83. Helene Tursten: Dödssynden

Med viss tvekan taggar jag den här novellen som deckare, för det förekommer (minst) ett brott och dess efterverkningar. Sedan får man följa hur huvudpersonens liv har påverkats av denna händelse, och det är en historia som hade räckt till en fulllängdsroman. Men det är något med det koncentrerade formatet som gör det ruskiga innehållet ännu mer påträngande. Mikael Persbrandt har jag lite svårt med när han spelar något på film eller TV, för han är alltid sig själv dessutom, men här var han överraskande bra. Däremot förstår jag inte alls varför den här historien ska illustreras med en skogstjärn.

82. John Ajvide Lindqvist: Hon

Ett tag läste jag allt av John Ajvide Lindqvist i samma takt som det kom i pocket, men så kom jag ifrån den vanan, och nu tror jag att jag har ett halvdussin böcker att komma ikapp med. Men det är ju egentligen ett angenämt problem. Den här novellen är alldeles färsk och finns - än så länge, är kanske bäst att tilllägga - bara i ljudversion. Han läser själv och det gör han utmärkt, bättre än nästan alla andra författare som läser in sina egna verk.

Kanske är inte det här hans bästa opus - det är en aningen för traditionell spökhistoria för att det ska nå de verkliga höjderna. Men även när han inte är som bäst är han långt bättre än genomsnittet. Det handlar om ett ungt par som flyttar in i ett nybyggt hus, som visar sig vara hemsökt som vore det betydligt äldre. Med den vanliga reservationen att folk i den här sortens historier beter sig irrationellt genom att stanna kvar och inte ta in på hotell när nattsömnen blir störd tycker jag det har sina fördelar på trovärdighetssidan. Det finns till och med en liten epilog som knyter ihop det hela på ett fullkomligt logiskt sätt - inom genrens egen logik, förstås.

81. Rui Tenreiro: Nedzus lyktor

Den här serieromanen handlar om något så ovanligt som två krabbtränare, det vill säga två byars främsta i konsten att träna kampkrabbor (som jag aldrig har hört om förr, och som möjligen är uppfunna för det här sammanhanget). Lyktorna fungerar bland annat som kommunikationsmedel mellan dem, men är det något som sticker ut här är det den fina användningen av ljus i förhållande till mörker i olika sammanhang:

Som synes är det bilderna som står i centrum, även om det finns mer text än rutorna ovan antyder. Intrigen är distanserat berättad på ett sätt som skapar viss mystik utöver vad som kommer av att så mycket händer under den mörka delen av dygnet.

Det här är en serieroman som verkligen utnyttjar konstformens särskilda möjligheter till berättande. Med det här inlägget går jag också i mål med månadens tema, inspirerat av bloggen Ugglan & Boken. Jag lovar inte att återkomma fler månader, men utesluter det inte heller.

80. Elis Monteverde Burrau: 6 juni och solen

Jag ska verkligen inte göra något försök att sammanfatta den här diktsamlingen, som är på strax över 300 sidor. Men man kan kanske säga att den ofta leker med ordens ljudsida snarare än deras betydelse, och det kan bli ganska roligt. Tematiskt är det inte alltid så upplyftande; den som för ordet är ofta cynisk och småbitter på tillvaron. Möjligen finns det anledning till det. Det kan till exempel låta så här:

mjölk och honung

är bara en patetisk

smak (?) på en tvål

som inte läser Bibeln

Men jag ser det här som en fortsättning på min övning att lära mig läsa poesi, och i förlängningen också uttrycka mina åsikter om den.

79. Nancy Peña: Havets Gille

Den här serieromanen får betraktas som en saga, men en ganska vuxen sådan, och med en mörk ton som gör den avgjort mer lämpad för vuxna än för barn. Det handlar om ett antal grupper av antropomorfa djur, som lever åtskilda på olika öar - ett urval av dem syns nere till vänster på framsidan:



och den organisation som bland annat i handelssyfte får resa mellan öarna. Det är mycket som inte förklaras i den här berättelsen, och för min smak är det aningen för mycket. Långt in i handlingen känner jag mig som om jag missar något viktigt, men det är nog bara ett medvetet berättargrepp.

Och som vanligt när det handlar om antropomorfa djur är mössen lika stora som katterna.

78. Conny Palmkvist: Låglandet och Fyrvaktaren

Här har sammanförts två noveller, som av allt att döma är inlästa var för sig vid olika tillfällen av olika inläsare. De finns också tillgängliga var för sig hos min ljudbokstjänst.

"Låglandet" handlar om en grupp trettonåringar som sommarjobbar på ett lantbruk på åttiotalet - jag undrar om sådant förekommer numera - och är en riktigt bra skildring av hur en sommar kan förändra mycket när man är i en viss ålder. Att jag var närmast jämnårig med dem då gör nog sitt till för min uppskattning. "Fyrvaktaren" har jag svårare att bli klok på; den är mer stämning och miljö än verklig intrig, och kanske är det något jag missar som gör att jag inte får ihop det. Inläsaren kan man i alla fall inte anklaga för otydlighet, för han läser som vore det Dagens dikt på fyrtiotalet.

77. Ulrika Linder: Återvinningscentralen

Den här kunde lika gärna ha stått på avdelningen för facklitteratur, antingen miljövård eller biografier, för Ulrika Linder arbetar själv på en återvinningscentral och det allra mesta verkar hämtat ur verkligheten. Det allra bästa är faktiskt de autentiska foton som finns med mellan hennes tecknade serieavsnitt, inte minst på den torkade krokodil som någon lämnade och som föranledde ett antal utredningsåtgärder om vad man gör med utrotningshotade djur.

Jag hör inte till stamkunderna på min närmaste återvinningscentral, men hamnar förstås där ibland, för, som det också framgår här, det är ett ställe som alla har anledning att besöka någon gång. Det kanske är det sporadiska som gör att jag har svårt för det, liksom vissa karikerade(?) typer här, som kastar fel och aldrig lär sig. Själv kan jag fortfarande inte begripa varför inte kuvertbranschen tvingas tillverka kuvert som kan återvinnas som papper (jag har i alla fall lärt mig att de inte får kastas som papper eftersom de innehåller lim), eller varför så stor del av ansvaret på senare år har lagts på individen, som rimligen inte kan förväntas vara expert på detta (också, förutom att välja elavtal, placera pensionspengar och je-ne-sais-quoi). Jag tror jag håller där.

Det är annars en rätt rolig skildring, som också lärde mig något nytt. Jag tror heller inte att jag är värst; till exempel är jag noga med att inte "slänka", det vill säga skänka till välgörenhet sådant som egentligen borde kastas, förlåt återvinnas. Men att det görs beror förstås på att många tycker det är lättare, eventuellt bara för att de har närmare till Myrorna än till återvinningscentralen.

76. Li Österberg: Fejd och fest

Li Österberg återvänder här till det antika Greklands mytologi, som hon behandlar med stor kärlek och viss respektlöshet. Här finns ett omtryck av Nekyia, som jag läste för något år sedan, tillsammans med en kort och en längre berättelse. Den korta handlar om grekernas föreställning om vad man hittade i jorden och hur det relaterade till vad man trodde om forna tiders stora människor.

Den långa, "Familjefesten", sammanför de olympiska gudarna med deras övriga familjemedlemmar till en fest som sent ska glömmas. De är ju egensinniga gestalter, de grekiska gudarna och gudinnorna, som har fel och brister som vanliga dödliga, och därmed inte alltid agerar förnuftigt. Sist finns ett släktträd, och det har man verkligen nytta av för att hålla reda på vem som är vem:

De har ju också en helt egen syn på inavel, så att de kan avla barn med sina syskon och andra nära släktingar.

Något av huvudperson är dödsrikets härskare, Hades, stilig men glåmig:

som besöker Olympen för första gången på länge. Han träffar där sin blivande hustru Persefone, även om vi inte får reda på att det är så det kommer att gå för dem.

Respektlösheten tycker jag fungerar väl i en historia som till allra största delen är påhittad. Ungdomarna säger saker som "ditt miffo" och kallar Hera för "satkärring", medan de äldre ägnar sig åt sex och slagsmål, för att bara nämna något. Det är mycket roligt, och den kontrastrika, personliga stilen på teckningarna har något grekiskt över sig, som gör att de passar berättelsen.

75. Björn Carlberg: Birgittas dagbok

Björn Carlberg och hans dockor har förekommit i de flesta medier, även ljudbaserade, så det var möjligen bara en tidsfråga innan det kom en ljudbok. Birgitta som läser ur sina gamla dagböcker är rökare, och det är en oproportionerligt stor del av hennes personlighet, närmast en identitet. Hon har också en alldeles egen syn på tillvaron, och svårt att inse att den inte alltid är likadan som andras. Det är ofta ganska roligt, möjligen lite för upprepande, om man lyssnar på flera avsnitt i rad av den här följetongen, men det får man ju ta på sitt eget ansvar. Den som har gillat TV-serien Operation Klotty eller radioserien Radio Jästringe ska inte missa det här.

74. Christoffer Carlsson: Brinn mig en sol

Christoffer Carlsson är en ny bekantskap för mig, men han har skrivit ett antal deckare tidigare. Den närmast föregående, Järtecken, utspelar sig liksom den här i trakten av Halmstad, men vad jag förstår ska de vara fristående från varandra. Han har själv sitt ursprung i ett av de små samhällen som förekommer i den här romanen, och det märks att miljön har sin betydelse. Den är suggestivt välbeskriven, och med sin placering utanför storstäderna - ja, utanför städer överhuvudtaget - har den en del gemensamt med Anders de la Mottes böcker med motiv från nordvästra Skåne. Här verkar det dock som om miljöerna i stort sett är autentiska, även om jag inte har googlemappat och tittat om varje hus finns.

På nutidsdeckares vanliga sätt är det en händelse i det förflutna som får ny betydelse i nutid. Det förflutna tar sin början på kvällen den 28 februari 1986, och ungefär samtidigt som Olof Palme skjuts i Stockholm får Halmstadspolisen ett samtal från en gärningsman som berättar att han har våldtagit en kvinna. Polisen Sven Jörgensson rycker ut, hittar henne och tar henne till sjukhus, men då är hon redan död. Det blir inte det enda dådet för Tiarpsmannen, som han kommer att kallas i medierna. I nutid handlar det om en författare, återflyttad till sitt barndomshem, som tillsammans med Jörgenssons son och en pensionerad kvinnlig polis bedriver diverse undersökningar, både av vad som hände då, och vad Sven Jörgensson egentligen kom fram till. Någon officiell lösning har det aldrig blivit på fallet, och Sven Jörgensson är död sedan många år.

Det artar sig till en bra deckare i sin genre, där det inte är biljakt och skottlossning som skapar spänningen, utan snarare samtal mellan människor som minns en del, har glömt en del och ibland väljer att tiga om somligt. Kanske bygger lösningen på ett sammanträffande för mycket för att jag ska vara riktigt nöjd med den, men fram till dess är det trivsamt och välskrivet. Det har skrivits och talats uppskattande om den här boken i flera sammanhang; jag hittade den genom podden Deckardårarna.

73. Chimamanda Ngozi Adichie: The Arrangements

Huvudpersonen i den här novellen är Melania Trump, och den utspelar sig under en enda dag 2016, innan hennes make formellt har utsetts till republikansk presidentkandidat vid partikonventet. Hon är sysselsatt med att förbereda en middag, och vi läsare kan förstås inte veta hur nära verkligheten det här ligger. Men det är något lätt kusligt med att lyssna till en novell som både skrevs och utspelade sig för nära fem år sedan, när vi vet allt som hände sedan.

72. Antonia Honeywell: The Time Being

Den här novellen lever mest på sin miljö, ett London som på många sätt skiljer sig från det vi annars läser om eller möter i andra medier. Det bör utspela sig någon gång i framtiden, efter någon sorts systemkollaps, om det ordet nu kan användas på allvar. Det är i alla fall tydligt att mycket av det vi är vana vid inte längre finns eller fungerar. I den deprimerande miljön berättas en historia om en tolvårig flicka, som inte minns någon annan tillvaro, men hon har i alla fall tillgång till berättelser som visar att det en gång har varit annorlunda. Själva historien fångar inte mig så värst, men miljön stannar kvar efter att det är slut.

71. Charles Todd: The Pretty Little Box

I den här novellen får man följa en liten medeltida bönbok med tillhörande ask, från att den på ett inte alldeles ärligt sätt kommer i en dams ägo, och sedan genom decennierna hos olika ägare. Det blir faktiskt en riktigt bra historia som får anledning att beröra en del av 1900-talets stora händelser ur det lilla perspektivet, och tidvis är det oväntat spännande. Bland Storytels noveller kan man hitta vad som helst, och ibland är det verkligen så bra att det förtjänar att rekommenderas - som den här.

70. Malin Persson Giolito: Se till mig som liten är

Ganska länge verkar det här vara en traditionell julnovell om en mamma som tappar bort ett av sina barn på en julmarknad och får hjälp att leta. Men så småningom utvecklar den sig till något annat, och här ska förstås inte avslöjas vad. Det blir i alla fall något betydligt mer meningsfullt än jag hade gissat när jag var halvvägs igenom den.

69. Leonora Carrington: The Complete Stories of Leonora Carrington

Om de här novellerna påminner om något annat jag har läst är det Alice i Underlandet. Jag tror inte det är en slump att en novell heter "The White Rabbit". Här förekommer talande djur och växter, galna drottningar, blod och död, en klänning sydd av katter - ja, mycket sådant man annars upplever i drömmar. Alice tycker, som jag minns det, att mycket av det hon möter är underligt, men så reagerar Carringtons personer bara undantagsvis. Snarare är det helt normalt för dem att umgås med fabeldjur och diverse väsen, att övertala en hyena att gå på fest i stället för dem eller att plötsligt befinna sig mitt i en slaktscen. Jämfört med Alice är det avgjort mindre barnvänligt.

Leonora Carringtons eget liv var inte mindre fascinerande, vilket framgår bland annat här. Skrivandet var inte hennes främsta verksamhet, utan hon var bildkonstnär, och det är inte utan att det märks här och var. En illustratör skulle ha verklig julafton med de här scenerierna, eller varför inte en filmanimatör.

All denna galenskap gör att samlingen faktiskt till sist känns något övermäktig. Ett råd för den som vill lyssna - och det är ändå värt att göra det - skulle kunna vara att sprida ut det över lite längre tid än jag nu har gjort, och bryta av med lite annat, vilket jag faktiskt har gjort.

68. Hans Gunnarsson: Bormann i Bromma

Den här novellsamlingen hittade jag till genom att en av berättelserna ingick i ett nummer av tidningen Skriva, tillsammans med kommentarer av författaren, där han fick tillfälle att ge sin syn på vissa val han gjort, både vad gäller formuleringar och innehåll. Det var riktigt intressant, och gav anledning till en verklig närläsning av just den novellen.

Det som är grejen - som det brukar heta - med de här novellerna är att de är skrivna i vi-form. Det är inte alltid klart vem som är "vi" i varje novell, men det är också det som gör dem intressanta. Ofta fungerar de så att det efter hand framgår vad för sorts grupp det handlar om, och några namn på några av de medverkande, men så kan det mot slutet framgå att det finns ännu fler. Det blir en öppen beskrivning som jag efter hand kommer att uppskatta mer och mer, och till sist är ganska avundsjuk på att han har mutat in och hanterat så bra. Stilen är lite pratig och omständlig, men det fungerar bra till innehållet, och för mig som har lyssnat fungerar det faktiskt utmärkt. Jag kan tänka mig att det kan fresta på för vissa läsare, och särskilt om man läser i pappersform.

Vi-et fungerar förstås bra också eftersom det signalerar att det finns ett "de" (eller "han" eller "hon"). Man kan ju tänka sig att en grupp radhusboende som har grannsamverkan identifierar andra som utanförstående på ett naturligt sätt, men det visar sig finnas sådan mentalitet på de mest oväntade ställen. Och så knyts det ihop väldigt snyggt med en epilog på samma tema. Det här var faktiskt ett riktigt fynd i genren.

67. Malin Biller: Allt du behöver

Malin Biller har ett brett register, kan man konstatera. Här ryms både seriestrippar och små krönikor och en del annat. Oavsett formen rör de sig också i ett brett register av ämnen - ibland är det seriöst och politiskt engagerat, ibland är det helt enkelt tramsigt. Även det sistnämnda kan vara mycket bra och en välgörande omväxling till det engagerade. Ibland är hon också självkommenterande på ett fyndigt sätt, och då kan strippar av så här olika slag samsas:

Det kan tänkas att jag återkommer till annat av Malin Biller här så småningom.

66. Liv Strömquist: Prins Charles känsla

Min enda erfarenhet av Liv Strömquist är egentligen att jag såg den TV-serie som visade när hon och Horace Engdahl reste runt i Europa och samtalade om kulturella ting. Det här albumet är från tiden före det, när seriemediet var det hon ägnade sig mest åt.

Det börjar med den klassiska intervjun när prins Charles och Diana Spencer har förlovat sig:

 

och den har man ju sett i olika former så det räcker, tycker jag egentligen. Men här blir den utgångspunkt för ett större grepp om ämnet, särskilt den romantiska tvåsamheten genom tiderna. Ofta är det textplattor som ger en seriös bakgrund och bilder med pratbubblor där personer agerar på ett ibland komiskt, ibland tragiskt sätt. Det vindlar hit och dit, och det blir tillfälle att träffa så olika personer som Gustaf Fröding och Hugh Grant, Tito Beltrán och Nancy Reagan.

Även om man inte tycker att det utspelar sig i någon viss tid, eller omfattar ett ganska långt tidsspann, är det svårt att alldeles undvika tidsmarkörer som visar att det här är utkommet från trycket 2010. Den lilla antennen på mobiltelefonen:

och den lilla inskjutna förklaringen av något som idag är helt självklart (se längst ner):

är exempel på sådant. Men i stort sett tycker jag att det håller bra fortfarande.

65. Johan Egerkrans: Nordiska gudar

Något av ett praktverk är detta - stort format, gediget klotband och fantastiska bilder av författaren själv. Texten är inte helt på samma nivå, och skulle kunna uppfattas som tunn, men bygger i sin lakonism på de sagor som bevarats i Eddan. Den ungdom som fastnar för det här kan nog ändå ägna timmar åt omläsning och bildstudier, tror jag.

64. Cecilia Ringmar och Anita Ulrich: Grannspråk färöiska

Det här ganska tunna häftet är producerat för skolbruk i början av åttiotalet, så det har hänt en del med både pedagogik och innehåll. Det handlar lika mycket om Färöarna som färöiska - eller mer, faktiskt. Men när man ser på de språkliga exemplen är det faktiskt möjligt att begripa en hel del.

63. P. Craig Russell: Coraline

Ursprungligen är det här en kortroman av Neil Gaiman för yngre läsare, men den är bearbetad i olika medier, inte bara i serieform. Jag har hittat att den finns som film, musikal och opera, och det gjordes också en sommarlovsteater i radio för en del år sedan, vill jag minnas.

Det är onekligen en tacksam historia. Den eponyma Coraline - inte Caroline, är hon noga med! - har flyttat med sina föräldrar till ett stort gammalt hus, där det finns ett antal lägenheter, varav några alltså bebos av andra. Bakom en dörr finns inte det som brukar finnas bakom dörrar:



men det bortförklaras med att huset har genomgått förändringar när det har delats upp i olika lägenheter. Men vid ett tillfälle är det inte en vägg i dörröppningen, utan det är möjligt att genom en korridor ta sig till ett likadant hus, som ändå skiljer sig en del från det där familjen bor. Det påminner inte så lite om hur det kan vara i drömmar, där man kan befinna sig i ett hus som man har besökt många gånger, men nu ser det annorlunda ut, och det är helt naturligt. Det är en ganska ruskig historia som lånar en del element från klassiska sagor, fast det är tydligt att det utspelar sig i modern tid.

Stilen är stram och inte så dynamisk i själva bilderna; dynamiken kommer till stor del genom kompositionen av sidorna:

 

Innehållet duger också för att skapa spänning på egen hand.

62. Otto Donner: De levande och alla de döda

En tunn liten volym är det här, men den innehåller ändå drygt fyrtio noveller - eller vad man ska kalla de korta texter som ingår. En del är så korta att de kunde kallas aforismer, men de flesta är ett par eller några sidor och innehåller åtminstone en ansats till intrig eller miljö.

Det rör sig ofta i en värld med övernaturliga inslag, eller i varje fall med huvudpersoner utrustade med livlig fantasi. Ibland börjar det i en alldeles vardaglig situation som sedan flyter iväg till något som är allt annat än vardagligt, till exempel att någon visar sig vara död. Det är förresten ett återkommande tema, som framgår inte minst av att "Livet efter döden" och "Leva med spöken" är titlar som återanvänds på ett antal av novellerna. Men en och annan gång är det redan från början helt frikopplat från vår verklighet, som när två jättar bjuder in till något som på alla sätt påminner om en kräftskiva, utom att de verkar äta människor.

Jag blev positivt överraskad av den här debuten och hoppas få läsa mer av författaren.

61. Berit Viklund: Kaninhålet

Temat för den här serieromanen är ett förhållande som inte fungerar, och titeln är den kvinnliga partens metafor för hur trångt hon tycker att det känns. Vi får följa det hela ur hennes synvinkel, och det är alldeles klart att den manliga parten gör en del som han borde låta bli. I vad mån detta är hela sanningen kan man inte vara säker på, men så är det ju med all skönlitteratur.

Bilderna innehåller inte mer än det nödvändiga, och särskilt mycket miljö finns det inte för karaktärerna att röra sig i. De visar å andra sidan tydligt hur de känner:

på ett sätt som närmar sig det drömlika. Det är riktigt bra, trots att det väl inte är vad som traditionellt skulle ses som vackert eller vältecknat.

60. Loka Kanarp och C/M Edenborg: Hungerhuset

Det här handlar om systrarna Elsa och Fredrike, som bor hos fosterföräldrar utan att trivas särskilt bra där. Av framställningen kan man förstå varför, för det verkar inte finnas så stort intresse för systrarna mer än som lyckade exempel att visa upp för grannar och vänner. De båda tar sin tillflykt till ett ödehus i skogen, där det förväntas spöka, och det händer faktiskt en del oförklarligheter, som inte är alldeles trevliga.

Stilen är avskalad och kontrastrik:

och passar bra till berättelsen med sina mörka inslag. I ett hus av den här sorten kan det dölja sig vad som helst i skuggorna, och det får man fylla i själv, precis som systrarna gör.

Helena med bloggen Ugglan & Boken har under 2021 månadsteman, som jag hittills inte har varit med på, men nu i april är det just tecknade serier. Jag tar det som en anledning att återknyta bekantskapen med en konstform som jag tenderar att glömma bort mellan varven.

59. Eva Runefelt: Ur världen

Den här månadens diktsamling är något mer traditionell i genren än den föregående, i det att den består av dikter ordnade efter varandra. Därmed inte sagt att den är helt enkel att förstå sig på. Det kan till exempel se ut så här:

Formuleringarna ger ofta som här associationer till natur, och läser man långsamt, som jag har försökt göra, kan de också uppfattas som vackra, även när man kanske inte kan förklara exakt vad de betyder.

Den här läsningen ligger långt från att läsa en roman med handling från början till slut. Men det var lite så det var tänkt med projektet att läsa en diktsamling i månaden. Mot slutet av året hoppas jag vara bättre på att skriva om dem också.

58. David Sundin: Ljudboken som inte ville ta slut - del 2

Som komplettist är det svårt att inte lyssna vidare när det kommer en del till av något man har hört första - då enda - delen av, fastän jag inte var så begeistrad över den. Det här är mer av samma sak, det vill säga en historia som handlar om sig själv, förutom att den innehåller små utvikningar om det ena och det andra. Dit hör till exempel en stund om det uppstoppade lejonet på Gripsholms slott. Mitt intryck är annars att det är mer trams och mindre spänning i den här delen. Det slutar - jodå - dessutom som om det kan tänkas komma mer.

57. Matthew Costello och Neil Richards: London Calling!

Det här är tredje kortromanen om sir Harry Mortimer och hans amerikanskfödda hustru Kat, och de utspelar sig såvitt framgår ganska tätt inpå varandra. Paret håller fortfarande på att installera sig på Harrys ärvda gods, men det tar sin tid eftersom det hela tiden dyker upp spännande fall de måste lösa. Nu gäller det en ung dam som har försvunnit hemifrån och lär finnas i Londons nöjeskvarter. Hennes föräldrar vill gärna ha hjälp att hitta henne, men det är något som är mer mystiskt än bara det att hon inte hör av sig hem.

Hemligheten med de här böckerna är nog att författarna har hittat två riktigt bra huvudpersoner, som kan bära upp även ganska tunna historier. Både Harry och Kat är trevliga och kapabla, och de är dessutom två huvudpersoner som avgjort vinner på att vara i varandras sällskap. Den här gången får man också stifta bekantskap med Alfie, Harrys tidigare kalfaktor, som har nyttiga kontakter och talanger för paret att använda. Möjligen känns den här delen lite mindre inspirerad än den föregående, när man har vant sig vid att det ska handla om mord. Men det är verkligen mycket trivsam lyssning ändå.