59. Hans Carstensen: Den osynliga mördaren

Med den här serien mutar Hans Carstensen in Gävle som deckarstad, om nu inte någon annan har hunnit före. I huvudrollen uppträder bibliotekarien Nadia, som (förutom litteratur) mest lever på fryspizzor och geléhallon, när inte hennes granne Kerstin kommer över med något färdiglagat. De är ett radarpar som känns bekant, även om jag inte kan peka på någon riktig parallell.

Det där upplägget lovar egentligen mysdeckare, men om man ser till de brott som begås är det allt annat än trivsamt. Det härjar en seriemördare i stan, en som verkar sikta in sig på folk som bor på hotell. Eller om det nu är så att offren har någon anledning att bo på hotell i Gävle, men blir offer av andra skäl. För att utreda detta verkar Gävlepolisen avdela hela två poliser, en överordnad och en underordnad, som har helt olika inställning till att en bibliotekarie och en pensionär är med och rotar. Den yngre och underordnade är mer än lovligt tilllåtande när Nadia ges tillträde till brottsplatser och får lyssna på förhörsinpelningar, men man ska förstås inte vänta sig realistisk polisroman här.

Nadia har sina fördelar som "utredare" i förhållande till polisen, för hon använder litteraturen som inspiration, ibland till och med som förklaring till varför mördaren har gjort på ett visst sätt. Och det är inte alls bara deckare man kan använda på det sättet, utan här figurerar både finlitteratur och inte fullt så fin. Det är ett charmigt inslag, men räcker inte till för att jag ska bli så förtjust som jag tror att det är meningen att läsande personer ska bli.

58. Fríða Ísberg: Märket

Härmed går bokcirkeln i mål med temat Nordens sju länder, och sist ut var alltså denna roman från Island. Den är omtalad och prisad i en utsträckning som vi i cirkeln hade svårt att förstå, utan att vi alla därmed var massivt kritiska.

Det är den sortens bok som bygger på i stort sett en enda central idé, och ett sådant projekt kan gå både bra och dåligt, beroende på idéns bärkraft och författarens förmåga att göra något av den. Här är det ett framtida Island, där befolkningen får genomgå test för att pröva deras förmåga till empati. Efter genomgånget test kan man "märkas" som godkänd, det vill säga tillräckligt empatisk. När handlingen börjar närmar landet sig en folkomröstning som ska ta ställning till om detta test ska göras obligatoriskt. Dittills har det byggt på något slags frivillighet, men den är delvis en chimär, när vissa bostadsområden reserveras för de märkta, och arbetsgivare kan använda märkningen som en del av sitt urval.

Idén är riktigt bra, men genomförandet av den är inte av samma klass. Det handlar om fyra olika personer, som ges separata kapitel. När var och en av dem ska introduceras och få en omgivande familj eller annan social miljö tar det sin tid för handlingen att avancera framåt. Det är inte heller alldeles lätt att hålla isär dessa fyra spår, och vi i cirkeln konstaterade att det blir en onödigt svår bok, trots att den till synes inte är särskilt komplicerad.

57. Ian Fleming: Chitty-Chitty-Bang-Bang. Den magiska bilen. Äventyr nummer ett

Ian Fleming blev mest känd för sina böcker om James Bond, som väl idag är mest känd från den långa serien filmer, som i varierande grad bygger på dessa böcker. Men han skrev också denna barnbok*, och det finns beröringspunkter i form av tekniska innovationer som förekommer både här och i Bond-universumet. Titelrollen spelas alltså av en bil med egenskaper utöver det vanliga. Bland annat kan den flyga, och landar på Goodwin Sands, en sandbank utanför den engelska kusten, som just då befinner sig över vattenytan, eftersom det är lågvatten. Det är tydligt att det här är inledningen på en längre historia, för det känns oavslutat och man väntar sig mer, istället för det slut som trots allt dyker upp.

* Det ska finnas två till, och de tre är sedan också utgivna i en gemensam volym.

56. Stina Jackson: Proscenium

Läser man presentationen av den här novellen ordentligt framgår det att den kvinna som huvudpersonen, en man, är i färd med att söka upp tydligen är hans dotter. Under lyssningen begrep jag inte det, och då framstod han som en obehaglig stalker av ett gammalt ex. Så kan det bli. Jag blev inte heller så begeistrad att jag vill lyssna om och se var jag eventuellt missade något.

55. Christoffer Holst: En farlig nystart

I samband med de två tidigare delarna i den här serien har jag förutspått att det ska komma mer, och det har det alltså gjort nu. Men även den här delen förebådar en fortsättning, kan man säga utan att spoilra alltför mycket, tycker jag. Efter att ha utspelat sig i Vadstena och Dalarna tar sig serien nu till Gotland. Den övergripande förutsättningen är, som läsaren torde erinra sig, att före detta tidningsdrottningen, numera hotelldrottningen, Louise Collins, reser landet runt och startar nya exklusiva hotell i sin åldrige faders hotellkedja. Det temat går ju att spinna vidare på ett tag till. Som sällskap har hon, eller får hon, sin betydligt yngre halvsyster Lina, som verkar kunna överlåta skötseln av sin delikatessbutik i Stockholm till anställd arbetskraft närhelst systern är på annan ort och ett mysterium dyker upp.

Den här gången är de alltså på östra Gotland, i Katthammarsvik, som ligger något i skymundan för de mest turistiga delarna av ön. Men det ska det bli ändring på, även om hotellprojektet är i så tidigt stadium att det ännu inte har börjat byggas. Parallellt med detta lyckas Lina få ett uppdrag från en nyinflyttad influencer (eller liknande) som känner sig stalkad, och dessutom vill veta vad hennes man gör på dagarna. Han förväntas vara i byggbranschen, men det är något som inte stämmer med vad han berättar om sina uppdrag. Och så finns det ytterligare en parallellhistoria med rötter i nittiotalet, då en tolvårig flicka försvann spårlöst i trakten, vilket verkar ha något med något av det nutida att göra.

Allt det här blir aningen rörigt, även med hänsyn till genrens vida ramar, och jag är inte säker på att jag köper den lösning som författaren ger oss. Framförallt tror jag att polisen hade kommit längre med det gamla försvinnandet utifrån de förutsättningar som fanns. Om man till detta lägger att inte heller de starka korten från tidigare böcker, beskrivningarna av mat och dryck, är så bra som de har brukat vara, då måste man tyvärr hamna i slutsatsen att det här är seriens svagaste del. Den är ändå fullt godtagbar, för det här är en författare som kan sitt hantverk, men till nästa gång (för det det blir det en, som sagt) behövs det en ansning av det vildvuxna i intrigen.

54. Joana Estrela: Pardalita

Det är minsann inte ofta något kulturellt från Portugal når våra breddgrader, så den här serieromanen för ungdom känns intressant bara därför. Den berättar annars en historia om ungdomskärlek, som kanske inte är superoriginell till sitt innehåll, men har en ovanligt tilltalande form. Joanna Estrela är mästerlig på att teckna personer:



med schvung i rörelserna, men också hennes miljöer är oerhört snygga:

När det passar zoomar hon ut och in i bilderna på ett närmast filmiskt sätt, som verkligen tar vara på serieformens möjligheter. Ibland döljer sig det bästa där man minst anar det.

53. Fiona Leitch: Bröllopsmordet i Cornwall

Genren mysdeckare kombinerar ju drag från både kriminallitteratur och feelgood, och den här seriestarten är sannerligen inget undantag därvidlag. Den är kriminallitteratur genom att handla om mord, utredning, misstänkta och villospår, och den är feelgood genom att handla om en kvinna i yngre medelåldern som lämnar storstaden för att återvända till sin barndoms lantligare omgivningar för att starta cateringfirma. Det låter klyschigt, och det är också klyschigt här och var, men författaren lyckas där många andra misslyckas, nämligen med att hantera dessa kända inslag med lätt hand och viss humoristisk distans.

Kvinnan som återvänder heter Jodie Parker, känd som "Nosey" redan i skolan, vilket hon gör skäl för fortfarande. Bakom sig har hon en inte alltför framstående karriär inom Londonpolisen, men nu är hon återflyttad till Cornwall. Turistmyndigheterna hade gnuggat händerna om det inte vore så att författaren har valt att förlägga intrigen till en fiktiv by eller småstad. Med sig har hon en brådmogen dotter i tweensåldern, i London lämnar hon sin före detta man med dennes nya flickvän (som han hade den dåliga smaken att ha parallellt med deras äktenskap). På plats i Cornwall finns hennes mamma, glad att få sällskap.

Det är förstås inte så lätt att etablera en cateringfirma, inte ens för den som har ett gammalt nätverk på orten. Desto mer välkommet är det att hon stöter ihop med en gammal klasskompis (pojkvän, faktiskt, om man räknar ett tvåveckorsförhållande i skolan) som ska gifta sig och behöver någon som står för maten. Det går förvånansvärt smidigt för Jodie, förutom att bröllopet drabbas av att någon blir mördad, vilket förstås lägger viss sordin på stämningen.

Man behöver inte ha läst mycket i någon av de båda genrer som inspirerar mysdeckaren för att begripa att Jodie kommer att vara behjälplig i att lösa mysteriet, likaså att hon kommer att kära ner sig i någon av de män som verkar onåbara. Själva deckargåtan hör till det bättre i den här genren, även om man förstås inte ska vänta sig realistisk polisroman.

Om jag fortsätter med nästa del i serien − det finns snart tre stycken på svenska och åtta på engelska − får det nog bli på originalspråk. Inläsaren hör inte till de sämre man har hört, men har ett markerat amerikanskt uttal av många namn, vilket passar illa med Cornwall. Och så ser jag inte riktigt anledningen till att "heureka" ska uttalas [jʊˈɹiːkə] i en svensk bok.

52. Sanna Kullin: Göteborgssyndromet

Att läsa den här serieromanen är som att umgås med en person som pratar lite för högt och står lite för nära. Så här kan det se ut:

Det är förstås helt medvetet från författarens sida, men det blir ändå jobbigt, för att uttrycka sig banalt.

Intrigen utspelar sig under 2020, när coronaviruset spred sig som piggast, och nästan allting som hände flyttade till Zoom (eller ställdes in). För huvudpersonen Anna är det mest påtagligt i hennes studier på psykologprogrammet, där föreläsningar och annat plötsligt kan konsumeras hemifrån. Några av ögonblicksbilderna därifrån är humoristiska pärlor för oss som fortfarande gör en del via Zoom och har lärt oss hur man gör med breakoutrooms och folk som chattar under pågående föreläsning. Parallellt med studierna ska Anna försöka hantera en pojkvän som läser samma utbildning samt en medstudent som gärna kommer hem till henne (och hennes uppkoppling) för att plugga (eller vad det nu är han vill).

Det är som sagt både jobbigt och roligt i en ovanlig kombination, och jag har svårt att bestämma mig för vad jag tycker. En sak som jag är säker på är i alla fall att det inte påminner om så mycket annat.

51. Ambrose Bierce: John Bartine's Watch

Det finns hur många som helst av de här gamla klassikernovellerna, inlästa av en Cathy Dobson som inte kan ha tid med mycket annat. Denna av Ambrose Bierce är väl varken bättre eller sämre än de brukar. Mysteriet är varför John Bartine, som är gäst hos berättaren, är så ovillig att konsultera sitt fickur som han är tredje (eller möjligen fjärde) generationen ägare till.

50. Li Österberg: Brudrovet

Det har gått några år sedan jag läste Li Österbergs tidigare serieromaner med motiv från den grekiska mytologin. Senast handlade det om en familjefest på Olympen, där Hades träffade Persefone (fast det verkar ha kommit en till emellan, som jag har missat). Här fortsätter historien genom att hon förs till underjorden och gifter sig med honom. Eftersom det är en myt fungerar inte allting som vi är vana vid, men så kan man i alla fall beskriva huvudintrigen.

I den här versionen agerar gudarna ännu mer mänskligt än man är van vid, som när Hades talar med sin bror Zeus om sina planer vad gäller Persefone (som vid den här tiden inte ens är informerad):



Persefone är egensinnig och självständig, samtidigt som hon är rätt förtjust i Hades:



som har vissa drag av den moderna populärkulturens bad boy, en arketyp som ju också brukar ha viss dragningskraft på det motsatta könet.

Det blir ofta roligt när de storslagna mytiska motiven blandas med ungdomstrots och andra högst mänskliga känslor. Jag hoppas att Li Österberg fortsätter med andra delar av de grekiska gudasagorna ‒ material saknas ju inte.

49. Ambrose Bierce: The Stranger

Den som har läst spökhistorier förr blir inte så överraskad av slutet på den här, för man ser ganska tidigt vart det är på väg. Numera är det snarare miljön, vilda västern på den tiden det verkligen var vildmark där, som gör starkast intryck.

48. Matthew Costello och Neil Richards: The Curse of Mabb's Farm

I den här delen tar författarna tillfället i akt att använda jordbrukslandskapet omkring Cherringham. Gården som det antas vila en förbannelse över drabbas mycket riktigt av både det ena och det andra, men vi moderna människor vill inte i första hand tro att det beror på tre häxor som dödades där på 1600-talet. Det tror inte heller Jack och Sarah när de får anledning att gräva i vad som händer där, inte minst varför den nuvarande brukaren är så angelägen om att de ska hålla sig borta.

Det här är inte seriens starkaste nummer, men det kan ju inte alla vara när det finns fyrtiosju stycken (det är den dagsnotering jag hittar i alla fall). Det är en baktung historia som tar tid på sig att bli spännande, och sedan är den nästan slut. Jag brukar gilla det här kortromansformatet, men det kräver att intrigen kommer igång någorlunda tidigt, och här är det för mycket måltider och småprat innan det börjar hända saker. Men det är trivsamt och alldeles rätt kombination av förutsägbarhet och oförutsägbarhet, så när det passar övrig lyssning kommer jag att fortsätta smita emellan med Cherringham.

47. Elia W. Peattie: From the Loom of the Dead

Här är en ramberättelse som utspelar sig i USA, i vilken en uråldrig isländsk kvinna (124 år gammal, om man ska tro vad som sägs) berättar en historia som utspelar sig på "the island of fire", vilket väl bör vara Island. Sedan tappar jag bort mig i vad som är sant och osant, men det ska nog vara någon sorts spökhistoria, tror jag.

46. Stefan Holm och Jessica Eriksson: Kärlekens likör

Om den här novellen får många läsare i dessa dagar är det för att den var föremål för en fråga i senaste avsnittet av SVT-frågesporten Muren. Det gällde att med tre alternativ identifiera vilken idrottsstjärna som var författare, vilket alltså är höjdhopparen Stefan Holm. I min ljud- och e-bokstjänst visar det sig att han tillsammans med sin partner Jessica Eriksson har producerat både noveller och romaner. Det hade helt gått under min radar, men så är jag inte heller i första hand romance-läsare. Varför jag inte är det påminns jag om när jag tar mig igenom den här historien om Kevin, som efter ett hastigt möte på julbalen i Solvik (fiktivt, förutsätter jag) blir mer eller mindre besatt av att hitta den kvinna som betalade hans drink, samtidigt som hon själv köpte ett glas likör. För läsaren är alltihop en väntan på det slut som genren föreskriver.

45. Maria Maunsbach: Hit, men inte längre

Maria Maunsbach har vi träffat tidigare i den här bloggen, och denna hennes andra roman har en del gemensamt med den första. Det handlar även här om en relativt ung kvinna i Malmö, kommunalt anställd (den här gången är hon socionom) som ägnar en stor del av sin tid åt vad man skulle kunna kalla relationer. I det här fallet är det möjligen inte ett riktigt rättvisande ord, för det hon gör är att dejta, med högst varierande resultat.

Det mest intressanta är hur författaren har lyckats skapa en huvudperson som man inser att man faktiskt inte alls sympatiserar med. Mest vill man säga till henne att hon ska ta och skärpa sig. Någon gång är det någon som faktiskt säger det, men förvånansvärt sällan. Det är på sätt och vis deprimerande att så få i hennes omgivning är engagerade på allvar när hon bär sig så dumt åt.

För mig är det som att vara på studiebesök i en sorts tillvaro som ligger långt från min egen (och då menar jag inte de tre mil jag har till Malmö), vilket på sätt och vis är intressant. Den som vill göra samma sak måste jag ändå förvarna om att det här och var är mycket explicita skildringar. Men tror man sig klara det är det absolut hörvärt (jag har lyssnat på författarens egen inläsning, och det tror jag förhöjer värdet).

44. Carina Burman: Döden tar semester

Den här färska deckaren påminner inte om mycket annat, och ändå är det just det den gör. Den är nämligen en pastisch på svensk femtiotalsdeckare, den tid när många tycker att kriminalgenren i Sverige var som bäst. Carina Burman är alldeles säkert den som bäst kan ro ett sådant projekt i land. Hon har skrivit historiska deckare tidigare, om än inte i pastischform, och dessutom den uppmärksammade fackboken Drottningar och pretendenter om deckarens guldålder (mellankrigstiden i Storbritannien, efterkrigstiden i Sverige).

Det ligger i sakens natur att det här inte är en realistisk polisroman; sådana kom först senare på svenska. Enligt genrekonventionen är det en amatör som utreder det brott som har begåtts, och här har författaren valt att göra henne till deckarrecensent. Det är faktiskt ett genidrag, som ger någorlunda rimlig anledning för amatördetektiven att reflektera över hur lord Peter Wimsey hade gjort, för att bara nämna något. Hon heter Florence Granat, kallad Florrie (eller "Stumpan" av hennes redaktör), och är normalt en kapabel kvinna. Just när det börjar är hon däremot drabbad av utmattning och lyckas få en plats på en bussresa till Rom med hjälp av ett stipendium från facket.

Sällskapsresan har använts som miljö för mordgåtor förr, men mitt intryck är att den ändå är underutnyttjad. Den är ett osökt sätt att föra samman personer som till synes inte har något gemensamt, men ändå kan visa sig ha det, när Florrie gräver i medresenärernas förflutna. Hon får viss assistans av sin redaktör i Stockholm via telegram och förbeställda telefonsamtal, och lyckas dessutom hitta en Watson åt sig i form av en läroverksadjunkt. Han är bildad och belevad som det anstår en sådan, men välgörande icke-patriarkal i sin hantering av den inte alldeles lättstyrda Florrie (som förresten inte är "fröken Granat" utan "magister Granat", eftersom hon är fil mag från Uppsala).

Det här är en läsfest för rätt person, vilken väl skulle kunna beskrivas som deckarnörd. Det dräller av allusioner på deckare och deckarförfattare. Jag är inte säker på att jag har identifierat alla − snarare är jag säker på att jag har missat någon. Men här finns inte bara de givna stora namnen i genren utan också blinkningar till Maria Gripes Tordyveln flyger i skymningen och Åke Holmbergs Ture Sventon i London, och frågan är om inte också Barbara Pyms Some Tame Gazelle är med på ett hörn. Och så är förstås Florries verksamhet i Stockholms Klarakvarter en given ingång till att tänka på Barbro "Bang" Alving, men just som jag tänker det säger Florrie själv något om det, så där fick man inte känna sig smart länge. (Men visst är det något bangskt över henne, rökande i resdräkt till vänster på omslaget?)

De stora svenska deckarförfattarna på femtiotalet hade ju varsitt favoritämne att använda för att skapa miljö och karaktärer. Här får man allt på en gång, mat (och Italien) som hos Stieg Trenter, kläder som hos Maria Lang och litterära anspelningar och lysande formuleringar som hos H.-K. Rönblom. Frågan är nu om man är mest sugen på att resa till Rom eller att läsa om något av dessa författarskap. Eller bådadera.

(Jag anser mig ha ett ganska gott ordförråd. Men jag lärde mig ändå ett för mig alldeles nytt ord, nämligen "klippanischer". Om jag förstår rätt efter googling är den som har klippanischer en med ruter i sig.)

43. Nora Dåsnes: Missat samtal

I bakgrunden under hela den här serieromanen finns Anders Behring Breiviks massmord 2011. På ytan handlar det om Rebekka som börjar gymnasiet i Oslo samma år och försöker orientera sig i den nya tillvaro det innebär. Hon har ingen närmare anknytning till terrordåden, men har ändå svårt att släppa vad som har hänt. Tidvis ägnar hon alldeles för mycket tid åt att följa rättegången.

Berättelsen använder sig av serieformen på ett fint sätt. Ofta är det bilderna som berättar, och när det är mer dialogtätt är bilderna ändå viktiga för hur det som sägs ska uppfattas. Händelserna i dåtid, i huvudsak från den 22 juli, har avvikande färgsättning, kanske något övertydligt, men också visande hur de tränger sig igenom hos Rebekka.

Hittar man så här bra läsning ska det nog gå att komma ikapp i projektet med en serieroman i veckan under året.

42. Elia W. Peattie: On the Northern Ice

Måhända hade jag för lite uppmärksamhet under lyssningen till den här novellen, men så mycket förstår jag att det handlar om en ung man som utnyttjar skridskor för att ta sig till det bröllop där han ska vara best man (tror jag). Hans fästmö (eller liknande) ska vara brudtärna. Av för mig oklara skäl sker resan nattetid, men det är förstås förutsättningen för att det ska kunna bli en spökhistoria.

41. Elia W. Peattie: Story of the Vanishing Patient

Förra Peattie-novellen jag hörde handlade om mystiska pianoljud från grannhuset, och här är det också mystifikationer runt ett till synes tomt grannhus. Huvudpersonen är läkare och blir tillkallad för att se till en döende kvinna där, fast husets ägare är bortresta både då och när han kommer dit dagen efter. Vid det laget har dessutom både kvinnan och hennes man försvunnit utan ett spår. Riktigt hur det tänks hänga ihop begriper jag inte, men jag är möjligen fast i traditionella föreställningar om hur spökerier brukar fungera.

40. Niviaq Korneliussen: Blomsterdalen

Bokcirkeln jobbar sig vidare genom Norden; den här gången var det Grönland. (Så räknar vi, Trump får räkna som han vill.) Vi konstaterade att det är sällan man får tillfälle att läsa något som verkligen skildrar Grönland, skrivet av en författare som kommer därifrån. Det är nästan alltid intressant att vidga sina vyer på det sättet, och det här är inget undantag, även om en del av handlingen också utspelar sig i Danmark.

Huvudpersonen, vars namn jag tror att vi aldrig får reda på, är en ung kvinna som flyttar till Danmark för universitetsstudier. Bakom sig på Grönland lämnar hon en annan ung kvinna som hon har någon sorts relation med, länge inte definierad men desto mer explicit beskriven. Hon har också familj, föräldrar och en syster. Under tiden hon är i Danmark berättas också mycket om hennes uppväxt och övriga bakgrund, så det blir i praktiken ganska lite av Danmark och ganska mycket av Grönland. Det här är ibland lite svårt att hantera när man lyssnar, som jag har gjort.

Ett genomgående tema är den höga självmordsfrekvensen på Grönland. Någonstans i mitten av boken blir det egentligen för svartsynt för att jag ska ha något nöje av lyssningen, men det brukar trots allt bli bättre om man vet hur det går ‒ oavsett hur det än är. Det gäller även här, så jag är ändå glad att ha lyssnat till slut, även om jag inte helhjärtat rekommenderar boken till alla.

39. William Arden: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Juvelgåtan

Originaltiteln på den här femte boken om Tre Deckare, The Mystery of the Vanishing Treasure, följer mönstret "adjektiv/particip + substantiv" mer än den svenska översättningen, som kanske hade kunnat heta något annat. Problemet är väl att "försvinnande" fungerar dåligt, och "den försvunna skatten" är något överanvänt.

Skatten i fråga visas på ett museum, men försvinner alltså, till råga på allt när de tre unga detektiverna är där. Museet är föga intresserat av deras assistans, men de får via Alfred Hitchcock ta sig an ett annat fall, där en äldre författarinna säger sig vara hemsökt av vättar. Jupiter och Peter arbetar mest på plats den här gången, bland annat genom att övernatta hemma hos henne, medan Bob har andra sysslor, delvis orelaterade till båda fallen, faktiskt. Det här gör handlingen spretig, och även om sammankopplingen mellan de båda fallen inte borde komma som en överraskning är sättet det görs på alltför slumpmässigt.

Jupiters trettio dagars tillgång till den förgyllda Rolls-Roycen och chauffören Worthington verkar vara slut, för den förekommer inte alls, inte ens som omnämnd. I stället är det skrotupplagets lastbil och medhjälpare Hans som assisterar när de behöver skjutsas någonstans.

När det passar ska den här omläsningen också ge lite allmän Wahlströms-nostalgi. Den här gången har jag läst en upplaga som marknadsför Ponnyklubben:

 

Redan när jag läste de här böckerna första gången tyckte jag det var underligt att den var med i andra böcker än hästböcker.

Det här exemplaret kommer också från en tid när det var normalt att köpa böcker hos kooperationen:

38. Elia W. Peattie: The Piano Next Door

Den här novellen påannonseras som "an eerie tale", men den är länge mer humoristisk och trivsam. Inte ens när huvudpersonen tar sig för att undersöka vem som spelar piano hos grannen blir det riktigt ruskigt, fast premissen för det egentligen har potential.

37. Bente Groth: Judendomen. Kultur, historia, tradition

Understundom händer det att det ingår hela böcker som kurslitteratur på någon kurs jag läser, och understundom händer det att jag också läser hela boken. Nu ska jag inte använda det här inlägget till att säga sådant som kanske kan skrivas i en hemtenta, och inte heller försöka mig på en professionell recension av en akademisk lärobok. Men den fyller sin funktion som introduktion till ämnet, vilket alltså är judendomen från äldsta tid fram till ganska nyligen, eftersom boken är drygt tjugo år gammal nu. Det känns ändå i stort sett som nu, när rötterna går mer än tretusen år bakåt i tiden, och händelserna i och runt Israel på 2000-talet kan man förstås läsa om på annat håll.

36. Lars-Gunnar Andersson: Språktypologi och språksläktskap

Vid läsningen inser jag att det torde ha varit en tidigare upplaga av den här boken som lade grunden för mitt lingvistikintresse någon gång i skiftet mellan åttio- och nittiotal. Nu har det hänt saker både med mig och lingvistiken sedan dess, och boken har alltså klarat det genom att komma ut i nya upplagor. Jag har läst mer lingvistik under tiden.

Det här är ändå en upplaga som har nästan ett kvartssekel på nacken, och det börjar märkas i faktauppgifterna, som är många och detaljerade. Det hade inte varit ur vägen med en uppdatering, även om man förstås kan söka upp sådant som antal talare på egen hand och på lättare sätt nu än när boken var ny. I övrigt fyller den fortfarande sin funktion som grundläggande introduktion till främst språktypologi men också världens språkfamiljer. Bäst är nog de avslutande övningsuppgifterna (samt en anmärkning i förbigående på tal om om gotiska, att Silverbibeln "finns på Uppsala universitetsbibliotek, ej hemlån").

35. Fabian Göranson: Klara − Tvättbjörnarnas stad

Huvudpersonen Klara ska skickas till en internatskola, vilket hon inte alls vill. Det är något oklart varför, för det fungerar inte så bra för henne i den vanliga skola hon går, men internatskolan serveras henne inte som en möjlighet utan snarare som ett straff. För att slippa rymmer hon och ansluter sig till ett gäng, Tvättbjörnarna, som man nog måste beskriva som gatubarn. Och eftersom det här är första delen i en trilogi är det ett antal trådar som förblir lösa.

Det hela utspelar sig i en obestämd dåtid, kanske samtida med Karl Bertil Jonsson, för på samma sätt som sagan om honom är detta inte ett sammanhang där man kan få ett entydigt svar på vilket år det utspelar sig. En vag känsla av mitten av 1900-talet är så långt jag kommer.

Jag gissar att det här är spännande för någon i rätt ålder. Själv saknar jag det lager som ibland finns i den här sortens kultur, det må vara film, TV, litteratur eller tecknad serie, som blinkar åt en vuxen läsare. Det förstås inte rättvist att förvänta sig det överallt, men här hade det behövts för att jag skulle vara riktigt sugen på fortsättningen.

34. Elia W. Peattie: Story of an Obstinate Corpse

Dagens spökhistoria handlar om en fotograf som får i uppdrag att fotografera en avliden kvinna. När bilderna framkallas visar de något annat än han såg när han tog dem, och eftersom novellen är så kort rekommenderar jag alla nyfikna att själva läsa den, till exempel här.

33. Elia W. Peattie: A Child of the Rain

När podden man lyssnar på inte räcker till riktigt hela den dagliga promenaden får man hitta något att fylla ut sista tio eller femton minuterna. Det är anledningen till anstormningen av korta singelnoveller på sistone här.

Elia Wilkinson Peattie var en för mig alldeles okänd författare, som jag inte har läst på enormt om, men ändå förstår var mycket produktiv i olika genrer. Det här alstret får man nog kalla spökhistoria, för barnet i titeln dyker upp och försvinner på ett högst oroande sätt. Stämningen är bra, upplösningen något sämre, tyvärr.

32. Aleister Crowley: The Violinist

Aleister Crowley var för mig inte i första hand känd som novellist, så därför blev jag nyfiken när han dök upp som förslag i ljudbokstjänsten. Men vad det här är för text är jag inte människa att begripa, än mindre beskriva. Den kallas "a terrifyingly erotic and wicked tale", men jag vet inte det, jag. "Underlig" är det bästa jag kan hitta på som karaktäristik, men det är ju inget som lockar till lyssning.

31. W. W. Jacobs: The Interruption

W. W. Jacobs är mest ihågkommen för novellen "Aphanden", som jag läste senast 2019. Det här är ett annan slags historia, men även här finns ett slut som har potential att lämna läsaren med rysningar. Det handlar om en man som möjligen har tagit livet av sin hustru; det är i alla fall vad hans hushållerska tror sig veta och inte är sen att utnyttja. Spänningen mellan dem ligger som ett filter över allt som händer, och varje vardaglig detalj kan tolkas eller misstolkas. Det är förstås helt orealistiskt, även om man tar i beaktande att det utspelar sig i en annan tid och en annan miljö, men på något sätt lyckas författaren ändå.

30. Oscar Wilde: The Sphinx Without a Secret

Två gamla oxfordianer (nåja, de är inte så gamla, men de känner varandra från Oxford) träffas av en slump i Paris, och den ene berättar om en bekantskap med en dam i London, som alltså är sfinxen i titeln. Hur det hänger ihop ska inte avslöjas här, men när man har lyssnat klart har man en del att fundera över. På ytan är det här en liten bagatell, men det ska man inte låta avskräcka.

Den som vill lyssna på novellen utan att ha min ljudbokstjänst kan göra det här, och den som vill läsa själv kan göra det här.

29. F. Anstey: Caveat emptor

Caveat emptor är engelskans från latinet lånade uttryck för att det är köparen som löper risken i en transaktion, det som kanske i svenska förhållanden är mest känt som den undersökningsplikt man har när man köper hus. Här är det en engelsman på resa i Tyskland som hamnar i en antikvitetsaffär med oortodox prissättning. F. Anstey är som vanligt en mästare i att inom ett litet format få med både intrig och miljö. Vad som saknas är karaktärsbeskrivning och inte minst -utveckling, men mästerskapet visar sig också i att man som läsare knappast saknar det.

28. Robert Arthur: Alfred Hitchcock och Tre Deckare löser Gröna vålnadens gåta

Omslaget visar en av de ganska få scener där alla tre deckarna är på samma ställe. Det är nämligen Peter och Bob som blir vittne till vålnaden första gången hemma i Rocky Beach, och sedan får de båda resa till en dal med vinodlingar utanför San Fransisco när den siktas där. Jupiter måste stanna hemma och hjälpa till på skrotupplaget eftersom hans farbror och faster är på inköpsresa. Det går inte att komma ifrån att den här uppdelningen gör att boken får en annan dynamik än de tidigare, och mitt intryck är att det inte fungerar särskilt bra. Jupiter är samma sorts självbelåtna detektiv som Sherlock Holmes eller Hercule Poirot, även om han har en bit kvar till deras nivå även i det avseendet. Men det gör också att de två andra deckarna är förhållandevis initiativlösa när han inte är med, och att de klarar sig ur det här äventyret är mer tur än skicklighet.

Till intressanta iakttagelser i övrigt hör att ordet "banga" förekommer, vilket förvånade mig. Jag hade gissat att det var åttiotalsslang, men den här översättningen är så tidig som 1971 (och pojkarnas samtalsspråk i övrigt känns ofta som hämtat från svensk fyrtiotalsfilm).

De röd- och grönryggade Wahlströms-böckerna var ju redan vid den här tiden ett starkt varumärke. Hur det förvaltades på försättsblad och annorstädes varierade, men jag gissar att många minns det här i någon variant:

Mina fynd på andrahandsmarknaden tyder på att det var relativt få som faktiskt följde uppmaningen att färglägga.

27. Rán Flygenring: Vulkanen

På Island är det som bekant inte sällsynt med vulkanutbrott, och ett sådant handlar den här serieromanen om. Turisterna har inte vett att hålla säkerhetsavstånd, och huvudpersonen, pojken Kaktus, är måttligt intresserad och skulle hellre vara någon annanstans. Bilderna är mer intressanta än texten, är mitt intryck, men det är förstås också roligt att något från Island översätts och blir tillgängligt även här.

26. Maurice Baring: The Island

Den starkaste tidsmarkören i den här novellen är något som jag tror var helt naturligt när den skrevs. Det handlar nämligen om två ornitologer på väg till Kanarieöarna, där de ska samla ägg. Det tror jag inte ansvarstagande fågelintresserade turister gör idag. På vägen dit angör de en ö som underligt nog inte finns på några kartor, och därifrån blir det bara konstigare. Baring skrev också realistiska reseskildringar, och det märks här och var, vilket naturligtvis förstärker skräckelementet i de övernaturliga delarna.

25. Maurice Baring: Venus

I något som kan vara drömmar eller hallucinationer hamnar huvudpersonen i den här novellen i ett underligt landskap med svampar och larver i jätteformat. Jag hade inte själv gissat att det skulle se ut så på Venus, men han får en antydan om att det är så, och kanske visste man mindre om grannplaneten då än nu. Det är svårt att genrebestämma den här historien, den har drag av science fiction men också av skräck från ännu äldre datum än Barings aktiva tid under första hälften av 1900-talet. För min del hade författaren gärna fått bestämma sig för en av dessa genrer.

24. Maurice Baring: Dr. Faust's Last Day

Frågan är om huvudpersonen i den här novellen är identisk med den Faust som Goethe har skrivit om (och som syns på "omslagsbilden"), eller om bara namnet är lånat. Här bor han i alla fall i Neapel och lever ett inrutat liv med privatstudier, patientmottagning och promenader. Sin sjuttioårsdag ska han fira med en lunch för goda vänner, men så kommer det ett anonymt meddelande från någon som lämnar återbud, men tänker komma vid midnatt i stället. Det är förstås förbryllande, särskilt som alla de inbjudna till lunchen dyker upp som de ska. Det här är mer mysterium än rysare, trots förutsättningarna, och det är kanske inte ett helt riktigt val av författaren.

23. Maurice Baring: The Shadow of a Midnight

På bara drygt tio minuter lyckas författaren få till en berättelse om övernaturligheter i Tyskland som dessutom innehåller en ramberättelse i Ryssland. Berättaren är engelsman, liksom den huvudperson som återberättar en händelse i Tyskland, aktualiserat av en notis i den ryska tidning han läser vid ett besök i Ryssland. Det låter rörigare än det är när man lyssnar, och det är förstås ett gott betyg att författaren klarar av det här jonglerandet. Kärnhistorien är faktiskt riktigt bra som spökhistoria. Maurice Baring förefaller ha varit produktiv i en rad genrer; Wikipedia säger "known as a dramatist, poet, novelist, translator and essayist, and also as a travel writer and war correspondent". Idag verkar han ganska bortglömd, oförtjänt så, av denna novell att döma.

22. Mattias Edvardsson: Gravglänta

Mattias Edvardssons tidigare böcker har inte hängt samman, även om åtminstone min ljudbokstjänst har samlat fyra av dem till "Lundasviten" (där en utspelar sig i Trelleborg och en i något som är en variant på Löddeköpinge). Jag tror att det är ett försök att möta läsarnas önskemål om bokserier, och förmodligen också ett sätt att få läsarna att stanna kvar om de har hittat en av böckerna. Med den här boken inleder han i alla fall officiellt en ny serie, där nummer två kommer i augusti.

Den här boken skiljer sig också från Edvardssons tidigare genom att vara en polisroman, där en realistiskt skildrad brottsutredning (egentligen två) står i centrum. Hans signum i tidigare böcker har varit det växlande berättarperspektivet mellan några huvudpersoner, och det finns i modifierad form även här. Men annars är det här något helt annat än de psykologiska spänningsromaner som han har varit omvittnat skicklig på fram till nu. Tyvärr ser jag det här som en ganska standardmässig historia som lyckas använda ett antal av genrens klyschor, och inte ens med någon distans eller humor, vad jag kan uppfatta.

Huvudperson är Gunni Hilding, ordningspolis i Trelleborg när bokens handling tar sin början 1989. Hon får som ett ärende att åka ut till Gabeljung i närheten av Anderslöv i norra delen av Trelleborgs kommun, där det har försvunnit en pojke. Han hittas snabbt, men är då död. Bokens disposition gör det svårt att berätta något om det utan att förstöra läsnöjet för andra, men ärendet avhandlas i första halvan av boken. Andra halvan börjar fem år senare med att en annan pojke försvinner och hittas död. Gunni vill se kopplingar mellan fallen; utredande poliser är mindre intresserad av det.

Här har vi alltså:

- kvinnlig polis i manligt dominerad miljö

- kvinnlig polis som motarbetas

- kvinnlig polis med privat bagage (hon har brutit med sin familj som är Jehovas vittnen)

- något i det förflutna som spelar roll för nutiden (om vi med det förflutna menar 1989 och med nutiden 1994)

- polis i småstad

Det är minst tre klyschor för mycket.

Edvardsson kan skrivarhantverket och vet hur man skapar driv i en historia. Till stor del gör han det genom att skriva korta kapitel, typiskt mellan fem och åtta minuter vid lyssning. De slutar oftast med om inte en cliffhanger så i varje fall en överraskning, ofta en replik som i sammanhanget verkar oskyldig, men som i ljuset av vad vi läsare vet får en dubbelmening. Det blir efter hand ett manér som tappar sin tjusning, även om effektiviteten är beundransvärd.

Som synes är min förtjusning begränsad. Till stor del beror det på att jag har uppskattat Mattias Edvardsson så mycket innan, och är besviken på att han byter spår, särskilt som han inte lyckas så bra med det spår han nu har valt. Hade det här varit en debutbok av en okänd författare hade jag nog inte varit besviken alls, men nu fungerar ju inte litteraturvärlden så, tyvärr.

21. Eva Björkstrand: Extrem lägerskola

Den här serieromanen blir jag inte riktigt klok på, måste jag säga. Antropomorfa djur (samt två människor, relativt perifera) befinner sig i ett underjordiskt sammanhang, troligen på flykt från något. Det handlar mer om deras sam- och tillvaro där än om vad det är som har fått dem dit. Det gör också att det hela blir episodiskt och saknar den uppbyggnad med början och slut som man väntar sig. Den som tar sig an detta med rätt förväntningar kan nog få ut mer än jag.

20. Kristina Sandberg: Saffran

Liksom i 2023 års julnovell från Akt Förlag är det en mellanstadieelev som står i centrum, den här gången en flicka som med friskt humör och viss galghumor tar sig an ansvaret för att se till att det blir bakat (och en del annat) inför jul, när mycket inte är som det har varit tidigare. Galghumorn behövs när mamma inte kan eller orkar göra något, storasystern inte vill, och en farmor och en mormor båda vet hur bullar ska bakas, för att bara nämna något. Det är nog ingen lustig tillvaro egentligen, men blir här och var väldigt roligt. Och så får man receptet på "Barbros bästa saffransbullar" som, åtminstone i denna fiktion, ska ha varit med i Året Runt 1983.

19. Jonas Karlsson: Tomten

Till julen 2023 inledde Akt Förlag en serie julnoveller, och först ut var den här. Jonas Karlsson är ju ett säkert kort vad gäller noveller, och 2021 fick han till och med förtroendet att skriva Sveriges Radios julnovell. I den här berättelsen rör han sig där man är van att hitta honom, i nutida stadsmiljö, möjligen Stockholm, och med helt vanliga människor som råkar ut för ovanliga saker. Huvudpersonen William, som nog går på mellanstadiet, har bestämt sig för att ordna en tomte till jul, eftersom lillasyster är så gammal att det nog är sista julen det är lönt. Det går inte riktigt som planerat, men blir ganska fint ändå.