Redan i sin andra deckare valde Maria Lang att förlägga handlingen till den skola där hon - det vill säga Dagmar Lange - i verkligheten arbetade. Där har den i och för sig ett fingerat namn, men beskrivningen av skolan, med bostäder i flyglarna, tyder på att det är Ahlströmska skolan som avses. Sedan har den nämnts i förbigående och förekommit i bakgrunden, men nu är den både mordplats och platsen för i stort sett allting annat. Det är nämligen skolans kamratförenings vårfest som bildar ramen runt det hela, och därför förekommer det både före detta elever, nuvarande elever, lärare och annan personal i handlingen:
På Langs numera vanliga manér förekommer det också ett antal namngivna autentiska personer - åtminstone antar jag att rektor, expeditionspersonal med flera är sådana. En av dem är jag alldeles säker på är en sådan, nämligen eleven Suzanne Ernrup, så småningom känd från scen, film och TV, men här ännu bara talangfull medlem i skolans teatergrupp. (Och det är nog precis vad hon var, som född 1954, när den här boken utspelar sig och kom ut, 1973.)
Ibland är det för lite intrig och för mycket miljö, när Lang vill berätta om skolans grundare, Anna Ahlström, skolans historia från början fram till 1973, den aktuella skolpolitiken och inte minst konstverken som pryder aulan och korridorerna. Intrigen, när den får plats, är inte påtagligt sämre än den har varit de närmast föregående åren. Som vanligt är det något i det förflutna som får betydelse i nutiden, och en klassåterträff är naturligtvis en mycket tacksam inramning för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar