Vi var nog många som inte trodde att Johan Theorin skulle återvända till norra Öland i kriminalromanens form efter att hans kvartett om de fyra årstiderna, som kom mellan 2007 och 2013, var klar. Men efter åtta års uppehåll kom Benvittring, och förra året den här, så man får väl säga att han är igång igen på det spåret. Som förra gången är det den gamle skepparen Gerlof Davidsson och den unga polisen Tilda Davidsson ‒ som är hans brorsbarnbarn ‒ som delvis tillsammans, delvis var och en för sig står för problemlösningen. Här har de också mycket hjälp av Tildas kollega Amor Bashir. För att möjliggöra Gerlofs medverkan är handlingen förlagd till 2001, när han på ett rimligt sätt kan vara i livet, även om han inte längre är så rörlig, och har fått flytta in på ett äldreboende.
Inledningen är om inte rafflande, så i varje fall en öppning i högt tempo. Tilda är höggravid, men av olika skäl hamnar hon och Amor mitt i ett inbrott, som slutar med att han är knivskuren och att hon har värkar. När man är på norra Öland utanför turistsäsong är det lång väg för både polis och ambulans, och hur det ska gå för dem blir nästan det viktigaste ett tag. Men inbrottet har förstås sin betydelse, även i förhållande till de händelser under andra världskriget som berättas i infällda kapitel. Möjligen är de båda spåren i mitt tycke alltför åtskilda alltför länge, även om de förstås av genrekonventionella skäl förväntas löpa samman.
Det här är numera rätt standardmässiga polisromaner, inte de stämningsmättade historier som gränsade till det övernaturliga som inledde serien. Nu är Johan Theorin bättre än många andra i genren, även när han inte är så originell, men det är inte utan att jag saknar det tidigare greppet. Jag kommer till och med på mig själv med att tycka att han kunde ha låtit den punkt som sattes efter fjärde boken stå kvar, och skriva något annat än den här fortsättningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar