Det här är väl inte ett av Trenters mest ihågkomna alster, men jag tycker nog inte att den faller ur ramen på mer än ett sätt. Harry Friberg har nämligen inte sällskap av Vesper Johnson, ty kriminalintendenten är i Rio, framgår det av ett telegram alldeles på slutet (förlåt spoilern, men det har inte det minsta med gåtan att göra). I stället får vi en kommissarie Nilsson, snabb att lägga bort titlarna och bli Edvard, och en kommissarie Nicklasson vid Göteborgspolisen, eftersom en del av handlingen är förlagd där. Roligt nog finns där också en polisman vid namn Wallander. Jag saknar nog ändå Vesper Johnson, inte så mycket för hans egen skull som för det samspel mellan honom och Friberg som man har hunnit vänja sig vid.
Det är mer mordbränder än mord, men som vanligt är ingen(ting) vad de(t) verkar hos Trenter. Den här gången är det nästan för många twister på slutet för att det ska passera ens inom genrens ramar. Huset som brinner på omslaget är Mariedal på Kungsholmen i Stockholm, som verkar ligga kvar än, men här får spela rollen av privatbostad, som det inte hade varit på länge ens på Trenters tid (just nu är det augusti 1949). Innan vi kommer dit äts det piggvar på Rosenbad, långt innan det blev regeringskvarter. Men frågan är om inte den tidsmarkör som stannar i minnet hos mig är något som Trenter säkert tyckte var alldeles vardagligt och naturligt, nämligen en räknesticka av märket Darmstadt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar