126. Hans-Eric Hellberg: Skuggan av Strix

Det här är fjortonde och sista boken om Mats och Päivi i rollerna som de hemliga agenterna Dunder och Brak. Fallet den här gången är en klottrare som signerar sina "verk" (det är minsann inte bara målningar på för ändamålet avlysta väggar) med "Strix". Polisen är såväl handfallen som underbemannad, men agenterna är alerta som vanligt.

Några samlade intryck är kanske på sin plats när jag nu är igenom hela serien. Jag hade ju läst några stycken av de tidigaste när jag var i rätt ålder, men hade inte alls koll på att det hade kommit så många och att serien fortsatte med nya böcker efter att jag hade övergivit den för vuxnare alster. En del av de återkommande drag jag mindes visade sig i själva verket vara betydligt mindre återkommande. Mats' moster Desideria har inte alls den stora biroll som jag hade fått för mig; i de flesta böckerna bara nämns hon på samma lite gimmick-aktiga sätt som Columbos fru. Det återkommande refererandet till Vishetens bok försvinner någonstans mitt i serien, inte saknat av mig.

Vid min förra läsning missade jag alldeles det intressanta samspelet mellan Mats och Päivi, där hon är den modiga och aktiva, i strid med förväntade könsroller. Jag kom bara ihåg att Mats alltid var hungrig, lite som Dick i Fem-böckerna. Inte heller förstod jag klassperspektivet i att Mats bor i radhus med sin kärnfamilj medan Päivi är dotter till en ensamstående städerska (som dock efter att jag vuxit ifrån böckerna startar eget med några andra uppsagda städerskor från järnverket).

Intrycket man får om man surfar runt lite på nätet är att de här böckerna har blivit hastigt glömda. De har inte alls samma vuxna fanclub som en del andra långserieböcker, ofta flickböcker, vad det verkar. Den här sista boken verkar dessutom mer eller mindre omöjlig att få tag i begagnad, så jag fick skicka ner en bibliotekarie i stadsbibliotekets källarmagasin igen. Skulle mot förmodan någon som läser detta ha ett exemplar att sälja går det bra att höra av sig.

125. Hans-Eric Hellberg: Storvinsten

Efter några böckers uppehåll är det dags för Mats att klä ut sig till tant igen. Den här gången kommer materialet från Hilda Djus' garderob, änkan som bor granne med Päivi och inte heller har varit så framträdande på ett tag. Den här gången är hon desto mer aktiv, tillsammans med sambon Charlie Mörck, ägare till den premieobligation som titelns storvinst utfaller på. Den här delen känns på det sättet mer som något från den första halvan av serien. Radiopoliserna Krossat Glas och Mjuka Olsson är nästan inte med alls, trots att Krossat nu är förlovad med Päivis mamma Sirkkas kompanjon Gull-Britt i städfirman Rengjord. Allt är ändå ungefär som vanligt, som det ska vara i den här sortens böcker.

124. Agatha Christie: The Murder at the Vicarage

När jag för några veckor sedan läste Liket i biblioteket trodde jag ju det skulle vara den här. Liket i fråga hittas här i kyrkoherdens arbetsrum, och miljön är miss Marples hemby St Mary Mead, men annars är det inte så mycket av själva intrigen som är liknande.

Kyrkoherden är berättare av historien, vilket är ett rätt lyckat grepp, tycker jag. Han har en torr, lakonisk humor som särskilt visar sig när han berättar om hembiträdet Mary, som milt sagt inte passar särskilt väl för sina arbetsuppgifter, men som kyrkoherdens unga fru nogsamt avstår från att lära upp, för då skulle någon annan vilja anställa henne. Större delen av berättelsen är kyrkoherden också ganska svalt inställd till den nyfikna miss Marple, som på ett nästan kusligt sätt ser och hör allt som händer. (I ett par senare böcker återkommer kyrkoherden och hans familj, då som vänner till miss Marple och inte särskilt inblandade i intrigen.)

Mordoffret, kyrkvärden överste Protheroe, är en inte särskilt omtyckt man i trakten. Miss Marple räknar till sju personer som har haft motiv att döda honom, men olyckligtvis verkar det som om ingen har kunnat göra det under de få kritiska minuter som går mellan hans ankomst till prästgården och att kyrkoherden hittar honom skjuten.

Här finns också med inte mindre än tre olika kartor över prästgården med omnejd samt kyrkoherdens arbetsrum. Jag vet inte om alla är helt nödvändiga för att man ska kunna följa med i handlingen, men de visar i alla fall att författaren har varit noga i sina förberedelser. Miss Marples centrala placering i byn framgår också tydligt, liksom tre andra återkommande damer, delvis påminnande om miss Marple vad gäller nyfikenhet, men inte med samma slutledningsförmåga.

Min svenska utgåva är mindre elegant än den klassiska Penguin-pocketen jag nu har läst. Man undrar om tecknaren (och den som har valt bilden) överhuvudtaget har läst boken. Kanske har det här unga kvinnliga liket bidragit till min förvirring om vilken bok som var vilken, även om hon verkar placerad utanför prästgården:

123. Emma Rowley: Behind the Scenes at Downton Abbey

Coffee table-böcker har hos mig en tendens att bli liggande, kanske bläddrade, men sällan verkligen lästa. Därför är jag lite nöjd med att faktiskt ha läst denna companion till tv-serien Downton Abbey från början till slut, och dessutom inte bläddrat förbi bilderna utan att verkligen se dem.

För att ha nöje av boken behöver man förstås ha sett en del av tv-serien. Då är det ofta riktigt intressant att få reda på sådant som vad som köps på online-auktion och vad som nytillverkas för serien. En del annat som förstås är självklart om man tänker på det har i alla fall inte jag tänkt på. Flera av skådespelarna som spelar tjänstefolk är till exempel nästan aldrig på Highclere Castle, som är verklighetens Downton Abbey, eftersom alla scener downstairs spelas in i studio i Ealing utanför London. Kokerskor och liknande ska förstås helst inte synas upstairs.

Roligaste trivia tyckte jag var att man tydligen inte kan spela in dansscener med musik, för musiken förstör inspelningen av annat ljud, till exempel om folk har simultanförmåga nog att dansa och samtala på en gång. Det betyder att skådespelarna måste dansa i takt utan musik till hjälp (och sedan läggs alltså musiken på i efterhand).

122. Hans-Eric Hellberg: Spela en roll

Mats och Päivi är nu så etablerade som hemliga agenterna Dunder&Brak att de blir kontaktade när det har försvunnit pengar i olika sammanhang, något som annars hade varit naturligt att vända sig till polisen med. Polisen i Kvarstad har emellertid sådan resursbrist att de ofta bara har en telefonsvarare i tjänst. När polisens egen kaffekassa försvinner blir även det ett fall för Dunder&Brak. Härmed har väl serien lämnat den realism som jag ändå tycker fanns i början, när Mats och Päivi höll på att smyga på vuxna som de tyckte bar sig konstigt åt, och som ofta visade sig vara skumma, om än på helt andra sätt än agenterna trodde. Nu närmar det sig Lassemajas detektivbyrå, som ju inte kan säga vara helt realistisk vad gäller barns insatser i brottsbekämpning.

Mats är fortfarande lika förtjust i mat, och har nu gjort detta personlighetsdrag till sitt så att hans drömyrke är kock, troligen innan det blev ett statusyrke. Päivi vill å andra sidan bli polis. Att det har gått ett tag sedan boken kom visas också av att det finns telefonkiosker överallt, biljettluckan på järnvägsstationen är bemannad (även kvällstid! och man kan hämta ut resgods!) och, inte minst av denna reflektion: "Det är ju rätt så knasigt att gå ut i kylan bara för att röka en cigarrett."

En rolig blinkning är att de båda ungdomarna får uppdrag som statister i årets julkalender, som spelas in i Busnäs utanför Kvarstad. Den var i sin tur baserad på böcker av Hans-Eric Hellberg, och Busnäs (i sommardräkt) har varit med i den här bokserien tidigare, för tre böcker sedan. Några gamla bekanta finns med och spelar sig själva i julkalendern, några nya bekanta är skådespelare och andra medverkande.

121. Nils Hövenmark: Döden på vandring

Jag har haft paus från Hövenmark sedan i somras, men nu kände jag mig sugen igen. Sedan sist har farmaceuten Gudrun Frisk blivit änka, vilket lämnar fältet något friare för länspolischefen Vilhelm Lundberg, som ju var lite småförtjust i Gudrun redan i Hövenmarks andra bok, som utspelade sig under andra världskriget. Mordmetoden är något av det mer originella man kan tänka sig, och den får Gudruns (och författarens) apotekskunskaper att komma väl till pass.

Gåtan och dess lösning är förstås, som det anstår en deckare, det som driver berättelsen framåt. Men lika mycket är det här en bok om fjällvandring, uppenbart skriven av någon som kan även det ämnet. I sällskapet som lämnar Vaisaluokta för fyra augustidagars vandring genom Padjelanta nationalpark finns både fjällvana (så kallade fjällrävar) och förstagångsvandrare (som författaren och fjällrävarna kan vara överlägsna mot vad gäller val av och brist på utrustning). Tack vare Google Maps kan man följa med till fjällstugan där de övernattar första natten och till och med se mordplatsen. Jag vet inte om jag blir så sugen på den här sortens vandring, där man måste ha med sig all mat (frystorkad höns i curry verkar ha varit det allra senaste när boken kom) och allt man behöver för övernattning, låt vara under tak. Något om otillgängligheten säger väl att Padjelanta tydligen innehåller Sveriges otillgänglighetspol, en för mig hittills okänd term. Och Vilhelm och Gudrun har beställt flygtaxi från målet Staloluokta, för det verkar vara enda sättet att ta sig därifrån, åtminstone på den tiden och vid den årstiden.

En annan fjälldeckare som jag kommer att tänka på är 27 sekundmeter, snö av Kjerstin Göransson-Ljungman. Den utspelar sig på vintern med alla de möjligheter som då finns till isolering genom oväder, men även i augusti visar det sig kunna bli snö och omöjligt för helikoptern att lyfta. Lika klaustrofobiskt som hos Göransson-Ljungman blir aldrig här, men i gengäld får man både lite vandring i vackert höstväder och lite sameliv.

120. John Chrispinsson: G. A. Reuterholm. Den gråtande diktatorn

Den här boken hade jag nog hoppats lite mer på med tanke på kombinationen intressant levnadsöde som ämne och skrivkunnig journalist som författare. Tyvärr känns det som om författaren drunknar lite i sitt material. Reuterholm var en oerhört flitig brevskrivare, och även om inte allt finns bevarat är det uppenbarligen stora mängder text att smälta - och potentiellt citera. Det blir till sist en jämntjock ström av citat och anekdoter där jag har svårt att se vad som är viktigt och oviktigt. Jag har haft boken liggande halvläst ett bra tag, men tog mig nu för att läsa tio sidor om dagen för att i alla fall komma igenom den före årsskiftet.

Av någon för mig oklar anledning har författaren valt att inte berätta om Reuterholms liv i kronologisk ordning. Första delen handlar om de år han styrde Sverige som ledare för Gustav IV Adolfs förmyndarregering, 1792-96. För att få det begripligt och sätta in inte minst de många förekommande personerna i rätt sammanhang måste det ges en hel del bakgrundsinformation. Sedan följer en del som behandlar Reuterholms liv fram till mordet på Gustav III, där det förstås förekommer en del upprepningar. Och slutligen hoppar vi till tiden då Gustav IV Adolf blir myndig och själv tar hand om regeringen (och Reuterholms intressanta liv mer eller mindre är slut, kan man konstatera). Man är ju fri att läsa delarna i den ordning man vill, men det måste väl också ligga någon tanke bakom den ordning delarna nu kommer i. Den kan jag alltså inte alls genomskåda.

Delvis är det ändå intressant. Mest fastnade jag för när han är i Paris under franska revolutionen. Med de upplevelserna är det inte så konstigt om han blev vaksam i överkant när han själv kom till makten.

119. Klas Östergren: Gentlemen

För en gångs skull var det meningen att jag skulle vara lite dagsaktuell, men det hann jag inte riktigt med. Klas Östergren installerades i lördags som ledamot i Svenska Akademien, men då hade jag inte kommit mer än två tredjedelar i den här. Och imorgon är det meningen att jag ska gå och se filmen. Jag kan redan gissa att det kommer att rökas något oerhört, för det brukar ju vara tidsmarkören i svensk film som utspelar sig på 60- och 70-talet.

Det är skrivet så mycket om den här boken att det är svårt att säga något nytt. Men när Henry Morgan är i Berlin tyckte jag det var roligt att han uppehåller sig vid Bleibtreustrasse, ett kvarter från ett hotell jag har bott på några gånger. Om jag inte minns fel har jag ätit middag på en uteservering strax intill det pensionat Henry har anledning att besöka. Överhuvudtaget fastnar jag mer för miljöerna, både den stora lägenheten vid Hornsgatan, Stockholms skärgård och Henrys besök i Berlin, Paris och London, än för själva historien, som jag ärligt talat har lite svårt att följa med i tidvis. Slutet får mig också att tro att det kanske inte är meningen att man ska ha förstått allt. Uppföljaren Gangsters ska enligt vissa källor ge en del förklaringar, så jag får väl ta itu med den vid tillfälle.

Med det här inlägget har jag också slutfört årets projekt, att läsa 100 olästa böcker som jag redan hade när året började.

118. Gösta Gustaf-Janson: Råtunaleken

Gösta Gustaf-Janson varierar här temat tilltrasslad handling i överklassmiljö ännu en gång. Senast jag läste honom var det mest fars; här är det mindre av den varan men desto mer förvecklingar. Berättaren, baron Pelle von Knooth [sic], träffar av en slump på en avsigkommen varietéartist som skulle kunna vara halvbror till hans båda kusiner på Råtuna slott, och därmed arvsberättigad efter gamle slottsherren. Artisten i fråga visar sig vid besöket på slottet ha oanade talanger, inte minst av det erotiska slaget.

Det är meningslöst att försöka hålla reda på eller återberätta vad som händer, men den bortglömde Gustaf-Janson hade alldeles bestämt en förmåga att berätta en historia av det här slaget på ett underhållande sätt. Även om man kan gissa att allting ska reda upp sig på slutet vill man veta hur det går, och hur det ska kunna reda upp sig när det är som mest tilltrasslat. Förutom att det inte handlar om mord påminner det faktiskt om samtidens deckare, både vad gäller miljö och intrig. Alla har något att dölja, men lyckas inte så väl med det.

117. Hans-Eric Hellberg: Kattastrof

Kanske på grund av en kombination av viss inspirationsbrist hos författaren och viss mättnad hos läsaren tyckte jag inte att den här delen - den elfte - var så vidare bra. Mats och Päivi får sällskap av en yngre förmåga som utökar agentduon till en trio, Dunder och Brak och Skräll, vilket jag nog inte tycker var det pigga grepp som det verkar vara avsett som. Radiopolisen Krossat Glas får ett privatliv (en mamma och en flickvän vid namn Gullbritt) och ett riktigt förnamn, Mattias. Det är förresten han som förser agenterna med det aktuella fallet, den försvunna birmakatten Polyfemos Juwel, som hans mamma åtagit sig att se efter åt en granne. Alla är inte som de först verkar, som det brukas i den här sortens litteratur, men har man väl lärt sig det blir man ju inte överraskad av det heller.

116. Agatha Christie: The Body in the Library

Den här boken har jag definitivt läst på svenska tidigare, och sett i TV-version både med Joan Hickson (men jag minns inte det jag nu såg, att Arthur Bostrom, känd som den tafatte engelske polisen i 'Allo, 'Allo!, var med som en av de misstänkta!) och med Geraldine McEwan. Nu väntade jag mig konstigt nog att det skulle vara en annan historia som hade denna titel, men den jag tänker på är nog Mordet i prästgården, den första romanen med miss Marple. Liket där hittas inte i biblioteket utan i prästens arbetsrum, men förväxlingen är inte så långsökt.

Med Christie blir man ju ändå inte besviken; det här innehåller alla de ingredienser man har vant sig vid att hon ska använda. Liket i fråga hittas i biblioteket på Gossington Hall, där miss Marples vänner överste och mrs Bantry bor. (Särskilt mrs Bantry återkommer i flera andra böcker och är en välgörande kontrast till miss Marples ibland lite omständliga sätt.) Redan där finns den engelska herrgården, strax utanför den lilla engelska byn. Här finns också den invalidiserade patriarken, som jag minns åtminstone från 4.50 från Paddington. Och utan att avslöja för mycket kan jag säga att hon använder sitt gamla knep att något inte är vad det ser ut att vara. Jag kom inte ihåg vem som var mördaren, men hade i alla fall nöjet att kunna följa med var några ledtrådar lades ut, och det är Christie oöverträffat skicklig på, tycker jag.

115. Truman Capote: Frukost på Tiffany's

Månadens bokcirkel blev uppskjuten, så vi har inte träffats och pratat om den här ännu. Jag tyckte det var en läsvärd liten bok, även om den verkligen inte skildrar någon idyll. Huvudpersonen med det osannolika namnet Holiday ("Holly") Golightly lever ett något destruktivt liv med droger, män och småkriminalitet i New York under andra världskriget. I samma hus bor en ung författare som är den som berättar historien och delvis också själv ingår i Hollys festande umgänge.

Den här utgåvan innehåller också tre kortare noveller, som nästan var det jag tyckte bäst om. De har vad jag ser ingen gemensam röd tråd, men handlar också om personer som på olika sätt har det svårt i tillvaron, men det berättas hela tiden så att man aldrig får för sig att tycka synd om någon.

Huvudberättelsen är väl nästan mer känd som film med Audrey Hepburn. Den har jag inte sett, men är nog lite sugen på nu.