Herr och fru Slusk är typiska vuxna för att vara i en Roald Dahl-bok. De är fula (mest fru Slusk), smutsiga (mest herr Slusk) och elaka (där tycker jag att de är relativt jämnstarka). De är i huvudsak elaka mot varandra, men det beror på att ingen annan vill komma i närheten av dem. När så ändå sker håller de sig inte för goda för att låta sin ondska gå ut över barn, fåglar eller den apfamilj som herr Slusk har boende i en bur på tomten. Men som sagt, mest är de elaka mot varandra, vilket ofta möjliggörs av att båda är rätt enfaldiga. Herr Slusk lurar i fru Slusk att hon håller på att krympa, medan det i själva verket är han som limmar på en liten träbit på hennes käpp varje kväll när hon har somnat. Fru Slusk blandar maskar i spagettin som hon serverar, varpå hon och vi läsare njuter av att herr Slusk tycker att spagettin är för klafsig och dessutom smakar beskt.
Det är faktiskt roligt även för en vuxen att följa hur deras vansinnigheter når nya höjder, som när de inte får tag i fåglar till veckans fågelpaj, och aporna tar tillfället till hämnd. Och för den som är i rätt ålder är det säkert synnerligen festligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar