För åtta år sedan kom Michael Segerström med sin skönlitterära debut, novellsamlingen Berättelser från Köpingen. Den utspelar sig i hans uppväxtort Skurup, och den här samlingen, som väl kan kallas pendang, handlar om hans nuvarande bostadsort Beddingestrand. Det är inte längre det fiskeläge som det var innan han tillbringade sin barndoms somrar där, inte heller den badort det då hade blivit, utan har långsamt blivit ett villasamhälle där många bor permanent och har renoverat och byggt ut sina stugor till permanentstandard.
Det mesta i den här samlingen utspelar sig långt innan dess. En del är otvivelaktigt tidfäst till fyrtio- eller femtiotal, en del är mer obestämt, men kan vara då eller lite senare. Mycket lite är riktigt modernt. Det är notoriskt svårt att berätta något om innehållet i en novellsamling, men ett försök till sammanfattning skulle kunna vara att det är burleska historier om människor som är värda att berätta om. Det är inte i första hand novellernas handling som är minnesvärd - somliga av dem består snarare av ett antal episoder på varandra utan särskilt mycket bindemedel - utan repliker och människor.
Här förekommer infödda original, till exempel Rut, som städar badgästernas hus innan de kommer dit för sommaren - tills hennes liv med fiskaren Karl August tar en mindre väntad vändning. Här finns också ett antal sommarboende, inte bara föräldrarna Segerström, utan också operasångerskan tant Lindberg, larger than life på mer än ett sätt, och familjen Donavan, "en mager och blek liten familj" med sonen "stackars William", som också möter sitt öde på delvis oväntade vägar. Där finns också en och annan långväga gäst, som ungraren Gigi som öppnar krog med ungerska specialiteter. Många är egentligen tragiska figurer, men det som berättas om dem är sådant som i alla tider har roat. Det får väl därmed vara förlåtet att det rätt ofta handlar om sprit och sex på ett eller annat sätt, men aldrig på ett sätt som gör de ingredienserna till huvudsak.
Min uppfattning är att det är det här formatet och formen - historieberättandet - som är Segerströms hemmaplan. Det är något av en paradox, eftersom det som sagt inte är historierna utan gestalterna som är det bästa. Ett antal av dem tänker man att man hade velat läsa en roman om, men risken är att det inte hade blivit så bra som det är nu. Frågan är om jag inte måste läsa hans förra novellsamling igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar