Trenters titlar är ett kapitel för sig, tycker jag. Ibland är de ganska oinspirerade (Ingen kan hejda döden, Roparen, Ristat i sten), ibland verkar det som om allitterationen är det viktigaste (Farlig fåfänga, Lysande landning, Tragiskt telegram). Men ibland lyckas han med en suggestiv sammansättning av ord (Aldrig näcken) både väcka nyfikenheten hos den som inte har läst och påminna den som har läst massor av deckare om precis vilken bok det gäller. Lyckas det väl minns man dessutom boken som bättre än den kanske i själva verket var. Till denna senare kategori hör alldeles avgjort den här från 1959, som utspelar sig samma år.
Året ger sig genom att man kollar datum och veckodagar som vanligt (om man inte väntar på att det dyker upp en poststämpel). Redan i första meningen får man reda på vilket datum det är, på det indirekta sättet att en taxipassagerare berättar att han heter Holmfrid och har namnsdag. Det var den 4 juni på den tiden. Annars kan man kanske också genom att undersöka Hötorgsskrapornas tillkomst få fram rätt år; här berättas den första vara färdig. Tunnelbana åks det lite grann, för första gången hos Trenter, tror jag, och Harry Friberg har skaffat TV. Fortfarande är det dock radionyheterna och en och annan kvällstidning som förmedlar detaljerna i fallet till dem som inte har direktkontakter in i utredningen.
Taxipassageraren, för att återgå till honom, försvinner redan efter sex rader, men taxichauffören är den 25-åriga Ulla Simander, som på nästa sida kör mordoffret mellan Östermalmstorg och Tegelbacken för 3 kronor och 20 öre. Ulla är sedan den sedvanliga trenterska damsel in distress som får övernatta hemma hos Harry Friberg och hamna i diverse förvecklingar. Hon är egentligen inte taxichaufför utan kör extra för sin morbror. Mest arbetar hon på posten, Stockholm Ban vid Klara sjö, numera rivet och ersatt med ett nytt komplex av samma sort. Postmiljön används rejält av Trenter, faktiskt så jag blir lite trött på den. Det märks att det var ett statligt verk på den tiden, för det är noga med vem som är driftkontrollör (ganska högt uppsatt), skrivbiträdesaspirant (så lågt man kan tänka sig, verkar det som), överpostiljon (får köra bil) och överpostexpeditör (som också verkar vara lite chef).
Dockan i titeln ligger i ett paket, adresserat till ett barnhem i Samarkand (något oklart är det för mig varför man adresserar ett paket till Sovjetunionen på tyska; det internationella postspråket är/var väl franska?). När paketet spricker, redan på Stockholm Ban, och en paketreparatör (sic!) tar hand om det visar det sig att dockan har människohår med en del av huvudsvålen kvar. Håret är safirblått, som tydligen var årets modefärg, och kan därmed kopplas till Ullas passagerare, som för övrigt också har en pågående karriär inom postverket. Så småningom blir förstås både Harry Friberg och Vesper Johnson inkopplade, och på köpet får vi lite annan postbrottslighet (stulna korsordslösningar, minsann!):
Den obligatoriska picknicken på delikatesser från småbutiker i Gamla stan är den här gången en tvåmanshistoria med bara Harry Friberg och hans skyddsling (hans chaufför från fotofirman verkar få vänta i bilen, en "resedagrön" Fiat 1800, för övrigt en modell som var ny för året 1959). Det äts som vanligt franskbröd, rökt lax och rysk kaviar, som uppges kosta 280 kronor kilot. Jag avstår från att räkna på vad det motsvarar i dagens penningvärde, men man får alltså 87 och en halv taxiresa (se ovan) för samma pris.
Förutom överanvändningen av postmiljön tycker jag det här är en av de bättre Trenter, inte minst vad gäller själva gåtan och förklaringen på de spår som lämnats. Numera hade väl dockan förklarats av att mördaren är psykopat och har en psykopatkollega i Samarkand som samlar på skalper, men här finns inga sådana smitvägar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar