i närheten av ett konfirmationsläger som de anordnar.

Sektmiljön och typen av brott gör också den här delen mörkare än vad jag tycker att Nesser brukar vara. Van Veeteren får anledning att oftare än vanligt känna sig nedstämd och uppgiven över mänsklighetens uselhet. Men till sist är det förstås han som får en ingivelse av hur det hänger ihop, och den är lite för mycket just en ingivelse för att vara fullt godtagbar i en deckare. (I verkligheten är det nog ofta så det går till, tror jag.) Nu är ju Nesser så bra att han är fullt godkänd även när han inte är på topp, och med tanke på hur dåligt det går med mitt andra årsprojekt (det är bland annat därför jag har läst och lyssnat så mycket på noveller på sistone) var jag glad att få läsa i alla fall en bok som det flyter på bra med hela vägen igenom.

44. Håkan Nesser: Kvinna med födelsemärke

Så här långt in i Håkan Nessers serie om kommissarie Van Veeteren har jag lärt mig att det finns två saker att hålla utkik efter i varje bok. (Det påminner inte så lite om när man ser en Hitchcock-film och försöker upptäcka regissörens cameoroll. Han försökte enligt uppgift så småningom att lägga in den så tidigt som möjligt i filmerna, så att publiken sedan kunde koncentrera sig på handlingen.) Det är för det första ordet "luguber", som den här gången dyker upp på sidan 43, men minst en gång till, när man kanske har släppt uppmärksamheten på det. Och för det andra är det doktor(?) Klimke, som verkar vara något av en multitalang. Det vore roligt att någon gång läsa hela Nessers produktion för att sammanställa allt som finns om denne Klimke och försöka se vem han egentligen är. Här är han i alla fall med redan som upphovsman till ett inledande citat, före själva berättelsen, och anges där som "terapeut".

Jag tycker den här fjärde delen är ovanligt spännande, förutom att den förstås, som alltid med Nesser, är ett gott hantverk vad gäller själva polisutredningen. Det är nämligen dels en mördare som jagar ett antal offer och skjuter dem en efter en, dels polisen som jagar mördaren. För att kunna göra det på ett någorlunda effektivt sätt behöver de förstås ta reda på vad offren har gemensamt, för i deckarfiktionen ingår ju att det inte bara handlar om en galning som väljer sina offer på måfå. Det kompliceras av att de tilltänkta offren har sina egna skäl att inte vilja samarbeta med polisen. Det är inte heller alldeles givet vem man ska heja på (förutom polisen, förstås), för alla de medverkande är ovanligt sammansatta personligheter med ett förflutet, som det brukar heta.

Min bloggkollega och jag dyker upp igen om fyra veckor, den 28 maj, och har då läst Kommissarien och tystnaden.

25. Håkan Nesser: Återkomsten

På sidan 276 i denna den tredje boken händer det; Van Veeteren "klev in i de lugubra valven"! Det florerar uppgifter om att Nesser använder "luguber" minst en gång i varje bok, men jag tror faktiskt att detta var första gången i den här serien. Annars känner man igen sig i det stillsamma, återhållsamma språket, som passar bra till en deckare som inte är av det mest rafflande slaget.

En annan gammal bekant, Klimke, finns med precis som i föregående bok, den här gången i uttrycket Klimkes rakkniv: "Du kan inte kräva mer av din samtalspartner än vad du själv är beredd att ge." Han verkar vara något av en multitalang, om det nu överhuvudtaget handlar om samma Klimke. Annars är det en begåvad släkt.

Historien den här gången handlar om en nyss frisläppt mördare, eller i alla fall en man som dömts för två olika mord. Ganska snart efter att han kommit ut från sitt andra fängelsestraff får han själv bita i gräset. Frågan för Van Veeteren och hans kolleger är förstås om mordet på honom har med de båda tidigare att göra. Kollegerna är lite mer delaktiga än tidigare, eftersom Van Veeteren är sjukskriven. Han kan ändå inte hålla sig borta från utredningen, och jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är beundransvärt att vara så hängiven sitt arbete eller sorgligt att inte kunna koppla bort det ens när man är nyopererad.

Huvdpersonen (det vill säga mördaren-offret, inte Van Veeteren) har flera gemensamma drag med Olle Möller, som jag läste om för några år sedan. Han var också framgångsrik löpare och försökte sig på hönsfarmande, förutom att bli dömd för två mord. Men någon dokumentär är det inte alls, och det inte bara för att det utspelar sig i det fiktiva namnlösa landet där Van Veeteren verkar, utan av en hel del andra anledningar.

Kanske jag tyckte att den här delen inte var riktigt så bra som de två första, men det är förstås inte rimligt att vänta sig att en författare som skriver en serie om tio böcker ska överträffa sig själv varje gång. Det är ändå synnerligen läsvärt. Min bloggkollega och bokcirkelkompis som jag håller farten tillsammans med tyckte å sin sida att den här var lite bättre än den förra. Vi ses om fem veckor igen, den siste april, som det heter här.

20. Håkan Nesser: Borkmanns punkt

Årets projekt, Håkan Nessers tio Van Veeteren-deckare, som jag läser tillsammans med en bokcirkelkompis, är härmed igång på allvar, eftersom detta är den andra delen i serien. Den utspelar sig på sensommaren och hösten 1993, kom ut året efter, och visst märks det här och var att tiden har gått. En av de spänningsskapande händelserna bygger helt på att ingen har en mobiltelefon, utan den som vill ha tag i någon annan måste lämna ett meddelande i receptionen på hotellet och hoppas att det blir läst. Det gäller även om de båda inblandade är poliser.

Hotellet har sin förklaring i att Van Veeteren (och så småningom också hans kollega Münster) får hjälpa till att utreda en serie mord i kuststaden Kaalbringen, och alltså inte befinner sig hemma i Maardam. Det är ändå samma väl beskrivna men fiktiva miljö i ett land som inte finns, men påminner mycket om Nederländerna. (Den här gången får vi också pusselbiten att valutan heter gulden.) Jag tycker faktiskt att miljön är det bästa den här gången, även om intrigen är fullt godkänd.

Morden är djärva, måste jag säga. Det är någon som med en yxa nästan halshugger sina offer, till att börja med dessutom i full frihet, till exempel i en park. Kontrasten är påtaglig mellan de brutala morden och den stillsamme Van Veeteren, som hittar en schackkompis i polismästare Bausen i Kaalbringen. Det ger honom tillfälle att fundera över livet:

Nåja, livet är ändå inget schackparti, tänkte han och såg ut genom fönstret. Ett schackparti innehåller så oändligt många fler möjligheter.

(På sidan 154 dyker förresten Klimke upp, vilket jag tyckte var lite roligt: "- Vinnaren får svart, sa Bausen. Klimkeregler." Annars verkar Van Veeteren vara van vid att man turas om att vara vit och svart.) De båda herrarna botaniserar också i Bausens vinkällare, som han har fyllt med tanke på pensionen, som väntar redan vid närmaste månadsskifte, och då ska det helst inte finnas någon pågående utredning av yxmord.

Jag har tidigare reflekterat över att Nessers boktitlar höjer sig över det standardmässiga; ofta utgår de från någon detalj som inte blir bekant förrän ganska långt in i handlingen. Den här syftar på en äldre polis som Van Veeteren lärde sig yrket av, och som menade att det fanns en punkt i varje utredning när polisen har tillgång till allt som behövs för att lösa brottet. Det svåra är att veta när det är, stanna upp och arbeta med det material man då har, i stället för att leta vidare.

Den 26 mars återkommer vi till den tredje delen i serien, Återkomsten.

10. Håkan Nesser: Det grovmaskiga nätet

Ni som brukar läsa här vet ju att Håkan Nesser är en av mina favoriter och att jag har läst ganska mycket av honom. Hans deckare om kommissarie Van Veeteren har jag däremot inte läst tidigare; jag upptäckte Nesser senare, och så har det inte blivit av att börja från början med den här serien. Men under 2017 kommer bloggkollegan Ulrica (även bokcirkelkompis) och jag att läsa alla tio, hoppas vi. Det blir en ny del sista söndagen i varje månad med uppehåll för sommar och jul.

På sätt och vis har Nesser hittat sin stil och ton redan här, men den är kanske inte lika utpräglad och personlig som i de senare böcker jag har läst av honom. Frågan är också när han började använda ordet "luguber" i varje bok. Jag tror inte att det var med här, men vi får väl ha ögonen med oss i resten av serien.

Själva deckargåtan är kanske inte spektakulär i sin lösning, trots en rapp inledning. Det är en relativt nygift gymnasielärare som hittar sin fru död i badkaret morgonen efter en kväll med mycket alkohol. Han minns inte om han har dödat henne eller inte, och vi vet till att börja med inte heller mer. Men handlingen i form av rättegången mot honom avancerar framåt så fort att man ganska snart förstår att det kommer att handla om något annat också.

Van Veeteren själv uppfyller en del av de förväntningar man har på en polis i moderna deckare. Han har ett lite trassligt familjeliv, lite onyttiga mat- och dryckesvanor och han lyssnar på musik (klassisk, men blandad). Men han är alldeles avgjort en polis som är bra på det han gör och en huvudperson som det inte är svårt att känna sympati för.

Boken kom 1993 och verkar utspela sig hösten 1991. Jag är ju ganska förtjust i att hitta tidsmarkörer i halvgamla böcker, och här faxas det och röks inomhus på ett sätt som blev omodernt ganska kort tid senare. En av Van Veeterens medarbetare ska förresten slå upp en sak "i sitt nya, och ännu ej kompletta, tjugofyrabandslexikon", och där känns det också som om 1991 har mer gemensamt med 1960-talet än 2010-talet, även om avståndet är lika långt åt båda hållen.

Vi ses alltså här igen om fyra veckor, den 26 februari, med bok nummer två i serien, Borkmanns punkt.