286. Jöns Hellsing: Halvvägs till himlen

Uppföljaren till Händig man sökes utspelar sig ett par år senare, 1987-88, och den engelske författaren John, som lekte hantverkare då, verkar nu ha etablerat sig som snickare eller liknande på den karga skotska ön. Han är inte riktigt huvudperson i den här boken, det är snarare hans flickvän Heather, som just har invigning av sin nyrenoverade pub. Sedan brinner den ner, Heather själv hamnar på en psykiatrisk klinik av mindre trevligt slag, och diverse intrigtrådar med anknytning dit och/eller till den engelske lord som var med redan förra gången trasslar på. Det är i min smak lite för många trådar som har lite för liten anknytning till varandra, men kanske är det lite bättre styr på dem än senast. Det känns överlag som om författaren har stramat till sig - inte minst är den här boken en tredjedel kortare, vilket jag ju hade som uttalat önskemål. Äntligen någon som lyssnar på mig.

285. Annie Proulx: Brokeback Mountain

Det finns en del skönlitteratur som är mest känd från sina adaptioner. Den här novellen hör alldeles bestämt dit efter att den blev film 2005. ("Omslagsbilden" är hämtad från filmaffischen.) Historien är därmed så känd att det knappast går att säga något nytt och originellt om den, men den är lika sorglig i båda medierna. En del som är med i filmen saknas här, men nyckelreplikerna finns med, och det är lätt att förstå att den lockade till filmatisering.

284. Lasse Eriksson och Ronny Eriksson: De norrbottniska satansverserna

Det här är svårklassificerat. Det är skönlitteratur, men ingen roman, och knappast heller en novellsamling, även om det ingår en del kortare berättelser. Mellan dem finns det kapitel som tillsammans bildar en sammanhängande historia, och där har de båda författarna lånat in Torgny Lindgren som inläsare (och det gör han förstås mycket bra). Det förekommer också inslag av fiktiv facklitteratur, där historia och språkvetenskap och en hel del annat med anknytning till Piteå förklaras. Och så sjungs det lite mellan varven, både av Euskefeurat med Ronny Eriksson, och av Lasse Eriksson, som a capella framför sin visa "Stället". För att kunna reda ut vad helheten egentligen är skulle man nog behöva läsa den i pappersform, och förmodligen mer än en gång.

Med de båda författarna, "icke-bröderna" Eriksson, är det kanske inte överraskande att det ofta är roligt på ett lite stillsamt satiriskt sätt. Allra roligast har jag åt en "Kurt-Eilert, ja han hette så, hans pappa ville att han skulle bli dansbandsmusiker", men det finns mycket annat också.

283. John Ajvide Lindqvist: Nina i knipa

Ett tag i början läste jag John Ajvide Lindqvists böcker efter hand som de kom, men sedan hamnade jag på efterkälken av oklara skäl. Men eftersom jag inte har mentalt släppt honom ville jag gärna skaffa den här specialutgåvan. Det är en novell som han har skrivit efter en Bamse-serie, och det är förstås intressant att se vad han kan göra av det, och hur han skriver spännande för en målgrupp som inte är gammal nog för hans vanliga böcker.

Jag är inte på minsta sätt Bamse-konnässör, snarare tvärtom, skulle jag säga. Men så mycket har jag förstått att det är kapitalisten Krösus Sork som är den store skurken (inte längre Vargen), och det är förstås en av hans fabriker som ligger bakom fiskdöden i sjön, där Lille Skutt och hans familj är på picknick:

Sedan blir det något så otippat som wallraffande, för Nina Kanin får jobb i fabriken och skriver om skandalen i Folkets Blad.

Sist finns ett ytterligare Bamse-avsnitt, en repris från 1973, som underlag för en tävling om att skriva en novell efter serieförlaga. Den är ganska mycket enklare, och inte minst utspelar den sig på den tiden Vargen var elak.

282. Håkan Nesser: Tom

Jag har medvetet hoppat över Håkan Nessers bok Intrigo som kom förra året, eftersom jag egentligen tycker att det är ett oskick att trycka om tidigare publicerade alster i nya kombinationer. Men den här kortromanen som ingår där är - till skillnad från övrigt innehåll - tidigare opublicerad, och när den nu kom hos Storytel på egen hand som ljudbok var det förstås inte mycket att tveka om.

Upplägget är klassiskt nesserskt. Det börjar med att en kvinna blir uppringd mitt i natten av en man som säger att han heter Tom och att han vill träffa henne. Det är ju mystiskt så det räcker, men det nesserska är att Tom är hennes son - egentligen styvson - och att han inte har hörts av på över tjugo år. Sedan går det inte att berätta mer utan att förstöra någon del av historien, men det vänder både en och två gånger innan det slutar på ett sätt som vore värdigt Roald Dahl.

Inläsningen av Anna Maria Käll är utmärkt, men det är något med Nesser som gör att han för mig kommer bäst till sin rätt när jag läser honom själv i pappersform. Kanske är det formuleringarna, kanske är det det dröjande tempot som gör sig lite mindre väl i lyssnad form. Men det är verkligen allt annat än plågsamt att höra de här tre och en halv timmarna, och jag tycker inte en enda gång att jag hade behövt bläddra tillbaka för att kolla en ledtråd. Man får ändå hålla öronen öppna för att inte missa något. I tur och ordning bockar jag av "pommersten", "luguber" och Klimke (denna gång är han huvudpersonens gamle filosofilärare, så jag börjar nu tro att det handlar om en hel akademikersläkt).

281. Carina Aynsley: Synd - de sju dödssynderna

Till skillnad från tidigare delar i den här serien handlar de här sju kortnovellerna om en och samma person, Bitte, en kvinna i yngre medelåldern. De är faktiskt så sammanhållna att de skulle kunna ses som sju kapitel i en kortroman, och inte minst är slutet ett slut på hela den övergripande historien.

Bitte lever ett förhållandevis destruktivt liv och betar av den ena synden efter den andra, utan att inse det och utan att inse vad hon gör med människor omkring sig. I början är jag tveksam, men efter hand växer det här för mig. Det är en konst att beskriva en människa som läsare (och lyssnare) älskar att hata. En liten invändning jag har är att inläsaren inte verkar ha fått reda på hur man läser hänvisningar till bibelställen.

280. Peter Ahlbom och Jens Ahlbom: Ur djupet av kunskapens korridorer

Det här är uppföljaren till Kunskapens korridorer, och det är fortfarande 8c på Centralskolan som det handlar mest om. Kanske det är lite vassare satir om skolvärlden i den här delen, där det handlar om schemaläggning, projektarbete och allmän managementkultur. Rektor Bertil Book tar steget in i framtiden, men inte ens vid skiftet 80-/90-tal var det väl telefaxen som gjorde en skola modern:

(Han använder den förresten till att faxa tipsraderna till skolkontoret, där hans tipsbolagskompis sitter och tar emot. Därefter kommer det fram en bild på hans slips som har fastnat i faxen. Stor humor när det begav sig, tror jag.)

279. Peter Ahlbom och Jens Ahlbom: Kunskapens korridorer

Det här seriealbumet är en återpublicering från tidningen Vi, men jag undrar om den inte också har gått någon annanstans, för jag har ett minne av att ha läst den i periodisk form i slutet av 80-talet, och Vi hade inte vi hemma hos oss. Nätet, där man annars kan hitta det mesta, tiger i frågan.

Det är en ganska snäll drift med skolans värld, intressant nog i ganska lika mån om elever och lärare. Klass 8c innehåller de vanliga typerna, och kollegiet detsamma. Någon sorts huvudperson är Pia Ek, SO-lärare och klassföreståndare i 8c:

som kommer till Centralskolan som nyanställd när det börjar. Sedan handlar det om klotter, friluftsdagar, skoltidning, luciafirande och utrymningsövning - inte så originella påhitt, men roligt återanvända.

278. Jan Mårtenson: Demonerna

Nu börjar det kännas bekant när antikhandlaren Johan Homan får besök i sin affär av någon som inte bara vill sälja en antikvitet utan också drar in honom i en mordhistoria. Den här gången blir han värre indragen än någonsin, för polisen tror att det är han som är mördaren. Och med tanke på hur han råkar vara på plats där det händer så kan man inte riktigt klandra dem. Vi läsare får förutsätta att han inte är ett exempel på opålitlig berättare, även om det inte är alldeles okänt i genren.

Jag roar mig under lyssningen med att gå runt i de homanska spåren med hjälp av Google Maps, allra först till Kindstugatan 4 i Gamla stan, där han bara runt hörnet från sin affär råkar i klistret första gången. Där verkar lokaliteterna stämma, i varje fall så långt Google har kommit med kameran, för inskriptionen ovanför porten är citerad i boken. Vad gäller hur det ser ut inne på gården - eller hur det såg ut 1975 - får vi lita på författaren. Något sämre överensstämmelse är det när han rör sig utanför tullarna och besöker inblandade i Djursholm och Lidingö (fint ska det vara!).

Det börjar som sagt kännas bekant, och det gäller också fortsättningen. Homan suckar över sin ekonomi och att antikhandeln inte går så bra, men skulle kanske fundera över sina vanor vad gäller taxiåkande och restaurangätande (och -drickande), som måste kosta en del. Lite som Stig Helmer i Sällskapsresan-filmerna blir han också förtjust i en ny ung kvinna i varje bok, opraktiskt nog en som ingår bland de misstänkta och därför inte riktigt kan uppvaktas som han hade önskat. Här blir det i alla fall middag i hemmiljö med gorgonzola och päron efteråt, en tidsmarkör så god som någon. (Huvudrätten är rödspätta med champinjoncreme.)

Men jag gissar att det är precis det här läsekretsen ville ha, och har velat ha nu i över fyrtio år. Själv kan jag nog tänka mig att fortsätta med någon ytterligare Homan då och då. Det är småtrevligt med mat och dryck, antikviteter och historia, och framför allt fullständigt oförargligt mitt bland liken.

277. Harry Martinson och Björn von Rosen: Nya bestiarium

Redan 1964 kom en första upplaga av den här boken under titeln Bestiarium. Där hade Harry Martinson och Björn von Rosen skrivit ungefär femton dikter vardera om olika djur, som ett sätt att modernisera bestiariegenren, som väl annars inte har varit så het sedan medeltiden. Den här utökade upplagan från 1984 är försedd med ett förord av von Rosen och ett antal nya dikter, en av Martinson, men flest av von Rosen. Han har för övrigt också illustrerat varje djur.

Det förekommer både relativt vanliga djur som Björnen, Älgen, Lon och Grodan och mer exotiska som Krokodilen, Geparden, Kamelen och Gorillan. I genrens anda ingår det också sådana djur som inte finns längre, som Den sabeltandade tigern, Mammuten, Stellers sjöko och Solitären och ett antal djur som aldrig har funnits, som Enhörningen, Rockfågeln, Yetin och Draken. Jag som sällan läser poesi tycker att det är både roligt och tänkvärt, och förhållandevis opretentiöst utan att vara banalt. Dessutom tror jag det är en utmärkt inspiration för den som själv vill skriva kortdikter med naturmotiv.

Ända sedan boken hamnade i min bokhylla genom ett gratis provpaket från förlaget Bra Böckers avdelning Bra Lyrik har min favorit varit denna:

För god för denna värld var Stellers sjöko
som betade en gång vid Berings sund.
De fromma djuren plaskade och döko
vid stranden bland de växter som de slöko,
troskyldigt mumsande i farans stund.
När människan fann dem, gick det också galet:
de dogo ut på sjuttonhundratalet.

276. Ola Ambjörnsson och Sonja Hulth: Neanderdalen

Det här seriealbumet från 1990 tror jag gick som följetong i Kamratposten några år tidigare, eller så känner jag igen delar från något annat sammanhang. Ola Ambjörnsson var i alla fall en av KP:s mest använda tecknare när jag prenumererade på 80-talet.

Intrigen är inte den mest avancerade man har stött på. Strax efter det som händer på omslagsbilden ramlar neandertalpojken Kvickrot ner i ett hål i grottan och hamnar i Stockholms tunnelbana i nutid. Efter diverse äventyr kommer han hem igen, och sensmoralen ska nog vara att vi inte är så mycket klokare nu än neandertalarna var då.

Det förekommer både verkliga:

och fiktiva:

kändisar från tiden, när det handlar om Kvickrots karriär som popstjärna i pojkbandet "Farbror Grotta" och även i övrigt tycker jag det är de små detaljerna som lyfter det här albumet.

275. Elly Griffiths: Janusstenen

Någon gång ibland hittar man en serie böcker som ger en samma känsla som man kunde få i bokslukaråldern, att man blir glad att det finns många kvar att läsa, eftersom de är så bra. Så är det för mig med Elly Griffiths' deckare om arkeologen Ruth Galloway, oftast kallad Ruth, och polisen Harry Nelson, oftast kallad Nelson. De är ett något omaka par, men var och en för sig kompetenta på det de gör, och kommer oväntat bra överens. Det är knappast en spoiler längre att berätta att Ruth i den här boken har blivit gravid med Nelsons barn efter föregående boks närkontakter. Nelson är den som har det svårast med det eftersom han har fru och två tonårsdöttrar hemma. Vi får väl se hur det spåret utvecklar sig i kommande delar; jag gissar att det inte kommer att slarvas bort. Det verkar bli den sortens bokserie som gör sig bäst om man läser den i turordning.

Ruth är något slags huvudperson, även om det är Nelson som sköter utredningarna, och det gör förstås att de fall som blir aktuella har någon historisk dimension - annars skulle hon ju inte tillfrågas. Den här gången hittar man ett huvudlöst barnskelett när man ska riva ett före detta barnhem, och det öppnar förstås för många olika tänkbara händelseförlopp i det förflutna. På engelskt vis har huset från början varit en enorm privatbostad innan sådana blev för dyra att hålla sig med, därefter alltså barnhem (med irländska nunnor, förstås) och nu ska tomten exploateras.

Det jag uppskattar mest med den här och föregående bok är att de kombinerar genrerna modern polisroman och engelsk mysdeckare på ett ovanligt lyckat sätt. Jag tvivlar inte alls på att Nelson och hans kolleger arbetar som polisen gör - därmed bara sagt att det är övertygande beskrivet, inte att jag har kollat alla fakta. Och samtidigt går Ruth runt och gör sina delar av utredningen på ett helt annat sätt, som mer påminner om Sherlock Holmes eller någon annan gammaldags detektiv som letade efter konkreta spår. Är det något jag har svårt för är det Ruths återkommande ältande av sin vikt. Nu är hon ändå gravid och tycker att hon kan få äta hur mycket som helst.

274. Camilla Olsson: Klådan

Tyvärr valde jag att lyssna på den här novellen, som också hade gått att läsa som e-bok. Inläsningen är inget vidare; någon kunde berättat för inläsaren att verbet förgro har betoning på första stavelsen. Och en del annat. Själva historien fångas rätt väl i titeln, men eftersom både författare och inläsare är kvinnor går jag länge i tron att även jag-berättaren är det, vilket visar sig vara fel. Då har jag svårt att koppla loss från det och möjligen missar jag något (annat) viktigt innan det slutar.

273. Camilla Olsson: Familjegrejen

Camilla Olsson, som jag läste igår, har skrivit ytterligare ett par noveller som finns tillgängliga via Storytel. Den här är en variant på Måndag hela veckan, fast tidsperspektivet är kortare. Just som huvudpersonens make och barn efter frukost har kört iväg till dagens uppgifter kommer de nerför trappan igen och börjar bre smörgåsar. Ett plus är att huvudpersonen blir just så osäker på sin egen mentala status som man säkert hade blivit i en sådan situation. Ett minus är att det inte blir så mycket mer än så.

272. Camilla Olsson: Det ingen sade

I brist på annan läsning tog jag fram den här lilla novellen i telefonen på hemvägen. Det skulle vara spänning, men är mest vad jag skulle vilja kalla feelbad. En nybliven mamma nojar över allt som kan hända hennes barn, och det är ju en hel del, när man börjar tänka på det. Av flera skäl blev jag inte så tilltalad.

271. Alf Henrikson: En vikingafärd till Vinland

De Litterära Sällskapen - en samarbetsorganisation för slika - har 117 medlemmar, så det finns gott om sällskap att vara med i. Själv har jag ransonerat och är av svenska sådana bara med i Alf Henrikson-sällskapet, eftersom man får en trevlig tidning och en trevlig årsbok. Årsboken har dessutom blivit allt mer intressant på senare år, när den har innehållit tidigare outgivet material, eller ibland sådant som inte funnits samlat i den formen.

Årets utgåva, som landade hos mig för några veckor sedan, innehåller vad författaren kallade en pocketopera, ett kort sångspel, som ursprungligen var avsett för TV på 70-talet. Därav blev intet, men den är fullt läsbar i den här formen. Det handlar om en grupp vikingar som via Irland tar sig till Vinland och via Frankrike hem igen. Det har viss spexton genom sina anakronismer; bland annat träffar vikingarna på Hiawatha på Manhattan. (Och så fick jag lära mig lite mer om den gestalt som för mig mest har varit Disneys.)

270. Hergé: Tintin och alfakonsten

Nu tror jag att jag kan lova att det här är sista Tintin-albumet som syns här på ett tag, för i och med detta har jag läst eller lyssnat på allt som finns. Det här är ett ofullbordat album, som består av Hergés skisser och utkast, och det är nog mest intressant för kalenderbitarna, inte för de vanliga läsarna. Det är en oavslutad historia om hur Tintin och kapten Haddock blir indragna i modern konsthandel, och även om man kan gissa att ingen av dem dör på slutet är det inte alldeles tillfredsställande att man inte får veta hur det går.

Det mest intressanta är egentligen att få se in i Hergés arbetsprocess, till exempel hur få streck det krävs för att visa vilken huvudperson som ska figurera i vilken ruta:

Historien - så långt den kommer - lider också av att vara överbefolkad av gamla bekanta från tidigare äventyr, men det är egentligen inte rättvist att döma ut den på det här stadiet. Den hade kunnat bli bättre om den hade blivit klar, tror jag.

269. Peter Ekström: Okonst

Termen "okonst" använder författaren för att beteckna sådant som inte är konst, utan bara nästan. Det kan vara björktavlor, trädgårdstomtar, hötorgskonst, souvenirer och liknande. Innan man kommer fram till kategorierna är det för min smak lite för många teoretiska avsnitt; jag hade nog väntat mig mer konkreta exempel. Men det är inte utan att man känner sig lite träffad av diskussionen om vad som är god smak - och varför.

268. Linda Skugge: Den tropikgröna soffan

På den tiden Linda Skugge bloggade, det vill säga fram till 2007, hörde jag milt uttryckt inte till hennes främsta fans. Något ironiskt är det att jag fortfarande ibland lagar en fiskgratäng som hon tipsade om där, sammanfattningsvis ett fiskblock som man täcker med en blandning av ett paket krossade tomater och en stor burk keso.

När jag förra året läste en Novellix-novell av henne var jag inte överförtjust, men den här radionovellen hade inga av de nackdelar jag har förknippat med henne, utan att jag för den skull är beredd att utnämna den till veckans bästa. Den tropikgröna soffan står hos två parterapeuter som dessutom är ett par utanför terapin. Dock verkar de inte bedriva terapin i par, så som Johan Ulvesons och Ann Petréns rollfigurer i Bonusfamiljen. Det är förstås upplagt för drama, särskilt som de har finansierat köpet med SMS-lån.

267. Christina Olséni och Micke Hansen: Ett lik i garderoben

Ester Karlsson från bostadsrättsföreningen på Sandgatan i Lund är tillbaka. Den här gången är hon, systern Barbro och svågern Arne, också lägenhetsinnehavare, utlokaliserade till Hjularöds slott, som är det som syns i bakgrunden på omslaget. Den som känner igen det gör det kanske från julkalendern Mysteriet på Greveholm. Här ska också sägas det författarna säger i ett efterord, nämligen att slottsinteriören är påhittad, och kanske det också är på sin plats att säga det författarna inte säger, nämligen att slottet är privatbostad och inte öppet för allmänheten. Åk inte dit och be att få se Esters rum, med andra ord.

I fiktionen hyr ägarna ut slottet för tillställningar, och den som har hyrt det är Arnes systers man, Stig, som bjuder in storfamilj och storfamiljens familjer till sitt åttioårsfirande. Lite perifer tycker jag nog att Ester är i sammanhanget, när det är hennes svågers svåger som fyller år. Själv är hon egentligen inte så pigg på att åka, men piggnar till betydligt av intrigerna som börjar redan ute på parkeringen. Det dröjer innan någon dör, men då har det hunnit bli misshälligheter på olika sätt både mellan släktingarna och personalen, en kändiskock från Stockholm och en servitris, till vardags student. Kändiskocken är förresten ganska elakt beskriven, men kanske ändå den av de medverkande som ligger närmast verkligheten.

Polisen som kommer tillstädes är samma två som sist, och de, särskilt kommissarie Bertilsson med siktet inställt på pensionen, tycker att det är lite underligt att Ester Karlsson finns i närheten av ett mord igen. I verkligheten hade hon nog hållits på större avstånd från utredningen, och frågan är väl om inte alla hade skickats hem direkt i stället för att få gå runt och ha chansen att förstöra spår (annat att förtiga). Men det är nog bara ett tecken på att de här böckerna i minst lika hög grad ska ses som feelgood eller skrönor och inte bara som deckare. I jämförelse med den förra tycker jag att den här fungerar bättre, kanske för att den tar ett steg till åt det hållet.