134. Carlösten Nordmark: Gott slut

Projektet med att läsa en bok av en (för mig) ny skönlitterär författare i veckan är härmed avslutat. Eftersom året inleddes med några lösa dagar som hörde till 2015 års vecka 53 (ett fenomen som jag reflekterade över i början av det året) har det blivit 53 böcker av 54 författare. Utan någon form av planering har det blivit 31 böcker av män och 22 av kvinnor. (Formuleringarna är noga valda, eftersom det förekommer ett författarpar i projektet, dock av samma kön.) I statistiken är också inräknade fyra pseudonymer som är identifierade som manliga författare.

Den könsfördelningen är inte sämre än jag brukar ha generellt vad gäller skönlitteratur; de kvinnliga författarna uppgår till 42%. För de tidigare år jag har dokumenterade genom den här bloggen ser det ut så här:

2013: 57 män och 36 kvinnor (39% kvinnor)
2014: 67 män och 39 kvinnor (37% kvinnor)
2015: 68 män och 35 kvinnor (34% kvinnor)
2016: 45 män och 34 kvinnor (43% kvinnor)

Den här typen av statistik påverkas förstås av om man har ett koncentrerat projekt med en författare, som jag till exempel hade under 2015, när jag läste Stieg Trenter.

(För kalenderbitaren ska också sägas att böcker av författarpar som består av en författare av vardera könet har räknats som halva böcker i vardera kategorin, att identifierade pseudonymer är räknade till den skrivande personens kön, inte till det kön man av pseudonymen kan tänkas tro att personen har, samt att oidentifierade pseudonymer är oräknade i statistiken, liksom antologier med bidrag av flera författare än två. Omvänt kan man säga att statistiken bara omfattar böcker med högst två, identifierbara författare av känt kön.)

Diskussionen om vad som ska räknas som skönlitteratur lämnar jag åt sidan just här, även om den är nog så intressant. Jag brukar godta bibliotekens klassificering därvidlag.

Jag har också gjort en genomgång av nationaliteten hos författarna till de 53 böckerna i detta tema - med de komplikationer det kan ha att bestämma nationalitet för någon som är född i ett land och har skrivit det allra mesta av sin produktion i ett annat, för att nämna något. Det visade sig förstås vara mycket svenskt och engelskspråkigt, men jag blev glatt överraskad av att ungefär en tredjedel ligger utanför de båda kategorierna. Fördelat på författarnas hemland ser det ut så här:

Sverige 24
Storbritannien 5
Tyskland 4
USA 4
Island 3 (tack vare semesterprojektet!)
Danmark 2
Frankrike 2
Argentina 1
Australien 1
Canada 1
Guatemala 1
Italien 1
Japan 1
Kenya 1
Norge 1
Nya Zeeland 1

Den trogne läsaren har nog upptäckt att jag inte ägnar mig åt formell betygsättning eller rangordning av de böcker jag har läst. Sådana kvantitativa omdömen får man leta efter på annat håll, och den här sortens statistiska genomgång är heller inte årligen återkommande. Men temat inbjuder ändå till att avrunda med ett konstaterande att jag har upptäckt författarskap som jag gärna återvänder till och dessutom en och annan som jag troligen inte kommer att återvända till frivilligt. Bäst i temat är Barbara Pym, som jag så nyligen skrev så uppskattande om att jag inte upprepar det här. Sämst - eller i varje fall största besvikelse -  är Viveca Sten, som jag hade väntat mig mycket mer av.

Inför 2017 är de planerade projekten mindre. En målsättning är att läsa färdigt en del bokserier som jag har börjat på, ibland för mycket länge sedan. De har blivit försummade i år när fokus har varit på nya författare, men nu känns det angeläget att ta tag i dem igen.

Slutligen några ord om den bok som rubricerar detta inlägg, temats och årets sista, förstås vald på grund av titeln. Själv har jag svårt för uttrycket "gott slut", även om jag förstår att det normalt innebär en vänlig tillönskan om att det gamla året ska avslutas på ett bra sätt. Tyvärr tänker jag snarare på "ett värdigt slut" eller andra omskrivningar för att få dö utan plågor.

Thriller är svårt, om det inte ska bli töntigt eller orealistiskt, tycker jag. (Av någon underlig anledning är jag beredd att acceptera mycket mer orealistiska intriger i pusseldeckare.) Den här har sin upptakt i början av 80-talet när en rosslande Brezjnev sitter i Moskva och planerar hur Sovjetunionen ska ta över de fem nordiska länderna om tio år. Det känns verkligen som en annan tid, den tiden när Stig Bergling var nyfångad och det varnades för polska tavelförsäljare som egentligen var ute för att kartlägga vem som var med i hemvärnet.

Det mesta av historien utspelar sig sedan i slutet av tioårsperioden, när invasionen närmar sig - om den nu gör det? Att åtminstone något är på gång är en kommissarie på Säpo, Alvar Lund (medelålders med sedvanligt trassligt privatliv, men frisk och vältränad), övertygad om. Han och hans grupp ("team" hade det väl hetat idag) sliter hårt för att få överordnade att inse det, samtidigt som vi läsare vet lite mer, eftersom vi också får interiörer från den andra sidan. Det är faktiskt riktigt spännande ibland, även om ett och annat sammanträffande är lite för otroligt för min smak.

Det märks som sagt att tiden har gått, inte minst på hur mycket det talas om "WP". Men vad som för mig allra mest signalerar att det utspelar sig för 25-30 år sedan är det här:

Skrivarnas papperslakan hotar att översvämma rummet och Alvar Lund sparkar undan några meter blå-vitrandigt papper med matarhål på sidorna och perforering enligt A4-mått.
- [...] Vi har visst fem personer fullt sysselsatta enbart med att riva loss eländet och lagra det.