9. Martin Widmark och Emil Maxén: Nelly Rapp och Monsterakademin

Det här är första boken av hittills tjugoen om Nelly Rapp, som blir elev på Monsterakademin, där man lärs upp till agent som bekämpar diverse monster, inte minst vampyrer. (Just denna är en nyutgåva med illustrationer av Emil Maxén, som den här bloggen har träffat förr.) Det ligger väl därmed i sakens natur att det tar tid innan det blir riktigt spännande - länge är det mest konstigt för Nelly, som får följa med sina föräldrar till farbror Hannibal på en eventuellt tråkig vuxenmiddag, som utvecklar sig åt ett oväntat håll. Men det tar sig i andra halvan, och på långseriers vis pekar slutet framåt mot kommande äventyr. Berättelsen leker med både den många gånger återanvända vampyrberättelsen och den nästan lika många gånger återanvända internatskoleberättelsen, men gör det på ett förhållandevis innovativt sätt, som jag tror att målgruppen kan uppskatta.

330. Emil Maxén: Ragnagöken

Det är tydligt att Emil Maxén har gjort ett ambitiöst grundarbete vad gäller miljöerna för de här albumen om Stor-Jobal i Mellannorrland, och det visas inte minst av den återkommande kartbilden på pärmens insida, varav detta är bara en fjärdedel:

När säcken nu ska knytas ihop är det högt tempo, för det är mycket som ska hinnas med. Någonstans i mitten av den här delen undrar jag om det ska gå att få ihop, men det löser sig, eventuellt lite åt deus ex machina-hållet, men det må väl vara hänt i en berättelse som till stor del bygger på osannolika väsen. I sin kreativitet och berättarglädje tycker jag det här är läsvärt, även om det egentligen inte alls borde vara min tekopp.

329. Emil Maxén: Det surnar i säven

Den andra delen i en trilogi har en tendens att bli en mellanbok (eller -film eller vad som nu är aktuellt). Det låter som en truism, för den befinner sig ju onekligen mellan den första och den tredje delen i helheten, men jag tror också att det blir så när trådar från den första delen ska flätas vidare, samtidigt som det ska bäddas för en storslagen final i den kommande delen.

Den här andra delen i serietrilogin om Stor-Jobal skiljer sig inte från den här allmänna karaktäristiken. Det är en habil fortsättning på föregående del, inte minst vad gäller de blanddjur som har skapats när Jobal skakar om sina fångade djur i Skräcksäcken:

Och det slutar med om inte en cliffhanger så i varje fall något som pekar framåt. Däremellan blir det tyvärr lite trångt för en egen historia, även om Stor-Jobal hinner både bli av med och få tillbaka sin näsa, och hans lille följeslagare Tjabo hinner med ett äventyr i säcken.

297. Emil Maxén: Skräcksäcken

Emil Maxén var aktuell här redan igår som delad upphovsman till Knäckarbanketten, men han arbetar också på egen hand. Det här är den inledande delen i en trilogi - om den nu inte utvidgas på Liftarens guide-manér - om Stor-Jobal, en ond variant av Robin Hood. Inte så att han tar från de fattiga och ger till de rika, men han stjäl djur från de fattiga och blandar om dem i sin säck för att sedan kunna sälja resultatet till de fattiga som står utan försörjning. När de blandas kan det gå lite hur som helst; bland annat dyker det upp en skvader när han har haft en tjäder och en hare i säcken. Ibland blir det användbara blanddjur, ibland inte.

Det är ofta ganska gråbruna miljöer i det fattiga Mellannorrland:

som här går under namnet Inälvsdalen, en av flera anspelningar på verkliga lokaliteter där. Ganska ofta är det också blåviolett natt:

Det är både roligt och rysansvärt. Kanske skulle man önska sig lite mer handling i förhållande till antalet bilder, men det är ju seriemediets vanliga dilemma.

296. Sara Bergmark Elfgren och Emil Maxén: Knäckarbanketten

Det hör inte till vanligheterna att jag bevakar nyutkommen barn- och ungdomslitteratur, men den här har blivit så uppmärksammad i bloggosfären att jag blev nyfiken. Och den är värd sin uppmärksamhet, tycker jag.

Genrerna korsas här; det är till strukturen en saga med återkommande tretal, diverse väsen samt kvinnan av börd och mannen av folket. Sedan är det möjligen också lite fantasy i det barocka - tidsmässigt - universum som författarna har skapat. Och så peruker på det.

Det handlar om två hertigar som har delat sitt ärvda slott och hela staden med en mur eftersom de inte kan komma överens om någonting. Nu har den ene, hertig Ludbert, bestämt sig för att ordna en tredagarsbankett för att en gång för alla knäcka sin bror, hertig Odert. Där frossas det på allt man kan tänka sig, men ingredienserna till en "kalabalikaladåb" saknas, och behöver ordnas fram.

För att vara barnlitteratur är det förhållandevis avancerat, tycker jag. Historien innehåller flera spår som man måste ha i huvudet, och det finns rätt många ålderdomliga och/eller ovanliga ord, men jag har läst att författarna har gjort så medvetet. Det ger också den rätta sagotonen.