Mina minnen av den här boken är förmodligen relaterade till en uppläsning av Toivo Pawlo, eftersom jag starkt förknippar berättelsen med hans karaktäristiska röst. Den här ljudboken är däremot inläst av Björn Kjellman, och det verkar som om Pawlos version bara är en del av texten.
Mina minnen av boken är också förknippade med en olustkänsla, som jag nu efter en lyssning och en diskussion i bokcirkeln kan formulera bättre. Det jag reagerar på är den ostrukturerade och oansvariga livsstil som genomsyrar berättelsen, och att det saknas någon vuxen som gör sådant som vuxna brukar göra. Loranga, som är Masarins pappa, är ständigt klädd i badrock, öser socker över filen, anser sig vinna alla tävlingar även när Masarin kommer först etc. Och då har vi inte ens pratat om att det bor tigrar i ladan.
Dartanjang, Masarins farfar, verkar ha ett antal diagnoser. Han är antingen hypokondrisk eller klen på allvar, men dessutom psykotisk eller senil, eftersom han tror att han är olika personer olika dagar. Han försöker utöva viss kontroll över tillvaron genom att skriva tabeller över saker och ting, men det känns inte heller alldeles sunt, och det är i alla fall inte något som påverkar det allmänna kaos som råder.
Jag är ju inte dummare än att jag förstår att det här ska vara roligt, men det fungerar inte för mig (och inte för alla i bokcirkeln heller). Wikipedia kallar boken "absurdistisk" och det är väl ett sätt att säga att man inte ska förvänta sig normal logik, samtidigt som det inte framtonar som övernaturligt eller något som utspelar sig i en alternativ verklighet. Snarare kanske jag börjar fundera över om det fanns den här sortens familjer när boken kom (två starka tidsmarkörer är femöringar och melodiradio). Och så hittar jag en artikel om författarens söner, som verkar minnas en barndom som inte ligger så långt från den här boken som man kanske skulle tro (eller hoppas).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar