söndag 25 februari 2018
33. Jan Fridegård: Gryningsfolket
Strax före jul läste vi i bokcirkeln Trägudars land, första delen i en trilogi, där detta är den andra. Historien fortsätter där den förra slutade och det handlar fortfarande om trälen Holme, som har rymt och blir smed i "staden", som av allt att döma ska vara Birka. Han blir utan att själv vilja det ledare för upproriska trälar, och hans kvinna Ausi slits mellan honom och sin kristendom. Det kommer nämligen ett par präster eller munkar för att omvända hedningarna, och i varje fall i början har de större lycka med sig än den ensamme "Främlingen", som medverkade i den första boken.
Det är i stor utsträckning en fortsättning på den första boken, med samma teman, samma personer och samma miljöer. Kanske man hade önskat sig att det något utvecklade sig åt något håll, men det är förstås ett högst medvetet val hos författaren att Holme är så fast i sin tillvaro, trots den starka viljan att få det annorlunda. När det går bra för honom ett tag vet man att det snart kommer att gå sämre. Nu är det alltså en del kvar i trilogin, och det känns ändå som om man måste följa med hela vägen för att se hur det går.
fredag 23 februari 2018
32. Aino Trosell: Domaredansen
Enligt Wikipedia är Aino Trosell en modern arbetarförfattare, vilket jag inte har tänkt så mycket på i det jag har läst av henne tidigare. Men här är miljön ett ålderdomshem (eller äldreboende, eller vad termen är just när det här utspelar sig), och det är förstås på sådana ställen som det verkligt slitsamma lönearbetet utförs numera, inte i fabriker eller på åkrar. I förbigående ges det en släng åt "delade turer", men själva historien är egentligen den historia som en av åldringarna berättar för en anställd och som öppnar ett maskhål bakåt i tiden.
Det går faktiskt att använda den här novellen för novellutmaningens nummer 19, en novell där någon dansar, utan att behöva vara alltför metaforisk vad gäller titeln. För att få rätt schvung när den gamle Valfrid ska hjälpas i och ur rullstolen låtsas nämligen han och biträdet att de dansar hambo.
(Den anonyma uppläsaren Förnamn Efternamn på "omslagsbilden" är för övrigt Pernilla August.)
31. Jessica Schiefauer: Barnen som lekte i Hinternasswald
Riktigt vad som gör att den här novellen är placerad i Österrike kort efter andra världskriget förstod jag inte, för det är en ganska allmängiltig historia om två pojkar på sommarlov, en bofast och en som bor hos sin mormor eftersom hans mamma måste arbeta hela sommaren. Sedan kommer det med fler pojkar i intrigen, kan man säga utan att avslöja för mycket. Det jag tyckte bäst om var nog vänskapen mellan de båda nioåringarna och inte så mycket intrigen.
För novellutmaningen passar den utmärkt in på nummer 38, en novell där (minst) en av personerna är ett barn.
30. Åke Smedberg: Nu
Torsdagens radionovell fortsätter onsdagens tema sjukdom. Här blir det inte riktigt så gnagande, kanske beroende på att det handlar om ett par, där den ena parten är sjuk, men den andra - vad man kan förstå - frisk. Jag hade ändå av samma anledning lite svårt även för den här, måste jag säga. Men eftersom den är nyskriven bör den kunna godkännas för novellutmaningens nummer 15, en novell som gavs ut under 2018.
29. Åsa Foster: Första året
I veckan har radioföljetongen haft paus i några dagar och då smiter de emellan med några nyskrivna radionoveller. Den här borde jag kanske inte ha lyssnat på alls, eftersom jag har svårt för sjukdomsskildringar, och här etablerades både cancerdiagnos och cellgiftsbiverkningar inom några få minuter. Sedan kändes det ändå som om det skulle vara värre att inte lyssna färdigt, nästan oavsett hur det skulle gå. Man kan väl därmed konstatera att det är en effektivt berättad historia som kryper in under huden på en. Hennes novellsamling Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden, som jag läste för ett par år sedan, var visserligen inte feelgood, men jag minns den inte som så påträngande.
Det faller sig naturligt att för novellutmaningen placera in den på nummer 25, en novell där någon är sjuk.
28. Aino Trosell: Pojkjäveln
Den här novellen, fint inläst av Tomas von Brömssen, handlar om den komplicerade relationen mellan en far och en nästan vuxen hemmaboende son. De tycker om varandra, men lyckas inte alltid förmedla det. Jag har hittat fram till Aino Trosell via hennes kriminallitteratur, men hon har ju skrivit mycket annat bra också, här dessutom med anknytning till hennes tidigare verksamhet som svetsare.
Den anknytningen gör att den här novellen passar in på novellutmaningens nummer 17, en novell om ett ämne som du visste mycket lite om, för svetsning är verkligen inte min hemmaplan.
lördag 17 februari 2018
27. Hans Alfredson: Varför är det så ont om Q?
För några år sedan läste jag om den här barnboksklassikern och (åter)upptäckte en del skojigheter som jag hade antingen glömt eller förbisett när jag var i rätt ålder. Men frågan är om inte lyssning är bästa sättet att ta del av den här sagan, för när författaren läser själv och låter de medverkande ha varsin distinkt dialekt är det faktiskt stor underhållning. Roligast är det kanske att Påhittiga Johansson - han med låsmedlet, livsmedlet och "min bästa uppfinning", ni minns? - låter som valfri lundaakademiker, till exempel Sten Broman.
26. Ursula K. Le Guin: Ett nytt Atlantis
Sist i Novellix' kvartett på temat science fiction kommer den nyligen avlidna Ursula K. Le Guin med en historia om klimatkollaps. Det här är den av de fyra som jag har svårast att ta till mig och svårast att veta vad jag tycker om. Kanske hade den gjort sig bättre i det större formatet.
Novellutmaningens nummer 21, en novell som ursprungligen gavs ut på 1970-talet, kanske inte hör till de svåraste att bocka av, men den här passade inte riktigt in på någon av de mer innehållsligt orienterade punkterna.
25. Philip K. Dick: Försvararna
Kalla kriget har hettat till och alla måste bo under jordytan - ett ganska vanligt tema i framtidsskildringar, har jag reflekterat över tidigare. Här förs kriget på ytan av robotar sedan åtta år, medan människorna har skapat ett underjordiskt samhälle där det mesta fungerar som de är vana vid. Men som nästan alltid med framtidsskildringar är det något som författaren inte har föreställt sig kunde hända, och som vi som lever i framtiden kan småle åt. Här är det att den underjordiska tillvaron gör det svårt att tillverka papper av god kvalitet, så tidningarna, den viktigaste nyhetskällan, går knappt att läsa. (Desto underligare att de håller fast vid den teknologin när de har videofoner, det vill säga bildtelefoner, att använda för sina långväga samtal.)
För novellutmaningen använder jag den här som nummer 8, en novell om en hemlighet. Vilken hemlighet det gäller kan förstås inte avslöjas här, men den duger, kan man säga.
24. H. G. Wells: De blindas rike
H. G. Wells hör till förgrundsgestalterna inom science fiction, om han inte rentav anses som skapare av genren. Den här novellen kom första gången redan 1904 och handlar om en dal i Anderna, där alla är blinda. Kanske den här tippar över lite för mycket åt att beskriva miljön och förutsättningarna, och därför tidvis tappar bort handlingen. Men för att vara 114 år gammal känns historien förhållandevis fräsch.
I novellutmaningen passar den in på nummer 9, en novell som utspelar sig i ett land du ännu inte har besökt. (Det anges vara Ecuador.)
23. Ray Bradbury: Ett dån av åska
Novellix' senaste box har temat science fiction, som inte brukar vara min bästa genre. Men den här klassikern lyckas med det som ofta är problemet för mig, att både berätta en historia och göra den beskrivna världen begriplig. Annars blir det nästan alltid för lite handling, tycker jag.
När storviltjakt möter tidsmaskin kan safariresenärerna få skjuta en tyrannosaurus. Men det vore förstås inte någon riktigt bra historia att bara åka till kritaperioden, skjuta en ödla och åka hem igen. Här blir fjärilseffekten illustrerad på ett sätt som får en oväntad anknytning till nutid, eftersom USA vid avresan har en nyvald president som besegrat en motståndare som kallas "anti-allting", "[m]ilitarist, anti-Kristus, anti-humanism, antiintellektuell". Det är väl bara "anti-Kristus" som inte känns helt aktuellt.
För novellutmaningen använder jag den som listans nummer 35, en novell av en amerikansk författare.
tisdag 13 februari 2018
22. Christoffer Saar: Sverige 2.0
En kontrafaktisk skröna i serieform, om det går att tänka sig något sådant, är det här. Utgångspunkten är att den svenska erövringen av Skåne och Blekinge inte lyckas fullt ut, utan det bildas ett eget land, Sydsverige, som inte följer Nordsveriges utveckling:
Det är ofta både roligt och tänkvärt, inte minst är det värt att tänka på hur det hade varit att ha "en fanatisk teokrati" på nära håll.
21. Håkan Lindgren: Mister President
För några veckor sedan lyssnade jag på en novelltrilogi av Håkan Lindgren. Den här singelnovellen är i en annan genre, dock något svårbestämd, tycker jag. Det är lite obehagligt utan att bli riktig skräck, det är lite sinnligt utan att bli direkt erotiskt, och det är lite spännande utan att det alls är en deckare. Presidenten - som vi skulle kalla diktator om vi har honom på tillräckligt avstånd - kommer på skolbesök och rekvirerar nya medlemmar till sitt harem, och det är en av dem som berättar. Slutet är en twist som gärna vill vara Roald Dahlsk, men för min del känns mest effektsökande.
20. Karl-Einar Holm: Flykten från oxveckorna
Bakom pseudonymen Karl-Einar Holm döljer sig sex författare, som inte döljer sig mer än att de presenterar sig i ett efterord, finns på bild på baksidan och dessutom har varit med i några reportage i lokalpressen, som man kan hitta om man googlar. De har arbetat i stafettform utan synopsis och har enligt efterordet haft en inte helt lätt uppgift att knyta ihop säcken. Arbetsformen har satt sina spår här och var. Det är ibland lite spretigt, någon gång märker man att det är någon som hellre skriver om någon annan person än den som det vore naturligt att fortsätta med, och ibland spelar nog någons yrkesbakgrund en lite för framträdande roll vid ämnesvalet. Men de får ihop slutet på ett fullt godtagbart sätt, särskilt om det är sant att det inte var planerat på förhand.
Det hela är en deckare som kunde ha hetat Modelljärnvägsmordet, eftersom det börjar på en modelljärnvägsklubb i Klippan. Förebilden ska ligga i Hässleholm, men Klippan har fördelen att en del av ortens verkliga förflutna - mord och rasism - kan flätas in i handlingen på ett ibland rättså snitsigt sätt. Huvudpersonerna är en före detta polis, som fortfarande konsulteras i svåra fall, och så Karl-Einar Holm själv, som i fiktionen är journalist och har äran att upptäcka det första liket. De har också förhållandevis kompetent hjälp av riktiga poliser, varav åtminstone en har den i deckare obligatoriska dåliga magen.
Klippan har jag inget nära förhållande till, men Karl-Einar bor i Lund, där jag jobbar och har bott. Liksom han går jag gärna på Saluhallen. Sedan är det lite Kivik, där hans medutredare bor, lite Malmö, i vars undre värld det hela förgrenar sig, och lite Tyskland. En bit utspelar sig också vid Kvesarumssjön utanför Höör, och i den trakten har jag tillbringat mycket tid på små skogsvägar. Även om det är för vagt beskrivet här för att man ska känna igen sig fullt ut känns det bekant.
Det här med egenutgivning har både för- och nackdelar. Å ena sidan är det roligt att det faktiskt är ganska lätt att ge ut en egen bok, när man tagit sig besväret att skriva en. Å andra sidan syns det vad ett riktigt förlag gör. Här tycker jag ändå att resultatet är fullt godkänt, även om jag tror att en redaktör hade rekommenderat att inte alla skulle heta ett vanligt förnamn och ett ganska vanligt son-namn, och kanske också ansat bort lite av det som spretar. Men det finns mycket förlagsutgiven litteratur som inte alls är bättre. Den här lever långt på sin intrig och sin berättarglädje.
måndag 12 februari 2018
19. Agatha Christie: Three Blind Mice and Other Stories
Titelnovellen i den här samlingen har en i sig intressant historia. Den bygger på en radiopjäs, som Christie skrev på beställning till ett särskilt tillfälle, nämligen drottning Marys 80-årsdag (vi som har sett The Crown känner henne som den nuvarande drottningens formidabla farmor). Hon var stor beundrare av Christie, som väl gissningsvis insåg reklamvärdet av att få synas i detta sammanhang - och skänkte arvodet till välgörande ändamål. Sedan bearbetades pjäsen till denna novell, som i sin tur ligger till grund för pjäsen Råttfällan. Den går fortfarande i London, nu för 66:e året i rad. Så länge den spelas där kommer inte novellen att ges ut i Storbritannien, för att inte avslöja slutet för publiken. Jag var där 2011 och blev faktiskt glatt överraskad över att något som kunde ha varit en turistfälla kände så piggt. (Och 1997 såg jag den på Lunds Studentteater i en black box-uppsättning där skådespelarna dök upp bakom eller mitt i publiken som extra effekt.)
Sedan innehåller samlingen några miss Marple-noveller (inlästa av Joan Hickson, den ikoniska miss Marple för min generation), några Poirot-noveller och till sist en med mr Satterthwaite och mr Harley Quin, som vi ju har träffat tidigare i den här bloggen. Av de tre tycker jag att Quin är den som gör sig bäst i novellformatet. (Alla novellerna utom titelnovellen är förresten utgivna i Storbritannien i andra samlingar.)
Det är förstås som (nästan) alltid med Christie, att man får vad man väntar sig. Det är något lantgods, något slutet rum, någon som inte är den man tror och någon ledtråd som man identifierar men ändå misstolkar. Ändå lyckas hon variera dessa teman så att man inte tröttnar, och det är nästan lika imponerande som de bästa prestationerna i hennes stora produktion.
Titelnovellen passar dessutom utmärkt in på novellutmaningens nummer 10, "en novell med en titel hämtad från en dikt/sångtext".
18. Sun-Mi Hwang: Hönan som drömde om att flyga
Kulturkollos bokcirkel brukar bjuda på blandat innehåll; senast var det Mordet på Orientexpressen och den här gången en sydkoreansk fabel eller vuxensaga, får man nog kalla det. Det här är inte riktigt min vanliga komfortzon vad gäller litteratur, och kanske det är därför jag har svårt att ta till mig den som en seriös vuxenbok. Förmänskligade djur betyder för mig barnbok, men det måste jag försöka tänka bort, och på ett plan förstår jag också att det här egentligen är en allegori över stora livsfrågor som föräldraskap, adoption, tillhörighet, utanförskap och meningen med livet. Lite av ett problem är det också att den gapar över så mycket att det inte blir något riktigt djup någonstans.
Huvudpersonen - eller huvuddjuret måste man väl säga - är en höna med det egentagna namnet Knopp. Hon bor från början i en bur och lägger ägg, men när hon inte längre är produktiv åker hon ut. Då börjar historien på riktigt, när hon försöker skapa sig en egen meningsfull tillvaro, först tillsammans med några andra djur på gården, sedan tillsammans med ett ägg (som blir en and) ute i naturen.
Jag hade inte hittat fram till den här boken på egen hand, och det är förstås charmen med en bokcirkel, oavsett dess form. Eftersom boken är förhållandevis kort, sådär 150 sidor (och med kapitelrubriker och illustrationer mellan varje kapitel som tar fyra sidor), går det fort att läsa, och det är inte på något sätt en kamp att ta sig igenom. Snarare tycker jag kanske att det är lite för enkelt här och var, även om det förstås är en bedräglig enkelhet. Storheten har jag däremot svårt att se.
måndag 5 februari 2018
17. Maja Lunde: Binas historia
Bokcirkelns tema "anknytning till föregående bok" levererade denna gång en tredelad historia på temat biodling. De tre parallella berättelserna utspelar sig i England 1852, i USA 2007 och i Kina 2098. Alla handlar om biodling och/eller pollinering på ett eller annat sätt - en bikupekonstruktör, en yrkesbiodlare och en pollinatör, verksam som sådan efter att bina försvunnit decennier tidigare. Så småningom hänger de förstås ihop, men jag tyckte det dröjde länge innan man fick ens hintar om hur. Ett par av mina medläsare hade uppfattat hintar tidigare, men vi var överens om att det är först precis på slutet som det verkligen knyts ihop på allvar. Är man lagd åt det analytiska hållet kan man också hitta andra gemensamma drag mellan de tre tidsplanen, till exempel relationen mellan barn och föräldrar.
I en bok av den här sorten är det nog svårt att undvika att någon av historierna engagerar mer än de andra, men intressant nog var vi inte överens om vem vi brydde oss mest om. Själv var jag ganska likgiltig inför framtidsskildringen - som för övrigt är så dystopisk att den får mig att undra om det inte går att skriva om framtiden på ett positivt sätt. Berättarsättet gör också att det tar tid att komma framåt när det är tre olika historier som ska få sitt utrymme. Jag har reflekterat lite över det i en tidigare cirkelbok av helt annat slag, men det var inte alls så påtagligt här, kanske helt enkelt för att det är så korta kapitel.
Vi som var med och diskuterade var samfällt nöjda med bokvalet den här gången, och det är dessutom en bok som växer av att diskuteras. Själv blev jag sugen på att skaffa bin, som jag är uppvuxen med i familjen.
lördag 3 februari 2018
16. Anneli Stålberg: Synd - de sju dödssynderna
Den här tredje samlingen av noveller på temat dödssynderna utspelar sig - i alla fall när det framgår var - i Helsingborg. Några gator samt Fahlmans och Väla ger den lilla lokalfärgen som finns, men för det mesta kunde det handla om vilken medelstor stad som helst. (Och så är det en utflykt till Kanarieöarna ungefär mitt i.)
Förra gången var anknytningen lite lös mellan historierna; här har det lösts genom att en biperson i en historia återkommer som huvudperson i nästa. Ett par gånger är det faktiskt riktigt fyndigt, och det är nog det jag kommer att komma ihåg härifrån. Berättelserna i sig själva är varken bättre eller sämre än förväntat, utan duger - återigen - som opretentiös lyssning medan man överväger vad man ska fortsätta med för "riktig bok".