Sidor

torsdag 12 juni 2025

78. Edgar Allan Poe: MS. Found In A Bottle


Det finns bedömare som menar att det här är en parodi på seglarhistorier, och det skulle förklara en del underligheter. Det handlar om en sjöman, som också är berättare i det manuskript som antas ha hittats efter de händelser som beskrivs. Han och fartyget ger sig av från Batavia på Java men råkar in i något som jag inte är säker på ska tolkas bokstavligt. Jag har på det hela taget svårt att veta vad jag ska tycka om den här berättelsen, även om den nu inte skulle vara tillkommen på allvar.

onsdag 11 juni 2025

77. H. G. Wells: The Flying Man


Att det inte finns människor som kan flyga vet ju vi upplysta västerlänningar, men vidskepliga infödingar i koloniserade områden, de kan tro vad som helst. Hur det hänger ihop med det får man höra hela novellen för att få klart för sig, men att den brittiske officer som berättar är inblandad är förstås ingen långsökt gissning.

76. Max Hebert och Steve Nyberg: Tre män funna mördade i Klippan


Den här färska serieromanen handlar om trippelmordet i Klippan 1999, då Ricard Nilsson sköt tre män till döds i syfte att råna dem på pengar som de skulle använda för att betala honom för ett bilköp. Bilen fanns inte, och inte pengarna heller, visade det sig. Han dömdes mot sitt nekande till livstids fängelse, har sedermera erkänt, fått straffet tidsbestämt och är numera ute ur fängelset. Men snarare än en berättelse om själva brottet är det här en historia om de människor som berördes av det på olika sätt. Det hela bygger på intervjuer med gärningsmannen själv, anhöriga till honom och till offren samt ytterligare några berörda. Det känsliga ämnet hanteras med varsamhet och resultatet blir faktiskt riktigt bra.

75. H. G. Wells: The Hammerpond Park Burglary


H G Wells skrev massor, men är väl idag mest ihågkommen som science fiction-pionjär. Den här novellen hör dock inte dit, utan är en tidstypiskt humoristisk historia på temat vem det är som lurar vem egentligen. Den håller oväntat bra fortfarande.

måndag 9 juni 2025

74. Anders de la Motte och Anette de la Motte: Intrig i Amalfi


När den här andra delen i paret de la Mottes gemensamma serie tar sin början pågår fortfarande samma sommar som i den första. En baksida med att lyssna på litteratur är att man kan missa små detaljer, så kanske framgår det exakt hur lång tid som har gått, men min gissning är ett par veckor, möjligen en månad. Hugo Lind, som var med på sällskapsresan som den förra boken handlade om, har nu fått rycka in som busschaufför åt Belmonte Travels, vilket om inte annat motiverar hans närvaro i intrigen. Han har alls inget emot att få tillbringa mer tid med Lara Belmonte, och även om det går långsamt när de närmar sig varandra är det tydligt att även hon uppskattar deras samvaro.

Titeln är föredömligt tydlig med vad som väntar. Amalfikusten hittar man ganska nära Capri, där den förra resan gick av stapeln, som det brukar heta. Även detta är ett förhållandevis dyrt resmål, men det hindrar inte det sällskap som kommer dit. Det är Byhléns konfektyr under ledning av sin patriark Gottfrid Byhlén (kallad Gotte, förstås) som gör en kombinerad familje- och affärsresa. Med patriarken följer en hustru, en exhustru, dennas dotter, hans två egna barn, en svärson och en anställd som inte hör till familjen med blodsband, men kan förväntas vara minst lika lojal med företaget som den som är uppvuxen med det. Ganska snart dyker också Gottfrids syster med make och son upp. Pikant nog driver hon ett företag i samma bransch under namnet Karamelldrottningen, dock alls icke med samma exklusiva sortiment som Byhléns, däremot betydligt mera framgångsrikt. (Om det något jag inte får ihop är det att ett företag med så dålig ekonomi som Byhléns kan ha råd med en resa av det här slaget.)

Det åks på diverse guidade turer som ger både Lara och andra tillfällen att berätta om de ack så pittoreska småstäderna vid kusten, men som basläger fungerar ett före detta kloster, numera lyxhotell med inifinitypool. Det förefaller finnas i verkligheten och kosta från 1155 per natt. Euro, alltså. Men det är en utmärkt miljö för den här sortens intrig, eftersom ingen utomstående kan ta sig in, utan de misstänkta måste sökas inom murarna, det vill säga familjen.

Överhuvudtaget är det ett lyckokast att ha skapat en serie med ett reseföretag i centrum. Det kräver inga krystade motiveringar för att placera en intrig i ett slutet sällskap, och så länge Lara anlitar Hugo är deras närvaro och allmänna övervakande av folks göranden och låtanden också helt rimliga. När firman är inriktad på Italien finns det dessutom inga gränser för hur mycket man kan skriva om mat, dryck och sevärdheter, vilket författarna gärna gör. Det skulle kunna bli övermäktigt, men jag tycker faktiskt att det fungerar den här gången också. Att jag blir mindre sugen på att åka till Amalfi än till Capri beror mest på prisläget.

Mordgåtan kan komma i skymundan i den här sortens deckare. Det gör den inte här, utan den får sitt utrymme, även om det förstås hör till genren att de medverkande inte är så tagna av ett plötsligt dödsfall som man får anta att de flesta skulle vara i verkligheten. Som mysterium är det här något av det bästa nyskrivna jag har läst de senaste åren; jag är inte i närheten av att lösa gåtan, men accepterar lösningen fullt ut när den presenteras i biblioteket.

(Om man får önska något till nästa gång är det att karaktärerna gör något färre grimaser. Jag förstår att det är avsett att gestalta obehag, men lite variation i ordvalet hade uppskattats härifrån.)

söndag 1 juni 2025

73. David Norlin: Alex


Ibland undrar jag om det är meningen att man ska läsa presentationerna av radionovellerna i appen (se bild ovan) innan man lyssnar − så man förstår vad man hör − eller efteråt − för att man ska förstå vad man har hört. Det första alternativet riskerar att närma sig spoiler, om presentationen är så utförlig som här. Det blir heller inte så mycket mer av den här historien än vad man får reda på där, om jag nu inte helt missar något lager i berättelsen, vilket alls inte ska uteslutas.

fredag 30 maj 2025

72. Jan Mårtenson: Rosor från döden


Det har gått fyra och ett halvt år sedan jag senast lyssnade på en av Jan Mårtensons Homan-deckare, och då var det en av dem där författaren tog ett steg ur kronologin och lät det handla om antikhandlare Johan Kristian Homans anfader på sjuttonhundratalet. Nu är vi tillbaka på åttiotalet (nittonhundra-dito, alltså), och antikaffären på Köpmangatan är centrum i intrigen. Fast det är den mindre än vanligt, är mitt intryck. En hel del utspelar sig hemma hos Homan, alldeles i närheten, och vidare förekommer en fiktiv myndighet och ett fiktivt diskotek. Ingen av de senare är ju hemmaplan för en medelålders konsthistoriker som hamnat i antikbranschen, och särskilt när han besöker diskoteket är han mer än lovligt bortkommen.

Hans inblandning i intrigen motiveras som så många gånger förr med att en gammal bekant dyker upp i hans affär med ett mysterium. Det är en av den fiktiva myndighetens anställda som nu är rädd att han har tagit livet av en tillfällig bekantskap från diskoteket, för han har av allt att döma varit hemma hos henne och hon har hittats död. Själv minns han ingenting, och vi får inte heller reda på något i den långa återblick som inleder boken innan Homan kommer med i handlingen. Det är väl tänkt som variation, men räcker inte riktigt till, och framför allt undrar jag länge vad den här Göran Lindberg är för någon och varför vi ska intressera oss för honom.

Till det återkommande med Homan hör också de så kallade kulturhistoriska inslagen. Den här gången tycker jag att de mest består i inre monologer som reflekterar över Götgatans historia (medan Homan går längs den i nutid) med mera dylikt. Det skulle kunna vara intressant, men är tyvärr alltför frikopplat från handlingen för att fylla någon riktig funktion mer än att dra ner tempot. Och så lågt är det inte från början att det behövs. Nu får Homan en chans till att bli mer intressant, annars håller jag inte ut med den här serien, som i skrivande stund består av femtiotvå böcker.

torsdag 22 maj 2025

71. Malin Persson Giolito: Motiv


Det finns olika sätt att binda ihop noveller till en novellsamling. Här har författaren hittat ett tema som återspeglas i titeln, även om det är mer eller mindre framträdande i de olika berättelserna. Det handlar om brott och deras motiv ur olika aspekter, ibland sett ur brottslingens synvinkel, ibland ur någon annans. Varje historia inleds förutom med huvudpersonens namn också med en hänvisning till ett lagrum. Jag har inte dubbelkollat dem, men tvivlar inte på att de stämmer. Överhuvudtaget känner man sig som läsare helt trygg med att författaren behärskar de olika delarna i den juridiska processen, och inte för att hon strösslar med detaljer utan för att hon inte gör just det. Ofta ingår inte hela den så kallade rättskedjan, utan det kan vara allt det som ligger före gripandet av den skyldiga, eller hur det upplevs att vara häktad för något man har gjort, eller hur det är att vara anhörig vid en rättegång.

Det här innebär att novellerna är förhållandevis olika, trots det gemensamma temat. Några kommer väldigt nära en huvudpersons tankar, medan andra är mer distanserade. Ett inslag som säkert fungerar fint i skrift, men sämre när man lyssnar är förhörsprotokoll med transkriberade repliker och "F" (som i "förhörsledaren") före varannan replik. Men så kommer det berättande avsnitt däremellan som förklarar exempelvis varför någon hela tiden säger "inga kommentarer" fast den inte är misstänkt för något. Medelnivån i den här samlingen är oväntat och ovanligt hög, konstaterar jag glatt överraskad.

lördag 17 maj 2025

70. Stina Stoor: Gåvan


Måhända har jag hört den här novellen förr, men den är så gammal att det i så fall var f b t (= före bloggens tid). Stina Stoor lyckas med det hon är bäst på, att skriva en historia med lokal förankring, paradoxalt nog utan särskilt mycket miljöbeskrivning, och med stark närvaro i detaljerna. Det sistnämnda når hon i varje fall delvis genom att huvudpersonen är ett barn med barnets blick på allting. Det dröjer ett tag innan jag förstår att det inte bara handlar om detaljer utan att novellen också handlar om något större, men det ska jag inte spoilra med att berätta om.

tisdag 13 maj 2025

69. Ambrose Bierce: A Diagnosis of Death


Mitt intryck är att greppet med berättelse i berättelsen inte är mycket använt i dagens litteratur. Här är det en man som berättar för en annan vad han har varit med om på annat håll. Sedan blir det också något som har bäring på novellens nutid, så greppet fyller sin funktion. Däremot vet jag inte om det är så värst skrämmande för en nutida läsare.

måndag 12 maj 2025

68. Lisa Ridzén: Vid vägkanten


Det här är en vardagsnära novell om glesbygd, hemtjänst och husdjur, nämligen en katt vid namn Vidar. Det figurerar också en pojke, länge bara kallad Pojken, och så en huvudperson vid namn Kalle, som är pojkens pappa och jobbar i hemtjänsten. Det är lika vardagligt som det låter, men förstås en utmaning för en författare att göra det intressant. Här tycker jag det lyckas rätt väl, om man har förväntningarna rätt inställda.

lördag 10 maj 2025

67. Edgar Allan Poe: The Sphinx


Ett slags skräcknovell är den som skrämmer upp läsaren, ibland också huvudpersonen, med något som verkar övernaturligt, för att sedan avslöja det som något helt naturligt. Så är det här. Den enorma sfinx som berättaren tycker sig se på en avlägsen sluttning är alltså inte det, och faktiskt inte heller bara ett hjärnspöke, som annars ofta hos Poe. Om den här historien hade varit skriven av någon mindre känd tror jag inte att den hade varit lika uppmärksammad.

torsdag 8 maj 2025

66. Edgar Allan Poe: The Oblong Box


Edgar Allan Poe var produktiv under sitt korta liv, inte minst med noveller av skilda slag. Han är väl idag mest ihågkommen för några av de tidigaste detektivberättelserna och för sina skräcknoveller. Mitt intryck är att det är ett litet antal historier av honom som antologiseras om och om igen, medan många andra av någon anledning inte förekommer lika flitigt. Den här har jag aldrig stött på förr, även om den verkar finnas på svenska också. Spoilers kan förekomma nedan.

Det handlar om en sjöresa på den tiden det lättaste sättet att ta sig från sydstaterna till New York var med båt. Huvudpersonen är en av dessa anonyma berättarröster som både agerar i intrigen och återberättar saker efteråt som han rimligen inte kan ha vetat om när de hände, men så fungerade det ofta på Poes tid. Med på resan är en av berättarens bekanta, en man som reser med sin hustru och två av sina systrar. Dessa fyra personer har tre hytter, det vill säga de har inte varsin, men de är inte heller två som bor i varje hytt. Av detta gör berättaren ett mysterium, som fylls på med att sällskapet också medför en avlång låda, ungefär sex fot lång. Ungefär när vi får reda på att den luktar illa börjar jag tycka att berättaren är mer än lovligt enfaldig, men man får ju ge honom att han inte skäms för att erkänna det.

Både antalet hytter och lådan och några andra smärre mystifikationer får sina förklaringar, men frågan är om det här är en detektivhistoria, när "detektiven" inte lyckas ta reda på hur det ligger till utan informeras om det en månad efteråt när han av en slump stöter på fartygets kapten i New York. Då ligger den möjligen närmare skräck, även om den inte är lika obehaglig som några av Poes mästerverk i den genren.

onsdag 7 maj 2025

65. Axel Hellby: Brinnande Fenix

 

För transparens, som det heter numera, ska sägas att författaren och jag känner varandra, eftersom jag gick en skrivarkurs för honom för ett par år sedan.

Det finns mycket i den här boken som landar väl hos mig, fast den egentligen inte är den sortens kriminal- eller spänningsroman* som jag brukar gilla mest. Som vanligt i denna genre ska handlingen inte förstöras genom att återberättas, men en inte så subtil antydan om vad som väntar finns i bild 2* ovan. Det handlar om Robert Grima, gemenligen kallad Robban, som när det börjar är en relativt misslyckad frilansjournalist, som på något sätt har ställt till det för sig så han inte får några uppdrag. Men så blir han tillfrågad och med kort varsel skickad till Berlin för att bevaka ett evenemang som slutar som på bild 2 ovan.

Det gäller miljardären Olga Curtis som ska använda en del av sina ärvda pengar till ett projekt med anknytning till Neues Museum, ett av flera museer på Museumsinsel i centrala Berlin. Robban får intervjutid med henne i förväg, inbjudan till mingel och möjlighet att samla material till sina artiklar, och allt avlöper så väl man kan hoppas ‒ tills en maskerad mördare sticker ner Olga och hon förblöder på museigolvet. Robban står så nära att han tycker sig vara ett viktigt vittne, förutom att han också har en del iakttagelser från de föregående sammanhangen som gör att han sätter igång sin egen utredning. Det uppskattas inte av alla.

Den här sortens intrig bygger mycket på att man kan sympatisera med huvudpersonen. Det går utmärkt att skriva en bok av det här slaget med en privatspanare som kombinerar överdriven nyfikenhet med dito tilltro till den egna förmågan. Sådan är inte Robban, även om han flera gånger lägger sig i sådant han borde hålla sig borta från och hamnar där han inte borde vara. Utan att vara en loser är han ändå en förhållandevis normal människa med en sådans fel och brister, och alls inte den övermänniskotyp som befolkar den här genren annars. (Den parodierades ju med framgång redan i böckerna om Agaton Sax, som behärskar både jiu-jitsu och gräliska.) Kort sagt går det att känna med Robban utan att tycka synd om honom.

Jag är ingen riktig Berlinkonnässör, men har varit där några gånger och kände igen mig alldeles lagom mycket. Alldeles för många författare berättar om varje gata som huvudpersonen beträder (Per Anders Fogelström, jag tittar på dig), men det behövs inte, om detaljerna som finns med är välvalda. Extra kul hade jag eftersom jag har brukat bo på ett hotell i ungefär de kvarter både Robban och Olga har sina hotell (de är av olika prisklass, förstår man). Robbans ankomst med natttåget är åtminstone fram till en viss punkt helt lik mina erfarenheter. Och Museumsinsel är det svårt att missa, även om jag faktiskt aldrig har varit just på Neues Museum. Sedan är det mest Stockholm, inklusive förort, och Uppsala, inklusive närliggande skog, och där finns det nog andra än jag som känner igen sig bättre.

Det kan finnas spänning av två slag i en kriminal- eller spänningsroman, vilken beteckning vi nu ska välja. Det kan dels handla om att man vill veta vem mördaren är (mutatis mutandis), dels om hur den som försöker ta reda på det ska lyckas (inklusive att klara sig undan de motståndare som genren håller sig med). Här kombineras de båda på ett ovanligt lyckat sätt. Att få reda på alla delar i varför Olga mördas och av vem, det tar sin tid, och har drag av pusseldeckaren såtillvida att läsaren helst ska ha varit uppmärksam på några detaljer tidigt i handlingen. Att Robban ska klara sig är möjligen inte överraskande utifrån genrens konventioner, men hur det ska gå till kan man undra, inte minst när hans sambo och hennes son blir indragna i något som är större än både de och Robban egentligen klarar av att hantera.

Utan bekantskap med författaren hade jag nog inte hittat den här boken, för det kommer ju vansinniga mängder kriminallitteratur. Förrförra helgen var jag på deckarfestival i Ystad i regi av bland andra Svenska deckarakademin, och där meddelades att det 2024 kom 509 originaldeckare på svenska, och det finns ju ingen människa som hinner läsa allt det. Men det visar också att det finns bra och läsvärda alster som skrivs av andra än de tio eller tjugo mest kända namnen, som alla ändå hittar fram till. Just därför känner jag att jag med gott samvete kan rekommendera den här.

* Ljudboken bytte "omslagsbild" i min ljudbokstjänst mitt under min lyssning. (Möjligen blir den första bilden en raritet, eftersom den nu är borta därifrån.) Som en intressant bonus bytte boken också (sub)genre från spänningsroman till kriminalroman. Utan att gå i detalj om dessa båda termer tycker jag absolut att detta kan kallas för kriminalroman med den traditionella definitionen att det ska förekomma ett brott, en utredning och en lösning.

tisdag 29 april 2025

64. Matthew Costello och Neil Richards: False Witness


Det är inte alla bokserier som håller mig kvar till sin sjuttonde del. Vad det är som gör att den här om Mydworth fungerar så bra är inte alldeles lätt att sätta fingret på. Det är sällan särskilt välkomponerade gåtor, och språket kan berömmas som adekvat, men knappast mer än så. Ett gott hantverk alltså, men bara det brukar inte räcka. Nej, det som lyfter dessa skäligen enkla historier är huvudpersonerna sir Harry Mortimer och hans hustru, lady Mortimer, mer känd som Kat (och därigenom uppfyllande åtminstone en fördom om amerikaner). De är kompetenta på det de gör, och verkar dessutom tycka det är roligt att lösa mysterier. Rätt ofta ramlar de över lösningen av en slump, men man tvivlar ändå inte på att de hade hittat den i alla fall.

Den här gången är upplägget förhållandevis intrikat. Det börjar med en tågolycka där föraren omkommer. Sedan dyker han upp ett halvår senare i Mydworth, bara för att omedelbart bli mördad, och om man inte begriper något annat så begriper man ju i alla fall att han inte kan ha dött i tågolyckan. Men hur gick den då till, och var har han varit under tiden? Ett rimligt antagande är att svaren på de frågorna har anknytning till varför han blev mördad, men man kan verkligen fråga sig hur. Inte alla kortromaner har intriger som hade hållit i det längre formatet, men den här har så många villospår och sidointriger att den närmast svämmar över. Ovanligt spännande blir det också, på ett sätt som inte är vanligt i den här undergenren.

lördag 26 april 2025

63. Hector Hugh Munro: The Elk



Bertie Thropplestance skulle kunna vara ett namn hämtat från någon av Wodehouses världar, kanske inte där det förekommer en annan en annan Bertie, men varför inte Blandings Castle. Intrigen skulle också kunna vara hämtad från något av dessa sammanhang − en ung man som förväntas gifta sig ståndsmässigt, det vill säga enligt hans farmors uppfattning om vad som är ståndsmässigt. Älgen i fråga befinner sig i fångenskap på hennes herrgård och spelar länge en biroll, men får sin stund i rampljuset mot slutet av novellen.

Det är inte helt entydigt hur den här författaren bör omnämnas. Numera verkar det vanliga vara att hans riktiga namn anges, ibland med initialer, ibland med båda förnamnen, men under sin livstid var han mest känd under pseudonymen Saki.

fredag 25 april 2025

62. Daniel Defoe: The Apparition of Mrs. Veal


Den som mötte den här novellen under dess originaltitel, A True Relation of the Apparition of One Mrs. Veal the Next Day after her Death to One Mrs. Bargrave at Canterbury the 8th of September, 1705, fick dels intrycket att berättelsen var sann, dels en sammanfattning av hela handlingen, inklusive poängen. Den har kallats den första moderna spökhistorien, men titeln är jag beredd att utnämna till den första moderna spoilern.

måndag 21 april 2025

61. Kristina Appelqvist: Död man på rymmen


När en bokserie har kommit fram till nummer fyra brukar läsarna veta vad som väntar, och författaren brukar också ge läsarna vad de önskar sig. Utmaningen är, föreställer jag mig, att variera detta på ett sätt som gör att det ändå inte känns som samma bok. Vuxna läsare har därvidlag högre krav än de som gillar att varje oläst Fem-bok börjar med att det är lov, fortsätter med att gänget identifierar några skummisar (när gänget inte har picknick) och utmynnar i att skummisarna sätts fast, förslagsvis efter att någon i gänget har suttit inlåst ett tag. Hittills har jag tyckt att Kristina Appelqvist lyckas väl med detta, och jag sträcker mig faktiskt till att utse det här till seriens bästa bok hittills.

De bekanta inslagen brukar innehålla lätt satiriska interiörer från Myndigheten för kulturstöd, där huvudpersonen Nina Storm numera är vikarierande generaldirektör. De finns med här också, och de är inte mindre satiriska än tidigare. Möjligen reflekterar jag nu över att ovanligt många på myndigheten förefaller arbeta med så kallade stödfunktioner, som HR, kommunikation och liknande, och de som faktiskt ägnar sig åt verkliga ärenden om kulturstöd är relativt osynliga. Men även det kan vara en medveten satir över Myndighetssverige på 2020-talet.

Vi brukar också få följa med Nina till hennes ärvda prästgård i södra Västergötland, där hon bedriver något slags konferensverksamhet, samtidigt som hon också använder den för egen rekreation. Den här gången är det ett sällskap från den fiktiva Othelloteatern som hyr in sig inför en sommaruppsättning på den icke-fiktiva Torpa slottsteater i närheten. Det blir tillfälle till roande inblickar i kulturvärlden, samtidigt som det inte är onaturligt att det finns en anknytning till Ninas myndighet och någon som också verkar där.

En löpande röd tråd i de här böckerna följer den ordinarie generaldirektören, Diana "Draken" Wikman, just nu tilldelad ett utredningsuppdrag av departementet, men ändå synlig både på myndigheten och i Ninas närhet i övrigt, eftersom de bor i samma hus. Eventuellt börjar den här tråden att sjunga på sista versen, om katakresen ursäktas. Om något känns aningen rutinartat är det den delen, samtidigt som jag också inser värdet av en tydlig antagonist. Som sådan fyller Draken verkligen högt ställda krav.

Intrigen i övrigt tar sin utgångspunkt i en begravning i Dalarna och ett häftigt väderomslag. Ena dagen är det minus trettio, när myndighetens medarbetare Bengt begravs efter att oväntat ha dött strax före jul. Nästa dag är det plusgrader och regn, den fortfarande öppna graven har blivit vattenfylld och Bengts kista flyter där tillsammans med begravningsblommorna. Bara det gjorde mig misstänksam, men det framgår också tidigt att det är något med Bengts död som inte är som det ska. Hur det hänger ihop vet vi hela tiden mer om än Nina och de av hennes kolleger som hjälper henne med att ta reda på det ena och det andra, men på något sätt lyckas författaren ändå göra det spännande. Det är en väl flätad intrig som hänger ihop hela vägen.

I sina tidigare bokserier har Kristina Appelqvist satt punkt efter fyra eller fem böcker (även om de två tidigare serierna med olika huvudpersoner presenteras som en sammanhållen svit i gemensam miljö, åtminstone i min ljudbokstjänst). Nu närmar vi oss alltså den punkten, och det skulle gå att avsluta här med den metaforiska flaggan i topp. Men jag tror att vi är en hyggligt stor grupp läsare (lyssnare) som inte protesterar om Nina Storm återkommer om något år igen.

tisdag 15 april 2025

60. Lars Melin och Martin Melin: Språket − så funkar det. Om bokstäver, ord, grammatik och språkfel


Här är undertiteln närmast en innehållsförteckning på så sätt att den redovisar de fyra huvudavdelningar boken är indelad i. Det hela är hållet i en lättsamt kåserande ton, som det är en smaksak om man uppskattar eller inte. Själv tycker jag att den efter ett tag blir ett maner som görs till huvudsak framför innehållet. Men det är ingen tvekan om att författarna har koll på ämnet och har saker att säga om det.

fredag 11 april 2025

59. Hans Carstensen: Den osynliga mördaren


Med den här serien mutar Hans Carstensen in Gävle som deckarstad, om nu inte någon annan har hunnit före. I huvudrollen uppträder bibliotekarien Nadia, som (förutom litteratur) mest lever på fryspizzor och geléhallon, när inte hennes granne Kerstin kommer över med något färdiglagat. De är ett radarpar som känns bekant, även om jag inte kan peka på någon riktig parallell.

Det där upplägget lovar egentligen mysdeckare, men om man ser till de brott som begås är det allt annat än trivsamt. Det härjar en seriemördare i stan, en som verkar sikta in sig på folk som bor på hotell. Eller om det nu är så att offren har någon anledning att bo på hotell i Gävle, men blir offer av andra skäl. För att utreda detta verkar Gävlepolisen avdela hela två poliser, en överordnad och en underordnad, som har helt olika inställning till att en bibliotekarie och en pensionär är med och rotar. Den yngre och underordnade är mer än lovligt tilllåtande när Nadia ges tillträde till brottsplatser och får lyssna på förhörsinpelningar, men man ska förstås inte vänta sig realistisk polisroman här.

Nadia har sina fördelar som "utredare" i förhållande till polisen, för hon använder litteraturen som inspiration, ibland till och med som förklaring till varför mördaren har gjort på ett visst sätt. Och det är inte alls bara deckare man kan använda på det sättet, utan här figurerar både finlitteratur och inte fullt så fin. Det är ett charmigt inslag, men räcker inte till för att jag ska bli så förtjust som jag tror att det är meningen att läsande personer ska bli.

onsdag 9 april 2025

58. Fríða Ísberg: Märket


Härmed går bokcirkeln i mål med temat Nordens sju länder, och sist ut var alltså denna roman från Island. Den är omtalad och prisad i en utsträckning som vi i cirkeln hade svårt att förstå, utan att vi alla därmed var massivt kritiska.

Det är den sortens bok som bygger på i stort sett en enda central idé, och ett sådant projekt kan gå både bra och dåligt, beroende på idéns bärkraft och författarens förmåga att göra något av den. Här är det ett framtida Island, där befolkningen får genomgå test för att pröva deras förmåga till empati. Efter genomgånget test kan man "märkas" som godkänd, det vill säga tillräckligt empatisk. När handlingen börjar närmar landet sig en folkomröstning som ska ta ställning till om detta test ska göras obligatoriskt. Dittills har det byggt på något slags frivillighet, men den är delvis en chimär, när vissa bostadsområden reserveras för de märkta, och arbetsgivare kan använda märkningen som en del av sitt urval.

Idén är riktigt bra, men genomförandet av den är inte av samma klass. Det handlar om fyra olika personer, som ges separata kapitel. När var och en av dem ska introduceras och få en omgivande familj eller annan social miljö tar det sin tid för handlingen att avancera framåt. Det är inte heller alldeles lätt att hålla isär dessa fyra spår, och vi i cirkeln konstaterade att det blir en onödigt svår bok, trots att den till synes inte är särskilt komplicerad.

57. Ian Fleming: Chitty-Chitty-Bang-Bang. Den magiska bilen. Äventyr nummer ett



Ian Fleming blev mest känd för sina böcker om James Bond, som väl idag är mest känd från den långa serien filmer, som i varierande grad bygger på dessa böcker. Men han skrev också denna barnbok*, och det finns beröringspunkter i form av tekniska innovationer som förekommer både här och i Bond-universumet. Titelrollen spelas alltså av en bil med egenskaper utöver det vanliga. Bland annat kan den flyga, och landar på Goodwin Sands, en sandbank utanför den engelska kusten, som just då befinner sig över vattenytan, eftersom det är lågvatten. Det är tydligt att det här är inledningen på en längre historia, för det känns oavslutat och man väntar sig mer, istället för det slut som trots allt dyker upp.

* Det ska finnas två till, och de tre är sedan också utgivna i en gemensam volym.

måndag 7 april 2025

56. Stina Jackson: Proscenium


Läser man presentationen av den här novellen ordentligt framgår det att den kvinna som huvudpersonen, en man, är i färd med att söka upp tydligen är hans dotter. Under lyssningen begrep jag inte det, och då framstod han som en obehaglig stalker av ett gammalt ex. Så kan det bli. Jag blev inte heller så begeistrad att jag vill lyssna om och se var jag eventuellt missade något.

söndag 6 april 2025

55. Christoffer Holst: En farlig nystart


I samband med de två tidigare delarna i den här serien har jag förutspått att det ska komma mer, och det har det alltså gjort nu. Men även den här delen förebådar en fortsättning, kan man säga utan att spoilra alltför mycket, tycker jag. Efter att ha utspelat sig i Vadstena och Dalarna tar sig serien nu till Gotland. Den övergripande förutsättningen är, som läsaren torde erinra sig, att före detta tidningsdrottningen, numera hotelldrottningen, Louise Collins, reser landet runt och startar nya exklusiva hotell i sin åldrige faders hotellkedja. Det temat går ju att spinna vidare på ett tag till. Som sällskap har hon, eller får hon, sin betydligt yngre halvsyster Lina, som verkar kunna överlåta skötseln av sin delikatessbutik i Stockholm till anställd arbetskraft närhelst systern är på annan ort och ett mysterium dyker upp.

Den här gången är de alltså på östra Gotland, i Katthammarsvik, som ligger något i skymundan för de mest turistiga delarna av ön. Men det ska det bli ändring på, även om hotellprojektet är i så tidigt stadium att det ännu inte har börjat byggas. Parallellt med detta lyckas Lina få ett uppdrag från en nyinflyttad influencer (eller liknande) som känner sig stalkad, och dessutom vill veta vad hennes man gör på dagarna. Han förväntas vara i byggbranschen, men det är något som inte stämmer med vad han berättar om sina uppdrag. Och så finns det ytterligare en parallellhistoria med rötter i nittiotalet, då en tolvårig flicka försvann spårlöst i trakten, vilket verkar ha något med något av det nutida att göra.

Allt det här blir aningen rörigt, även med hänsyn till genrens vida ramar, och jag är inte säker på att jag köper den lösning som författaren ger oss. Framförallt tror jag att polisen hade kommit längre med det gamla försvinnandet utifrån de förutsättningar som fanns. Om man till detta lägger att inte heller de starka korten från tidigare böcker, beskrivningarna av mat och dryck, är så bra som de har brukat vara, då måste man tyvärr hamna i slutsatsen att det här är seriens svagaste del. Den är ändå fullt godtagbar, för det här är en författare som kan sitt hantverk, men till nästa gång (för det det blir det en, som sagt) behövs det en ansning av det vildvuxna i intrigen.

fredag 4 april 2025

54. Joana Estrela: Pardalita



Det är minsann inte ofta något kulturellt från Portugal når våra breddgrader, så den här serieromanen för ungdom känns intressant bara därför. Den berättar annars en historia om ungdomskärlek, som kanske inte är superoriginell till sitt innehåll, men har en ovanligt tilltalande form. Joanna Estrela är mästerlig på att teckna personer:



med schvung i rörelserna, men också hennes miljöer är oerhört snygga:



När det passar zoomar hon ut och in i bilderna på ett närmast filmiskt sätt, som verkligen tar vara på serieformens möjligheter. Ibland döljer sig det bästa där man minst anar det.

måndag 31 mars 2025

53. Fiona Leitch: Bröllopsmordet i Cornwall


Genren mysdeckare kombinerar ju drag från både kriminallitteratur och feelgood, och den här seriestarten är sannerligen inget undantag därvidlag. Den är kriminallitteratur genom att handla om mord, utredning, misstänkta och villospår, och den är feelgood genom att handla om en kvinna i yngre medelåldern som lämnar storstaden för att återvända till sin barndoms lantligare omgivningar för att starta cateringfirma. Det låter klyschigt, och det är också klyschigt här och var, men författaren lyckas där många andra misslyckas, nämligen med att hantera dessa kända inslag med lätt hand och viss humoristisk distans.

Kvinnan som återvänder heter Jodie Parker, känd som "Nosey" redan i skolan, vilket hon gör skäl för fortfarande. Bakom sig har hon en inte alltför framstående karriär inom Londonpolisen, men nu är hon återflyttad till Cornwall. Turistmyndigheterna hade gnuggat händerna om det inte vore så att författaren har valt att förlägga intrigen till en fiktiv by eller småstad. Med sig har hon en brådmogen dotter i tweensåldern, i London lämnar hon sin före detta man med dennes nya flickvän (som han hade den dåliga smaken att ha parallellt med deras äktenskap). På plats i Cornwall finns hennes mamma, glad att få sällskap.

Det är förstås inte så lätt att etablera en cateringfirma, inte ens för den som har ett gammalt nätverk på orten. Desto mer välkommet är det att hon stöter ihop med en gammal klasskompis (pojkvän, faktiskt, om man räknar ett tvåveckorsförhållande i skolan) som ska gifta sig och behöver någon som står för maten. Det går förvånansvärt smidigt för Jodie, förutom att bröllopet drabbas av att någon blir mördad, vilket förstås lägger viss sordin på stämningen.

Man behöver inte ha läst mycket i någon av de båda genrer som inspirerar mysdeckaren för att begripa att Jodie kommer att vara behjälplig i att lösa mysteriet, likaså att hon kommer att kära ner sig i någon av de män som verkar onåbara. Själva deckargåtan hör till det bättre i den här genren, även om man förstås inte ska vänta sig realistisk polisroman.

Om jag fortsätter med nästa del i serien − det finns snart tre stycken på svenska och åtta på engelska − får det nog bli på originalspråk. Inläsaren hör inte till de sämre man har hört, men har ett markerat amerikanskt uttal av många namn, vilket passar illa med Cornwall. Och så ser jag inte riktigt anledningen till att "heureka" ska uttalas [jʊˈɹiːkə] i en svensk bok.

lördag 29 mars 2025

52. Sanna Kullin: Göteborgssyndromet


Att läsa den här serieromanen är som att umgås med en person som pratar lite för högt och står lite för nära. Så här kan det se ut:



Det är förstås helt medvetet från författarens sida, men det blir ändå jobbigt, för att uttrycka sig banalt.

Intrigen utspelar sig under 2020, när coronaviruset spred sig som piggast, och nästan allting som hände flyttade till Zoom (eller ställdes in). För huvudpersonen Anna är det mest påtagligt i hennes studier på psykologprogrammet, där föreläsningar och annat plötsligt kan konsumeras hemifrån. Några av ögonblicksbilderna därifrån är humoristiska pärlor för oss som fortfarande gör en del via Zoom och har lärt oss hur man gör med breakoutrooms och folk som chattar under pågående föreläsning. Parallellt med studierna ska Anna försöka hantera en pojkvän som läser samma utbildning samt en medstudent som gärna kommer hem till henne (och hennes uppkoppling) för att plugga (eller vad det nu är han vill).

Det är som sagt både jobbigt och roligt i en ovanlig kombination, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker. En sak som jag är säker på är i alla fall att det inte påminner om så mycket annat.

lördag 22 mars 2025

51. Ambrose Bierce: John Bartine's Watch


Det finns hur många som helst av de här gamla klassikernovellerna, inlästa av en Cathy Dobson som inte kan ha tid med mycket annat. Denna av Ambrose Bierce är väl varken bättre eller sämre än de brukar. Mysteriet är varför John Bartine, som är gäst hos berättaren, är så ovillig att konsultera sitt fickur som han är tredje (eller möjligen fjärde) generationen ägare till.

fredag 21 mars 2025

50. Li Österberg: Brudrovet



Det har gått några år sedan jag läste Li Österbergs tidigare serieromaner med motiv från den grekiska mytologin. Senast handlade det om en familjefest på Olympen, där Hades träffade Persefone (fast det verkar ha kommit en till emellan, som jag har missat). Här fortsätter historien genom att hon förs till underjorden och gifter sig med honom. Eftersom det är en myt fungerar inte allting som vi är vana vid, men så kan man i alla fall beskriva huvudintrigen.

I den här versionen agerar gudarna ännu mer mänskligt än man är van vid, som när Hades talar med sin bror Zeus om sina planer vad gäller Persefone (som vid den här tiden inte ens är informerad):



Persefone är egensinnig och självständig, samtidigt som hon är rätt förtjust i Hades:



som har vissa drag av den moderna populärkulturens bad boy, en arketyp som ju också brukar ha viss dragningskraft på det motsatta könet.

Det blir ofta roligt när de storslagna mytiska motiven blandas med ungdomstrots och andra högst mänskliga känslor. Jag hoppas att Li Österberg fortsätter med andra delar av de grekiska gudasagorna ‒ material saknas ju inte.

torsdag 20 mars 2025

49. Ambrose Bierce: The Stranger


Den som har läst spökhistorier förr blir inte så överraskad av slutet på den här, för man ser ganska tidigt vart det är på väg. Numera är det snarare miljön, vilda västern på den tiden det verkligen var vildmark där, som gör starkast intryck.

onsdag 19 mars 2025

48. Matthew Costello och Neil Richards: The Curse of Mabb's Farm


I den här delen tar författarna tillfället i akt att använda jordbrukslandskapet omkring Cherringham. Gården som det antas vila en förbannelse över drabbas mycket riktigt av både det ena och det andra, men vi moderna människor vill inte i första hand tro att det beror på tre häxor som dödades där på 1600-talet. Det tror inte heller Jack och Sarah när de får anledning att gräva i vad som händer där, inte minst varför den nuvarande brukaren är så angelägen om att de ska hålla sig borta.

Det här är inte seriens starkaste nummer, men det kan ju inte alla vara när det finns fyrtiosju stycken (det är den dagsnotering jag hittar i alla fall). Det är en baktung historia som tar tid på sig att bli spännande, och sedan är den nästan slut. Jag brukar gilla det här kortromansformatet, men det kräver att intrigen kommer igång någorlunda tidigt, och här är det för mycket måltider och småprat innan det börjar hända saker. Men det är trivsamt och alldeles rätt kombination av förutsägbarhet och oförutsägbarhet, så när det passar övrig lyssning kommer jag att fortsätta smita emellan med Cherringham.

söndag 16 mars 2025

47. Elia W. Peattie: From the Loom of the Dead


Här är en ramberättelse som utspelar sig i USA, i vilken en uråldrig isländsk kvinna (124 år gammal, om man ska tro vad som sägs) berättar en historia som utspelar sig på "the island of fire", vilket väl bör vara Island. Sedan tappar jag bort mig i vad som är sant och osant, men det ska nog vara någon sorts spökhistoria, tror jag.

46. Stefan Holm och Jessica Eriksson: Kärlekens likör


Om den här novellen får många läsare i dessa dagar är det för att den var föremål för en fråga i senaste avsnittet av SVT-frågesporten Muren. Det gällde att med tre alternativ identifiera vilken idrottsstjärna som var författare, vilket alltså är höjdhopparen Stefan Holm. I min ljud- och e-bokstjänst visar det sig att han tillsammans med sin partner Jessica Eriksson har producerat både noveller och romaner. Det hade helt gått under min radar, men så är jag inte heller i första hand romance-läsare. Varför jag inte är det påminns jag om när jag tar mig igenom den här historien om Kevin, som efter ett hastigt möte på julbalen i Solvik (fiktivt, förutsätter jag) blir mer eller mindre besatt av att hitta den kvinna som betalade hans drink, samtidigt som hon själv köpte ett glas likör. För läsaren är alltihop en väntan på det slut som genren föreskriver.

lördag 15 mars 2025

45. Maria Maunsbach: Hit, men inte längre


Maria Maunsbach har vi träffat tidigare i den här bloggen, och denna hennes andra roman har en del gemensamt med den första. Det handlar även här om en relativt ung kvinna i Malmö, kommunalt anställd (den här gången är hon socionom) som ägnar en stor del av sin tid åt vad man skulle kunna kalla relationer. I det här fallet är det möjligen inte ett riktigt rättvisande ord, för det hon gör är att dejta, med högst varierande resultat.

Det mest intressanta är hur författaren har lyckats skapa en huvudperson som man inser att man faktiskt inte alls sympatiserar med. Mest vill man säga till henne att hon ska ta och skärpa sig. Någon gång är det någon som faktiskt säger det, men förvånansvärt sällan. Det är på sätt och vis deprimerande att så få i hennes omgivning är engagerade på allvar när hon bär sig så dumt åt.

För mig är det som att vara på studiebesök i en sorts tillvaro som ligger långt från min egen (och då menar jag inte de tre mil jag har till Malmö), vilket på sätt och vis är intressant. Den som vill göra samma sak måste jag ändå förvarna om att det här och var är mycket explicita skildringar. Men tror man sig klara det är det absolut hörvärt (jag har lyssnat på författarens egen inläsning, och det tror jag förhöjer värdet).

44. Carina Burman: Döden tar semester


Den här färska deckaren påminner inte om mycket annat, och ändå är det just det den gör. Den är nämligen en pastisch på svensk femtiotalsdeckare, den tid när många tycker att kriminalgenren i Sverige var som bäst. Carina Burman är alldeles säkert den som bäst kan ro ett sådant projekt i land. Hon har skrivit historiska deckare tidigare, om än inte i pastischform, och dessutom den uppmärksammade fackboken Drottningar och pretendenter om deckarens guldålder (mellankrigstiden i Storbritannien, efterkrigstiden i Sverige).

Det ligger i sakens natur att det här inte är en realistisk polisroman; sådana kom först senare på svenska. Enligt genrekonventionen är det en amatör som utreder det brott som har begåtts, och här har författaren valt att göra henne till deckarrecensent. Det är faktiskt ett genidrag, som ger någorlunda rimlig anledning för amatördetektiven att reflektera över hur lord Peter Wimsey hade gjort, för att bara nämna något. Hon heter Florence Granat, kallad Florrie (eller "Stumpan" av hennes redaktör), och är normalt en kapabel kvinna. Just när det börjar är hon däremot drabbad av utmattning och lyckas få en plats på en bussresa till Rom med hjälp av ett stipendium från facket.

Sällskapsresan har använts som miljö för mordgåtor förr, men mitt intryck är att den ändå är underutnyttjad. Den är ett osökt sätt att föra samman personer som till synes inte har något gemensamt, men ändå kan visa sig ha det, när Florrie gräver i medresenärernas förflutna. Hon får viss assistans av sin redaktör i Stockholm via telegram och förbeställda telefonsamtal, och lyckas dessutom hitta en Watson åt sig i form av en läroverksadjunkt. Han är bildad och belevad som det anstår en sådan, men välgörande icke-patriarkal i sin hantering av den inte alldeles lättstyrda Florrie (som förresten inte är "fröken Granat" utan "magister Granat", eftersom hon är fil mag från Uppsala).

Det här är en läsfest för rätt person, vilken väl skulle kunna beskrivas som deckarnörd. Det dräller av allusioner på deckare och deckarförfattare. Jag är inte säker på att jag har identifierat alla − snarare är jag säker på att jag har missat någon. Men här finns inte bara de givna stora namnen i genren utan också blinkningar till Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och Åke Holmbergs Ture Sventon i London, och frågan är om inte också Barbara Pyms Some Tame Gazelle är med på ett hörn. Och så är förstås Florries verksamhet i Stockholms Klarakvarter en given ingång till att tänka på Barbro "Bang" Alving, men just som jag tänker det säger Florrie själv något om det, så där fick man inte känna sig smart länge. (Men visst är det något bangskt över henne, rökande i resdräkt till vänster på omslaget?)

De stora svenska deckarförfattarna på femtiotalet hade ju varsitt favoritämne att använda för att skapa miljö och karaktärer. Här får man allt på en gång, mat (och Italien) som hos Stieg Trenter, kläder som hos Maria Lang och litterära anspelningar och lysande formuleringar som hos H.-K. Rönblom. Frågan är nu om man är mest sugen på att resa till Rom eller att läsa om något av dessa författarskap. Eller bådadera.

(Jag anser mig ha ett ganska gott ordförråd. Men jag lärde mig ändå ett för mig alldeles nytt ord, nämligen "klippanischer". Om jag förstår rätt efter googling är den som har klippanischer en med ruter i sig.)

43. Nora Dåsnes: Missat samtal


I bakgrunden under hela den här serieromanen finns Anders Behring Breiviks massmord 2011. På ytan handlar det om Rebekka som börjar gymnasiet i Oslo samma år och försöker orientera sig i den nya tillvaro det innebär. Hon har ingen närmare anknytning till terrordåden, men har ändå svårt att släppa vad som har hänt. Tidvis ägnar hon alldeles för mycket tid åt att följa rättegången.

Berättelsen använder sig av serieformen på ett fint sätt. Ofta är det bilderna som berättar, och när det är mer dialogtätt är bilderna ändå viktiga för hur det som sägs ska uppfattas. Händelserna i dåtid, i huvudsak från den 22 juli, har avvikande färgsättning, kanske något övertydligt, men också visande hur de tränger sig igenom hos Rebekka.

Hittar man så här bra läsning ska det nog gå att komma ikapp i projektet med en serieroman i veckan under året.

måndag 10 mars 2025

42. Elia W. Peattie: On the Northern Ice


Måhända hade jag för lite uppmärksamhet under lyssningen till den här novellen, men så mycket förstår jag att det handlar om en ung man som utnyttjar skridskor för att ta sig till det bröllop där han ska vara best man (tror jag). Hans fästmö (eller liknande) ska vara brudtärna. Av för mig oklara skäl sker resan nattetid, men det är förstås förutsättningen för att det ska kunna bli en spökhistoria.

söndag 9 mars 2025

41. Elia W. Peattie: Story of the Vanishing Patient


Förra Peattie-novellen jag hörde handlade om mystiska pianoljud från grannhuset, och här är det också mystifikationer runt ett till synes tomt grannhus. Huvudpersonen är läkare och blir tillkallad för att se till en döende kvinna där, fast husets ägare är bortresta både då och när han kommer dit dagen efter. Vid det laget har dessutom både kvinnan och hennes man försvunnit utan ett spår. Riktigt hur det tänks hänga ihop begriper jag inte, men jag är möjligen fast i traditionella föreställningar om hur spökerier brukar fungera.

torsdag 6 mars 2025

40. Niviaq Korneliussen: Blomsterdalen


Bokcirkeln jobbar sig vidare genom Norden; den här gången var det Grönland. (Så räknar vi, Trump får räkna som han vill.) Vi konstaterade att det är sällan man får tillfälle att läsa något som verkligen skildrar Grönland, skrivet av en författare som kommer därifrån. Det är nästan alltid intressant att vidga sina vyer på det sättet, och det här är inget undantag, även om en del av handlingen också utspelar sig i Danmark.

Huvudpersonen, vars namn jag tror att vi aldrig får reda på, är en ung kvinna som flyttar till Danmark för universitetsstudier. Bakom sig på Grönland lämnar hon en annan ung kvinna som hon har någon sorts relation med, länge inte definierad men desto mer explicit beskriven. Hon har också familj, föräldrar och en syster. Under tiden hon är i Danmark berättas också mycket om hennes uppväxt och övriga bakgrund, så det blir i praktiken ganska lite av Danmark och ganska mycket av Grönland. Det här är ibland lite svårt att hantera när man lyssnar, som jag har gjort.

Ett genomgående tema är den höga självmordsfrekvensen på Grönland. Någonstans i mitten av boken blir det egentligen för svartsynt för att jag ska ha något nöje av lyssningen, men det brukar trots allt bli bättre om man vet hur det går ‒ oavsett hur det än är. Det gäller även här, så jag är ändå glad att ha lyssnat till slut, även om jag inte helhjärtat rekommenderar boken till alla.

lördag 1 mars 2025

39. William Arden: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Juvelgåtan


Originaltiteln på den här femte boken om Tre Deckare, The Mystery of the Vanishing Treasure, följer mönstret "adjektiv/particip + substantiv" mer än den svenska översättningen, som kanske hade kunnat heta något annat. Problemet är väl att "försvinnande" fungerar dåligt, och "den försvunna skatten" är något överanvänt.

Skatten i fråga visas på ett museum, men försvinner alltså, till råga på allt när de tre unga detektiverna är där. Museet är föga intresserat av deras assistans, men de får via Alfred Hitchcock ta sig an ett annat fall, där en äldre författarinna säger sig vara hemsökt av vättar. Jupiter och Peter arbetar mest på plats den här gången, bland annat genom att övernatta hemma hos henne, medan Bob har andra sysslor, delvis orelaterade till båda fallen, faktiskt. Det här gör handlingen spretig, och även om sammankopplingen mellan de båda fallen inte borde komma som en överraskning är sättet det görs på alltför slumpmässigt.

Jupiters trettio dagars tillgång till den förgyllda Rolls-Roycen och chauffören Worthington verkar vara slut, för den förekommer inte alls, inte ens som omnämnd. I stället är det skrotupplagets lastbil och medhjälpare Hans som assisterar när de behöver skjutsas någonstans.

När det passar ska den här omläsningen också ge lite allmän Wahlströms-nostalgi. Den här gången har jag läst en upplaga som marknadsför Ponnyklubben:

 

Redan när jag läste de här böckerna första gången tyckte jag det var underligt att den var med i andra böcker än hästböcker.

Det här exemplaret kommer också från en tid när det var normalt att köpa böcker hos kooperationen:

fredag 28 februari 2025

38. Elia W. Peattie: The Piano Next Door


Den här novellen påannonseras som "an eerie tale", men den är länge mer humoristisk och trivsam. Inte ens när huvudpersonen tar sig för att undersöka vem som spelar piano hos grannen blir det riktigt ruskigt, fast premissen för det egentligen har potential.