På något sätt är det här en deckare, för det dör folk till höger och vänster, och det finns ett antal poliser som gör sitt bästa för att ta reda på vad som har hänt och hur det hänger ihop. Men det är också en lek med fiktionen, och däri finns förklaringen till det dubbla författarskapet. Jan Detlef är, som den som har läst Segerströms förra deckare minns, en fiktiv författare som bor i närheten av där Michael Segerström numera bor, i Beddingestrand på Skånes sydkust. Han har piggnat till sedan sist, tycker jag, och är mindre osund i sina vanor.
På polissidan finns det en ny kommissarie i Trelleborg i stället för den helgalne Sten Lång, som dominerade förra boken, och det finns en ny kommissarie i Ystad i stället för Wallander. Tur är detta, för dödsfallen tar ingen hänsyn till distriktsgränserna, och de här båda verkar kunna samarbeta när det behövs. Sedan blir det Malmö, Jönköping och en del andra ställen där det också finns poliser.
Förutom att leka med fiktionen leker författaren - Segerström alltså - med många av genrens klichéer. Ska man vara kritisk mot något är det kanske att det ibland blir lite för lekfullt och själva intrigen hamnar på mellanhand. Men det blir faktiskt en snygg lösning på det allra mesta, även om det ser helt hopplöst ut när det är tjugo sidor kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar