söndag 26 april 2015
36. Stieg Trenter: Lek, lilla Louise!
Experimentet i föregående bok med att låta Harry Friberg ha sällskap av en annan polis än Vesper Johnson befanns tydligen mindre lyckat, för här är de båda herrarna tillsammans igen. Vesper Johnson knäar och har extrahöga klackar, men stryker nog sin mustasch något mindre ofta än tidigare. Friberg har också hjälp i sina amatörutredningar av sin kamrer på fotofirman, Ture Vikbo, som förekommit lite i marginalen tidigare, men nu får större utrymme, inte minst för sitt fågelskådande. Annars är det sig likt - ett år har gått (det är nu 1950), man placeras i rätt årstid genom blommande körsbärsträd och syrener, och Harry Friberg kör fortfarande sin Hillman. Lite segt tycker jag att det blir när paret Friberg-Hillman förflyttar sig genom Stockholms innerstad, trots att det hade gått fortare att gå ibland, och det hade gett samma möjlighet att beskriva omgivningarna.
En annan tidsmarkör så god som någon är att det går att beställa telefonvakt av Televerket när man ska ut på spaning. Sedan kan man ringa telefonvakten från Anglais och fråga om någon har sökt en, och då frågar telefonvakten "Är det abonnenten själv som frågar?". Och svarar man ja på det så får man reda på om någon har velat ha tag i en.
Titeln anspelar på giljotinens smeknamn "lilla Louise", men det finns praktiskt nog också en misstänkt med samma namn. Vad gäller intrigen tycker jag Trenter den här gången har tagit ett steg tillbaka vad gäller trovärdigheten. Jag tvivlar på att någon skulle göra sig allt detta besvär för det motiv som det gäller. Liksom tidigare reagerar jag på hur osedvanligt gott minne för ansikten och tider många expediter och rockvaktmästare har. Och vilket myller av villospår det är. Hälften kunde vara nog.
35. Åke Ortmark: Den inre cirkeln
I slutet av 60-talet skrev Åke Ortmark två då mycket uppmärksammade böcker, Maktspelet i Sverige och De okända makthavarna. Där behandlar han frågor som regeringsbildning och vilket inflytande de kungliga, storföretagsamheten, militären och journalisterna har på sådant. Här återkommer han till samma frågor i skönlitterär form, vilket jag nog får säga är något mindre lyckat.
Boken är skriven 1972 men utspelar sig tio år senare, i anslutning till valet 1982 och något år därefter. Det är svårt att skriva trovärdiga framtidsskildringar, och inte minst är det svårt att vara trovärdig även inför en läsare som har facit. En fråga som präglade politiken 1972, som "bombningarna i Sydostasien", och som säkert kändes som om den var långt från sin lösning, var stendöd 1982. USA var ute ur Vietnam sedan länge, och demonstrationer på temat kändes mycket avlägsna. På andra sätt kan man däremot som Ortmark träffa rätt, även om det historiskt blir fel, som att valet 1982 leder till en jämviktsriksdag, som blev fallet redan 1973. Lite imponerad är jag också av att så många makthavare i boken har "ficktelefoner" med sig överallt.
Landet styrs av "prinsessregenten", tillförordnad statschef i väntan på att vissa grundlagsändringar ska träda i kraft. En annan huvudperson är den nye biträdande statsministern, en helt ny typ av politiker som inte gått den långa vägen genom "rörelsen" utan snarare utbildats till sin uppgift. Det är nog ingen nyckelroman även om det är svårt att låta bli att leta paralleller mellan bokens politiker och verklighetens.
Själva intrigen har jag däremot svårt att hålla intresset uppe för; det är för många sidospår och trådar som aldrig knyts ihop. Andra halvan av boken (efter ett framtvingat nyval våren 1983) får jag ta mig igenom på ren vilja.
34. Agatha Christie: The Mysterious Mr Quin
Förutom de mest kända Hercule Poirot och miss Marple arbetade Agatha Christie också med en del andra detektiver. Här är tolv noveller om mr Harley Quin samlade. (Han förekommer också i två andra berättelser i en annan samling, Problem at Pollensa Bay and Other Stories.) Mr Quin har egenheten att han egentligen inte bedriver någon egen utredning av de fall han kommer i kontakt med, utan i stället påverkar de andra medverkande, inte minst hans vän mr Satterthwaite, som till sin egen förvåning visar sig kunna reda ut motiv till bortglömda dödsfall och liknande.
Mr Satterthwaite rör sig i de överklassmiljöer som Christie brukar använda. Ibland är han på besök på något gods på den engelska landsbygden, ibland är han på franska Rivieran och någon gång däremellan är han också hemma i London och går på opera eller konstutställning. Mr Quin dyker upp i alla dessa miljöer, men var han bor och vad han gör annars får man inte reda på; det framgår också att inte heller mr Satterthwaite egentligen vet det. Namnet är förstås en lek med "Harlekin", och nästan varje berättelse innehåller en scen där hans ansikte ligger i skugga så det ser ut som om han bär mask, eller där ljuset faller så att hans klädsel ser ut som en harlekindräkt, till exempel genom ett färgat glasfönster.
Berättelserna är från början publicerade i tidskrifter och samlade i bokform efteråt. Det märks här och var genom en del upprepningar av bakgrund och annat, så egentligen vinner nog boken på att inte sträckläsas.
Har man sett Downton Abbey känner man igen ett och annat motiv, till exempel i novellen "The Voice in the Dark". Där gäller det hur viktigt det kan vara med reglerna för hur en adelstitel ärvs och att man inte får glömma att kammarjungfrur kallas för sitt efternamn. Och i en annan novell, "The World's End", har mr Satterthwaite sällskap på en sjöresa av en hertiginna, som verkar vara lite samma sort som Maggie Smiths änkegrevinna:
Jag brukar tycka om Fontanas pocketomslag (se ovan) men här tycker jag nästan Bonniers har lyckats bättre med sin 80-talspocket, i ett suggestivt och tidstypiskt omslag:
tisdag 14 april 2015
33. Gail Carriger: Själlös
Månadens bokcirkelbok var en som jag förmodligen aldrig hade valt själv, och det är ju en del av det roliga med att vara med i ett sådant sammanhang. Jag hade aldrig ens hört termen steampunk, så nu vet ni hur obildad jag är (eller var).
Bland tebrickor och turnyrer i drottning Victorias London finns det i den värld Själlös utspelar sig också vampyrer och varulvar. De har förstås sina alldeles egna förutsättningar för tillvaron, och eftersom det här är första boken av fem går det åt en del tid att klargöra dem. Ibland blir det därför lite långsamt, men ibland är det riktigt roligt. Varulvarna går till exempel på tebjudningar som andra, men när vi vanliga äter kakor tar de en liten skål med rå lever.
Förutom detta är själva historien förhållandevis traditionell med en kvinnlig huvudrollsinnehavare som råkar ut för en del som hon ibland själv tar sig ur, men ibland också måste ha en karl till hjälp med. Det handlar också lite för mycket om hennes utseende ("dekorativt exotisk") och hennes kläder för att jag ska kunna vara intresserad hela tiden. Med det sagt tycker jag ändå att det är hyfsad underhållning för stunden, och övriga cirkeln var snarare mer positiv än jag.
32. Stieg Trenter: Eld i håg
Det här är väl inte ett av Trenters mest ihågkomna alster, men jag tycker nog inte att den faller ur ramen på mer än ett sätt. Harry Friberg har nämligen inte sällskap av Vesper Johnson, ty kriminalintendenten är i Rio, framgår det av ett telegram alldeles på slutet (förlåt spoilern, men det har inte det minsta med gåtan att göra). I stället får vi en kommissarie Nilsson, snabb att lägga bort titlarna och bli Edvard, och en kommissarie Nicklasson vid Göteborgspolisen, eftersom en del av handlingen är förlagd där. Roligt nog finns där också en polisman vid namn Wallander. Jag saknar nog ändå Vesper Johnson, inte så mycket för hans egen skull som för det samspel mellan honom och Friberg som man har hunnit vänja sig vid.
Det är mer mordbränder än mord, men som vanligt är ingen(ting) vad de(t) verkar hos Trenter. Den här gången är det nästan för många twister på slutet för att det ska passera ens inom genrens ramar. Huset som brinner på omslaget är Mariedal på Kungsholmen i Stockholm, som verkar ligga kvar än, men här får spela rollen av privatbostad, som det inte hade varit på länge ens på Trenters tid (just nu är det augusti 1949). Innan vi kommer dit äts det piggvar på Rosenbad, långt innan det blev regeringskvarter. Men frågan är om inte den tidsmarkör som stannar i minnet hos mig är något som Trenter säkert tyckte var alldeles vardagligt och naturligt, nämligen en räknesticka av märket Darmstadt.
söndag 5 april 2015
31. Anders Isaksson: Ebbe. Mannen som blev en affär
Anders Isaksson blev väl mest känd för sin mastodontbiografi om Per Albin Hansson, men skrev, som den trogne bloggföljaren minns, också Den politiska adeln. Här är ämnet också socialdemokratiskt och politiskt, nämligen Ebbe Carlsson, både före, under och efter den affär som han fick ge namn åt. Det ger i alla fall mig lite förklaringar till att det kunde gå som det gjorde då. I efterhand verkar det helt osannolikt att polisen skulle låta en bokförläggare på Bonniers ta hand om en del av utredningen, bekostad av handlån från en annan förläggare och försedd med livvakt från polisen och rekommendationsbrev från justitieministern. När man har läst den här boken är det fortfarande osannolikt, men ändå möjligt att förklara med tanke på Ebbe Carlssons bakgrund, personlighet och kontaktnät.
30. Émile Zola: Thérèse Raquin
Det här verkar vara en bok som många har läst i skolan, men för min del var detta första gången. Jag hade inte heller någon förutfattad mening, mer än jag har hade förstått att det var en klassiker och handlade om mord.
För en gångs skull kan jag förstå varför det här är en klassiker och hur nydanande den måste ha varit när den kom för 150 år sedan. Den känns modernare än mycket annat senare, tycker jag. Är det något särskilt som stannar i minnet är det de återkommande beskrivningarna av hur smutsigt, fuktigt, mögligt och allmänt äckligt det är överallt. Det är också en riktigt bra skildring av hur någon kan påverkas av sitt dåliga samvete.
Omslaget till den här 60-talsutgåvan trodde jag var gjort av Kjell Ivan "Vera, Ellen och Cecilia" Anderson, men det visar sig vara av en Ulla Sundin. Jag kan faktiskt inte riktigt få ihop färgprakten med den grådaskiga vardag som det mesta utspelar sig i.