96. W. F. Harvey: August Heat

En novell som har sin egen Wikipedia-artikel finns det inte så mycket nytt och originellt att säga om, inser jag. Men den är bra, den här lilla spökhistorien utan spöken, och uppenbarligen en klassiker, även om jag inte kände till den innan. Den finns förresten i fulltext på nätet om man vill läsa själv. Den är på elva minuter både intrikat och ändå så avskalad att den verkar bedrägligt enkel.

(Tyvärr är den här inläsningen inget vidare. Inläsaren har så underliga betoningar att jag inte hade lyssnat vidare om det hade varit så mycket längre, och ljudnivån är för låg för att man ska kunna lyssna på något annat sätt än med hörlurar, och knappt då fungerar det. Leta upp en annan inläsning; det finns flera på YouTube, till exempel.)

95. Karin Lövgren Nilsson: Anna, i skuggan av Alfred

Utgångspunkten för den här boken är en händelse 1915, när arkitekten Alfred Arwidius hittades död i sitt badrum. Så långt har det inte tidigare varit en hemlighet, inte heller att han dog av koloxidförgiftning på grund av en defekt gasledad varmvattenberedare. Men det har inte varit allmänt känt att det samtidigt i samma badrum också dog en ung flicka, Anna Jönsson, som var fabriksarbeterska. Karin Lövgren Nilsson skriver mer om henne än om Alfred Arwidius, och det må väl vara ursäktat med tanke på att det tidigare har varit omvända proportioner, och att Arwidius lämnat efter sig ett livsverk i form av ritade byggnader.

Författaren reder omsorgsfullt ut de bådas familje- och släktbakgrund, deras levnadsvillkor när de dog och det som hände efter deras död. Arwidius var ogift och utan familj förutom en ogift syster som han bodde tillsammans med; Anna var yngst i en ganska stor och mycket fattig familj i Malmös enklare kvarter. Genom Annas mor, som tidvis arbetade för Alfred Arwidius bör de ha varit bekanta. Det här gör förstås också att man undrar vad som låg bakom att de alls befann sig nakna tillsammans i ett badrum. Om han bara hade velat låta henne bada fanns det ju ingen anledning att han själv skulle befinna sig naken i badrummet tillsammans med henne.

Det blir faktiskt riktigt spännande med grävandet i arkiv och tidningslägg. Det här visar om inte annat att det finns mycket att hämta i sådana sammanhang även om helt vanliga människor. Sverige har varit ett ordnat samhälle med koll på sina undersåtar, och det kan man förstås vara tacksam för nu.

94. Anders de la Motte: Höstdåd

Av oklar anledning kom jag inte vidare i den här serien om fyra deckare, var och en om en årstid, efter att jag läste den första som sommarföljetong för snart fyra år sedan. Men nu har det varit mycket uppmärksamhet i anslutning till att den sista har kommit ut, och då tog jag mig för att lyssna på den här, som alltså är nummer två. Egentligen tror jag inte det spelar någon roll vilken ordning man tar dem i, för det är nya personer och fristående intrig i var och en.

Det gemensamma är i stället trakten de utspelar sig i. Det är nordvästra Skåne, på och omkring Söderåsen, men i fiktiva samhällen. Den här gången heter de Nedanås och Mörkaby, och man känner igen dem på det generiska sätt som Anders de la Motte är imponerande skicklig att förmedla. Där finns kommunalrådet som oförtrutet arbetar för sin ort och för att fjärrtågen ska stanna igen, där finns en dominerande industri som behöver ytterligare mark för att kunna fortsätta sin verksamhet och där finns en lokalpolis som är en integrerad del av samhället.

Lokalpolisen får dessutom en ny chef, Anna Vesper från Stockholm, en erfaren mordutredare som egentligen är överkvalificerad för att hamna i en liten sömnig ort där brottsligheten mest består av misshandel och bilstölder. Men hon har sina egna anledningar att flytta tillsammans med tonårsdottern Agnes och terriern Milo. Naturligtvis går det inte alldeles smärtfritt för henne att bli chef på ett nytt ställe - det krävs ju något för att det ska bli en intressant historia att berätta.

För tjugosju år sedan dog en ung man i ett stenbrott i närheten av Nedanås, och även om fallet ansågs vara en olycka har det fortsatt att hemsöka hans familj och de vänner som var där när det hände. Nu finns det dessutom tecken på att någon vet mer än vad som har kommit fram tidigare. Och så har man en ny polis som gärna vill visa sig nyttig.

Det upplägget har man ju läst förr - något ouppklarat i dåtid som påverkar nutiden så att det börjar hända saker. Det här är varken bättre eller sämre än de flesta sådana moderna deckare i det avseendet. Det som lyfter den är miljön med de höstgula bokskogarna och de smala skogsvägarna på åsen. Till sist blir det en upplösning som jag inte såg komma, och jag kan faktiskt inte bestämma mig för om jag tycker den är usel eller lysande. Det får i alla fall en del saker att hänga ihop som jag hade avskrivit som bara miljöskapande.

93. Annika Norlin: Jag ser allt du gör

Åtta noveller i lite varierande längd ryms i den här volymen; någon är uppåt femtio sidor, men de flesta är så långa som noveller brukar i novellsamlingar. Det handlar ofta om personer som inte fullt ut är delaktiga i samhället utan lever sitt eget liv på gott och ont. Det kan vara medlemmarna i ett punkband på turné i Tyskland eller en kvinna i Gällivare som har förlorat ett barn och bara ger sig ut och går utan mål i flera veckor. Min favorit är "Aliens vid Piteälven", om en amatörfilmskapare som nu långt efter att han gjorde sina hemproduktioner på åttiotalet ska lokaliseras av en mycket liten men hängiven skara fans.

Flera gånger har jag konstaterat att det är svårt att skriva om novellsamlingar, i bemärkelsen att faktiskt skriva något om samlingen, inte de noveller som ingår. Här gäller det i lika hög grad som vanligt, men det får inte tolkas negativt. Det här är en läsvärd samling, även om den spretar åt lite olika håll ibland.

92. Sven Olov Karlsson: Årsboken

Med utgångspunkt från årets månader har Sven Olov Karlsson skrivit tolv noveller som utspelar sig nära nutid, kanske under 2019, rentav. De flesta handlar inte om storstaden utan om personer som på olika sätt befinner sig långt från den grupp som mest syns och hörs i nyheter och debatt. Någon är gammal och sjuk, men en del är unga och aktiva, bara inte med sådant vi annars läser eller hör mest om. Och årstidernas växlingar är närvarande, ibland i bakgrunden, men nästan alltid är det något med varje novell som gör att den inte skulle kunna utspela sig någon annan månad.

Omslaget och dess anspelning på almanackan återkommer i en av novellerna, där det finns en hög med sådana almanackor bevarade efter en äldre släkting som har noterat temperatur och väder. Det har stark igenkänningsfaktor för mig. I november månad träffar vi en frilansjournalist - oviktigt egentligen, men det finns små pärlor från den tillvaron - som hamnar på akuten med njursten. Även det har jag varit med om, låt vara att det var lugnare där än det var för honom.

Novellsamlingar är nästan alltid svåra att återberätta, recensera och samtala om. Det är inte heller alltid lätt att se hur de ingående berättelserna bildar en helhet utöver att de är samlade inom samma pärmar - alltför ofta tycker jag det känns som om författaren har städat byrålådan. Men här finns den övergripande strukturen, en genomgående ton och ett sympatiskt perspektiv. Det räcker - annars blir det något som närmar sig en roman. Ibland är det inte det man vill ha, vare sig som läsare eller författare.

91. Jan Mårtenson: Vampyren

En lång upptakt, där antikhandlaren Johan Homan är på semester i Rumänien och bland annat besöker Draculas slott, följs av en lång andraupptakt, där han några månader senare är inbjuden på älgjakt genom en bekantskap han gjorde i Rumänien. Efter mycket om och men är det ändå någon som dör, dessutom ovanligt spektakulärt för att vara i de här mysdeckarna. Men det känns ändå som om den här kantrar åt fel håll och innehåller för mycket kulturhistoria och för lite intrig. Att läsarna vid det här laget - elfte boken och 1983 - hade vant sig vid kulturhistoriska inslag betyder inte att intrigen får sättas på undantag. Till och med jag, som inte hör till de mest observanta, tycker att det är för många lösa trådar på slutet. Men när det ska redogöras för ett hus som passeras i Stockholm lämnas ingenting osagt.

Ett inslag verkar däremot ovanligt bra den här gången, nämligen det obligatoriska receptet:

Det är för ovanlighetens skull inte Homan som bjuder en dam, utan damen som har bjudit hem honom. Av flera ställen på nätet verkar denna provençalska tomatlåda vara en rätt som fler har fastnat för, och inte bara i teorin, utan faktiskt också lagar i praktiken. Vitlöken är ju bra mot vampyrerna.

90. Rainbow Rowell och Faith Erin Hicks: Pumpkinheads

Det var bloggen Kulturkollo som tipsade mig om den här amerikanska serieromanen. Den är nog avsedd för läsare som är yngre än jag, snarare jämnåriga med huvudpersonerna Josiah och Deja, som går sista året på high school. De jobbar som vanligt på hösten extra på en pumpkin patch, vilket verkar vara ett begrepp i Hallowe'ens hemland, och förefaller vara en sorts säsongsbundet nöjesfält med pumpaanknytning. Där kan man äta diverse pumpaprodukter och förlusta sig, till exempel i en labyrint i ett majsfält.

Jag blev inte helt begeistrad av den här historien. Den påminner för mycket om tonårs-TV, enkannerligen Beverly Hills och Dawson's Creek, som jag i och för sig hade stor glädje av när de sändes, men lite grann har vuxit ifrån. Just Dawson's Creek finns det ett antal beröringspunkter med, inte minst att huvudpersonerna är av olika kön men goda vänner ändå. Och så pratar de lika oavbrutet. Ganska förutsägbart är det också, och jag är ändå inte den som brukar se alltför subtila antydningar.

89. Malin Lindroth: Rolf

Om inte den här boken hade varit så kort, knappt tre timmar, hade jag nog inte hört den till slut. Den är inte uppenbart dålig, men den säger mig i stort sett ingenting. Omtalet på nätet får mig att tro att problemet ligger hos mig och inte hos boken.

Rolf är i övre medelåldern och just nu lärarvikarie på komvux efter en mycket kort akademisk sejour för några decennier sedan. Den har han uppenbarligen inte riktigt kommit över ännu, liksom han inte är tillfreds med så mycket annat i livet. In i det livet kommer så Pinkie, komvuxelev med självskadebeteende. Vad de ser hos varandra förstår jag inte, inte heller varför de agerar som de gör, och det är nog det som skapar störst motstånd hos mig. Redan på första sidan (eller motsvarande) får man reda på att Rolf har dödat Pinkie, och att texten han skriver, det vill säga boken vi läser, är hans bekännelse. Men jag får aldrig klart för mig hur det hänger ihop, utöver det mycket konkreta skeendet (och knappt det ibland). Det korta formatet får mig att tro att det finns mer, som inte berättas, men då får det antydas bättre, om jag ska hänga med.

88. Halfdan Pisket: Medborgare

Sista delen i den här trilogin handlar om James, tecknarens/författarens far, som kommit från Turkiet till Danmark, och så småningom skapar sig en stadig tillvaro utan droger, kriminalitet och fängelsevistelser. Men det tar tid att komma dit; länge lever han i vad som numera kallas utanförskap. Men Danmark och världen tränger sig på en och annan gång, påfallande ofta genom TV:

och där blir det genast relaterbart för mig, som har haft tillgång till dansk TV en stor del av den tid det handlar om.

Långa avsnitt i den här delen är tecknade helt utan texter, vare sig textplattor eller pratbubblor (som förresten genomgående är mycket ovanliga), och det brukar jag ha svårt för. Här fungerar det ovanligt bra, av något skäl som jag inte riktigt kan göra klart för mig själv. Frågan är om inte det här är det starkaste av de tre albumen.

87. Sankt Brendans sjöfärd

Här hade jag tänkt mig att få läsa om en riktig resa från Irland till Nordamerika före Columbus, men så var det inte. Det är en berättelse om abboten Brendan och hans sjuåriga sjöresa, som de flesta numera anser inte har verklighetsbakgrund. Det är inte heller så konkret i detaljerna att man alltid kan veta vart han kom, förutom att det verkar plausibelt att knyta stora fårhjordar till Färöarna och vulkanutbrott till Island.

När jag läser här och var på nätet om Brendan är faktiskt det mest intressanta att han på spanska ibland kallas Samborombón, vilket återanvänts som geografiskt namn i Argentina.

86. René Goscinny och Albert Uderzo: Asterix i Belgien

Det här blev det sista Asterix-albumet med manus av René Goscinny, som avled medan tecknandet pågick. Det är ändå piggt i sin genre, tycker jag, särskilt om man betänker att det är nummer 24 i ordningen. Man börjar ju känna igen greppen, men de används här så att man tycker att det är ett trevligt återseende, inte en tjatig upprepning.

Belgien lämpar sig väl som scen för den drift med stereotyper som är huvudsaken i de album som utspelar sig utanför Asterix' galliska hemby. Här dricks öl och äts rejäla måltider, och upphovet både till pommes frites och moules frites passerar förbi. Det förekommer också en del belgiska kändisar, varav inte alla är välkända i Sverige, men två av dem känner man i alla fall igen:

Det är på något sätt typiskt att det är två seriefigurer och inte verkliga belgare.