84. Monica Ali: I köket

Månadens bokcirkelbok på temat mat hade jag valt, oklart varför, men titel och omslag tyder ju på att den ska passa in i temat. Det handlar om Gabriel som är kökschef på ett hotell i London. Hans liv är pressat på flera fronter, eftersom han planerar att öppna en egen restaurang med ett par kompanjoner/finansiärer, hans pappa är döende i cancer och en i personalen hittas död i ett förråd under köket på hotellet. Alla de här olika trådarna (och ett par andra) berättas parallellt och ganska omständligt, så att man som läsare påtagligt upplever hur trångt det blir i Gabriels liv. Fysiskt trångt blir det när den döde städarens flickvän (eller dylikt) får flytta in hos Gabriel. Samtidigt håller han också på att undersöka något lite småmystiskt på hotellet och av någon anledning berättar han inte om något av detta för sin flickvän.

Jag har nästan hela tiden svårt att förstå vart berättelsen är på väg och vad som är viktigt att komma ihåg, eftersom det handlar om så många olika saker. Men mot slutet vänder det, blir ganska spännande och man förstår varför allt har varit viktigt att ha med. Risken är att jag inte hade orkat vidare 400 sidor till när jag kommit igenom 100, om detta inte hade varit en bokcirkelbok, men nu är jag glad att jag fortsatte hela vägen. Nu är cirkeln inhiberad, så jag vet (ännu) inte vad övriga har tyckt.

83. Jan Olsson: En mördare blir till

Jan Olsson var den förste chefen för rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp, och han vet alltså vad han skriver om när han nu i skönlitterär form berättar om "ett fiktivt kriminalfall från verkligheten". Det börjar hösten 1988 med ett fynd av likdelar (armar och ben från en kvinna) vid en kyrkogårdsmur. Sedan beskrivs hur den lokala, lite självtillräckliga, poliskåren arbetar med utredningen, så småningom med hjälp av gärningsmannaprofilgruppen. Det är snarare intressant än spännande, för det går framåt långsamt men stadigt tills poliserna har bilden klar för sig av vad som har hänt. Frågan är bara om det är vad som verkligen hände. Roligt blir det bara när de överväger att koppla in TV-programmet Eftersökt och dess expert doktor Pangloss som har "en lika ovanlig som genial förmåga att hela tiden säga samma sak på olika sätt".

Jag började undra om jag hela livet har missuppfattat vad en vindruta är, med tanke på att den hissas ner liksom i en tidigare bok, men det verkar ändå som om jag har haft oturen att på kort tid läsa två böcker med samma fel.

82. Årets rysare 11

Temat i den här årgången verkar vara att någon åker dit för det brott de har begått eller i alla fall ligger bakom, trots stora ansträngningar med att till exempel ha anlitat yrkesmördare. Mest känner jag för den man som genom en kontakt anlitar en annan man för att mörda sin älskarinnas make, men så visar sig den anlitade mördaren vara maken i fråga (som tar tillfället i akt att mörda sin fru och sätta dit älskaren för det). En svensk novell av Henry Sidoli handlar om en flock besatta kor som förföljer ett semestrande par på ett obehagligt sätt. Och så är det förstås en som utspelar sig i Sydamerika som vanligt.

81. Stephen Knight: Crime Fiction since 1800. Detection, Death, Diversity

Parallellt med den svenska kursboken har jag för min distanskurs också läst denna engelska översikt över kriminallitteraturen från början till nu. Författaren rör sig mycket sällan utanför det engelska språkområdet; det enda som berör Sverige tror jag är fem rader om Sjöwall/Wahlöö. Men inom det som behandlas är det vad man kallar en myllrande persongalleri, så att jag ibland har svårt att hålla fokus på vem som är författare och vem som är detektiv av alla som nämns.

Det hindrar inte att det pekas på sådant som jag aldrig har tänkt på, som att Sherlock Holmes inte presenterar sina fynd för Watson (och därmed inte heller för läsaren) på det sättet som senare blev regel inom pusseldeckaren. Det är kanske inte så svårt att vara briljant om man har mycket mer information än alla andra.

Mest intressant tycker jag de två första avsnitten är, som handlar om "Detection" och "Death", grovt räknat 1800-talet respektive första hälften av 1900-talet. En annan sak jag inte tänkt på tidigare, men som motiverar rubriken "Death", är att det är först under 1900-talet som mord blir allenarådande som det brott som ska utredas. Dessförinnan förekom ofta stöld och kidnappning och annat. Den sista tredjedelen, som handlar om genrens mångfald under de senaste 50-60 åren, blir lite för detaljrik och hade nog vunnit på lite sovring. Å andra sidan är det förstås viktigt att förmedla hur förgrenad deckargenren har blivit.

80. Kerstin Bergman och Sara Kärrholm: Kriminallitteratur

I höst läser jag en distanskurs om kriminallitteratur, och en av kursböckerna är denna. Det är dels en kronologisk översikt över genren, uppdelad på internationell (i praktiken mycket brittisk och amerikansk) och svensk deckarhistoria, dels ett antal kapitel om olika typer av verk inom genren, till exempel pusseldeckaren och polisromanen. Jag tycker att framställningen är lättillgänglig, så boken bör vara användbar utanför akademiska sammanhang för den som vill ha en översikt över genren och dess utveckling. Inte minst kan den användas som en fyllig samling lästips, både den löpande texten och genom att varje kapitel avslutas med tio förslag på typiska verk. Kanske är det här och var aningen för många exempel och aningen för lite översikt och jämförelser. En av författarna har också en olycklig överanvändning av ordet "väldigt", men det kanske bara är jag som tycker det är väldigt talspråkligt.

79. Peter Tremayne: Frälsande mord

Det här är den första av (hittills, ska man kanske tillägga för säkerhets skull) 23 böcker om den iriska nunnan syster Fidelma. Denna och en till finns översatta till svenska. Peter Tremayne är en pseudonym för Peter Berresford Ellis, som av nätet att döma är en framstående expert på keltisk historia. Jag undrar - trots expertisen - om vanliga människor utan klocka vid den här tiden hade uttryckt sig som att ett samtal varade i tio minuter.

Just den här keltiska historien utspelar sig under synoden i Whitby 664 och är inte bara en keltisk historia, för bland huvudpersonerna finns både kelter, saxare och en och annan av annat ursprung. Synoden är sammankallad för att avgöra om Northumbrien (jag trodde det hette Northumberland, men det verkar vara skillnad på det) ska följa den romerska eller iriska kyrkan i sådana viktiga frågor som vilka fingrar man gör korstecknet med. På synodens första dag äger en solförmörkelse rum, som verkar ha inträffat även i verkligheten detta år. En hel del personer i ledande ställning är också verkliga kungar, biskopar, abbotar och abbedissor.

Syster Fidelma är däremot påhittad för ändamålet och dessutom jurist vid någon sorts irisk domstol. Ett viktigt tema är hur jämställt och humant det iriska samhället är jämfört med det saxiska, där kvinnor ska veta sin plats och det är naturligt att stena en pestsjuk till döds, för då behöver man ju inte röra vid honom och riskera att bli smittad. Hennes utbildning, ställning och befogenheter i kombination med att hon är kvinna medför alltså i sig konflikter i kontakterna med de andra grupperna. Egentligen tycker jag detta är det mest intressanta i hela boken, men det känns som om det temat sparas för kommande delar.

De första ungefär 50 sidorna var en prövning att ta sig igenom, eftersom det ska introduceras ett stort antal människor med mer eller mindre konstiga namn som ska hållas isär (Alhfrith och Alhflaed, Penda och Peada, Eanflaed och Ecgfrith, för att bara nämna några på sidan 47). Dessutom ska miljön i stort och smått presenteras, hela den religiösa bakgrunden till synoden klargöras och den allmänna geografiska och historiska så kallade Kontexten etableras. Sedan börjar det hända saker, men då är man (om man är jag) ganska utmattad redan. En av abbedissorna hittas mördad i sin cell och Fidelma får i uppdrag av kungen att tillsammans med en munk från motståndarsidan utreda mordet. Det utvecklar sig till en inte så dålig, men som pusseldeckare ganska traditionell intrig. Det slutar till och med på klassiskt maner med att alla misstänkta samlas ihop för att Fidelma och hennes kollega ska kunna avslöja vem mördaren är.

Peter Tremaynes böcker har jämförts med Ellis Peters' om broder Cadfael, som jag läste en av tidigare i år och har läst flera av tidigare. Jag föredrar Cadfael framför Fidelma alla dagar i veckan, inte minst för att han är godmodigt trevlig och hon är lite för beskäftig för min smak. Kanske jag läser den andra som finns översatt, men att börja jaga dem på engelska för att läsa alla 23 blir det inte tal om.

78. Gustav Fridolin: Morfar skrev inga memoarer

Gustav Fridolin har skrivit en "biografisk roman" om sin morfar med samma namn (det är de två som syns på omslagsbilden). Till skillnad från något tidigare fall tycker jag här att det fungerar att huvudpersonernas tankar och repliker återges, även om det inte gör anspråk på att vara sanningen i detalj. Jag tror det beror på att Gustav Fridolin junior har lyssnat på och pratat med sin morfar så mycket att han har hittat rätt uttryckssätt, så att det blir trovärdigt.

Gustav Fridolin senior föds i norra Skåne i början av 20-talet, växer upp i en fattig familj med många barn, börjar arbeta tidigt, flyttar till Malmö, bildar familj och kommer så småningom tillbaka till Göinge, till Vittsjö, där han driver sin egen herrekipering:

Varje människa lever sitt unika liv. Men jag uppfattar Gustav Fridolin seniors liv som ganska typiskt för någon i hans generation. Han är i rätt ålder för att bli inkallad under kriget, han bildar familj vid den tid när nästan alla får det lite bättre för varje år, familjen skaffar bil och TV och får bättre bostäder efter hand. Jag tror många känner igen detta från sina egna föräldrar eller far- och morföräldrar, beroende på vilken generation man själv tillhör. Det hindrar inte att det ändå är intressant att läsa om någon som levt ett på många sätt vanligt liv. Jag såg med behållning några omgångar av TV-programmet Vem tror du att du är, och den här boken påminner om det. Mina förväntningar var inte väldigt höga, men överträffades definitivt.

77. Marcello Fois: Den andra världen. Ett fall för advokat Bustianu

Författaren går ut hårt; redan på första sidan finns den här meningen: "I en eftermiddag som brinner trots en disig sol skickar de grå stenarna i muren som omgärdar husets lummiga innergård reflexer som från en diamantgruva eller en fläskaladåb, beroende på ens humör." Och överlag är det rätt mycket mat. Ingen rider ut på ett ärende utan att ha med bröd, korv, oliver och vin.

Kanske är den här tredje boken lite svagare än den förra, mest för att advokaten Bustianu den här gången inte (på samma sätt som också i den första boken) står på en ensam, oskyldigt anklagads sida. Här får han ganska motvilligt försvara en banditledare, misstänkt för mord på en kvinna. Mycket tyder i och för sig på att banditen är oskyldig till just detta dåd, men han är ingen sympatisk, utsatt underdog som Bustianus klienter i de två tidigare böckerna. Det handlar också mer än tidigare om Bustianus privatliv, som jag tycker hade varit bättre i en egen bok - det är inte ointressant men alldeles frikopplat från historien om mordet.

Böckerna om Bustianu är intressanta inte minst eftersom de utspelar sig i en tid (nu är det av allt att döma sommaren 1899) och på en plats (Sardiniens landsbygd) som man inte är bortskämd med skildringar av. Väldigt mycket är annorlunda än man är van vid; Italien är ett ungt land med en rättskipning som inte riktigt fyller nutida krav, kyrkan spelar stor roll för alla människor oavsett om de själva är direkt troende eller ej och avståndet till centralmakten gör att vissa problem får lösningar som anses praktiska just där och då. Allt detta finns med utan att författaren verkar behöva visa hur påläst han är om varje detalj, det bara finns där ändå. Det är mycket långt från många moderna deckares dåliga vana med insprängda förklaringar om hur länge någon får sitta häktad och liknande.