56. David Väyrynen: Marken

Det här är en spretig diktsamling, som dessutom innehåller rätt mycket prosa. Det är dödsrunor som kunde vara hämtade ur en lokaltidning, det är ett antal insändare av signaturen "Det blir bara sämre", och det är hela sidor med punkter som inleds med "Påbud" respektive "Förbud", till sist över 600 punkter. En del dikter finns det också, lite aforismer, och stycken som kallas "Malmfältsmonologer" respektive "Malmfältsdialoger". Där, om inte på annat sätt, framgår var allt utspelar sig; det allra mesta har en omisskännlig lokalfärg, som väcker sympati och nyfikenhet hos mig, som finns i en helt annan del av landet. (Och så har jag fått lära mig vad en fläskolle är.)

Det är generellt inte humoristiskt, men jag har mycket roligt åt en travesti på Kalevala, där både rytm och allitteration är väl hanterade:

"Varför ska jag låta andra

laga vad jag själv kan laga,

bara för att dessa andra

bättre klär i vita rockar?"

Kaikkinen, hän tog då tanden

fäste den med Plastic Padding.

och på Stockholmsbesök:

Kaikkinen gick in i någon

klädbutik längs Odengatan

för att där få låna dasset.

"Inte har vi toalett för

allmänheten, du får söka

dig till något annat ställe"

var det svar butiksbiträdet

gav den nödiga som sade:

"Om du kommer upp till Lappland

får du låna vårat torrdass,

skita där så mycket du vill"

Jag är också svag för att boken är trådhäftad i med omslaget matchande färg: