tisdag 29 maj 2018
112. Monica Peetz: Tisdagskvinnorna
Minnesgoda följare torde erinra sig att bokcirkeln som jag är med i nu har tema veckodagar, att vi inledde med måndag, och att det därmed är dags för tisdag. Vi är som vanligt mycket fria i hur vi tolkar temat, men här är det ju inte minsta tvekan att boken passar in.
Tisdagskvinnorna är fem till antalet och har en gång i tiden gått en franskkurs tillsammans. Numera äter de mest middag, och det gör de på tisdagar. En gång om året försöker de komma iväg på någon resa eller liknande, och av olika skäl har de nu enats (nätt och jämnt) om att pilgrimsvandra. Det tar lite tid innan de kommer iväg på sin vandring, och någonstans där är jag på väg att ge upp. Men när de har kommit igång är det helt passabel läsning i den opretentiösa genren. Medan de går lär de sig något om sig själva och varandra, ungefär som man kunde vänta sig.
Vi som var med och diskuterade den här gången lutade åt det positiva hållet, utan att vara översvallande. Kanske man hade önskat något som gav lite mer motstånd; ibland känns det som om de medverkande är lite för stereotypa, handlingen lite för förutsägbar och miljöerna lite för pittoreska. Tillsammans blir det aningen för lätttuggat för min smak, men det är absolut bättre än mycket annan litteratur med motsvarande syfte.
söndag 27 maj 2018
111. Dennis Gustafsson: Viktor Kasparssons Makabra Mysterier
Viktor Kasparsson är ingen superhjälte direkt; han är någon sorts privatdetektiv i 30-talets Helsingborg och specialiserad på den ockulta branschen. Ett exempel - ursäkta spoilern - är att en stöld av värdefulla mynt visar sig vara utförd av en gengångare, låt vara att även en levande människa är inblandad. Det är typiskt för de fyra berättelserna som ingår i den här samlingen, att det kombineras övernaturligt och naturligt på ett ganska friskt sätt. Det är mer skräck än deckare, även om balansen mellan de genrerna är olika i de olika historierna.
Det är något tintinskt över Viktor Kasparsson i äppelknyckarbyxor och keps när han utforskar en ruin på Söderåsen:
Jag tycker det är ganska väl genomfört med fina miljöer från tiden, men kanske något anakronistisk dialog ibland. Och så undrar jag om man hade bilradio på 30-talet.
Den som är specialintresserad av utgivningshistoriken (detta album är nummer 0 i en serie om sju) kan läsa mer här. Där talas om "serienoveller", en term som dyker upp ibland, och väl är lika svårdefinierad som novellen i sig. Men jag tillåter mig ändå att bredda novellgenren genom att ta med en av de fyra i årets utmaning. Om någon misstycker så har jag ändå med marginal uppfyllt kravet att läsa 20 noveller som passar in på någon de 40 beskrivningarna på listan. Här använder jag "Vems rosor växer i ån?", en historia med kopplingar till vattenväsen som näcken, bäckahästen, strömkarlen med flera, för utmaningens nummer 32: "en novell vars titel du tycker är vacker". (Jag har varit tveksam till den punkten från början, för den känns lite för subjektiv, men låt gå för den här lösningen.)
torsdag 24 maj 2018
110. Mats Jonsson: Hey princess
Den här delen i Mats Jonssons självbiografiska serier handlar om några år på 90-talet när han är ny i storstaden Stockholm och pluggar, först franska och sedan filmvetenskap, utan större entusiasm eller framgång. Sedan börjar han jobba på Galago, men möjligen är jag lite förvånad över hur liten roll jobbet och tecknandet spelar. Det är mycket festande och klubbande, och en och annan hel- och halvkändis som passerar:
Han skulle bara veta hur han blev som seriefigur.
Vi är lika gamla, Mats Jonsson och jag, men har inte så mycket gemensamt när det gäller de aktuella åren. Det hindrar inte att det finns småsaker som väcker en igenkänning man inte trodde var möjlig. Allra roligast har jag åt en liten Adrian Mole-blinkning:
och åt att han - liksom jag - hade en iMac (som saknade diskettenhet!):
onsdag 23 maj 2018
109. Sivar Ahlrud: Speedway-mysteriet
Inte för att tidigare delar i serien har varit något annat, men det här är en synnerligen typisk äventyrsbok för pojkar, som knappast kan vara skriven någon annan gång än på 50-talet. Tvillingarna Klas och Göran, som kikar fram till vänster på bilden, är förstås oerhört intresserade av motorsport, inte minst speedway, trots att de inte har åldern inne för att köra själva. Något otippat blir också kusin Hubert intresserad, och inte bara för att hans moder, faster Hanna, vinner en scooter som hon susar omkring med (om än inte på tävlingsbanan).
Mysteriet består i att speedwaystjärnan Anders "Stormen" Krona är försvunnen inför en viktig tävling mot "engelsmännen". För mig blir det aldrig riktigt klart om det är landskamp eller uppvisning eller något annat, men viktigt är det. Tvillingarna och Hubert försöker på sina respektive håll att ta reda på vad som har hänt, och blir dessutom indragna i brottslighet, utförd av motorburen ungdom. Den obligatoriska inlåsningen i källare (eller liknande) saknas inte heller. Och så går det förstås bra på slutet. Man får precis vad man väntar sig, med andra ord.
måndag 21 maj 2018
108. Agnes Lidbeck: Finna sig
Nyligen hörde jag på Agnes Lidbecks alldeles nya bok, Förlåten, och blev positivt överraskad. Jag hade egentligen tänkt att ha lite paus från Kulturkollos nätbokcirkel för att prioritera egen läsning, men när den här, hennes debut, var månadens bok - dessutom bara sådär 200 sidor - ville jag gärna försöka hinna med den. Diskussionen har nyss börjat, men jag skriver av mig här så länge.
Det här är den sortens bok där man - eller i alla fall jag - genomgående tycker genuint illa om huvudpersonen. Det handlar om Anna, som just i början föder barn, och sedan får vi följa med henne genom ett äktenskap och familjeliv, som jag tycker att hon borde ha lämnat på ett tidigt stadium. Förmodligen hade både hon och resten av familjen mått bättre av det. Vi får i och för sig inte reda på så mycket om hennes man och de så småningom två barnen, men jag kan inte tänka mig att de trivs, när Anna så tydligt vantrivs. För mig överskuggar detta läsningen, och jag kommer på mig själv med att ogilla även boken, men det är nog egentligen orättvist. Snarast är det en prestation av författaren att kunna vara så konsekvent med sin huvudperson. När Anna långt om länge gör något åt sin situation lyckas hon göra det på ett sätt som får mig att bli ännu mer negativ.
Det är svårt att rekommendera den här boken till någon annan. Recensioner i seriösa sammanhang verkar konsekvent hylla den, och den har fått diverse priser och nomineringar. Det ska vara en uppgörelse med den moderna kvinnorollen, och det dras paralleller till andra som har skrivit om andra tiders kvinnoroller. Jag stannar ändå för att det är inte var en bok för mig.
lördag 19 maj 2018
107. Aino Trosell: Det svarta bakom solen
Efter en tredjedel av den här halvlånga novellen kom det något som jag alls icke såg komma, och det är förstås på något sätt ett kriterium på bra litteratur. Inte heller huvudpersonen verkar se det komma, när hon har ställt sig in på en trevlig kväll med barndomsväninnan i dennas sommarstuga. Visserligen är anledningen att de träffas inte så munter, för de ska på begravning för en gammal grannfarbror i den glesbygd som de båda har lämnat. Men "det svarta bakom solen" är något helt annat.
torsdag 17 maj 2018
106. Matt Haig: Historieläraren
Utan minsta planering har det blivit fler färska böcker här på sistone. Den här kom på svenska tidigare i år, på engelska i mitten av förra året - och filmen är på väg, om någon nu tvivlade på det. Huvudrollen som historieläraren Tom ska spelas av Benedict Cumberbatch.
Tom har hunnit med en del i sitt liv utöver att vara historielärare, för han är nämligen född i slutet av 1500-talet. Han har en "åkomma", som det kallas, som består i att han åldras mycket långsamt. De som är som han lever normalt fram till tonåren, men sedan åldras de ungefär ett år på 15 år. Det beror på sådant som medicinsk forskning skulle kunna döda för att få undersöka, och därför måste Tom och de få andra han känner i samma situation dölja åkomman. I början av hans liv var det snarare anklagelser om häxeri som gjorde att de levde farligt och var tvungna att flytta åtminstone vart åttonde år för att inte bli avslöjade.
Det är alltså utgångspunkten för historien, som studsar fram och tillbaka mellan nutid och ett antal dåtider. Kanske man kunde ha ransonerat Toms möten med historiska kändisar (Shakespeare, kapten Cook m fl) och låtit honom ha levt ett lite mer realistiskt liv - men jag förstår ju själv att det är lite underligt att kräva realism av den här sortens bok. Efter hand klarnar förstås mer och mer av vad det är som gör att Tom och de andra fortfarande är i fara och hur hans nuvarande livssituation hänger ihop med hans förflutna. (Han har ju dessutom ett ganska omfattande förflutet att relatera till.)
När man måste flytta vart åttonde år är det förstås en del man måste tänka på, till exempel att inte fästa sig för hårt vid andra personer. Det är dels motiverat av de hot som finns i bakgrunden, men det är förstås också en alldeles speciell livssituation att veta att man kommer att överleva alla vänner, anhöriga och kärlekspartners med ett antal hundra år. För att det ska bli en spännande intrig lever Tom förstås inte på alla sätt enligt dessa regler.
Jag tycker att upplägget är intressant och väl hanterat. Det är kanske inte ens en nackdel att det väcker ett antal frågor om hur det skulle vara om det fanns människor av den här typen på riktigt. Förändras ens språk under ett långt liv? Shakespeares engelska var ju annorlunda än dagens, men hade han skrivit och talat så om han hade levt ända till idag? Hur fungerar minnet när man har hundratals år av upplevelser att komma ihåg? Minns man mer eller är det större delar av ens liv som faller i glömska? (Och vad är det då för mening med att leva i tusen år?) Jag tror det här skulle vara en riktigt bra bok att diskutera i bokcirkel, inte bara för de här spekulativa frågorna, utan också för att den berör en del stora livsfrågor, rent av vad som är meningen med livet.
måndag 14 maj 2018
105. Anneli Furmark: Labyrinterna och andra serier
Jag fortsätter med Anneli Furmarks serier. Den här samlingen från 2002 är hennes debutbok och innehåller åtta små historier. Det innebär alltså att ta ett steg tillbaka om man har läst hennes senare serieromaner, och det är inte utan att det märks att det här är enklare på olika sätt - men därmed inte sämre. Akvarellmålningarna, som nu är något av hennes signum, finns inte alls med, utan det är mer traditionella teckningar, och historierna är episoder från uppväxten och tiden som ung vuxen. De är ändå väl värda att ta del av.
söndag 13 maj 2018
104. Sophie Kinsella: Göra om
Det här är nog feelgood-kvartettens mest klassiska feelgood. En huvudperson som blir indragen i en väninnas galna planer (hon startar eget som inredningsarkitekt utan minsta utbildning eller erfarenhet) och tvingas konfrontera sitt förflutna som hon har försökt förtränga. Slutet är rart men klyschigt - eller precis vad man önskar sig i den här genren, om man väljer att se det så.
103. David Nicholls: Samma tid nästa vecka?
Huvudpersonen i den här feelgood-novellen är nio år och börjar ta pianolektioner hos en mrs Chin tvärs över gatan. Han är inte duktig på att spela och blir inte heller så mycket bättre av att öva. Sedan händer det något som inte brukar hända i feelgood-genren, kan jag säga utan att avslöja mer än så. Frågan är om inte det här var kvartettens starkaste nummer.
102. Nora Ephron: Att gå vidare
Möjligen är den här novellen självbiografisk; den handlar i alla fall om en "jag" med liknande bakgrund som Nora Ephron. "Jag" bor i ett hyreshus i New York och trivs oerhört bra med det, så länge inte marknadshyrorna har gjort sitt intåg. Det är snällt och lite förutsägbart, men inte alls dåligt.
101. Jojo Moyes: Tretton dagar med John C
Novellix kom nyligen med en kvartett noveller på temat feelgood. Intressant nog är det svårt att hitta någon entydig definition av genren, utöver det rent etymologiska, litteratur att må bra av. Vad det är kan förstås vara högst personligt. Den här historien skulle jag inte utan vidare placera där. Det handlar om Miranda, som hittar en mobiltelefon, som uppenbarligen tillhör någon som har en affär med en John C. När hon börjar skicka meddelanden till John är det mer spännande än mysigt, och slutet är en liten twist, om än kanske inte fullkomligt otippat.
lördag 12 maj 2018
100. Anneli Furmark: En sol bland döda klot
Det är inte första gången jag konstaterar det, men det finns anledning att påminna om att seriegenren numera verkligen är blandad, både vad gäller form och innehåll. Den här serieromanen är en skildring av den medelålders Barbro, som åker till Tromsö, och på resan träffar en och annan pratlysten medpassagerare:
Barbro reser ensam och trivs med det, inte minst eftersom hon då kan ägna sig mer åt det som är resans syfte. Hon har sedan ungdomen haft ett nära förhållande till Cora Sandels trilogi om Alberte, som inleds just i Tromsö. Hon vandrar i Sandels och Albertes fotspår och får anledning att fundera över hur självbiografiska romanerna egentligen är. Ungefär halva innehållet återberättar den första delen i trilogin, Alberte och Jakob. För mig, som inte har någon relation alls till den (jag upptäckte till exempel först idag att Cora Sandel är en pseudonym), fungerar det ändå utmärkt, och kanske rentav som en anledning att läsa originalet. Men det här är som sagt mer än bara en seriebearbetning, och ramberättelsen om Barbro är minst lika läsvärd.
fredag 11 maj 2018
99. Malin Biller: Kvartetten, som sprängdes
Originalet till det här dubbelalbumet, Birger Sjöbergs roman, ges numera oftast ut utan komma i titeln, men i original fanns det med. Det är mycket annat som också är texttroget i den här seriebearbetningen, förstår jag, även om jag inte har läst boken. (För mig är det en av de där klassikerna som jag aldrig har vågat ta mig an.)
Det är gott om folk - ett myller av gestalter skulle man kunna säga om det inte vore en klyscha. Den som stannar i minnet är nog ändå den matglade kamreren Karl Ludvig:
Möjligen blev jag lite sugen på att ta mig an boken vid tillfälle, men det får bli på semestern eller liknande, för över 700 sidor kräver lite tid för långsittningar.
måndag 7 maj 2018
98. Maria Adolfsson: Felsteg
I den här färska kriminalromanen introducerar Maria Adolfsson ett nytt land, Doggerland. Det är ett namn som redan har använts för den nu översvämmade landmassan som för ett antal tusen år sedan förband England och Danmark. I den här fiktionen är en del av området kvar över vattenytan och bildar tre öar, som tillsammans är det självständiga Doggerland. Jag är ju alltid förtjust när deckare innehåller kartor - alltför ovanligt i moderna deckare - och blir därför extra glad här:
Sedan kommer det lite kött på benen efter hand. Doggerland är en republik, där det talas doggerska. Språket är tydligen nordiskt, för invånarna kan kommunicera på sitt eget språk med svenskar och danskar, även om det ett par gånger nämns att det inte går helt obehindrat. De har en egen valuta, mark som indelas i shilling. Landskapet har drag av Danmark, norra Tyskland och Nederländerna, men också lite Storbritannien. Fåren leder mina tankar till Shetland.
Det ligger nära till hands att jämföra med Håkan Nessers namnlösa land, där Van Veeteren bor. Jag tycker att Doggerland känns verkligare; Nesserland däremot mer som ett sagoland avsett att roa läsaren och författaren i samförstånd. Doggerland skulle kunna vara på riktigt, om det inte vore hav just där. Miljön är det bästa med den här boken, vill jag hävda.
Intrigen är en kapabel polisroman, varken mer eller mindre. Det handlar om en medelålders kvinnlig polis som får ett fall på halsen, när hennes chefs före detta fru hittas mördad i sitt hus i samma lilla samhälle som hon själv bor. Det finns alltså minst två anledningar att Karen Eiken Hornby (ett i sammanhanget typiskt namn med sina nordiska och engelska kopplingar) ska vara privat berörd - och ovanpå det kommer att hon och hennes odräglige chef har hamnat i säng med varandra, så det borde vara hon som ger honom alibi. Men hon är inte mer än människa och har svårt att få det ur sig, förstås.
Så småningom blir det faktiskt ganska spännande, när Karen närmar sig lösningen, samtidigt som resten av händelserna rullar på i sin takt. Någonstans i mitten är det däremot lite för långsamt för min smak, och jag tänker igen, som så ofta, att det är hundra sidor för mycket mellan pärmarna (knappt 450). Men jag kommer nog att läsa nästa del, för det skulle förvåna mig mycket om det inte kommer en sådan.
97. Sivar Ahlrud: Flyg-mysteriet
Denna den fjärde delen om tvillingdetektiverna inkluderar för ovanlighetens skull både Stockholm och Vindsele, och dessutom Visby. En innovation är också att det förekommer ett vuxet par tvillingbröder, även om de inte har samma livsglädje som Klas och Göran.
Annars börjar man känna igen konceptet. Det åks hit och dit, ibland planerat men ofta slumpmässigt, det dyker upp någon mystisk främling som visar sig ha goda skäl att vara där, och tvillingarna äter. Den här gången får de äta smörgåsbord på ett hotell i Visby och smäller i sig sardiner och sylta. Undrar hur många tonåringar som äter det idag.
96. Jamie Rhodes: A Castle in England
Slottet i titeln finns på riktigt, heter Scotney Castle och ligger i Kent i södra England. Här skildras dess historia i fem fristående episoder från medeltid till edwardiansk, såvitt jag förstår fiktivt men verklighetsbaserat. Det orangegrå omslaget går igen invändigt på ett sätt som binder samman helheten, som kanske inte hade fungerat som sådan annars. De fem tecknarna har nämligen ganska olika stil:
Isaac Lenkiewicz skildrar medeltiden och uppror i trakten:
Briony May Smiths avsnitt handlar om elizabethansk tid, när slottets ägare är katoliker och gömmer en präst:
Och den edwardianska, när en yngre bror till arvtagaren är ute på storviltjakter, av Isobel Greenberg:
Det är en ganska rolig idé, sponsrad av National Trust (som har hand om brittiska statens kulturarv). Nu undrar jag mest hur den har hittat till Lunds stadsbibliotek.