72. Gösta Gustaf-Janson: Tofflan byter hamn

Gösta Gustaf-Janson (son till och inte att förväxla med Gustaf Janson) hörde till de författare som lästes och sålde i stora upplagor under sin livstid för att därefter falla i glömska, kanske för att läsekretsen till stor del var jämnårig och dog ungefär samtidigt. Nu verkar han vara hänvisad till stadsbibliotekets källarmagasin och Erikshjälpen. Jag har läst ett par andra av hans böcker för ganska länge sedan och minns dem vagt positivt.

Hans miljö är ofta den svenska borgerligheten, här i form av en överklassfamilj på "ett magnifikt chateau utanför Båstad", som omslagsfliken uttrycker det. "Tofflan" är ingenjör Morgan Alm, som hunsas av sin fru, sina nästan vuxna barn, sin svärfar och sin svåger. Sin ställning som avlönad och arbetsbefriad i företaget Nödde bruk har han sin frus familj att tacka för. Lika hunsad, fast i annan miljö, är berättaren, den tjänstledige gymnasieadjunkten Ingvar Lundberg, som ingenjör Alm har kallat dit från Stockholm för att vara informator åt sonen Alm. (Allt det här känns som om det skulle utspela sig under mellankrigstiden, men det är faktiskt 60-tal, visar om inte annat en del scener från tennistävlingarna i Båstad.) Lundberg ska också vara sekreterare åt ingenjör Alm, som tänker sig att skriva memoarer. Snart visar det sig emellertid att planen är en helt annan, nämligen att med hjälp av memoarerna skola in en gammal skolkamrat och dubbelgångare till Alm, skådespelaren Rickard Asserman, till att överta Alms plats i familjen (och eventuellt lite större plats än Alm själv har vågat). Ingenjören kan resa bort och göra sådant han aldrig kunnat eller vågat tidigare.

Det låter förstås alldeles orimligt, tycker både adjunkt Lundberg och läsaren. Lundberg blir ändå mot sin vilja mer och mer indragen i familjens olika intriger, för det finns fler sådana än bara det här huvudspåret. Eftersom han är en rätt ängslig typ drar han sig för att sätta stopp i tid, och snart är det för sent att sätta stopp utan att det blir besvärliga frågor. Det är faktiskt ganska roligt på ett något otidsenligt sätt; jag tänker lite på Wodehouse och lite på privatteaterfarser (den obligatoriska scenen med någon som gömmer sig i ett klädskåp saknas inte heller här).

Några år efter att boken kom gjordes det också en film med Gunnar Björnstrand i dubbelrollen som Morgan Alm och Rickard Asserman och Lars Lind som Ingvar Lundberg. Den verkar ha fått nedgörande kritik, men jag blir ändå lite sugen på att se den när möjligheten ges.

Gösta Gustaf-Janson är en av kandidaterna till att ligga bakom pseudonymen Bo Balderson. Den här boken lyfts fram som ett argument för den teorin; Morgan Alm ska motsvara det outtröttliga statsrådet och Lundberg berättaren adjunkt Vilhelm Persson. Det finns förstås likheter, men också skillnader som gör att jag inte utan vidare accepterar det som det tunga argument förespråkarna gör det till. Snarare undrar jag om Gustaf-Janson hade vågat stjäla så mycket från sig själv om han några år efteråt hade börjat skriva deckare parallellt med sin övriga produktion.

Det här var minsann bok nummer 200 sedan jag började blogga förra nyåret.