söndag 4 januari 2015

2. Stieg Trenter: Ingen kan hejda döden


Det här är början på mitt mera strukturerade läsprojekt under 2015: en Stieg Trenter varannan vecka. Eftersom vi har ett år med 53 veckor, och hans samlade verk, såvitt jag har kunnat läsa mig till, uppgår till 27 böcker (varav två novellsamlingar, varav en postum) ska det gå precis jämnt ut. Det uppväger att det på sitt sätt hade varit ett mer passande projekt 2014, när Stieg Trenter skulle ha fyllt 100.

Jag har ingen djup relation till Trenter, som en del andra deckarläsare. Det ska bli intressant att se vad jag minns, för jag har förstås läst en del tidigare, gissningsvis dock under hälften av de 27. Det har varit ren ströläsning när det har fallit sig så, och det är nog fyra-fem år sedan jag läste något av honom senast. Mitt samlande av Trenter har - som vad gäller de flesta deckare jag har - inte gått ut på något annat än att ha ett läsexemplar av varje bok. Den här första är egentligen för medfaren ("tejplagad, snedläst, fläckig; namnt. i bläck" hade ett samvetsgrant antikvariat katalogiserat den som) för att platsa i en samling, men det är också avkopplande att inte behöva vara rädd om en bok. Alla sidorna är i alla fall där och sitter ihop med varandra.

Om man inte vet något annat om Trenter så brukar man i alla fall veta att han skrev om fotografen Harry Friberg och polisen Vesper Johnson och att han anses som en fin och tidstypisk stockholmsskildrare. I så fall blir man kanske besviken när man läser denna hans första bok, för här finns varken Friberg eller Johnson med, och Stockholm bara lite här och var. Det mesta av historien utspelar sig i stället i ett "sportstugesamhälle" i Stockholms skärgård, så nära att man kan åka in till centrum över dagen med buss, och ibland tar folk till och med taxi ("droska").

De citerade glosorna är inte det enda som visar att det utspelar sig för ganska länge sedan. Bilarna går med gengas och får man brev från Tyskland har det ett frimärke med Hitlers bild. Om datum och veckodagar stämmer måste det vara sommaren 1942. Det pågående kriget är närvarande i bakgrunden även genom att ge en av förutsättningarna för hela intrigen, kan man säga utan att förstöra något för någon. Världsläget är faktiskt ganska väl använt på ett sätt som genren inte var alldeles bortskämd med.

Huvudpersonen, Eva Lundh, är "tjugoett år gammal och utan tvekan en vacker flicka", kanske också ett sätt att beskriva en huvudperson som inte skulle förekomma numera. Hon är föräldralös men har fått ett arv efter en morbror - dels pengar, dels en sommarstuga - , vilket kommer väl till pass eftersom hon utbildar sig till sångerska. Tydligen har hon det så gott ställt att hon också kan hålla sig med hembiträde. Jag har svårt att bedöma hur realistiskt det är, men ingen av de övriga sommargästerna i någorlunda samma omständigheter verkar ha något tjänstefolk med sig till landet. Där finns ändå en "nervläkare" (och det betyder vid den här tiden inte neurolog utan psykiater), som ju borde ha det gott ställt.

Redan på sidan 19, i början av juni, får hembiträdet Berta bita i gräset, död av hjärtslag på en skogsstig bakom sportstugorna. För att man ska kunna följa med finns det en detaljerad kartskiss över nejden:


De flesta i grannskapet verkar ha haft ärende ut i skogen den aktuella kvällen. Det blir ändå inte riktigt klart om dödsfallet ska betraktas som bokens Mord med stort M eller om det ska hända något mer. Författaren gör sitt bästa med cliffhangers i slutet av varje kapitel, som dessa tre exempel:
Utifrån verandan stirrade två ögon in på henne. (kursiverat i originalet) 
Hade hon anat vad som stod i brevet, skulle den ohyggliga händelse som senare inträffade aldrig ha behövt äga rum. 
- Tack, sade han, ni har gett mig nyckeln till gåtans lösning.
Man kan tycka att det är lite billiga knep med kursiveringar, planteringar och gåtfulla yttranden, men på något sätt kommer Trenter undan med det, och det blir faktiskt spännande på allvar vid flera tillfällen. Jag hade inget minne av vem som var mördaren, men kom ihåg ett par villospår och ledtrådar, och även jag vill läsa "bara ett kapitel till" för att se vad som ska hända. Eva är i den här delen en lite olycklig korsning av Kitty och damsel in distress. Hon snokar runt utan att hitta något vettigt, men känner sig iakttagen och förföljd. Så småningom tar det hela fart på ett oväntat sätt, men då är vi framme vid kräftskivetid och augustimörker.

Polisen representeras nästan hela tiden av en kommissarie Lind, som inte har några personlighetsdrag som stör, och därför väl inte heller av Trenter ansågs oundgänglig i kommande böcker. Hans metoder är något oortodoxa, men det är ändå ingen tvekan om att han är skarptänkt och kommer att lösa gåtan. Den obligatoriska upplösningen när alla misstänkta ska samlas i biblioteket äger här rum utomhus, och har mer än en överraskning att bjuda på. Jag blir dock lite besviken på att Eva på slutet "erinrar" sig saker, som man inte kan hitta när man bläddrar tillbaka. Så tycker inte jag att en deckare får knytas ihop. Några saker som Eva eller polisen får reda på är också lite för mycket sammanträffanden för att bli riktigt trovärdiga inom genrens ramar.

Det är ändå en fullt godkänd debut och jag tycker man kan se att det är en författare som kan sitt hantverk. Någon typisk Trenter är det däremot inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar