Det här är det första jag läser (lyssnar på, för den som skiljer på det) av Emma Hamberg. Hon klarar av att berätta en ganska orealistisk historia med lagom blandning av humor och medkänsla, vilket är svårare än man kan tro. Många misslyckas i alla fall när de försöker. Ofta är jag missnöjd med genrens grepp att allt ska vara så hjärtevarmt och härligt, samtidigt som huvudpersonerna bär sig mer än lovligt enfaldigt åt.
Här handlar det om Ulla, änka efter en revisor som aldrig lät henne ha tapeter med rosenmönster, och inte ens nu tar hon sig för att förgylla livet. I stället gör hon sitt bästa för att röka ihjäl sig för att livförsäkringen ska falla ut till förmån för sonen - aningen underligt, för hon verkar inte ha en särskilt nära relation till honom. Men så hamnar en fågelkikare hemma hos henne och när fåglarna tar slut - vilket de gör ganska fort - tittar hon in i en lägenhet rakt över gatan. Där händer saker som gör att hon måste rycka upp sig och ta initiativ. Sedan vore det ju inte den här genren om det inte ledde till missförstånd, som leder till annat som inte ska avslöjas här.
En kortroman på två timmar är ungefär vad upplägget räcker till. Jag tror att upplevelsen av att det löser sig lite för fort och lätt hade varit densamma i en fulllängdsroman, men även det hör ju till genren. Som det nu är kan man lyssna utan minsta lidande, särskilt som författaren själv läser och gör det riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar