154. Dimitris Alevras: Röster

Årets sista radionovell handlar om en utbränd, arbetstränande man som tipsas om en AI vid namn Juno, som man kan föra riktiga samtal med, enligt tipsaren. Jag blir inte helt klar över vad det eventuella budskapet här är, men det är en historia som knappast hade kunnat skrivas tidigare än i år.

Inför 2026 ska jag överväga om Novellen i P1 är värd att fortsätta följa, för det är alldeles för ofta som jag är missnöjd, ser jag när jag tittar tillbaka på årets inlägg. Livet är för kort för att etc.

Det här blir också årets sista inlägg, så det är dags för den traditionella kvantitativa sammanfattningen av årets läsning, som vanligt inklusive jämförelse med de tidigare år som bloggen har funnits. Det här är som synes trettonde året.

	Böcker	Serier	Lyssnat*	Singelnoveller**	Summa
2013	127			1	128
2014	126				126
2015	122			5	127
2016	124	8		2	134
2017	120	40	23	103	286
2018	61	55	77	128	321
2019	102	40	54	174	370
2020	76	40	39	80	235
2021	71	18	41	112	242
2022	51	6	27	50	134
2023	43	16	27	89	175
2024	53	13	36	38	140
2025	31	17	31	75	154

* förutom singelnoveller, och bara sådant som jag helt eller i huvudsak har lyssnat på

** både lästa och lyssnade

Det är väl knappast något i årets statistik som är värt att framhålla i positiva ordalag. Läsningen av vanliga böcker når en bottennivå, medan serier, ljudböcker och singelnoveller ligger på någorlunda samma nivå som de senaste årens genomsnitt. Med tanke på att både det planerade projektet med en serieroman i veckan och en omläsning av Tre Deckare havererade tidigt är det också ett år av goda föresatser som kom på skam (vissa ytterligare planerade åtaganden att förtiga). Nu känns det som om 2026 bara kan bli bättre.

153. George Gissing: The House of Cobwebs

Utångspunkten för den här novellen är att en aspirerande författare vid namn Goldthorpe behöver hitta en billig bostad i några månader för att kunna skriva färdigt sin debutroman in spe. Vid en utflykt till landet träffar han mr Spicer som har ett förfallet hus till disposition, och där Goldthorpe kan få hyra in sig. De båda herrarna blir goda vänner och har snart i det närmaste ett gemensamt hushåll, och någonstans där borde ju en novell från tidigt 1900-tal med det lantliga England som miljö ta en vändning åt det ominösa. Så sker inte, även om det dyker upp problem av annat slag, men jag blir inte riktigt klok på vad författaren har haft för avsikt med att berätta det här utsnittet ur Goldthorpes och Spicers liv. 

152. Alexander W. Drake: The Curious Vehicle

Det här ska enligt uppgift vara ett exempel på "weird fiction", fast här finns inga övernaturliga varelser (om jag inte har missat något viktigt inslag). Istället är det stämningen som är weird, när berättaren blir inbjuden i den underliga vagn som sedan fraktar runt honom, medan vagnens ägare berättar om sin döda hustru. Jag är inte säker på att jag begriper det här, faktiskt.

151. Lettice Galbraith: A Ghost's Revenge

Bland det mest spännande med den här spökhistorien från 1893 är att identiteten bakom pseudonymen Lettice Galbraith var okänd ända fram till 2023. Nu var det inte något spännande avslöjande av en känd författare som skrivit det här exempelvis vid sidan av kritikerhyllad poesi, utan en i övrigt relativt okänd kvinna, om än också publicerad under sitt eget namn.

Själva historien är det inget fel på, även om den i hög grad bygger på kända troper. Vi har det hemsökta herresätet på engelska landsbygden, där en förbannelse säger att den som övernattar där på nyårsnatten kommer att dö. Så sker också med en nybliven ägare i första hälften av historien, och sedan ska ytterligare en förhindras att göra det, om nu bara den som vet hur det hänger ihop hinner fram i tid genom snöyran. Det här är inget man läser för att få veta hur det går, men det ger ändå nöjsam rysning under tiden.

150. Amanda Romare: Att döda en hamster, att föda ett barn

Det här är Ystads Allehandas (med flera tidningar) julnovell, och vad den handlar om framgår i titeln. Det kan tyckas att de båda delarna av titeln inte borde ha med varandra att göra, men det har de, visar det sig. Hur autentiskt självbiografiskt det här är undandrar sig min bedömning, och författaren berättar inte allt i den beledsagande intervjun. Jag hoppas ändå att inte alla detaljer är helt sanna.

149. Kristian Wedel: Extraknäck

Kristian Wedels "julsagor" i Göteborgs-Posten är bland det bästa i genren julnovell (en genre som i år verkar ha minskat i omfång något sedan i fjor). Den som har läst hans tidigare kan känna igen konceptet. Den här gången återberättas en historia från nittiotalet om en tillfällig anställning hos en göteborgsk fastighetsmäklare. Den är möjligen inte tillräckligt mustig för att kallas skröna, men har en del gemensamt med den genren, inte minst att den verkar för otrolig för att kunna vara sann, fast den utspelar sig i en mycket realistisk verklighet. Kanske är det här inte Wedels starkaste nummer, men den är ändå högst läsvärd.

148. Carl Johan De Geer: En studie i rött

Under december har DN publicerat dagliga superkorta avsnitt av den här följetongen, ofta så korta att det kanske hade varit bättre att samla ihop dem till veckoavsnitt eller en kortare följetong. Med den anmärkningen är det här ändå en ganska roande läsning i form av en liten kriminalhistoria om en pensionerad polis som av en slump uppmärksammar ett stulet modelltågslok från det stora Stockholmsvaruhusets julskyltning. Här finns blinkningar till både Sherlock Holmes (inte bara i titeln) och Ture Sventon. Den som vill läsa ikapp kan göra det här.

147. Carl-Johan Vallgren: Banken

Det är, något otippat, Statens fastighetsverk som står bakom den här följetongen i tjugofyra avsnitt. Jag blir aldrig riktigt klok på varför, mer än att den till stor del utspelar sig i Riksens Ständers Bank i december 1791, det som numera heter Sveriges riksbank, och att den byggnad som är mest aktuell förvaltas av Statens fastighetsverk och dessutom har inrymt dess huvudkontor. 

Den som skriver historiskt måste göra research, och det har Carl-Johan Vallgren inte missat. Den som skriver historiskt måste också göra något mer än att bara redovisa sin research. Det har Carl-Johan Vallgren däremot missat eller möjligen bortsett från. När det dessutom bara tilldelas fem minuter om dagen, ibland ännu mindre, då blir det svårt att få med någon handling värd namnet. Ibland pekar någon händelse fram mot det kungamord som vi vet kommer att äga rum året därpå, men mer blir det knappast.

Den som inte vill lyssna på den lyssningstjänst jag har använt kan också läsa avsnitten här.

146. Edgar Allan Poe: Some Words with a Mummy

Det tar sin tid för den här historien att utvecklas, och det är först mot slutet som det blir den satir som till exempel Wikipedia karaktäriserar den som. Fram till dess är det snarast övernaturligheter som spelar huvudrollen. Det handlar om ett litet sällskap herrar som har kommit i besittning av en egyptisk mumie, högsta mode vid tiden, som bör vara 1840-tal eller möjligen lite tidigare. När de har tagit sig igenom sarkofagerna och hittat själva mumien visar det sig att den går att väcka till liv, eller om den möjligen inte alls har varit död. Det är då samtalet tar sin början, när mumien och de samtida amerikanerna försöker övertrumfa varandra vad gäller vilken civilisation som ska ses som mest framgångsrik. Det är inte en jämförelse som USA vinner på.

145. Mark Twain: The Stolen White Elephant

Elefanten i titeln är en present från kungen av Siam till "the queen", varmed vid tidpunkten bör avses drottning Victoria. Tydligen går vägen från Siam till London via New York, där djuret i fråga rymmer eller blir stulet och måste efterlysas. Den ansvarige tjänstemannens försök att polisanmäla det hela är humor som fungerar även idag ‒ ett exempel är att blanketten som ska fyllas i förutsätter att det är en person som ska efterlysas, och en sådan har ju anhöriga. Elefanter har det sällan, i varje fall inte kända till namnet. Sedan sätts polismakten igång, men ligger för det mesta ett steg efter elefanten. Det blir efter ett tag en smula upprepande och inte lika roligt som i inledningen, men håller bättre än mycket annat från 1880-talet, tycker jag.

144. Helena Dahlgren: Döda drömmars ö

Molly, huvudpersonen i den här ungdomsromanen, har alltid haft svårt att finna sig tillrätta i tillvaron, inte minst på grund av sin svåra lungsjukdom. Nu har hon kommit till Svalö för att tillbringa några sommarveckor med ett antal andra ungdomar på någon sorts skrivarkurs eller -läger under ledning av författaren Cordelia Backe. Molly är inte så lite starstruck av detta, eftersom hon har läst Cordelias böcker och är närmast osunt upptagen av dem.

Det framgår ganska tidigt i boken att det är något underligt med ön, som alltså också kallas Döda drömmars ö. Molly verkar bli bättre i sin sjukdom, men det händer också annat som är mindre positivt. En del av det ligger klart utanför det realistiska, som när en kvinna på en målning i undervisningslokalen byter position mellan de gånger Molly betraktar tavlan. Och så dröms det mardrömmar.

Miljön, en skrivarkurs för ungdomar, kan man ju bara bli avundsjuk på. Att den ligger på en skärgårdsö är jag mindre tjusad av, men jag gissar att det verkar lockande för många. Situationen med en hittills ensam och övergiven huvudperson som finner sitt sammanhang är närmast arketypisk, men fungerar ändå. För rätt målgrupp är det här säkert en läsupplevelse av hög klass.

143. Jonatan Pettersson: Vetenskapsteori i forskning om språk

För att den här bloggen ska fylla funktionen att dokumentera min läsning behöver det ibland dyka upp inlägg som detta, som handlar om litteratur som är mer brukstexter än något annat. Eftersom det handlar om kurslitteratur som är framtagen för ett särskilt sammanhang läses den knappast av andra än oss som går den aktuella kursen. Men nu finns den noterad, och man kan också notera att kompendiet i fråga fyller sin funktion.

142. Aino Trosell: Isbränna

Den här kortromanen (eller långnovellen, det är alltid svårt att veta var den gränsen går) handlar om Ritva som kör taxi i Stockholm och drabbas av det ofattbara att hennes tonårsson blir ihjälsparkad ute på stan. I denna nya tillvaro ska hon orientera sig, men det finns hjälp att få från oväntat håll. Det här är en historia om något outhärdligt som ändå blir uthärdlig, men inte genom tillkämpad glättighet. Den oväntade hjälpen gör att historien tar oväntade vändningar och trots det korta formatet hinner jag bli överraskad mer än en gång över vart det hela tar vägen. 

141. Ulf Kvensler: Låt vågorna göra resten

Upplägget i den här spänningsromanen är mycket lovande. Det handlar om författaren Marcus som gjorde en succédebut för ett antal år sedan med en roman tydligt inspirerad av hans tid på prestigeskrivarutbildningen Biskops-Arnö. Sedan har han skrivit två böcker till, som var och en har sålt lite sämre än den föregående, och nu jobbar han som brevbärare när han inte har korta påhugg som gästlärare på skrivarutbildningar (dock inte av Biskops-Arnö-status, förstår man). I detta läge blir han kontaktad av en gammal bekant från utbildningen, Ernst, som har avancerat till en central roll i Kultursverige. Han har nu skrivit en roman med både litterära och kommersiella anspråk, men vill inte gärna skylta med sitt eget namn i sammanhanget. Hans idé är att Marcus ska hjälpa honom att placera den på ett förlag genom sina kontakter och sin agentur för en publicering under pseudonym. Det går inte riktigt som planerat, för plötsligt finner sig Marcus i situationen att hans agent och hans förläggare tror att det är han som har skrivit boken, och de är mycket intresserade av alltihop utom just pseudonymlösningen.

Sedan snurrar det på, och det går inte att säga mycket mer utan att förstöra läsnöjet. Det blir en historia av den sorten där det blir viktigt vem som vet vad, och om utmaningen är störst för läsaren eller för Marcus att hålla ordning på det vet jag knappt. Som många sådana berättelser handlar den också om hur lätt det är att i en sådan situation göra något man inte trodde att man var kapabel till. Titeln antyder något om det, men den djupaste innebörden av den står inte klar förrän alldeles på slutet. Författaren lyckas hålla mig intresserad hela vägen, för när det är någon timme kvar av lyssningen är jag helt oförmögen att se hur det ska gå att få ihop ett slut med någon form av trovärdighet. Ändå lyckas det ‒ inom genrens ramar, ska understrykas. I verkligheten hade något agerande inte uppfattats som helt trovärdigt, tror jag. Men så fungerar det ju med fiktion. Det är inte underligt att jurygrupper i olika prissammanhang har fastnat för Ulf Kvensler.

140. Therese Bohman: Kammakargatan

Ett tidigare verk av Therese Bohman jämförs av en bedömare på omslagsfliken med Hjalmar Söderberg. Snarare än dennes melankoliska flanerande får den här kortromanen mig att tänka på Klas Östergrens skildringar av den stora våningen på Hornsgatan i Gentlemen med uppföljare. (Det finns fler som har gjort den kopplingen, ser man när man surfar runt bland recensionerna.) Inte bara figurerar en lägenhet som rimligen bör vara större och dyrare än de boende skulle ha råd med, berättarjaget i Kammakargatan delar också namn med sin författare, precis som det i Gentlemen figurerar en författare som heter Klas Östergren.

Det hela utspelar sig på nittiotalet, och fiktionens Therese Bohman flyttar till Stockholm för att läsa kulturvetarlinjen på universitetet. Hon hittar bostad i form av ett hyresrum i en förort, men genom bekantskapen med en kurskompis, Andreas, får hon möjlighet att hyra ett krypin på vinden på Kammakargatan. I en större lägenhet längre ner i huset bor Andreas med sin kompis Roman, som pluggar, jobbar extra på antikvariat och dessutom producerar ett litteraturfanzine. Therese finner sig snart tillbringa sin mesta tid i denna större lägenhet, inte minst eftersom där hålls fester nästan varje helg.

Själv har jag bara distanskurserfarenhet av just Stockholms universitet, men jag gick på ett antal introduktionsmöten och A-kurser på nittiotalet på ett annat stort universitet och känner mycket väl igen delar av Thereses tillvaro. Där är såväl tidlösa (inbillar jag mig) inslag som att navigera rätt bland kurslitteratur och tentor som mer tidsbundna detaljer, såsom att betala terminsräkning och få ett papperskvitto. Och antikvariatet där Roman jobbar har jag både besökt och handlat på, fast det är stängt sedan 2019. Det har hänt mycket på de tjugoåtta år som har gått sedan den fiktiva Therese kom till Stockholm.

Mer än handlingen är det ändå stämningen som definierar den här historien. Även om den nog har drag av flanörens (flanösens) melankoli är den i min läsning mest en förväntan inför det vuxenliv som börjar här.

139. Claire Keegan: Foster

Claire Keegan har hyllats för sina noveller och liknats vid Alice Munro. Det här får väl kallas för en långnovell eller möjligen kortroman med sina omkring åttio inte alltför välfyllda sidor, men den är i alla fall lång nog för att publiceras på egen hand här. (Den har också kommit ut tillsammans med en annan historia av ungefär samma längd inom gemensamma pärmar.)

Inte bara formatet är sparsmakat utan också stilen. Det handlar om en flicka som, av skäl hon inte är klar över, kommer till ett barnlöst par på landet, möjligen släktingar, möjligen vänner till hennes föräldrar. Där lämnas hon, och hennes pappa kör därifrån. Hon får ett rum att bo i, kläder att använda och skulle nog av en utomstående betraktare uppfattas som barn i familjen. Själv är hon alltså omedveten om vad hon gör där och varför hon inte får vara hos sina föräldrar och syskon.

Det här är en synnerligen skickligt berättad historia, där nästan ingenting händer, men ändå är det spännande. Det är på sätt och vis mer imponerande än när en författare använder alla effekter som finns för att skapa spänning. Huvudsaken är ändå inte hur det slutar, utan allt det som inte berättas.

138. Mark Twain: A Dog's Tale

Inte ett öga torde vara torrt efter läsning av denna novell, som symptomatiskt nog efter första publiceringen i tidskrift (julnummer!) gavs ut av National Anti-Vivisection Society. Det är en hund som berättar själv och det utspelar sig vid en tid när människans syn på husdjur var en annan än idag. Den tappra berättaren räddar familjens baby från en brand, men husfadern misstar sig och slår hunden med en käpp. För att bara nämna något. Mellan händelserna är det också ganska roligt när hunden försöker förklara långa och svåra ord.

137. Mats Jonsson: De jävla barnbarnen

Mats Jonsson är mest känd som serieskapare, och det är som sådan vi har träffat på honom tidigare i den här bloggen. Men här har han alltså fått tillfälle att skriva radionovell, och det gör han faktiskt alldeles utmärkt. Intressant nog är han också relativt igenkännlig trots bytet av medium.

Det utspelar sig i en avfolkningsbygd någonstans norrut. Det skulle mycket väl kunna vara i eller nära Kramfors, där Mats Jonsson är uppvuxen och nu bor igen. Kanske finns det något subtilt tecken som jag missar eftersom jag aldrig har varit där, men beskrivningen av de många tomma affärslokalerna och den tynande Rotaryklubben kräver ingen direkt lokalkännedom för att vara relaterbar.

Det som händer gäller ett författarbesök som Rotary är med och ordnar. För den som har varit på några sådana är det också stor igenkänning när rullatorerna drar in. (Jag hade tyvärr inte möjlighet att gå när Mats Jonsson själv var på biblioteket i grannbyn för några veckor sedan, men tänker mig att han har stor erfarenhet att använda när han ska beskriva den sortens evenemang.)

Efter att ha varit kritisk mot de flesta radionovellerna ett bra tag blev jag glad att det äntligen kom något som jag uppskattade. Inte minst Rolf Lassgårds inläsning bidrar till det.

136. Antoine de Saint-Exupéry: Lille prinsen

Mina minnen av den här klassikern var ganska dimmiga, faktiskt så dimmiga att jag nu undrar om jag överhuvudtaget har läst boken tidigare, eller om jag bara har tagit del av den i TV:s Boktipset eller liknande. Men den uppfattning jag gick in i den här läsningen med, att det är en underlig historia, den kvarstår. Den som vill ha en resumé av handlingen kan hitta en sådan på annat håll. Här ska bara sägas att jag tror att det tänkta djupet i berättelsen undgår mig, men det kan bero på min ofullkomlighet.

135. Frances Hodgson Burnett: The Secret Garden

Senaste bokcirkelboken var den här brittiska klassikern från tidigt 1900-tal, som jag tror att jag har läst för länge sedan, men inte kom ihåg mer än huvuddragen i. Nu blir det spoilers, varom läsaren härmed är varnad.

Det handlar om Mary (till höger på omslaget ovan) som har blivit föräldralös och därför skickas från Indien till England för att bo hos sin farbror (det vill säga sin fasters man, oavsett vad vissa översättningar vill ha det till), som hon aldrig har träffat. Det blir inte mycket umgänge nu heller, för han är mest på resande fot, och Mary tas om hand nödtorftigt av tjänstefolket på hans herrgård i Yorkshire. Så småningom upptäcker hon på egen hand att hon också har en kusin, Colin (till vänster på omslaget), som är sängliggande med oklar diagnos. Ingen av dem har haft någon normal barndom, och ingen av dem är till att börja med särskilt sympatisk.

Så tar sig Mary ut från herrgården och upptäcker trädgården i allmänhet samt en hemlig trädgård i synnerhet. Den har varit Colins döda mors ögonsten, och de båda tar sig an dess upprensning. Till sin hjälp har de Dickon, ett naturbarn från heden som har osedvanligt god hand med växter och djur, förutom att han är ett friskt och starkt föredöme för Mary och Colin. Sensmoralen är att om man bara tar sig samman och är ute i friska luften blir man också frisk. Det är väl inte riktigt sant, men man blir å andra sidan inte friskare av att ligga i ett mörkt rum och älta att man kan bli puckelryggig och dö, som Colin har gjort i tio år.

Vi tyckte överlag att det var trivsam läsning, inte minst att författaren verkar ha haft en sund inställning till barn och uppfostran vid en tid när det kunde vara hur som helst med det. Några av oss hade läst förr, men uppskattade ett återbesök.

134. Edgar Allan Poe: The Devil in the Belfry

Edgar Allan Poe skrev mycket utöver de detektiv- och skräcknoveller som brukar finns med i samlingar och antologier. Ett exempel är denna berättelse, som ska vara satirisk, berättas det på Wikipedia, vilket verkar vara grunden till strömningstjänstens presentationstext (eller om det är tvärtom). Jag hade lite svårt att följa med i den omfattande miljöbeskrivningen av den nederländska(?) byn där alla invånare är intresserade av klockor och kål, och tror att det här kan vara en historia som kommer bättre till sin rätt om man läser den själv i bok eller på skärm. Det sistnämnda kan man göra här.

133. Mattias Edvardsson: Vykort från en mördare

Tidigare har jag varit ljum i min inställning till Mattias Edvardssons nya serie med polisromaner, men i den här andra delen lyfter det betydligt. Inte minst är själva gåtan riktigt bra, och jag undrar om det inte beror på att den tar ett steg i riktning mot det orealistiska, paradoxalt nog.

Liksom tidigare handlar det om Gunni Hilding som egentligen är ordningspolis i Trelleborg, men även nu blir inlånad till en mordutredning. Hon ska förmodligen vara en relaterbar person med fel och brister som alla vi vanliga människor kan identifiera oss med, men lite för ofta är hon bara offer för sitt dåliga självförtroende. Tillsammans med henne finns ungefär samma kolleger som förra gången, och de tycker själva att de är för få för att kunna bedriva en riktig mordutredning. Det tycker jag också, men jag förstår ju att det inte går att ha hur mycket folk som helst med i handlingen i en bok.

Den bärande idén är att en mördare varskor sina offer medelst vykort i brevlådan. På vykortets framsida finns en kyrka, intill vilken offret senare hittas. På baksidan finns skrivet ett datum, som visar sig bli offrets dödsdag. Det hela är så surrealistiskt att det kunde vara hämtat från den gamla tidens pusseldeckare, så man får inte bli alltför ilsken på Trelleborgspolisen för att de inte tar varningarna på allvar från början. Jag som gillar just den sortens deckare tycker förstås att upplägget är högst förtjänstfullt.

Miljön med kyrkor och kyrkogårdar är naturligtvis också tacksam för en författare att göra något av. Nu har jag dessutom lyssnat på boken vid precis rätt tid på året, för den utspelar sig i slutet av oktober och början av november, och då kan man lätt relatera till sådant som att det blir mörkt redan vid halvfemtiden och att det mesta på slätten är grått och brunt. Inget av det har dessutom ändrats sedan det nittiotal när handlingen äger rum.

Om inte nivån hade höjts hade jag hoppat av den här serien så här dags, men nu ser jag i stället fram emot nästa bok. Eftersom det också finns en parallellt löpande tråd om Gunnis privatliv, vilken ännu inte är färdigutredd, kommer det med all sannolikhet en sådan.

132. John Ajvide Lindqvist: Svinen

Det finns tydligen en hel genre som kallas hillbilly horror, framgår det i baksidestexten på den här något atypiska John Ajvide Lindqvist-boken. Den utspelar sig i Sverige, så kanske skulle man ha hittat någon annan beteckning, som inte i lika hög grad för tankarna till USA:s landsbygd. Å andra sidan är vi väl bekanta med de troper som antas höra dit.

Det handlar om ett dansband på dekis, Tropicos, som numera mest spelar på invigningar av gallerior och bilfirmor, fast man förstår att de har haft mer glansfyllda dagar. Vad som händer är att de och deras buss blir kidnappade av ett par syskon, verksamma som grisbönder, men också långvariga fans till bandet. Därefter sparas det inte på effekterna, och det är svårt att komma ifrån intrycket att författaren mest är ute efter att testa gränserna för vad man kan tilllåta sig i skönlitteratur på ett vanligt förlag. Varningen på framsidan, som finns i utförligare varianter både på baksidan och i ett förord, är förstås ett sätt att locka läsare, inte sålla fram de läsare som kan tänkas tåla det hela. Och med den här läsaren lyckades det knepet. Kanske är det meningen att det här ska vara roligt, eller i alla fall underhållande. Jag blir mest trött, samtidigt som jag uppskattar att boken bara är på ungefär hundra sidor. Det tror jag är vad konceptet håller för, även för den som uppskattar det mer än jag.

131. Axel Hellby: Avskuren

Frank Murke fortsätter här sin verksamhet som "polis i ensam tjänst" i det sörmländska kustsamhället Brannvik. Eftersom det här är bok nummer två är det en del som förutsätts bekant, utan att det för den delen krävs att man minns varje detalj i föregående bok. Det är snarare den numera vanliga typ av deckare som förutsätts läsas i ordning, men inte lägger onödig vikt vid en genomgående historia. Förutom Frank finns här ett återkommande persongalleri, inte minst hans assistent (eller liknande) Erna. Hon har många fördelar, inte minst har hon ett oöverträffat kontaktnät på orten, tack vare sin egen uppväxt och sina bröder som har många talanger. Nu är hon och Frank dessutom ett inarbetat team som inte behöver många ord sinsemellan för att de ska veta vad som behöver göras.

Mitt i en vårstorm dyker ett stort fiskefartyg upp i Brannviks lilla hamn, och morgonen därpå hittas en ur besättningen på däck med halsen avskuren. Frank får av olika skäl, varav stormen bara är ett, sköta en stor del av utredningen utan inblandning från den "riktiga polisen" i Nyköping. Det vinner boken på, men om fallet blir hanterat på bästa sätt kan man fråga sig. Det är ändå en illustration av hur Brannvik, trots sitt på kartan centrala läge, är en avkrok där samhället har dragit sig tillbaka och inte längre står för den service invånarna kunde vänta sig. Under de omständigheterna är det inte förvånande att en del brannvikare föredrar egna lösningar på vissa problem.

Parallellt med mordet pågår det en del annat i Brannvik, som möjligen inte verkar relaterat till det främmande fartyget, men det gäller ändå att läsaren har ögonen (öronen) med sig för att inte missa något. Om det är något särskilt som är de här böckernas starka sida är det just att små sidospår, till synes bara utfyllnad, visar sig vara väl så viktiga som det Frank ägnar sin mesta arbetstid åt. Kanske är det också en naturlig följd av att allt utspelar sig på en liten ort, där de flesta har en relation till de flesta, om inte så att de känner varandra så åtminstone att de har någon gemensam bekant.

I skrivande stund är del fem i den här serien på väg, så det finns möjlighet att umgås med Frank ett tag till. (Som vanligt ska också sägas att författaren och jag känner varandra.)

130. Dion Clayton Calthrop: The Abandonment of Miss Plum

Miss Plum kommer som ung sällskapsdam till en sjuklig äldre dam, som efter ett par år dör och lämnar sin förmögenhet och sitt hus till miss Plum. Hon ser det som en chans att komma ut ur sin dittills kringskurna tillvaro och slår på stort med en Parisresa. Eftersom radio nämns kan man sluta sig till att handlingen utspelar sig lite senare än la belle époque, men det finns fortfarande mycket av den andan kvar i det Paris som möter henne. Frestelserna är inte så få för den som knappt varit utanför grevskapet tidigare. Det här är en närmast övertydlig coming of age-historia där huvudpersonen är det starkaste elementet.

129. Caroline Ringskog Ferrada-Noli: Ett hörnkontor över parken

Det förekommer ett par stickspår i den här novellen, och de tar så stor plats att det är svårt att identifiera vad som egentligen är huvudsaken här. Det handlar i alla fall om kulturkretsar i Stockholm på ett sätt som gör att man som lyssnare känner sig lika utanför som tidvis berättaren gör. Möjligen är det där någonstans som poängen finns.

128. Christoffer Holst: Månsken och mozzarella

Det har gått några år både i fiktionen och verkligheten sedan den här bokens föregångare Solsken och parmesan. Då var det planerat för matlagningskurs i Italien, men den fick flyttas till Öregrund. Nu är det återigen planerat för matlagningskurs i Italien, och ursäkta spoilern, men den här gången kommer sällskapet iväg. Det är en manlig huvudperson – bror till den förra bokens manlige huvudpersonen, för övrigt – och en kvinnlig dito, orelaterad till tidigare medverkande. Deras kontakt består inledningsvis i att han städslas som spökskrivare av hennes memoarer. När chansen kommer att förlägga en del av intervju- och skrivpassen till Piemonte är de inte sena att haka på.

Hon som ska "skriva" sina memoarer är en numera medelålders före detta popstjärna, kanske en hybrid av endera av Lili&Sussie samt Kikki Danielsson, om det går att tänka sig. Hon bor i alla fall i Hälsingland och har en synnerligen tynande karriär, delvis på grund av sjukdom, delvis på grund av publikens ointresse för någon som inte släppt nytt material på alltför länge. Han som ska sitta vid tangentbordet har en liknande profil på karriären, som peakade tidigt med en kritikerrosad bok, men har därefter inte kunnat upprepa succén. Nu är han hänvisad till att översätta romantasy och spökskriva popstjärneminnen för att kunna betala räkningarna, om vilka han är ensam efter en skilsmässa.

Jag tänker ofta i samband med Christoffer Holst att det han skriver borde vara alldeles för förutsägbart för att fungera. Ändå är det något som gör att jag trivs med att lyssna, intresserar mig för karaktärerna och fortsätter till slutet. Kanske är det så enkelt att han är kompetent på att producera förströelse som inte utger sig för att vara mer än så, men å andra sidan uppfyller den nischens krav med god marginal. Här finns den obligatoriska excentriska bikaraktären, denna gång i form av popstjärnans granne, som får sina egna problem att tampas med. Här finns också humor som inte slår över i fars, utan stannar på en lagom nivå med lätt distanserade reflektioner över vad som händer och inte händer. Och här finns mat och dryck, inte bara på matlagningskursen och marknaden i Alba (varom Wikipedia kan berätta att "[o]rten är känd för sin produktion av vin, persikor, Nutella och tryffel") utan också i Hälsingland.

För oss som inte orkar med August- och Nobelpristagare varje vecka är det tillfredsställande att det finns den här sortens litteratur och att den kan hålla en viss nivå vad gäller språk och intrig. Inte en enda gång under den här lyssningen fastnar jag på något konstigt ordval eller uttal, och vad gäller intrigen har man som främsta krav att den ska hålla ihop, vilket den gör utan anmärkning. Det är gott nog en vecka i oktober.

127. Edgar Allan Poe: The Unparalleled Adventures of one Hans Pfaal

Mitt intryck är att Edgar Allan Poes digra produktion är selektivt ihågkommen. En del noveller trycks om i samlingar och bearbetas till andra medier, och så har vi sådana som den här, som inte verkar ha läsare numera. Den passar möjligen bäst som illustration av mycket tidig science fiction, i varje fall bättre än som ren underhållning. Det är tidvis mycket tekniskt när det ska redas ut hur Hans Pfaall har rest till månen med luftballong. Att han har gjort det får folket hemma på jorden reda på eftersom en månvarelse skickas tillbaka med Pfaalls redogörelse. Det här är inte alls den enda litterära rymdfärd som finns, men den förefaller ha bildat skola för många senare, exempelvis Jules Verne.

126. Aino Trosell: Vintergatan

Kortroman får man väl kalla det här, som tar tre och en halv timme att lyssna på. Men i förhållande till vad som brukar rymmas i den formen är det här betydligt mer intressant och mångbottnat. Inom det lilla formatet är det vanligt att författaren skär ner på antalet karaktärer eller antalet trådar i intrigen eller bådadera. Här är det ingen brist på vare sig folk eller händelser. Det gör det också svårt att sammanfatta på ett vettigt sätt. Något säger ändå en beskrivning av hur det hela är strukturerat.

Det är korta, ibland kortkorta kapitel med växlande perspektiv. Det kan börja med att vi får följa en person i en miljö, där han eller hon träffar någon annan. Där en annan bok hade fördjupat den situationen, ofta genom en konflikt, tar den här historien en annan väg genom att börja ett nytt kapitel. Typiskt sett är perspektivet då den andra personens, den vi i det tidigare kapitlet trodde var en bikaraktär. Och sådär håller det på, som en stafett där den metaforiska pinnen skiftar bärare. Så småningom inser man att karaktärerna har olika slags relationer till varandra och återkommer i varandras historier, ibland mycket påtagligt, ibland mer i bakgrunden.

Själva berättelsen utspelar sig under kvällen den tolfte december och följande natt och morgon. Då gör folk olika saker, beroende på ålder och intresse. Någon kan förbereda sig för luciatåg på dagis, någon annan ser till att ha föräldrafritt hemma, ytterligare någon jobbar natt. En del av det som händer är inte alls relaterat till datumet, men så är det ju i livet när det pågår. Det händer både livsavgörande och bagatellartade saker, och det är också mycket verklighetstroget. Dödsbud och graviditetstest förekommer varje dag, men inte för alla hela tiden.

Efter en något trevande inledning, där jag undrade om det bara skulle handla om en ung kvinna som jobbar på en bensinmack, artade sig det här alltså till en intressant historia. Utan att vara svår eller tung är det alldeles avgjort en roman med hög densitet, som jag tror att jag kommer att minnas ett bra tag.

125. Jaakko Pallasvuo: Reträtt

Bakom den svårfotograferade utsidan döljer sig en estetik av helt annat slag, och av ett slag som man inte är van att se i seriemediet. Här är det ljusa färger och en illustrationsteknik som vetter mer åt det konstnärliga än det kommunikativa. Färgerna motsvarar knappast innehållet, som hör till det mörkare man kan tänka sig. Det hela börjar med att berättaren och Andreas, som han har haft eller möjligen har en relation med ger sig av från stan till en ensligt belägen sommarstuga där de kan söka skydd från det som händer. Det beskrivs bara fragmentariskt som att "samhällskontraktet är brutet":

Med sig har de Li, som Andreas har gjort med barn:

Det är ingen önskesituation för någon av de tre, men av olika skäl. Så småningom blir tillvaron i sommarstugan mer och mer pressande, och gränserna för vad som är verkligt och inbillat i det vi får ta del av löses upp. Inte heller innehållsligt påminner den här serieromanen om mycket annat, men det ska tolkas som ett positivt omdöme.

124. Yann och Olivier Schwartz: Atom Agency 2. Mysteriet Lilla Hanneton

Atom Agency, som inte har något med atomer att göra, är nu en relativt etablerad detektivbyrå under ledning av den armeniskättade Atom Vercorian (det är han med ögonbrynen på omslaget). Nu har de nått så långt att de tackar nej till uppdrag som gäller att skugga otrogna äkta män, men det har nackdelen att de inte har särskilt många uppdrag alls. Att leta rätt på den försvunna "Lilla Hanneton" är egentligen ett uppdrag som Atoms far, som är polis, ger dem, eventuellt för att vara snäll.

Det är mer familj och släkt den här gången än den förra, och det verkar som om armenier är ovanligt släktkära, för de har många stora tillställningar för att markera det ena och det andra:

Det gör att uppdraget kommer något i skymundan, och när det dessutom ska varvas med återberättade inslag från andra världskriget, när "Lilla Hanneton" körde ambulans i det ockuperade Frankrike, blir det för trångt på det tillmätta utrymmet.

123. Pooneh Rohi: Smittan

Denna den senaste radionovellen handlar om den nutid där någon i "nedre tonåren" kan värvas för att skjuta någon, och det är ju ingen trevlig tillvaro. Den påverkar folk mer eller mindre, men särskilt berörd är den pappa som är huvudperson här och inser att hans tvillingsöner snart är i den åldern.

Jag har klagat innan och fortsätter med det, för jag tycker fortfarande att det är alldeles för tungt och finlitterärt i Radionovellen. Allt måste inte vara glättigt hela tiden, men någon gång kunde man kanske få önska något roligt.

122. Matthew Costello och Neil Richards: Lost in the City of Light

Tidigare har jag konstaterat att mycket av charmen med den här serien av kortromaner består i de båda huvudpersonernas gemenskap och relation, både som gifta och som kompanjoner i att utreda brott och andra mysterier. Det gör att den här delen tyvärr tappar fart, eftersom de tillbringar mesta tiden på varsitt håll. Tydligast märks det när de återförenas och dynamiken i intrigen återvänder.

Det handlar som vanligt om sir Harry Mortimer ‒ godsägare men också verksam inom brittisk statsförvaltning på ett inte alldeles genomskinligt sätt ‒ och hans hustru Kat ‒ amerikanskfödd med förflutet inom USA:s statsförvaltning ‒ som befinner sig i Paris. Sir Harry ska utföra någon sorts revision av brittiska ambassaden, men de räknar också med att ha tid för varandra i denna romantikens huvudstad. Han blir dock kidnappad och Kat får ägna tiden åt att undsätta honom med benägen assistans av dem hon kan få tag i och litar på.

Eftersom de befinner sig där får man inte heller något av den engelska småstadens behag, som annars också brukar tilltala mig. Paris är ändå Paris, kan man tycka, men det märks att paret inte är på hemmaplan, och kanske inte författarna heller, om jag ska vara kritisk. Historien är nog inte sämre än den brukar vara, men lyfter inte heller direkt. Nu hoppas jag på Mydworth och ett country house murder nästa gång.

121. Magnús Snædal: Det gotiska språket

Det här är ett litet men utmärkt kompendium, som framför allt har sin förtjänst genom en översikt över de handskrifter där gotiskan finns bevarad. För att verkligen ta sig an språket behöver man något mer än de få sidor som sammanfattar grammatiken, men sådana verk finns det inte så få.

120. Maria Maunsbach: En magisk man

I intervjuer i anslutning till den här bokens utkomst har författaren sagt att hennes mål har varit att skriva om och ha blicken på en man på samma sätt som det har varit vanligt att en manlig blick har varit fäst på kvinnor i litteraturen. Vad man än tycker om det är detta en ovanligt konsekvent genomförd skildring av en sorts man som oftare beskrivs som problematisk än placerad på piedestal, metaforiskt uttryckt. Mikael, som han heter, ser även för min inre syn ut som på bilden ovan och beskrivs genomgående som synnerligen attraktiv till det yttre. Hur det står till med hans inre framgår mer successivt, och det är inte till alla delar lika tilltalande.

Man förstår redan tidigt att det är något som har gått snett i den relation som boken på sitt sätt har som huvudtema. Mikael och berättaren ska göra slut (eller om de möjligen har gjort slut) eftersom han ska lämna Sverige och starta ett gym i Thailand. Det är inte så långsökt som det kan verka, för han har ett förflutet inom kampsport och har tillbringat en rätt lång tid där i en liknande verksamhet. Närmast i tid, hemma i Malmö, har han jobbat som flyttgubbe och sparat ihop pengar för det här projektet.

Sedan berättas det omväxlande om den sista helgen de tillbringar tillsammans och om Mikaels liv fram till dess. Berättaren får vi veta mycket lite om, i stort sett bara sådant som relaterar till hennes förhållande till (det vill säga med) Mikael. Ytterst sällan skymtar det att hon har något annat att fylla tiden med eller någon relation till någon annan person. Även det här är imponerande konsekvent.

De båda passar bra ihop, i alla fall så länge de intar sina respektive roller. Mikael äter, fixar praktiska saker samt är naken. Berättaren Jenny lagar mat och beundrar Mikael, enkannerligen hans muskulösa lår. Problem uppstår när de ska göra något annat än äta eller ligga med varandra, för att vara mycket prosaisk. Mikael är inte typen som vill prata om saker, men han har andra talanger, inte minst sex. Det har han också fått tillfälle att öva på, och det är återigen något konsekvent i att det han kan har med kroppen att göra. Bära tungt, äta husmanskost, ha sex, idka kampsport, alltihop saker som man kan göra utan att prata en massa.

Efter hand som de insprängda kapitlen om Mikaels bakgrund blir fler får man en fylligare bild av hur han har blivit den han är. Han har vuxit upp med ensamstående mamma, en föga stabil kvinna som överlämnat mycket av det praktiska omsorgsarbetet till Mikaels mormor. Det är hos henne han har lärt sig uppskatta husmanskost, vilket är en utmärkt egenskap i relationen med Jenny, något mindre så under åren i Thailand, även om han inte säger nej till thailändsk mat heller.

Till sist ska sägas att den här bokens komposition är oerhört elegant. Riktigt hur elegant begriper man inte förrän på slutet när de båda parallella trådarna knyts samman. Det är också en bok som inte påminner om mycket annat jag läser. Den konsekvens jag har nämnt ett par gånger kan generaliseras till att handla om kropp eller varför inte kött. När en hudfärg ska beskrivas görs en jämförelse med sås, som om det vore det naturligaste i världen, och det är det säkert för Jenny, som maten är så central för. Nackdelen för läsaren är att man blir hungrig varje gång man läser ett kapitel.

119. Maja Hagerman: Botvid. Den förste svensken

Det här att Botvid skulle ha varit den förste svensken, som undertiteln anger, vet jag inte om jag kan hålla med om. Men författaren argumenterar väl för det, måste man konstatera.

Botvid levde i slutet av 1000-talet och början av 1100-talet i lantlig miljö på Södertörn. Nu heter platsen efter honom Botkyrka, ingår i södra Storstockholm och genomkorsas av motorvägen E4. Botvid själv lät döpa sig i England och ägnade sig när han kom tillbaka hem åt att sprida den nya kristna läran i bygden. Det var nog inte alldeles lätt, eftersom hans familj av de sparsamma källorna att döma fortfarande var hednisk.

Maja Hagerman har gjort ett gediget underarbete för den här boken, där Botvid kommer och går, allt efter hur konjunkturerna för ett tidigmedeltida helgon växlar genom århundradena. Först handlar det om vad man faktiskt kan säga om honom, inklusive hur han blev helgon och det byggdes en kyrka för att hysa hans reliker. Under medeltiden verkar det ha varit en ganska utbredd kult av honom; bland annat var han något av ett favoritmotiv för altarskåp i Mälardalen. Sedan kom reformationen och helgon hörde till det man skulle tala tyst om. Och så har han med början för ungefär 150 år sedan fått nytt liv när man har velat skapa en nationell historia.

Var Botvid då den förste svensken? I varje fall användes han under medeltiden som en viktig gestalt när en svensk identitet skulle skapas. Han själv hade nog under sin livstid inte kommit på tanken att kalla sig så.

118. Yann och Olivier Schwartz: Atom Agency 1. Furstinnans juveler

Atom är originellt nog ett förnamn ‒ han hör till de exilarmeniska kretsarna i efterkrigstidens Frankrike och är förresten släkt med Charles Aznavour, framgår det (se nedan). Han driver utan större framgång en detektivbyrå, som inte får några intressanta uppdrag att tala om, utan mest skuggar otrogna äkta män och liknande. Men så stjäls Aga Khans hustrus smycken:

och Atom med sällskap får anledning att ta sig an eftersökningen. Det blir en i genren ganska traditionell historia där de ömsom jagar, ömsom jagas, och ibland råkar illa ut, eftersom det finns skurkar av olika slag som är ute efter mer än bara juvelerna.

Det är också traditionellt tecknat i den fransk-belgiska ligne claire-skolan med stora översiktsbilder, där det finns mycket att titta på:



och detaljrika, autentiska miljöer, inte minst bilar från tiden:

Det är alls inget fel på det här albumet, men det är heller inget som lyfter det till något särskilt minnesvärt. Det finns ett album till om Atom, men sedan verkar sviten ha tagit paus sedan 2020.

117. Mark Twain: Cannibalism in the Cars

Långt före Mordet på Orientexpressen skrev Mark Twain om ett sällskap som blir insnöade med sitt tåg utan möjlighet att komma loss. Det här utspelar sig någonstans på amerikanska prärien, innan det fanns någon möjlighet att telegrafiskt anropa en station. När herrarna ombord inser att de behöver tillgripa kannibalism för att inte alla ska dö övergår det hela i en absurd parodi på sammanträden med omröstningar och ordningsfrågor och ajourneringar. Det ska enligt uppgift vara en satir över det amerikanska politiska systemet, men jag tycker den fungerar på ett mer allmänt plan. Möjligen är inte slutet alldeles tillfredsställande, men det är förstås en utmaning att förklara varför någon finns kvar som kan berätta.

116. Vincent O'Sullivan: My Enemy and Myself

Det här är en historia där obehaget uppstår inte genom blodvite, även om det förekommer sådant också. I stället är det närmast ett paradexempel på opålitlig berättare, dessutom en som gör att man som lyssnare inte kan vara säker på vad som är verkligt och vad som bara finns i hans huvud. Att det ska gå illa förstår man redan tidigt, när föremålet för hans uppvaktning också får en annan manlig vän. Men i sitt lilla format, ungefär en kvart i lyssnad form, är det riktigt bra.

115. Mark Twain: 1601

Obildad som jag är hade jag ingen aning om vad som väntade mig här, utan trodde att detta var ännu en av Mark Twains humoristiska noveller. Det är det också på sätt och vis, men det är verkligen inte hela sanningen.

1601 är en historia som utspelar sig det året, närmare bestämt i drottning Elizabeths av England privata gemak. Där samtalar hon med bland andra Shakespeare, Francis Bacon, Walter Raleigh och Ben Jonson, alla notabiliteter från tiden och åtminstone tänkbara som sällskap till henne. Historien har blivit utnämnd till "the most famous piece of pornography in American literature", men det har senare motsagts, och jag kan inte heller hålla med om att det är pornografi i det ordets vanliga mening. Däremot handlar det ganska mycket om kroppsfunktioner av olika slag.

Det medförde hur som helst att novellen länge inte kunde publiceras på vanligt sätt, utan cirkulerade i små privata upplagor, från allra första början utan att det framgick att det var Mark Twain som var författaren. Om allt detta får man en grundlig orientering, ty av en timme och tjugo minuter är det bara sjutton minuter som ägnas själva novellen, medan resten är en lång introduktion och en något kortare samling fotnoter.

I våra fördomsfria dagar finns den förstås tillgänglig på Project Gutenberg, och där kan man också läsa introduktionen och fotnoterna. Om man nöjer sig med lite sekundärläsning har den också en egen artikel på Wikipedia.