156. Malte Persson: Undergången

Den här diktsamlingen är charmerande otidsenlig till formen, där det finns avsnitt med sonetter och terziner på ett sätt som inte är så vanligt idag. Sonetterna handlar mest om gudar, grekiska, romerska, nordiska och andra, och ämnen som evigheten. Terzinerna är ibland mer dagsaktuella; en handlar om trettioårsdagen av Berlinmurens fall. Och så slängs det in några villanellor här och var.

Rimmad vers kan bli förutsägbar, när man sitter och väntar på det givna rimordet, men så blir det nästan aldrig här. Malte Persson rimmar flöde på ljöde, backanter på pantertanter samt Zeus och Hera på straighta eller queera. Form och innehåll kontrasterar alltså på ett sätt som ofta blir roligt, när evigheten möter det dagsaktuella.

Sedan blir det drygt sextio sidor blankvers om världshistorien, som författaren låter utspela sig baklänges. Fast vi vet hur det går är det ett snilledrag som gör att det kan beskrivas så här:

Den europeiska gemenskapen

förlorar sina sista medlemsstater.

I Algeriet tynar frihetskriget.

Koreas vapenstillestånd tar slut.

Man får hela tiden tänka på att det som börjar är sådant som vi är vana vid tar slut och tvärtom. En enda gång kommer jag på författaren med att ha missat:

Tamboras utbrott rövar bort en sommar.

Det är faktiskt så att sommaren som försvinner är året efter utbrottet.

Ett kärt återseende fick man här:

I havet simmar Stellers sjöko onämnd.

och det här är ju ett givet sätt att beskriva den homeriska frågan:

Homeros, om han fanns, finns inte mer.

Ett annat kärt återseende är Doggerland:

Man fiskar med harpun och samlar ostron

på Doggerland som stigit upp ur havet [...]

Ytterst sällan, om ens någonsin, kan man komma på Malte Persson med någon metrisk tveksamhet. Till det kommer att innehållet är tänkvärt. Man kan få komplex för mindre.