Bokcirkeln går in på nytt tema, och den här omgången ska vi beta av Nordens sju länder (inklusive Grönland och Färöarna, men inte Åland, så kommer man fram till sju). Vi började med Sverige och träffades i veckan och pratade om den här mycket svenska och skånska boken. Det fanns en hel del att diskutera, visade det sig. Maria Maunsbach har här skrivit en historia som till allra största delen består av utvikningar. Den är dels en Piratenpastisch, dels en självbiografisk roman. Allt det här gör att det finns flera ingångar till diskussion och analys, och det är rätt svårt att beskriva boken heltäckande, fast den vid läsning inte alls känns komplicerad.
Det handlar om Freja Morgenstjerne, som liksom Maunsbach är författare, född och uppvuxen i Höör, bosatt och verksam i Malmö, vid bokens tillkomst och tid något över trettio. Dessutom delar de en hel del andra egenskaper och erfarenheter. (Jag ska för den så kallade transparensens skull säga att jag har haft Maria Maunsbach som lärare på en sommarkurs i att skriva med humor, men inte känner henne i övrigt. Något om henne har jag ändå snappat upp och kan känna igen i Freja. Exakt var gränsen mellan dem går är kanske inte det mest intressanta här.)
En ramberättelse i den här romanen berör att Freja kommer hem till Höör och firar jul; i huvudsak handlar det om juldagen, som hon tillbringar hos och med sin mamma. På kvällen är tanken att Freja ska besöka "nöjespalatset" (baksidestexten) Lucky Lada, beläget i ett industriområde, och uppleva en hemvändarkväll. Att gå dit ensam är inte ett tilltalande scenario, så hon kontaktar gamla kompisar från förr. Varje sådan kontakt ger anledning till en återblick på något formativt ur uppväxten. Det är den ena sortens utvikningar, den andra består av anekdoter som berättas av hennes mamma.
Om det är något som gör den här boken verkligt unik är det faktiskt Frejas mamma och hennes historier. De kan beskrivas som skabrösa, ekivoka, smaklösa, eller vansinnigt roliga. För att ta sig igenom boken måste man nog omfamna både karaktären, det hon berättar och det språk hon använder. Det är en sorts skånska, som i skrift inte framstår som väldigt utrerad, men troligen i verkligheten är rätt markerad. De historierna är inte alltid så starkt förknippade med Frejas familj, men ger onekligen en lokalfärg som inte skulle komma fram på annat sätt.
Lokalfärgen får man också när Freja rör sig ute på byn, både i återblickande avsnitt och under juldagen. Själv har jag haft anledning att vara en del i Höör, kanske mest under en tid som ligger före den som beskrivs här, men jag känner väl igen mig och tycker det är kul att den här sortens orter får sin plats i litteraturen. Freja ‒ och Maria, förutsätter jag ‒ gillar Höör, och det märks. Det är inte alls den sortens hemvändarbok där huvudpersonen känner att hon har blivit något bättre än alla som bor kvar. Freja är visserligen inte samma person som när hon bodde där, men inser att uppväxten är en del av henne som hon inte vill vara utan.
Det gäller även de episoder ‒ inte så få, faktiskt ‒ som är jobbiga, i brist på annat heltäckande ord. Det finns en hel del i återblickarna som skulle kunna beskrivas som problematiskt, gränsande till övergrepp, men som inte görs till större problem än vad de upplevdes av Freja när de inträffade. Det är ett intressant drag, att det är barnets eller tonåringens blick på händelserna som vi får, även när vi nu möter den vuxna Freja. Och eftersom vi gör det vet vi också att hon åtminstone har klarat sig rimligt helskinnad igenom sådant som hade kunnat gå illa.
Det här är förresten ett drag som romanen har gemensamt med Bombi Bitt och jag, Piratens debutbok, där hans alter ego Eli är berättare. Men det finns anknytningar till annat i Piratens verk, både konkreta citat och nästan-citat och mer övergripande, som att det äts och dricks i många sammanhang. Sedan är det markant att det, till skillnad från hos Piraten, är en kvinnlig gemenskap som skildras. Om man, trots spretigheten, ska försöka identifiera ett tema är det kanske just det, både vänskapen mellan Freja och hennes kompisar från förr och relationen med hennes mamma.
Själv har jag inte läst något så här roligt på väldigt länge. Det gäller nog mest Frejas mammas anekdoter (en pärla är när bagardottern som kallas för Kagan ertappas in flagrante på en fest och därefter kallas Pippakagan), men också den lätta ton som genomsyrar hela romanen. Och att känna igen sig i att det viktigaste på Hörby marknad är bigarråer och gräddbullar, det är också kvalitet i en roman, och, som Frejas mamma hade sagt, "det är min själ ente alla som kan skriva så man känner igen saj på det viset".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar