256. Ian McEwan: Lördag

Det var min tur att välja bok i bokcirkeln den här gången, och ni som följer våra göranden och låtanden vet ju att vi har tema veckodagar, och att vi närmar oss slutet av veckan. Eftersom jag ville hitta något ganska fort och lätt utan att leta alltför mycket blev det den här, vars anknytning till temat ju inte gärna kan vara tydligare. Dessutom har jag tidigare läst en annan roman av McEwan, som jag uppskattade.

Den aktuella lördagen är den 13 februari 2003, och en av oss i cirkeln visste precis vad han gjorde då. Det var demonstrationer mot invasionen av Irak, och de spelar en viss roll i den här Londonbaserade historien, även om ingen av huvudpersonerna egentligen deltar i dem. Det handlar om en läkare, neurokirurg, uppenbarligen mycket framgångsrik, och hans familj, och vad som händer dem denna lördag. Det kan tyckas tunt som berättelse, men det räcker till, inte minst eftersom det händer saker som får potentiellt stora livsfrågor att ställas på sin spets. Och så är författaren frikostig med detaljerna; på bara en sida finns det "en lokal retning på näthinnan som får spöklika svärmar av mörkrött och regnbågsskimrande grönt att att vandra över hans utsikt mot en gränslös stäpp", "den där gummimössan som fick henne att se ut som en ivrig säl", "larmande kommunala simhallar där det i ljumma pölar på omklädningsrummens betonggolv flöt bortkastade plåster med ljusröda och mörkröda fläckar" och "hans insjunkna gåshudsknottriga mage". Det är också de här detaljerna som lyfter romanen, tycker jag.

Greppet att låta allt utspela sig på en och samma dag - även om huvudpersonen vaknar mycket tidigt och lägger sig mycket sent - är inte så dumt, tycker jag i efterhand. Det blir också tillfällen att återberätta tidigare inträffade saker i de medverkandes liv, och på det viset påminner det lite om Markurells i Wadköping, som på ytan bara omspänner en dag, men griper decennier bakåt i sina återblickar. (En annan endagsroman, James Joyces Ulysses har jag inte läst, så jag avstår från att killgissa paralleller med den. Den hör förresten till de där stora verken i världslitteraturen som jag tror att jag aldrig kommer att våga mig på.)

För den som vill bli förbryllad av litteratur bjuder den här pocketutgåvan dessutom på en liten bonus. Efter sidan 191 följer sidan 177, och i stället för Henry och hans familj handlar det om två dittills opresenterade karaktärer vid namn Anki och Tryggve, som tydligen befinner sig på Gotland och har hittat ett lik vid namn Solveig. Det har också enligt datumangivelserna blivit oktober. Nu är ju modern skönlitteratur ibland inte alldeles lättförståelig, men det här var ändå i konstigaste laget, tyckte jag under några rader, tills jag insåg att det hade blivit något fel i tryckningen. Trettiotvå sidor av Lördag saknas och är ersatta av lika många, som av allt att döma kommer från en bok av Marianne Cedervall, som jag inte har läst något av tidigare. Men när det blir så här är det tur att man har Storytel där den finns som både e- och ljudbok. Nu ska man bara orka reklamera detta exemplar hos den nätbokhandel där man har köpt det.