I ett antal korta noveller berättar Åke Smedberg här om sin uppväxtmiljö, Hjässberget utanför Sundsvall. Det är egentligen inte långt från stan, men under den tid det mest handlar om är det en helt annan värld, med en liten byskola och en lantlig omgivning, till stor del bebodd av hans släktingar, som det verkar. Här och var går han bakåt så att man får bekanta sig med hans föräldrar, farföräldrar och andra släktingar, och då är det förstås en ännu mer väsensskild tillvaro som möter läsaren/lyssnaren. Där bedriver man sitt småbruk med häst, som man också kör i skogen med på vintern, och när det går bra med avverkningen kan man unna sig en rostfri diskbänk.
Det ligger i sakens natur att det inte är så mycket handling i de här novellerna, utan mer miljö. När det någon gång artar sig till handling är det korta episoder, isolerade från sin omgivning så som barndomsminnen ibland kan vara. Normalt är jag inte så förtjust i den här sortens litteratur, men det här visade sig oförhappandes vara en liten pärla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar