Jämfört med föregående alster av Wilhelm Penser tycker jag att den här är roligare. Det beror inte bara på att kåserierna befolkas av personer som Herodes Svensson, Jerobeam Lundström, stenhuggare Ärtbuskes båda söner Amos och Sebulon samt baron Silfverbiörn (utan förnamn), vars inspektor Jönsson en dag byter namn till Gyllenräf. Det är kortare, rappare historier med ofta oförutsedda poänger. Juristverksamheten syns genom att en avdelning fått rubriken "Bland Justitias kavaljerer".
Andra halvan av boken är författad av den bortglömde Lundahumoristen Hugo Mattsson, som tyvärr känns mer tillkämpad än rolig. Jag undrar om hans berättelser har varit publicerade i annat sammanhang, för de är lite för upprepande för att fungera i bokform. Hans Lundabakgrund syns inte bara genom vissa gatunamn utan också på en del av hans huvudpersoner: "zoologie kandidaten Ingjald Pilevall, med det mycket sägande smeknamnet Illvråle", "värnpliktige hembygdspoeten Wolfgang Skallagrim Pilevall av Dalby-Bjärsjölagårds nation" och "filosofie kandidaten Tiobald Färdeknäpp av snapphanarnas nation".
Sedan är frågan om jag har upptäckt något i mysteriet om pseudonymen Bo Balderson. Wilhelm Pensers ursprungliga namn var alltså Wilhelm Persson, så när som på stavningen V/W just vad statsrådets svåger i böckerna heter. Och Hugo Mattsson är i den första Balderson-deckaren ett "justitieråd med märkligt dass", som - av skäl som inte ska avslöjas här - blir nedbränt. Faktum är att det skäl som har använts för att visa att det var Ebbe Carlsson som var Balderson, nämligen att inga nya böcker har kommit efter hans död (1992) också kan användas för Penser (1993), eftersom sista boken kom 1990.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar