10. Ivar Ahlstedt: Sigge Flod & Co blir deckare

År 2022 blir inte året med omfattande läsprojekt. Men eftersom 2021 blev året då jag långt om länge lyckades komplettera en bokserie som haft en förarglig lucka kan det vara dags att ta sig för att också läsa den, inte bara samla på den. Tio böcker finns det, lagom för att läsa en i månaden med uppehåll i juli, och tid för julläsning av annat i december.

Sigge Flod blev aldrig så känd som en del andra pojkboksdetektiver, men jag minns de två böcker som jag är säker på att jag hade förr som riktigt bra. Och författaren är verkligen ingen amatör; Ivar Ahlstedt var den ene av de två författarna bakom pseudonymen Sivar Ahlrud, som skrev om Tvillingdetektiverna.

Den här första boken i serien etablerar en av de viktiga förutsättningarna. Det börjar nämligen med att Sigge fyller tolv, och i födelsedagspresent får han en pudelvalp. Den döps till Knatten och gör redan här en viktig insats som "deckarhund", även om han också på valpars vis har svårt med koncentrationen ibland. Bland det allra bästa är faktiskt beskrivningen av relationen mellan Sigge och Knatten, och hur mycket det betyder för Sigge att få en egen hund att ta hand om. Bakom "& Co" finns också Sigges kompis Röret, som egentligen heter Kurt. Han är smal men stark, kanske inte så snabbtänkt som Sigge, men alls inte bortkommen när det hettar till. 

Sigge tänker sig att bli journalist som sin pappa, som är redaktör på lokaltidningen - eller möjligen deckare. Han är mycket för att ta reda på hur det egentligen ligger till med "fakta", vilket idag kanske inte känns som en helt given läggning för en journalist. När han och Röret får åka ut till den senares sommarstuga några dagar i förväg kommer ändå denna inställning väl till pass, för det är något som inte är som det ska på ön. På slutet är det faktiskt spännande på riktigt, även om jag som vuxen läsare förstås inte tror att det ska sluta på annat sätt än att de som ska åka dit faktiskt åker dit.

Miljön är mest denna ö, som verkar ganska stor, om än bara bebyggd med den sommarstuga som Rörets pappa nyligen har köpt. Ett tag i början förekommer också hemstaden Eriksvik, som enligt vissa bedömare ska vara kalkerad på Västervik, där Ahlstedt tillbringade en del av sin uppväxt. Jag tycker det finns för lite detaljer för att man ska kunna vara säker på det efter bara den här boken, men det är i varje fall en kuststad vid Östersjön med tillhörande skärgård.

Inget motsäger att berättelsen utspelar sig i anslutning till att boken kom ut första gången 1957. (Det här är en nyutgåva från 1968.) Det talas om hembiträden, även om ingen av familjerna håller sig med något sådant, och som välartade pojkar säger de "farbror" till främmande herrar. Dagens tolvåringar skulle möjligen inte vara så lyriska över böckling som Sigge och Röret är, och de äter också med god aptit egenfiskad abborre. Och så finns det några ord som säkert var helt normala då, men som alldeles avgjort placerar boken i dåtid: sydfrukter, stadsfiskal och ottoman (möbeln, men i alla fall).

9. Martin Widmark och Emil Maxén: Nelly Rapp och Monsterakademin

Det här är första boken av hittills tjugoen om Nelly Rapp, som blir elev på Monsterakademin, där man lärs upp till agent som bekämpar diverse monster, inte minst vampyrer. (Just denna är en nyutgåva med illustrationer av Emil Maxén, som den här bloggen har träffat förr.) Det ligger väl därmed i sakens natur att det tar tid innan det blir riktigt spännande - länge är det mest konstigt för Nelly, som får följa med sina föräldrar till farbror Hannibal på en eventuellt tråkig vuxenmiddag, som utvecklar sig åt ett oväntat håll. Men det tar sig i andra halvan, och på långseriers vis pekar slutet framåt mot kommande äventyr. Berättelsen leker med både den många gånger återanvända vampyrberättelsen och den nästan lika många gånger återanvända internatskoleberättelsen, men gör det på ett förhållandevis innovativt sätt, som jag tror att målgruppen kan uppskatta.

8. Kerstin Lundberg Hahn: Fröken Spöke

Det hör inte till vanligheterna att jag söker av bibliotekets Hcg-hylla för att hitta något om vampyrer. Men det finns en anledning till det just nu, nämligen att jag läser en kurs i vampyrfiktion, och behöver något som lämpar sig för en kort analysuppgift. Vi får se om det blir den här.

För den som nyligen har lärt sig läsa på egen hand tror jag det här är riktigt bra. Tvillingarna Ebba och Ivar får en vikarie i skolan, Fröken Sparre, men det är mycket som är konstigt med henne. Hon tål inte solen och pratar gärna om hur mycket hon tycker om blod - även om det görs i anslutning till att klassen ska gå igenom människokroppen. Lagom mycket kommer fram efter hand, och eftersom det är första boken i en serie slutar det förstås med en cliffhanger.

7. David Nicholls: En dag

Den här boken är möjligen mer minnesvärd för sin disposition än för innehållet. Den handlar om Emma och Dexter, som sammanstrålar en natt och en dag i anslutning till att de tar examen från universitetet i Edinburgh. Sedan följer nerslag i deras liv samma datum de följande tjugo åren. Ibland är de på samma ställe, ibland har de kontakt på annat sätt, ibland är de var för sig på olika håll i livet. Det skulle kunna bli en uppvisning i snygg komposition snarare än en läsvärd bok, men så blir det nästan aldrig.

Långt in i historien hade jag mycket svårt att känna intresse för någon av de båda huvudpersonerna. Emma har dåligt självförtroende, arbetar med olika saker men vill bli författare - dock länge utan att göra särskilt mycket åt det. Dexter har desto mer självförtroende och ägnar sig åt en karriär inom "media", vilket betyder att han leder diverse TV-program och i övrigt super och knarkar. Vad som gör att de ändå dras till varandra med ibland långa mellanrum är faktiskt obegripligt.

Men det är en bok som vinner på att man läser ut den. Varför går inte att säga utan att förstöra läsupplevelsen, men den blir bättre, och man får om inte sympati så i varje fall förståelse för de bådas sätt att hantera sina respektive liv. Vi hade oväntat mycket att prata om i kvällens bokcirkel, trots att det väl inte är den sortens bok som brukar användas för litterär analys.

6. Astrid Lindgren: Bröderna Lejonhjärta

Någon gång ibland börjar man fundera på en klassiker och undrar om man egentligen har läst den eller bara känner till den väl ändå. Nu tror jag nog att jag har läst den här, men även den som inte har det kan ju vara bekant med historien. Frågan är om inte bästa sättet att ta del av den här boken är just så här, i Astrid Lindgrens egen inläsning.

5. Max Lundgren och Reijo Stävenborg: Åshöjdens BK. Edwards egen väg

Andra volymen i återutgivningen av Buster-serien om Åshöjdens BK låter skildringen svälla på både längden och bredden. Det är ett bra tag sedan jag läste böckerna som är seriens utgångspunkt, men det är tydligt att det finns med en del här som är nytt i och med detta medium.

Vad gäller fotbollen går det uppåt för laget, de avancerar till division 3, men hur det går där får man inte reda på i den här boken. Det är inte alldeles lätt för dem, fast de får förstärkning genom Anders Sjögren från Stockholm. Lagets stjärna Edward tvingas avstå från spel i ett par omgångar av olika skäl, som kanske inte måste avslöjas här. Det är förstås ett praktiskt sätt att få in lite dramatik.

Själv är jag mer intresserad av historien runt laget, det som handlar om byn Åshöjden. Konflikten mellan den inflyttade tränaren, numera motellägaren Bagarn Olsson och bygdens kapitalist Blåbärskungen tar sig nya uttryck. Men förutom att vara motståndare är de också beroende av varandra så att de inte kan låta konflikten övergå i brytning, inte ens när Bagarn utmanövreras som ordförande i klubben eller jobbarna på Blåbärskungens sågverk får för sig att gå med i facket och strejka.

För det mesta känns det som om det finns ett rejält genomarbetat manus bakom teckningarna, men det här med hejaramsor är inte Max Lundgrens bästa gren. Det är inte alltid de är så rytmiska som sådana bör, och ibland är det viss kalkonvarning:

4. Christoffer Holst: Söta, röda sommardrömmar

Christoffer Holst har kommit till deckargenren från feelgood-hållet, och det är rätt mycket sådana inslag i den här somriga skärgårdshistorien. Huvudpersonen Cilla har just blivit dumpad (check), köpt en kolonilott och fått en excentrisk granne (check) och kärar ner sig i någon hon egentligen borde hålla sig ifrån (check).  Det är en del som är förutsägbart i feelgood-delen, men det hör ju till den genren att inte vara alltför tänjande av gränserna. Deckardelen är däremot ganska obehaglig, åtminstone efter ett tag. Upplösningen av den har mer gemensamt med moderna svenska psykopatthrillers än med vad som annars brukar räknas som mysdeckare, där man helst ska samlas i biblioteket.

Cilla är i sin förutsägbarhet en person som det är lätt att ta till sig. Inte minst har man lätt att känna med henne när hon som nykomling ska hantera den påflugna grannen, en eftersatt kolonilott och ett mordfall, låt vara att hon inte är misstänkt. Miljön, den fiktiva Bullholmen, är till sin fördel tack vare årstiden, och där finns ett antal karaktärer som man kan tänka sig återkommer i de tre följande böckerna, som utspelar sig under andra årstider.

