84. Martin Kalin: Det kan bli bättre

Det har varit mycket död i medierna den här helgen, och Novellen i P1 toppar det med att ge oss den här. Det handlar om en son som tar ledigt för att tillbringa tid med sin av allt att döma döende mamma, som har kommit till hospis. Det är naturligt att det inte blir så upplyftande, även om det inte heller är outhärdligt tungt. Snarare illustrerar det lätt distanserade i berättande hur huvudpersonerna inte heller når fram till varandra i viktiga livsfrågor. Min avvaktande hållning till radionovellerna kvarstår.

83. Christina Wahldén: Dödens sömn

Det märks att Christina Wahldén inte är debutant, för det är en kompetent berättad historia, och egentligen inte en typisk trevande förstabok i en serie. Men det ska bli fler delar, ser man redan i min strömningstjänst. Vad som möjligen är ett drag att skriva på det kontot är att det börjar med en huvudperson som har genomgått ett par rejäla livsförändringar och därmed har tillfälle att ägna sig åt brottsutredning på allvar. Kicki Ersson, som hon heter, är nyss utköpt från den Uppsalatidning hon har jobbat åt i många år, och ovanpå det har hennes man (också anställd där) hittat en ny och yngre kvinna. När vi kommer in i handlingen är Kickis tanke att starta en true crime-podd för att berätta om spännande fall med Uppsalaanknytning och därmed även ha nytta av sin långa erfarenhet från tidningen.

För att få lite ro i tillvaron har hon också anmält sig till en meditationsnatt i domkyrkan, men det visar sig inte bli så vilsamt. Visserligen sover hon en del under de mäktiga gotiska valven, men det är tydligt att gruppen, ledd av en präst och en diakon, rymmer en del inre spänningar. Men som miljö för en deckare är det verkligen inget fel på katedralen – inte minst eftersom alla dörrar låses när kyrkan stänger och ingen utom de anmälda meditanterna kan ha haft tillfälle att ta livet av någon innanför murarna.

Huvudpersonen vandrar sedan runt i diverse Uppsalamiljöer och bedriver sin egen utredning. Lite för ofta stöter hon ihop med de övriga från meditationsgruppen, exempelvis i ett omklädningsrum efter simningen eller i en secondhandaffär. Parallellt med det här gör förstås polisen sina ansträngningar att hitta mördaren. Central i det arbetet är – som av en händelse – en man som bor i Kickis trappuppgång, ja faktiskt i ett rum som hör till hennes lägenhet som uthyrningsdel. Det är polisen som har hyrt av henne för att kunna placera personer som är hotade, och till att börja med vet hon bara att han heter Svensson. Sedan framgår det att han har det osannolika namnet Truls Thanatos.

Christina Wahldén har tidigare skrivit olika deckarserier; ett par av dem utspelar sig på så olika ställen som Australien och Gotland. Hon verkar vara en författare som inte fastnar för länge i ett sådant sammanhang utan söker sig vidare efter några delar, och det är nog inte så dumt som strategi för att inte tråka ut sig själv eller läsarna. Den här kommer jag att hänga kvar i när den återkommer nästa år. Till det bidrar inte minst Angela Kóvacs, som kan vara landets bästa uppläsare.

82. Roger Lundholm, Annie Stråhlén och Cecilia Holm: Vägg i vägg på Jöns Ols toft

Jöns Ols toft är ett bostadsområde i västra Lund, och den här boken kom 2015 på initiativ från några boende, med hjälp från det kommunala bostadsbolaget LKF och Hyresgästföreningen. Den består av några sidor historia samt ett antal korta intervjuer med folk som bor där, beledsagade av foton från deras i grunden likadana vardagsrum. Det är en rätt kul idé – man får se allt från maximalism ("Jag skulle gärna vilja ha nya enfärgade tapeter i vardagsrummet, men jag orkar inte flytta undan alla saker") till minimalism ("Vi tycker det är skönt med lite saker"). Någon har bott där sedan husen var nya på sextiotalet, någon annan är nyinflyttad och en tredje håller på att packa för att flytta därifrån. En bonus för mig var att det dök upp ett par bekanta ansikten.

Men det var inte anledningen till att jag klickade hem den här boken från Bokbörsen förra året. Faktum är att den Jöns Olsson som området är uppkallat efter var min farfars farbror, och jag kommer inte från en släkt där det dräller av saker som är uppkallade efter oss. Förutom själva området är det numera ett kvarter med namnet Jöns Ols samt en busshållplats, också kallad Jöns Ols toft. Bakgrunden till detta är att det fanns en gård där hyreshusen nu ligger, och den gården var han den siste brukaren av. Han dog redan 1941, hans hustru 1945 och riktigt vad som hände åren däremellan har jag inte fått klart för mig. Det är som med annan släktforskning – det finns alltid något mer att kolla.

Jöns var född 1865 i Vallkärra (där hans bror, min farfars far, stannade kvar) och kom efter lite flyttande mellan olika arbeten som dräng till Sankt Peters klosters församling, som omfattar stora delar av nuvarande västra Lund. På den tiden var detta ren landsbygd, om än precis på gränsen till Lunds stad. (Den som själv vill orientera sig söker förslagsvis på "Jöns Ols" på Lantmäteriets tjänst Min Karta och hittar då kvarteret, som ligger precis där gården låg.) Han gifte sig med dottern till dåvarande arrendatorn och fick därmed chansen att ta över. Jöns och han hustru fick en enda dotter, som för övrigt bodde i ett av husen i området som uppkallats efter hennes far, ända fram till sin död nittio år gammal i slutet av sjuttiotalet. I hennes bouppteckning finns en avskrift av ett testamente som föreskriver bland annat detta:

Det står också på listan att kolla vad församlingen gör med dessa fonder nuförtiden.

81. Håkan Nesser: Domino. Dåren, domaren och den välkammade mannen från Pirayaministeriet

Man har vid det här laget lärt sig vad man har att vänta hos Nesser. (Längst bak i boken finns en förteckning över hans tidigare böcker och om jag räknar rätt är detta hans fyrtionde.) Låt oss alltså för att ha det ur världen konstatera att den fiktiva bergarten pommersten förekommer redan på första textsidan, att den allestädes närvarande Klimke den här gången har blivit skulptör (eller möjligen objekt för en skulptör) och återfinns på sidan därefter. Adjektivet "luguber" får man vänta på till sidan 29, där det talas om "den lugubra salladen".

Själva handlingen då? Jo, den sönderfaller likt getingen i tre delar. Den första handlar om en mordbrännare, verksam för några decennier sedan, samt en författare som har skrivit en bok om honom. Den andra delen behandlar en rättegång där denne författare står åtalad för skattebrott. Och i den tredje och sista är i varje fall till en början fokus på den skattemyndighetsperson som gjorde den främsta insatsen för att författaren skulle kunna fällas. Det här blir inte alldeles lyckat, tyvärr. Det känns som om handlingen startar en gång och därefter startar om ytterligare två gånger. Det tar sin tid i varje del att inse hur det hela hänger samman med vad som har berättats tidigare, och det gör att tempot – som ju aldrig är högt hos Nesser – sackar betänkligt.

Elefanten i rummet, som måste nämnas, är förstås den vendetta mot skattemyndigheten som den verklige författaren ägnar sig åt här i kölvattnet av sin egen skattedom. Vendettan blir aldrig särskilt intressant utan består mest i ett tuggande av samma saker som Nesser har sagt i alla intervjuer sedan han blev fälld, fast nu lagt i munnen på fiktiva karaktärer. Man hade hoppats att en redaktör hade varit strängare här, för det kunde ha blivit en hyfsad intrig med de återstående delarna och de delar av skattehistorien som motiverar sin existens kunde ha bearbetats till något annat.

Alltihop utspelar sig i det fiktiva land där Nessers kommissarie Van Veeteren var verksam för några decennier sedan. Nu är det hans medarbetare Jung som närmar sig pensionsåldern och gör de polisiära insatser som trots allt behövs. Men han är långt ifrån en huvudperson och dyker upp först en bit in i tredje delen. Annars känner man igen sig med ortnamn som ser ut som om de vore nederländska och ett landskap som känns vagt nordeuropeiskt, men inte svenskt. Det har också sina fördelar med ett fiktivt land eftersom författaren själv kan bestämma hur rättsväsendet och skattesystemet fungerar.

