18. Agatha Christie: While the Light Lasts

Den här novellsamlingen ligger på gränsen till deckargenren. Jag undrar om jag inte förleds att placera den inom genrens ramar på grund av vem författaren är. Samlingen består av fem noveller som inte funnits tillgängliga i bokform tidigare, utan glömts bort efter deras ursprungliga publicering i olika tidskrifter tidigt i Christies karriär. De hör inte till hennes starkaste kort, måste man konstatera, och innehåller heller ingen av hennes kända detektiver, så de har inte heller samlats ihop någonstans av det skälet.

För årets novellutmaning väljer jag "The Edge", en ruskig historia om två kvinnor som är rivaler om den enas man, som den andra utgick från att hon själv skulle få gifta sig med. Den passar fint in på listans nummer 7, "en novell där någon bor på hotell", och den hotellvistelsen får sina följder, kan man säga.

17. Maria Lang: Inte flera mord

I de här tidiga deckarna av Maria Lang - detta är hennes tredje - är det nog många som tycker att en stor del av nöjet är att följa berättaren Puck och hennes tillkommande, Einar Bure, när deras relation utvecklas. Nu, sommaren 1951, är de nygifta och har fått låna Einars systers och svågers hus i Skoga, den fiktiva versionen av Nora. Eftersom Einar har vuxit upp där har han en del värdefull bakgrundskunskap om grannarna, som kommer väl till pass när det redan första morgonen ligger ett lik på deras gräsmatta. Till råga på allt har liket en egyptisk brevkniv i hjärtat, föga nöjsamt för knivens ägare, Pucks medföljande pappa, professor i egyptologi, och den som ställer upp "inte flera mord" som ett villkor för att alls följa med till Skoga från Uppsala.

Som vanligt hos Lang och när Puck berättar är det mycket fokus på kläder, vilket minst en gång visar sig vara värdefullt för utredningen. Men det ger förstås också en omisskännlig tidsfärg när damer uppträder i ömsom "solsnibb", ömsom "hemmarock".

Polisen representeras delvis av den semesterledige Christer Wijk, men officiellt sköts mordfallet av landsfogde Anders Löving, som jag vill minnas kommer att medverka i ett antal böcker framöver, när morden äger rum i Örebro län. Han har, som övriga återkommande figuranter hos Lang, några kännetecken som upprepas lite för ofta, nämligen klackring och råsidenskjorta. Även överkonstapel Leo Berggren och konstapel Svensson, som var med i Langs första bok, återkommer här.

De medverkande presenteras som vanligt i en inledande personförteckning:

och det är ingen slump att katten Thotmes III befinner sig högt upp på listan. Hon - för det är en sådan - får betydelse för handlingen mer än en gång, så Jan Mårtenson var inte först med att låta en katt medverka till lösningen av deckargåtor.

Min bok saknar av någon anledning bilden på det avskilda bostadsområdet Dalen, där det hela utspelar sig:

men ett annat ställe på nätet, där det framgick att den skulle finnas, fick mig att leta i en e-bok, där den mycket riktigt var med. (Signaturen KH nere till vänster är förresten Maria Langs, eller rättare sagt Dagmar Langes svåger Kai Hornung. Han kommer också att återkomma, kan jag avslöja.)

En annan Lang-specialitet är ju sexet, eller i varje fall sexualiteten som mordmotiv. Hon var enligt uppgift tidig med det, och ovanligt frispråkig, men nog känns det att det har gått ett tag när det uppfattas som pikant att Einar beskriver mordoffret så här: "Hans sexuella intressen var, så vitt jag kunde förstå, inte bara tidigt väckta utan också mycket pockande" - och då är offret tjugo år. Men även på över sextio års avstånd tycker jag det känns underligt att så många av skogaborna berättar om sitt sexliv för Puck, som visserligen är gift med Einar, men ändå ingen de känner tidigare.

Av övriga milstolpar kan nämnas att det här faktiskt är första gången som handlingen huvudsakligen utspelar sig i Skoga; så här i början har varannan bok Stockholmsmiljö och varannan Bergslagsmiljö. Så småningom försköts det allt mer till Skoga. Småstaden är här träffande men också elakt beskriven. Inte minst att alla vet allt om alla är ett återkommande tema.

Mina favoriter den här gången är systrarna Livia och Olivia Petrén, som bor i det originella huset uppe till vänster på bilden. De beskrivs som "mordgalna", vilket nog mest handlar om att de läser detektivromaner. Men det är ändå intressant att både Puck och professorn tror att det betyder något, och att systrarna blir suspekta i deras ögon. Att Einar har skrivit en deckare är däremot inte det minsta misstänkt.

Det här var varken första eller andra gången jag läste den här boken, men jag håller den som en Langs bästa. Gåtan är skickligt komponerad, och ledtrådarna är möjliga att hitta, om man bara tänker rätt när författaren viftar med dem - tillsammans med andra trådar, förstås. Miljön är så bra den kan bli i svensk småstadsdeckare, och att det är sommar gör säkert sitt till. Filmen från 2013 vill jag däremot helst förbigå med tystnad.

16. Anton Berg: De Aderton

Anton Berg är radiojournalist, liksom den här bokens huvudperson Axel Sköld. De verkar dessutom producera sig inom samma genre, dokumentärer och podcasts, så jag undrar förstås hur mycket annat de har gemensamt.

Axel Sköld kommer i sitt researcharbete över material som tyder på att det finns ett samband mellan Palmemordet, krigsmaterielinspektören Carl Fredrik Algernons död i tunnelbanan och journalisten Cats Falck, som hittades död i en bil som hamnat i vattnet i ett hamnområde i Stockholm. Alla de tre dödsfallen är ju högst autentiska och vart och ett för sig inbjudande till konspirationsteorier. Den som vill låna dem till en fiktiv skildring har en fin balansgång att gå för att inte själv uppfattas som en foliehatt. Däremot är det förstås helt realistiskt att Axel flera gånger blir kallad för det.

"De aderton" i titeln är inte Svenska Akademien utan något annat; vad ska inte avslöjas här. Men det är bra fart i berättandet även när Axel ägnar sig åt normalt stillsamma sysslor som skärgårdsliv och arkivstudier. För det mesta är det för min del helt trovärdigt inom fiktionens ram. Möjligen undrar jag vad det är för ett arkiv som förvarar 1700-talsbrev i plastfickor.

Thriller är inte min bästa genre inom spänningslitteraturen, och jag vet inte riktigt varför den här fick följa med hem från biblioteket. Men den duger utmärkt som förströelse, och är svår att lägga ifrån sig, vilket väl är ett bra betyg på den här sortens bok.

15. Erling Kagge: Att gå. Ett liv i rörelse

Jag hade nog trott att det skulle handla mer konkret om vandring i den här halvkorta boken, men till ganska stor del är det i stället en bok om hur bra det är att gå. Det gör något med en människa när hon tvingas - eller väljer - att förflytta sig långsamt. Redan Hippokrates rekommenderade vandring i hälsosyfte, lär man sig här.

I andra halvan blir det lite mer om Erling Kagges eget vandrande, som jag var okunnig om tidigare. Han har gått till Nordpolen, Sydpolen och Mount Everests topp, och riktigt där är inte jag, för att uttrycka mig försiktigt. Inte heller blir jag sugen på att vandra i New Yorks kloaksystem, vilket dessutom visar sig vara mer krypande och ålande än vandring.

Hos mig fastnar en episod när författaren och hans medvandrare är i Kanada för att testa sin utrustning inför Nordpolsfärden. Där lär de sig av ett inhemskt folk att det bästa om man blir riktigt arg är att gå rakt fram bort från den man är arg på. När man inte längre är arg sätter man en pinne i marken, som ett mått på hur arg man var, och sedan går man tillbaka.

14. Tove Jansson: Småtrollen och den stora översvämningen

Vilken av Muminböckerna det var som jag läste och inte uppskattade i tioårsåldern minns jag inte längre, men jag tror inte det var den här. En gissning kan vara Kometen kommer, eftersom jag var intresserad av astronomi. Det jag minns var en synnerligen olustig stämning som har avskräckt mig från vidare bekantskap i över trettio år. Men ibland kan mediet ändra på sådant, så jag vill gärna ge de här ljudböckerna, inlästa av Tove Jansson själv, en chans.

Formatet på den här första boken är behändigt, strax under en timme. Sedan växer de - i takt med läsarna, kan man tänka sig - men når aldrig ohanterligt omfång. Här är det en ganska enkel historia där Mumintrollet och hans mamma samtidigt flyr undan en översvämning och letar efter Muminpappan. På vägen träffar de, och i något fall plockar upp, karaktärer som jag skulle tro återkommer i senare böcker. Till sist hittar de sitt kakelugnsliknande blåa hus, som översvämningen har fört till det vi nu känner som Mumindalen. Men det här behöver jag ju inte berätta, för alla ni andra har rimligen läst alla de här böckerna, och den som till äventyrs inte har det kan hitta massor av information på annat håll på nätet.

13. Jan Mårtenson: Häxhammaren

Jan Mårtensons böcker om antikhandlaren Johan Kristian Homan är egentligen urtypen för mysdeckare. Det går inte fort när Homan leker detektiv, och mellan varven hinner han både klappa sin siameskatt, dricka te och gå på auktion. Den här gången börjar det med att han blir snuvad på en låda som han har tänkt ge några tior för, men den går för en hel tusenlapp, så det är mer än han som har upptäckt den gamla svartkonstbok som är det enda värdefulla i den.

Sedan dras han i viss motsättning till mysandet in i någon sorts djävulsdyrkande sekt som håller seanser och bedriver humbugterapi, och att försöka följa med i de turerna är knappt lönt. Det är inte så värst mycket folk, och de medverkande presenteras varje gång de återkommer som om det behöver påminnas om vilka de är. Men vad som är dröm och verklighet, och vad som har med själva gåtan att göra och inte, det är fullkomligt förvirrat, och när lösningen kommer är det knappt att Homan själv är intresserad längre. Som vanligt förekommer också en ung dam som han blir lite förtjust i och bjuder på middag, och det är då det märks mest att tiden har gått. Numera skulle man nog inte låta en gäst själv krydda med vitlökspulver vid bordet.

12. Astrid Lindgren: Luise Justine Mejer. En kärlekshistoria från 1700-talets Tyskland

Den här novellen är inte alls typisk för vad man normalt förknippar Astrid Lindgren med, men även här märks det hur bra hon är på att berätta en historia. Med utgångspunkt i en brevväxling mellan Luise Justine Mejer och dennas blivande man Heinrich Christian Boie berättar hon historien om inte bara de två utan också ett antal personer omkring dem. Brevväxlingen finns utgiven i ett par olika versioner, men den som ligger till grund för den här novellen heter Ich war wohl klug, daß ich dich fand. Den är på över 500 sidor men jag blir ändå lite sugen på den. (En nyare utgåva, som jag gissar innehåller samtliga deras brev, omfattar över 2500 sidor och är i fyra band, vilket gör mig lite mindre sugen.)

För novellutmaningen passar den bra in på nummer 11, "en novell där någon som funnits i verkligheten är en av personerna".

11. Astrid Lindgren: Prinsessan som inte ville leka

Det här är en närmast sedelärande liten historia om en prinsessa som har allt man kan önska sig av leksaker men ingen lekkamrat. När hon av en slump får det visar det sig att hon visst kan leka. Från början ingick den här novellen - eller sagan, om man så vill - i samlingen Nils Karlsson Pyssling.

För novellutmaningen använder jag den till punkt 6 på listan, "en novell vars titel börjar på P".

10. Astrid Lindgren: Tu tu tu!

Ett av mina läsmål under 2019 är att ta mig igenom mina olästa Novellix-noveller. (Att det sedan finns mycket annat oläst i hyllorna förbigår vi för tillfället med tystnad.) Den här novellen ingick från början i samlingen Sunnanäng, och har samma sagoton som jag vill minnas att titelnovellen har. Alla vet väl att man inte ska följa med ner i underjorden - Alice, Orfeus et al. - men det gör ändå Stina Maria, som därmed hoppas få tillbaka de får som vargen har rivit.

För novellutmaningen faller det sig naturligt att använda den här novellen för nummer 35 på listan, "en novell vars titel är en allitteration".

9. Maria Lang: Farligt att förtära

Maria Lang var inte ensam i sin generation deckarförfattare om att ha en inledande personförteckning, och kanske är den här lite mer strömlinjeformad än den förra:

Men den är en tydlig varudeklaration av att detta är en deckare i skolmiljö på den tiden man tog studentexamen med skrivningar och förhör (och vaktmästaren bara var känd under sitt efternamn). Puck Ekstedt, professorsdottern från Uppsala, som är berättare inte bara här utan i ett antal av Langs tidiga böcker, är nu förlovad med sin Einar, som hon var nykär i senast vi träffade dem. (Det här utspelar sig förresten av datum och veckodagar att döma 1949, knappt två år efter den förra boken, så man kan inte anklaga dem för att jäkta i sitt förhållande.)

Einar är anställd vid Stockholms Stadsläroverk, som i varje fall till namnet är fiktivt, och dit har han värvat Puck som vikarierande svensklärare, när lektor Stenlund blir sjuk. Så småningom visar det sig att hon inte kan återkomma i tjänst till studentexamen, som det var tänkt, så Puck får ta hand om den också. Men examen kommer onekligen något i skymundan när elevernas vårfest - där Einars nyskrivna pjäs framförs - slutar med att en av eleverna i studentklassen dör på scenen inför smattrande applåder från en publik som inte förstår att döendet inte hör till pjäsen.

Utan att gå i detalj om resten av handlingen kan man konstatera att Lang har fått upp farten, och att Bo Baldersons parodi på Christer Wijk i "Harpsundsmordet" är synnerligen välfunnen:

Läroverket i fråga är alltså till namnet fiktivt, men jag undrar om inte lokalerna har lånat ganska mycket av Ahlströmska skolan, där Dagmar Lange var lektor och studierektor. Inte minst arrangemanget med lärarbostäder i lägenheter i en flygelbyggnad, så det går att gå inomhus från den delen till själva skolan, är hämtat därifrån. (Praktiskt nog får Puck låna även lektor Stenlunds lägenhet.) Sedan finns det uppgifter om att en del av de medverkande är kalkerade på lärare och elever från läroverket i Gävle, där Lange vikarierade under tidigt 40-tal. Det kan man läsa om här, här och här, till exempel vem som var förebild till den infama adjunkten i franska Katrin Jeppson.

Med tanke på den roll det olåsta giftskåpet i kemisalen spelar är det här således en nyckelroman i dubbel bemärkelse. Lange själv var inte förtjust i den här boken, men jag tycker den har sin charm. Inte minst finns det en och annan riktigt rar karaktäristik av de medverkande, såsom "Hon var stilig, och hon var renhårig och käck, och vi fann varandra med detsamma i scouting, idrott och fjällklättring." Den tyder kanske mest på att friluftsliv inte hörde till Langes egna intressen.

Det här är en av de tidiga Lang-deckare som inte är filmade på senare år. Det verkar som om man har valt bort de som utspelar sig i Stockholm och hellre hållit sig i Nora/Skoga eller övriga Bergslagen. Lite synd tycker jag det är, för det här hade blivit en bra film, och en gammal skolbyggnad att filma i tror jag man hade kunnat hitta.

8. Graham Swift: Mödrarnas söndag

Överallt man läser om den här boken hyllas den. På framsidan säger The Guardian att den är ett "mästerverk" och på omslagsfliken har den "av en enig kritikerkår hälsats som en stor återkomst". Sådant gör mig onödigt misstänksam, och att den då visar sig vara en bra bok räcker inte riktigt till, när man har väntat sig att den ska vara fantastisk.

Mödrarnas söndag syftar på den söndag en gång om året när tjänstefolket får ledigt för att kunna åka hem till sina mödrar i stället för att passa upp. Husjungfrun Jane är föräldralös och uppvuxen på barnhem, men hon har dagen ledig ändå, och den tillbringar hon med sin älskare, den relativt jämnårige sonen på granngodset. Det är förstås en förbindelse som är alldeles omöjlig att legalisera, och dessutom ska han snart gifta sig med en mer passande ung dam.

Eftersom historien återberättas långt i efterhand finns det tillfälle att ge både framåt- och återblickar, så att man förstår inte bara vad som har hänt tidigare utan också vad som kommer att hända mellan den här dagen 1924 och vår - eller berättarens - tid. Även om det på ytan bara handlar om en enda dag, och egentligen bara en del av den, spänner det över nästan hela 1900-talet när historien får tillfälle att växa.

Visst känner man igen sig från mycket annat som handlar om stora hus med tjänstefolk på landet i England vid den här tiden, inte minst den roll första världskriget fick för så många familjer. Huset där Jane arbetar är ändå inte bland de största, för de är bara två tjänare, och där hennes moatjé bor finns det också bara två, även om jag får intrycket att det borde finnas fler.

Det här var vår bokcirkels sista bok på temat veckodagar. Vi diskuterade både boken och Downton Abbey ovanligt engagerat. Det visade sig att några av oss blev överraskade av vissa vändningar i boken, medan andra hade förutsett dem långt tidigare. Nu blir det nytt tema, även detta upplagt så att var och en av oss sju deltagare får på sin lott att välja en bok som anknyter till varsin medlem i en septett.

7. Gerbrand Bakker: Omvägen

Förutom en ny novellutmaning håller Helena med bloggen Ugglan & Boken också i en utmaning som kallas Månadens språk, som går ut på att man varje månad ska läsa åtminstone en bok som är översatt från den månadens utvalda språk. Jag tänkte försöka hinna med den också, för det känns som en överkomlig omfattning och ett trevligt sätt att bredda läsandet, som för min del annars tenderar att bli mycket svenskt och anglosaxiskt. Det kanske också går att kombinera de båda utmaningarna, om man hittar något som passar för båda. Eftersom vi är knappt halvvägs in i januari finns det säkert möjlighet att hoppa på, om man tycker det känns trevligt.

Den här månaden är språket nederländska, och redan efter en vecka hade Anna med bloggen och dagarna går... läst och tipsat om den här, som jag också tyckte verkade läsvärd. Det var den verkligen, och det är väl så här läsutmaningar fungerar när de är som bäst, att man får anledning att läsa sådant man inte hade läst annars, och blir tipsad av andra deltagare. 

Huvudpersonen här är en kvinna från Nederländerna, som kommer till Wales och hyr ett hus, där hon flyttar in. (Den till synes underliga omslagsbilden syftar på att där finns en flock gäss kvar efter förra ägaren, som har dött.) Hon börjar skapa sig en tillvaro där, handlar mat och verktyg (när hon inte hittar vad hon behöver i uthusen), och upptäcker omgivningarna, ett glest befolkat landskap, där hon inte har några grannar inom synhåll. Extra folktomt är det väl också eftersom det är november när det börjar, men hon får inte vara alldeles ensam hela tiden.

Så småningom får vi reda på lite i taget om hennes bakgrund och varför hon är där - eller i alla fall varför hon inte är kvar hemma. Det är det som driver berättelsen framåt, även om det också händer en del i hennes liv under tiden. (Baksidestexten tycker jag är alltför avslöjande om vad som händer ganska långt in i boken, så den föreslår jag att man inte läser allra först.) Tempot är ganska lågt, och speglar tempot i hennes tillvaro, som verkligen inte är högt. Hon badar badkar och eldar i öppna spisen och så har hon med sig något som hon ska läsa och skriva.

Det är en ordkarg stil som nog borde föranleda att man läser långsammare än jag har gjort nu. Och ändå är det spännande. Den här berättartekniken tycker jag ställer ganska höga krav på författaren för att det inte bara ska bli en lek med oss läsare, och att vi får små bitar av information när författaren tycker det är dags. Det här är ett av de mer lyckade exemplen på det som jag har läst.

Det här var som sagt en positiv överraskning; särskilt tycker jag att miljön är väl skildrad. Författaren har också skrivit en annan bok, Däruppe är det tyst, som också figurerar på annat håll i den här utmaningen. Den har två kalvar på omslaget i stället för en gås, och det ska inte uteslutas att den dyker upp här så småningom.

6. Tove Alsterdal: Återförening

I den här novellen träffas några nu medelålders kvinnor i samma scoutstuga där de övernattade en gång för nu trettio år sedan, sommaren före gymnasiet. Alla är dock inte med nu, för det var en av dem som försvann då och aldrig har återfunnits. Vi läsare/lyssnare får reda på vad som hände då, och att det är någon av deltagarna som vet mer än de andra om det. Det är i sitt lilla format riktigt spännande och när det händer något som förvandlar historien från deckare till skräck känns det inte ens tramsigt, som det skulle kunna göra.

För årets novellutmaning placerar jag in den på nummer 31, "en novell där det sker något övernaturligt". Det är inte för sent att hoppa på den nu - följ länken om det känns intressant!

5. Oscar Wilde: Children's Stories Volume 2

Det här är en andra del av Oscar Wildes sagor för barn - enligt Storytels titel - eller alla åldrar - enligt det CD-omslag som har återanvänts. I den första delen hade man plockat ihop historier från två olika samlingar, och här är hälften av den andra samlingen tillsammans med en ytterligare historia.

Två berättelser, "The Birthday of the Infanta" och "The Star-Child" kommer alltså från A House of Pomegranates, och är mycket sagoaktiga i tonen. Den tredje, egentligen den mellersta, berättelsen är "The Model Millionaire" är mer av en vanlig novell, hämtad från en annan samling. För novellutmaningen väljer jag den sistnämnda och placerar in på nummer 30, "en novell där ett konstverk finns med". Miljonären i fråga står nämligen modell för en konstnär som ska porträttera honom som tiggare.

4. Maria Lang: Mördaren ljuger inte ensam

En deckare som börjar med denna personförteckning:

är inte ny, det kan man vara säker på. ("AB Lyxfilm"!) Det är i år sjuttio år sedan den kom ut, och det kan väl vara anledning nog till mitt Lang-maraton under 2019, som härmed är igång.

Någonstans som jag nu inte kan hitta tillbaka till har jag läst ungefär följande karaktäristik av Maria Langs deckare: De tio första är läsvärda, de tio nästa är läsbara, och så skrev hon drygt tjugo till. Det är elegant men elakt, och säger nog mer om deckarrecensenterna än om Maria Lang. Det går inte att komma ifrån att hon med åren ansågs otidsenlig, när hon fortsatte att skriva samma sorts pusseldeckare som hon hade börjat med - och haft stor framgång med hos både läsare och kritiker - för decennier sedan. Hur polisen arbetade i verkligheten, som var så viktigt hos Sjöwall/Wahlöö och deras många efterföljare, var hon mindre intresserad av, men det blev ju spännande ändå. Och läsekretsen fanns där uppenbarligen. Jag tror i alla fall att det finns möjlighet att under en samlad läsning av alla romanerna i kronologisk ordning identifiera en del förändringar, som kanske märktes mindre när det begav sig. Det är bara att hoppas att det inte blir för plågsamt under andra halvåret.

Den här historien utspelar sig sommaren 1947, och det var alltså på den tiden som en nydisputerad litteraturhistoriker kunde hålla sig med en "sportstuga" i Bergslagen. Där finns plats för ett tiotal övernattande gäster, ett bibliotek med bokklädda väggar där man kan hämta en doktorsavhandling om man har svårt att sova, men intressant nog saknas både elektricitet och vattentoalett. Och inte nog med det, stugan ligger på en ö, som litteraturhistorikern också rår om helt ensam, och den är så stor att det går utmärkt att gå vilse.

Den som har läst den här bloggen tidigare vet att jag är förtjust i att leta tidsmarkörer i gamla deckare, och här finns så det räcker och blir över, inte minst bland kläderna. Litteraturhistorikern har "Montydress" redan när han uppträder för första gången, och den blonde guden (se ovan) har bland annat "en förfärlig storblommig Californiaskjorta i rött och lila". Den extravaganta dottern till AB Lyxfilm (se ovan) har företrädesvis grönt, troligen för att matcha det röda håret. Det förekommer bland annat "en havsgrön helveckad råsidenkjol", "en tokig liten grön fez", "en knallgrön, mycket åtsittande sidencreation, lustigt färgrik och raffinerad" och "gröna manchestersammetsbyxor". Det är semesterkläder som tål att visas upp, får man säga. Men även berättaren Puck har det allra modernaste, nämligen sin "genomskinliga plastic-kappa".

Själva historien nämns ofta bland Langs bästa, och den är verkligen spännande fortfarande. Det finns mycket skrivet om hur banbrytande den på sin tid var vad gäller mordmotivet, så det ska jag inte utveckla här. Den är annars nästan arketypisk för tidens pusseldeckare med ett begränsat persongalleri samlat på en plats som det inte går att ta sig till eller från, i varje fall inte utan att det märks genom att någon av båtarna saknas. Och tycker man att det tappar lite i tempo i mitten så kan man vara säker på att det sker ett andra mord. Det hela är förstås fullkomligt orealistiskt på alla sätt, inte minst att hela sällskapet stannar kvar på ön och fortsätter sin semester med att spela bridge och äta konserverade köttbullar när det går en mördare lös. Men det hör till genren, och de förutsättningarna får man köpa om man alls ska läsa Lang.

En del som Lang skulle återkomma till i ett antal senare böcker finns med redan här, även om jag hade glömt det från min förra läsning. Från närmaste stad, Skoga, kommer överkonstapel Berggren för att hjälpa Christer Wijk med visst rutinpolisarbete, när den senare dricker fem koppar kaffe i ett svep, röker pipa och tittar i taket medan han förhör folk. De medverkande skäms inte för att visa sin bildning med att citera poesi, och Puck får "visioner av Tegnérs Ingeborg". Det skulle kunna vara outhärdligt, men det är snarare charmigt, och det är ett gott betyg att charmen håller efter sjuttio år.

3. Oscar Wilde: Children's Stories

Det är lite virrigt med titlarna på den här novellsamlingen av Oscar Wilde - bilden från ett CD-omslag anger en titel och Storytel en annan, som jag har satt som rubrik på det här inlägget. Dessutom verkar detta vara en sentida sammanföring av en ursprunglig samling, The Happy Prince and Other Tales, med fem berättelser och ytterligare en berättelse, "The Young King", som ursprungligen ingick i en annan samling. Kanske har CD-formatet gjort att man har eftersträvat en viss längd på helheten. En av de fem är förresten "Näktergalen och rosen", som Novellix publicerade 2017, och som jag läste som del i det årets novelladventskalender.

Frågan är om de här historierna är sagor för barn. De handlar om prinsar och prinsessor, någon jätte och diverse talande djur, men tematiken är genomgående tragisk och kräver ganska mycket av läsaren för att inse vad det egentligen handlar om. Ett par stycken är snarast giftig satir över olika personlighetstyper, och ganska ofta finns det formuleringar som absolut måste ses som blinkningar till en vuxen läsare.

Den främsta anledningen för mig att lyssna var att de var inlästa av Stephen Fry, och det gjorde mig förstås inte det minsta besviken. En bonus var att jag på inte mindre än två ställen fick anledning att stöta på en hämpling, som jag möjligen visste vad det var på svenska, men verkligen inte på engelska. Här och var är det förresten ganska gott om djur och blommor, som nog inte hör till basordförrådet, åtminstone inte numera.

För novellutmaningen väljer jag "The Nightingale and the Rose" och prickar av nummer 13, "en novell där någon sjunger".

2. Jonas Karlsson: Spelreglerna

Av okänd anledning har den här tredje novellsamlingen av Jonas Karlsson blivit stående oläst hos mig. Nu fick jag anledning att inleda årets läsning i fysisk bok med just en novellsamling, eftersom Helena med bloggen Ugglan&Boken ordnar en fjärde omgång av den uppskattade novellutmaningen. Jag har varit med alla gångerna, och tycker att det har varit både intressant och roligt att leta noveller för att passa in dem på de olika punkterna på listan. För min del är det dessutom ett väldigt tilltalande upplägg att man själv bestämmer takten och har hela året på sig. (Liksom förra året har jag min egen målsättning att i varje novellsamling bara räkna en novell.)

Har man som jag läst Jonas Karlssons tidigare noveller känner man igen en del. Det handlar återigen ofta om vanliga människor i ovanliga situationer, ibland så ovanliga att de är fullkomligt absurda. Det roliga är att de vanliga människorna oftast fortsätter att uppträda fullständigt normalt när tillvaron runt om dem är allt annat än normal. Mest typisk för honom är kanske långnovellen - ungefär sjuttio sidor - "Fakturan", som handlar om just en vanlig människa, som får en faktura på 5 700 000 kronor. Det visar sig att den gäller "allt", det vill säga alla upplevelser som han har haft i livet så här långt.

För novellutmaningen väljer jag "Presenten" och placerar den på nummer 29, "en novell där någon dör/har dött". Från början handlar den om hur man ska göra när grannarna ger en en alldeles för dyr vinflaska som tack för en ganska liten tjänst. Det gäller ju att inte stå i tacksamhetsskuld utan ha ett aldrig så litet överläge.

I den här pocketupplagan finns också som bonusmaterial "Spår i snön", som ursprungligen ingick i Novellix' allra första kvartett 2011. Frågan är om den inte är bäst av allihop. När berättaren följer elvaårige Axels spår och samtidigt berättar om hur Axels familj kom till den lilla byn i glesbygden för tretton år sedan är det svårt att inte tappa andan.

1. Jesper Ersgård: 1986

Årets första lyssning var en positiv överraskning. Precis när jag hade skaffat Storytel hörde jag på några av deras egna följetonger, som publiceras under taggen Storytel Original, men sedan började jag på inte mindre än fem olika utan att fastna. Eftersom det finns mycket annat att höra där har jag heller inte aktivt letat, men den här tipsade tjänsten själv om, och det var som sagt överraskande bra.

Tidsresefiktion är en krävande genre. Det ska både vara spännande (eller roligt, eller sorgligt, eller vad man nu vill ha ut av sin litteratur) och sammanhängande vad gäller hur tidsresorna fungerar. Här tycker jag att det lyckas ovanligt bra. Författaren har nog haft lite av julafton när han låter folk åka fram och tillbaka mellan 2017 och 1986, och inte minst när någon från 1986 hamnar i vår tid finns det anledning för honom att reflektera över såväl frisyrer och tatueringar som att folk heter Tindra. Det är roligare än att någon faller i trans över tekniska uppfinningar som vi idag är vana vid.

Den som reser bakåt i tiden vet mer om vilken sorts verklighet man kommer att hamna i. Men det är ändå en utmaning att få det att gå ihop när någon från 2017 hamnar i 1986, särskilt om det blir en februarikväll, när vi idag vet att statsministern kommer att mördas, vilket varken polisen eller någon annan vill tro på. När det sedan visar sig vara sant är det rimligt att tro att den som visste var inblandad i mordet på något sätt, inte att det är en person från framtiden.

Så småningom kommer mycket av historien att handla om knäckfrågan hur mycket man kan påverka historien när man reser tillbaka. Kan man hindra att någon mördas, kanske rentav hindra att man själv mördar någon? I jämförelse med det mesta fiktiva tidsresande jag har stött på tycker jag att den här följetongen hanterar den frågan riktigt elegant.

Det här är alltså en följetong med de berättargrepp som den genren behöver. Det är högt tempo och cliffhangers varje gång ett avsnitt slutar. Och med tanke på hur det hela slutar är det ingen överraskning att det ska komma minst en omgång till. Jag ser fram emot den.

Idag är det förresten precis sex år sedan den här bloggens allra första inlägg.