Den här serien har fått mycket uppmärksamhet för sitt gränsöverskridande. Jag tycker för min del att den lider något av att inte bestämma sig för vad den här. För att vara deckare är det ovanligt mycket mat och vin (författaren är sommelier och har svårt att inte visa det), för att vara feelgood är det förstås ovanligt mycket mord. Jag känner mig grinig som inte uppskattar det här, för det är verkligen helt oförargligt, men det landar inte väl hos mig.

3. Caroline Graham: Morden i Badgers Drift

Morden i Midsomer är sedan ganska många år mest en TV-serie, där avsnitten numera inte bygger på böcker, och många karaktärer har kommit och gått genom åren. Den är uppe i 22 säsonger, och det här är ett osökt tillfälle att skicka den intresserade till denna bloggs kusin i film- och TV-branschen, där jag har skrivit om de två senaste säsongerna. Men det började alltså med böcker - sju stycken kom det, varav fem är televiserade, och de fem finns också i bokform på svenska. Av oklar anledning är det bara fyra av dem som har blivit inlästa som ljudböcker, men det här är alltså den första av dem, och därmed också första gången läsaren möter kommissarie Barnaby. 

Det är en mycket typisk engelsk deckare från den era då polisen har tagit över mordutredningarna från privatdetektiver som Hercule Poirot, lord Peter Wimsey med flera. Men det har inte blivit så modernt att det är ett poliskollektiv à la Sjöwall/Wahlöö som bedriver utredningen; Barnaby är i mångt och mycket en ensamvarg. Han har hjälp av sin inspektör Troy, men det är mest för rutinförhör, bilkörning och liknande, och det som görs av andra poliser levereras till Barnaby som rapporter och testresultat utan att vi besväras så mycket med hur det har gått till att få fram det.

Till det allra mest typiska hör den lilla by som utgör miljön för händelserna. Där finns ett par gamla fröknar, varav den ena, miss Simpson, mycket tidigt får bita i gräset, och den andra, miss Bellringer, är den som kontaktar Barnaby om att det är något skumt med väninnans död. Hon är ingen miss Marple, därtill är hon inte tillräckligt beskäftig, men hon har ändå en något påfrestande vana att framställa sig som delaktig i utredningen. Att hon sedan står för viktiga iakttagelser - inte minst att det faktiskt är något skumt i görningen - är förstås inte Barnabys önskedröm.

I byn finns också en herrgård och några synnerligen excentriska invånare. Inte minst är den nyfikna mrs Rainbird en fest för varje läsare. Det är säkert inte alla som uppskattar de distanserat ironiska beskrivningarna av karaktärerna, men för min del är det något av det som lyfter boken över det vanliga. Mordgåtan är riktigt bra. Den är av den sorten som innehåller många trådar, varav jag tror inte en enda blir över på slutet, utan allt visar sig ha sin förklaring. Med tanke på att det är en debut i genren är det en imponerande bok.

2. John Ajvide Lindqvist och Mia Ajvide: Alternativa fakta om fåglar

Titeln säger ganska bra vad det här handlar om, utifall att någon skulle få för sig att tro på innehållet. Det är tjugofem korta betraktelser över svenska fåglar - med något undantag - som verkligen inte är särskilt realistiska. Man får reda på hur göken lyckas vara både söder-, öster-, väster- och norregök, hur gräsanden påverkas av att hela tiden matas med bröd och hur talgoxen ("tall-joxen") har fått sitt namn. Det är roligt på ett tramsigt sätt, som skulle bli svåruthärdligt i större format än detta, men fungerar när varje fågel får nöja sig med en sida text. På varje motstående sida finns en illustration av Mia Ajvide.

I John Ajvide Lindqvists produktion skiljer den här boken onekligen ut sig från det skräcktema som annars är hans hemmaplan. Jämfört med hans romaner är den något av en bagatell, men ändå värd sin tid.

1. Jean-Yves Ferri och Didier Conrad: Asterix och Gripen

I detta trettionionde album tar sig Asterix, Obelix och Miraculix till sarmaternas land. Dem var jag obekant med tidigare, men de uppfyller rimliga krav vad gäller vilka fördomar romarna kan ha om ett östligt, barbariskt folk. Det är kvinnorna - amazonerna - som krigar, de pratar konstigt - i pratbubblorna markerat genom att E blir Ǝ - och de är mycket förtjust i jäst stomjölk. Gripen är deras heliga djur, som en romersk expedition har fått i uppdrag att hämta, eftersom det börjar bli enformigt med de befintliga djuren som dödas på Circus.

Albumet är från 2021, vilket syns på några ställen:

men mest imponerad är jag av den skickliga färgläggningen som markerar iskylan respektive värmen vid elden:

Man kunde tro att det skulle vara slut på folk som gallerna kunde besöka och förvånas över, men icke så. Förutom att Obelix lär sig tycka om jäst stomjölk spelar också hunden Idefix en avgörande roll som sällan tidigare. Och så är det slagsmål och ordvitsar, förstås.