Det blev inte riktigt bra den här gången, fast en halvbra Nesser är ändå bättre än många andra i genren. Om han bara kan lägga skatteärendet bakom sig och skriva om något annat tror jag det kan bli bra igen.

80. A. A. Milne: The Red House Mystery

Alan Alexander Milne skrev alls icke bara de två böckerna om Nalle Puh, och alls icke bara för barn. Han lär själv ha varit missnöjd med att hans övriga œuvre kom i skymundan för dessa lättviktiga sagor om sonen Christoffer Robins plyschdjur. Sonen å sin sida var missnöjd med att bli ihågkommen som litterär gestalt snarare än som sig själv. (När Nalle Puh fyllde hundra häromsistens uppmärksammades detta i en OBS-essä i P1.) 

Nåväl, Milne senior alltså, han skrev bland annat en detektivroman, vilket alltså är denna bok. Den är alls inte oäven, tvärtom, om man gillar den gammaldags pusseldeckaren. Jag råkar ha en svensk pocketutgåva som lätt flämtande berättar så här i baksidestexten:

Den "charmerande amatördetektiven" heter Anthony Gillingham och dyker upp ovanligt passande, precis när skottet har avlossats och brödernas kusin står och rycker i dörren till ett av dessa låsta rum som så många deckargåtor utspelar sig i. Här finns en alldeles logisk förklaring till hur det hela har gått till därinne, alldeles utan krångliga fönsterhakar eller andra liknande teknikaliteter. Men man hade gärna sett en plan över hur rummen ligger i förhållande till varandra, för det är många passager och skrymslen att hålla reda på. Gillingham får hjälp i sin utredning av en god vän, den han ska besöka på Röda huset för övrigt, och dennes enfald står inte Watsons efter. När han försöker dra slutsatser är det stundom stor komik, stundom frustrerande.

Berättaren är här och var synlig i texten och väl medveten om att han berättar en helt osannolik historia. I någon mån är den befryndad med Wodehouse i den rappa dialogen och miljön, även om jag tror att det hela sker i en socialgrupp ett halvt steg nedanför exempelvis lord Emsworth på Blandings Castle.

Man lär sig alltid något av skönlitteratur också; här berikades jag med kunskapen om vad en Norfolk jacket är (nåja, jag hörde det nämnas och kontrollerade det själv). Den som undrar över att de spelar bowling utomhus kanske får anledning att lära sig om bowls, en motsvarighet på gräs, för det är det som spelas när planen inte använd till krocket. Jag blev förresten nyfiken på vad en översättare gör med en "bowling green" och det visade sig att hon hade valt att kalla den för – krocketplan.

Det är synd att Milne inte skrev mer i den här genren, för han gjorde det riktigt bra. Den här kom första gången 1922, vilket bland annat betyder att den är så gammal att den finns fritt tillgänglig på nätet, där jag tycker att alla nyfikna kan leta upp den.

79. Arkimandrit Dorotej (Forsner) och Antoaneta Granberg: De ortodoxa gudstjänsternas uppbyggnad

Det har konstaterats här tidigare att det har sina sidor att blogga om kurslitteratur. I det här fallet är det ren bruksläsning, och som sådan fyller det här kompendiet sin funktion. Det kan komma att dyka upp mer i ämnet vad det lider.

78. Elin Persson: Månen var mitt alibi

Jag vill så gärna gilla konceptet radionovell, men Sveriges Radio gör det inte lätt. Den här gången handlar det om ett par i Gävle (förstår man på grund av den stora halmbock som så småningom kommer in i handlingen). De har en inte alltför passionerad relation, och vad som motiverar en novell om dem blir jag inte klok på. Mest av allt känns det här som ett kapitel som har blivit över från en roman, och tyvärr fanns det i så fall en anledning att det inte platsade där. Nu är min målsättning att jag håller ut resten av året med radionovellerna och inför 2027 ska relationen utvärderas.

77. Charlotte Stode: De som fallit i glömska

För en gångs skull vet jag var jag fick tips om en bok. Det var podden Deckardårarna, som finns "där poddar finns" och är den enda podd jag verkligen följer som inte är producerad och sänds av ett radiobolag. Det fanns skäl för dem att tipsa, eftersom en av de medverkande dårarna är journalist på Norra Skåne och har intervjuat författaren, som bor i Hässleholm, där boken också utspelar sig. Jag läser inte alls allt de tipsar om – det hinner ingen normalproduktiv människa med även andra åtaganden – men fastnade för denna eftersom den sades handla också om släktforskning, som jag ju ägnar mig lite åt ibland.

Huvudpersonen är journalist och heter Emy Rapp. Hon är uppvuxen i Hässleholm och har nyss flyttat tillbaka dit efter ett antal år på Sydsvenskan i Malmö; nu ska hon börja jobba på den fiktiva tidningen Nordskånskan. Hon har också köpt hus i ett före detta sommarstugeområde lite söder om centrum, mot Finjasjön till. Där hampar det sig så att det i en annan trädgård görs ett fynd av människoben, när en boende ska plantera fruktträd (fast det är fel årstid för det när det händer, tror jag). Emy får rycka ut å yrkets vägnar, men är förstås intresserad även eftersom hon bor i närheten. Dessutom undrar hon, mera privat, om det kan ha något att göra med hennes pappa, som försvann för drygt tjugo år sedan och aldrig har hittats.

Det spåret blir inaktuellt ganska snart, eftersom det står klart att benen har legat nedgrävda betydligt längre. Emy börjar gräva – metaforiskt alltså – efter om det finns några ouppklarade försvinnanden i trakten, och leds till ett numera nedlagt barnhem som har funnits i närheten. Byggnaden ligger kvar men står öde, och det verkar som om inte alla hon kommer i kontakt med tycker att det förtjänar ett grävjobb. Parallellt med det här berättas också om ett par av barnen som bodde där i början av förra seklet, så vi läsare har för det mesta lite mer information än Emy, även om hon forskar på ganska duktigt på kvällar och nätter.

Det har sina sidor att göra spännande fiktion av något som till sin natur är ganska statiskt. Numera, som någon bikaraktär konstaterar, släktforskar man ju merendels hemma från datorn och behöver inte åka runt till olika arkiv. Emy använder kommunarkivet en del, och gör förstås besök på det gamla barnhemmet eftersom det finns nära till hands. Men det är något med den delen av utredningen som gör att tempot sjunker när hon sätter sig och läser kyrkböcker. Det äldre tidsplanet är mer spännande, även om det relativt tidigt känns tydligt hur det hela ska visa sig hänga ihop.

Som synes kombinerar boken en del redan använda troper, för att inte säga klichéer, i form av återvändande relativt ung kvinna med karriär. Hon har dessutom ett privatliv att sköta med en åldrande mamma som behöver viss assistans, förutom att hon sammanstrålar med folk från sitt eget förflutna. Det som sticker ut här är att släktforskningen tas på allvar och ges ett rejält utrymme i handlingen; det är ingen särskilt anlitad som försvinner iväg och kommer tillbaka med sina resultat efter några dagar, utan vi är med och tittar över axeln på Emy. Men det är som sagt inte lätt att få det till bra litteratur med framåtdrift.

Jag kommer nog ändå att följa med när Emy kommer tillbaka i nästa bok – som redan är förvarnad – för hon är en huvudperson som man utan problem kan umgås med utan att reta sig på. Då hoppas jag också på något bättre korrekturläsning, så att inte exempelvis en manlig folkskollärare för över hundra år sedan förvandlas till förskollärare.

76. Mikael Yvesand: Ha en nice dag

En roadmovie i bokform är ett sätt att karaktärisera den här boken, som också skulle kunna kallas en rapsodi över svenska mordplatser. Det handlar om ett gäng unga vuxna som i en inte alltför pålitlig bil åker Sverige runt under en sommar. De flesta ställen som vi får reda på att de uppehåller sig vid är sådana som är kända från klassiska brott som Linköping, Malexander, Appojaure med flera. Däremellan pågår ett samtal, ibland flera samtidigt, på ett internhumoristiskt sätt som det tar ett tag att komma in i. När man har gjort det är det för det mesta rätt roligt också för oss som inte deltar i resan eller samtalen.

Mikael Yvesand har på bara några år etablerat sig som en av de mer omtalade romanförfattarna på svenska; jag hittade honom så sent som tidigare i år genom hans debut Häng City som vi läste i vår bokcirkel. I jämförelse med den och andraboken Våran pojke är den här klart roligast, men också lättviktigast vad gäller innehållet. (Nu hoppas jag verkligen att det inte finns någon viktig undertext som jag totalt har missat.) Det händer knappast mer än att gänget åker runt på sin makabra sightseeing och gaggar med varandra om sådant som att det behöver köpas spolarvätska nästa gång de stannar på en mack. Man blir inte det minsta sugen på att resa i deras hjulspår, intressant nog.

75. Lena Frölander-Ulf: Lysinea. Den vidunderliga historien om ett fartyg

Mest av allt är det här en historia om rävungen Rusty som bor på fartyget Lysinea, men av händelserna tvingas han ta sig runt på de flesta ställen ombord, så undertiteln är inte ur vägen. Lysinea är ute på en evig färd över haven, inte olikt Aniara genom rymden, faktiskt. Rusty är det enda barnet bland idel vuxna, åtminstone vad han vet. Hans tillvaro är nämligen begränsad till andra klass, även om han förstås vet att det finns en första klass ovanför honom och en tredje klass längst ner.

När handlingen tar sin början har Lysineas motorer stannat. Det betyder inte bara att fartyget står stilla, utan också att det blir iskallt ombord. (Det är det tydligaste men inte det enda som får en att tänka på Titanic.) Rusty ger sig ut på upptäcktsfärd för att se vad som har hänt, och möjligen också för att göra något åt att fartyget verkar ta in vatten.

Miljöerna är framställda i mustiga färger med bilder (i skrapteknik, har jag lärt mig) som täcker hela sidorna, förutom ganska små textrutor här och var:

 

Det finns mycket att titta på, och det är lite av en utmaning att inte bara läsa texten och bläddra vidare. Jag hoppas att många i rätt ålder (nio till tolv år, såvitt jag förstår) hittar den här boken, men jag blev också fascinerad, för det här påminner inte om mycket annat.

74. Kristina Appelqvist: Årets roligaste bok

Titeln ska inte uppfattas som en självdeklaration, men den är välfunnen ändå – mer om det strax. Det här är ändå en rolig bok, men med tre månader kvar av året vågar jag inte utnämna den till årets roligaste ens i min läsning.

Hillmans bokförlag är beläget i Lund och har anor, förstår man. Förläggaren Johannes Hillman närmar sig pension, och han är andra generationen, den som motsvarar "ärva" i det gamla talesättet "förvärva, ärva, fördärva". Men det finns ingen i den hillmanska familjen som är intresserad av att ta över, så förlaget annonseras ut till försäljning. Anmäler sitt intresse gör ICA-handlaren William från Västergötland, till många fasa och/eller förvåning. Det är inte så galet som det kan verka till en början, för han har ett förflutet som humaniorastudent i Lund, och han har till och med läst förlagskunskap, om än för flera decennier sedan. Och ICA-tiden har åtminstone förvandlat honom till en habil affärsman, som begriper att man måste dra in pengar om ett företag ska överleva, det må vara ett bokförlag eller en livsmedelsaffär.

Utifrån detta scenario utspelar sig sedan under några månader en rätt späckad intrig som nog måste beskrivas som fars, åtminstone tidvis. Flera gånger under lyssningen har jag ställföreträdande ångest när det händer saker som hade prövat en mer erfaren förläggare och som William är helt oförberedd på. Där ryms en plagiatskandal, en spontant utlyst tävling på temat "årets roligaste bok" (där kom det!) samt en bokmässa där förlaget inte har några hotellrum reserverade. Samtidigt ska han försöka få förlagets anställda att bedriva normal verksamhet, vilket de är kompetenta för i varierande grad.

William har också, ehuru singel, ett privatliv, där hans gamla kurskompis Sofie spelar den viktigaste rollen, inte minst eftersom de infriar ett gammalt löfte till varandra att fortsätta sina studier i antikens kultur och samhällsliv på B-nivån. Det tyckte jag var extra roligt, eftersom det ger honom anledning att besöka LUX, byggnaden där ett antal humanistiska ämnen numera är inhysta, och jag har haft min arbetsplats ett antal år. (Han drömmer sig också tillbaka till den tid när Classicum fanns i en äldre byggnad längre ner på Sölvegatan, och där har jag också varit student vid ungefär samma tid, fast i grekiska och inte i antikens kultur och samhällsliv.) För lundensare och lundabor blir det också mycket igenkänning i nutid när William och andra går på diverse restauranger i centrum.

Det framgår kanske att den här boken landade mycket väl hos mig. Jag har gillat Kristina Appelqvist tidigare, men hon lyckas bättre än de flesta med att placera en intrig i Lund, vilket har sina utmaningar. Med tanke på universitetets storlek och omsättning på studenter tror jag det finns en stor publik som gillar detta bara därför. Och intrigen, som jag har bestämt mig för att acceptera som deckare, trots frånvaron av mord, är bättre än de brukar i den här sortens lättsamma underhållningslitteratur. Det ska komma minst en del till i serien, men enligt min ljudbokstjänst får man vänta till nästa höst på den.

73. David Håkansson och Anna-Malin Karlsson (red): Varför språkvetenskap? Kunskapsintressen, studieobjekt och drivkrafter

Det har sina sidor att skriva blogginlägg om böcker som man har läst på det sätt som den här boken blev läst av mig. Förra hösten ingick ungefär hälften av kapitlen i kurslitteraturen för en kurs (tenterad i tid och med gott resultat, om någon undrar), medan resten är lästa nu i efterhand med tanke på att boken behöver lämnas tillbaka. Det gör att en del intryck kan ha glömts bort vid det här laget.

Det är enligt baksidestexten en bok som är avsedd att användas på kurser i språkvetenskaplig teori och metod, och det var inom en sådan som jag läste min första portion av den. Eftersom den består av sexton kapitel av olika författare är innehållet blandat. Allt blir inte lika relevant för alla läsare, men det är förstås ingen kritik mot enskilda författare eller mot boken som helhet. Kapitlen går bra att läsa var för sig, vilket snarast är en fördel i de sammanhang jag föreställer mig att boken kommer att användas mest.

72. Jamaica Kincaid: Lucy

Vi fortsätter med temat "främmande världar" i bokcirkeln, och den här gången lät sig boken lånas till temat på mer än ett sätt. Dels är det en för oss deltagare främmande värld, eftersom den utspelar sig i USA vid skiftet mellan sextio- och sjuttiotal, dels befinner sig huvudpersonen i en för henne ny och främmande värld.

Lucy, som hon föga överraskande heter, kommer från Västindien och börjar arbeta i en amerikansk familj som vad vi numera även på svenska kallar au pair. Hon är av skäl som framgår så småningom glad att lämna sitt gamla liv bakom sig, men har förstås också en del att göra med att anpassa sig till den nya tillvaron. Där finns fyra barn att sköta och två föräldrar att förhålla sig till, även om de är välvilliga och bemöter henne på ett för den tiden och miljön ovanligt sätt, föreställer jag mig.

Förutom familjen finner Lucy också en del andra kontakter av båda könen, men hon är hela tiden lätt distanserad i sitt berättande, och man får intrycket att ingen riktigt betyder något allvarligt för henne. Delvis har det nog att göra med att hon berättar i efterhand och att hon vet hur det kommer att gå med de relationerna. En del av dem får vi också reda på slutet på, andra inte.

Jamaica Kincaid är själv från Antigua och delar födelsedatum och -år med Lucy, så det är inte underligt att man börjar undra hur mycket av henne själv det finns i den här berättelsen. Men det spelar egentligen ingen roll, för den utger sig inte för att vara autofiktiv utöver att man kan konstatera vissa ytliga likheter mellan Lucy och författaren. Annars är väl Kincaid numera mest känd som Nobelpristippad, och vi var överlag nöjda i cirkeln med att vi nu kan säga att vi har läst henne redan innan hon fick priset, om hon nu hinner få det.

71. Mattias Edvardsson: Flickorna vid altaret

Den här serien är ojämn i kvaliteten, tycker jag nu efter tre böcker. Den första var jag måttligt förtjust i, kanske mest för att den var ett steg från vad Mattias Edvardsson hade skrivit fram till dess. Nummer två var betydligt bättre, eftersom den tog ut svängarna och innehöll en historia som inte liknar mycket annat i polisromanfacket. Med den här tredje sjunker nivån igen, tyvärr så lågt att den är seriens svagaste kort och gör mig tveksam till att följa med vidare, om det kommer fler böcker.

En sidointrig ända sedan första boken är att huvudrollsinnehavaren Gunni Hilding är avhoppad från Jehovas vittnen, och att hennes syster finns kvar i församlingen, numera med make och två barn. Det har gått ett stycke tid sedan senast, och under den tiden har systerns familj hoppat av från Jehovas och tillsammans med en annan familj samt ett par ytterligare personer bildat vad man nog måste kalla en sekt. De bor på en enligt belägen gård på Söderslätt och idkar den sortens galenskap som man kan tänka sig att en sekt gör – eller gjorde på nittiotalet.

Gåtan den här gången gäller att en tonårsflicka i denna sekt hittas död i ett badkar. Först antas det vara självmord, men när fallet hamnar på rätt skrivbord hos Trelleborgspolisen vill man utreda det som mord. Gunni kan förstås inte medverka officiellt i utredningen, eftersom hennes syster finns i miljön, åtminstone som vittne, möjligen något mer. Hon har svårt att hålla det avstånd hon borde, och hennes chef som sköter utredningen är inte heller obenägen att använda hennes information från insidan, när den kan vara till nytta.

Om det beror på Gunnis påtvingade roll i sammanhanget eller på miljöns mindre trevliga drag vet jag inte, men det här blir aldrig en intressant historia för mig. Sektledaren, som man måste kalla honom, är en karikatyr som närmar sig parodin, och övriga medverkande är så berövade varje personlighetsdrag att jag har svårt att hålla ordning på dem. Meningen är nog att vi ska bli engagerade genom Gunnis engagemang för systern och dennas två söner, men det räcker inte för min del. Jag är som sagt tveksam till om jag vill fortsätta med den här serien, men fattar inget beslut just nu.

70. David Lagercrantz: Intränglingen

Det har varit så mycket bevakning i medierna av den här publikationen (för att använda ett neutralt ord) att det är svårt att säga något eget. Man kan ändå konstatera att titeln närmar sig clickbaitfenomenet, för det är bara en liten del som faktiskt handlar om den person som har benämnts inträngling. Bakom det epitetet finns en ung man som på åttiotalet tar kontakt med familjen Lagercrantz, eftersom han tror att han är utomäktenskaplig son till Olof Lagercrantz, som också tar på sig faderskapet. Sedan visar det sig att det ändå inte är så, men då har ett stort antal ytterligare otrohetshistorier kommit fram. Att det nu blir en publikation av David Lagercrantz beror på att han har fått ta hand om ett manuskript som hans far skrev under den aktuella tiden.

David Lagercrantz ägnar däremot den så kallade lejonparten av denna publikation åt att berätta om sitt eget liv under samma tid. Han var då kvällstidningsjournalist med inriktning på mord och annan brottslighet, och hade bland annat kontakt med den så kallade Bombmannen Lars Tingström och dennes advokat Pelle Svensson. Det hade kunnat bli en intressant historia av det, om den hade fått ta plats och bli en egen bok, liksom kanske också historien om den så kallade intränglingen hade kunnat bli det. Nu ska alltihop, och dessutom lite andra utvikningar, rymmas inom en och en halv timmes lyssning (eller 75 sidor i tryckt format, enligt vad jag har kunnat söka mig fram till). Det gör att det är svårt att veta vad man ska kalla det här, men att som min ljudbokstjänst och en del bibliotek gör, klassificera det som roman, det förstår jag inte alls. Den är knappast tillräckligt lång, och den är knappast så fiktiv att det kan motivera etiketten.

69. Soraya Bay: Råttan

Råttan i titeln är död redan när den förekommer första gången alldeles i början av novellen, och jag undrar lite vad den fyller för funktion i historien. Men den återkommer så småningom. Däremellan handlar det om mellanstadiekompisarna Bobo och Bobbe (båda flickor) och dynamiken mellan dem när en tredje kompis, Greta, kommer till klassen. Där är det säkert många som kan känna igen sig, oavsett kön och ålder idag.

68. Klas Östergren: Inkokt ruda

Ruda är inte bara efternamnet på en talrik familj i Grönköping – den mest kände är väl "Hr ynglingen Emil Ruda", upphov till uttrycket "gossen Ruda" – utan också en karpfisk, numera sällan använd till mat, men med anor från Cajsa Warg i det avseendet. SAOB vet berätta att den är "fisken Carassius carassius Lin. (som i sht förr ofta odlades i dammar o.) vars kött i sht förr ansågs vara en läckerhet". I den här fiktionen förekommer den alltså inkokt, och man förstår att det är en av få fiskar, kanske den enda, som har överlevt något slags katastrof, om vilken vi inte får särskilt många detaljer. Det här är ändå inte en utpräglad framtidsdystopi, utan beskriver en framtid med både ljusa och mörka drag.

Boken kvalar möjligen in som kortroman eller långnovell, men beskrivs nog bäst med beteckningen kammarspel, som vissa recensenter har gjort. Allting utspelar sig i en lägenhet, och att vi får vara med förklaras genom att vi ser den genom en övervakningsfilm. I denna lilla miljö bor Beatrice och Robin. Han är originellt nog en robot eller möjligen en artificiell intelligens med även kroppslig form. Deras relation består i att hon ska lära upp honom att vara partner, så att det kinesiska företag som tillverkar honom och andra ska kunna nå perfektion. Det gör att Robin interagerar på ett stundom bisarrt sätt, även om han också är mänsklig i imponerande grad. Särskilt svårt har han för idiomatiska uttryck, där det inte är givet att en synonym går att byta ut mot en annan, och för sådana mänskliga konventioner som att det finns ämnen man inte samtalar om hur och när som helst.

Rudan är avsedd som middag åt Beatrice och hennes man William, som för tillfället är separerade, men (ännu) inte skilda. Han dyker upp så småningom, och det blir förstås en intressant triangel när han ska förhålla sig till att hustrun, som han egentligen har lämnat, har en inneboende älskare, även om denne inte är en riktig person.

Det förefaller vara något av en bagatell i Östergrens författarskap (som jag inte alls vill påstå mig vara expert på), men som sådan försvarar den sin existens. Den är både tankeväckande vad gäller AI-förekomsten i samhället och rolig när Robin uppträder gränslöst men välvilligt gentemot sina mänskliga motparter. Författaren läser själv, och det gör han förstås utmärkt, som alltid.

67. Magnus Sandberg: Den motvillige ministern

När det drar ihop sig till val kan det behövas ett litet utrymme som inte tar politiken på alltför stort allvar. Det hoppades jag på med den här ljudboken av debutanten (såvitt jag förstår) Magnus Sandberg. Och ungefär det får man också i form av en lagom respektlös historia om en minister, chef för Norrlands- och glesbygdsdepartementet i en alternativ framtid ett år efter det val som just nu ligger ett par veckor fram i tid. Statsrådet Rasmus Bengtsson är ganska ung men föga energisk, och man undrar hur det har gått till när han har fått detta ansvar. Det undrar förresten han själv också stundtals. Mellan de stunderna ägnar han sig åt att försöka smita från sina arbetsuppgifter, sitt departement och inte minst sin statssekreterare, en äldre och betydligt mer cynisk statstjänsteman. Kring dem finns också en sedvanlig stab med folk som alla vill mer än ministern själv.

Det påminner något om den brittiska TV-serien Yes, minister (men av, som det brukar heta, lätt insedda skäl något mindre om uppföljaren Yes, Prime Minister). Lite känner man också igen från Bo Baldersons deckare om det anonyma Statsrådet, men Rasmus är mycket mer intresserad av att tillbringa sin tid i sysslolöshet än hans baldersonska motsvarighet. Allra helst vill han ta sig hem och titta på TV, men i vägen för det står inte bara hans uppgifter som statsråd – det är förresten i slutet av arbetet med statsbudgeten – utan också hans flickvän som tycker att de ska fira sin sexmånadersdag tillsammans på ett romantiskt sätt.

Den politiska satiren är inte särskilt elak. Den inskränker sig egentligen till några absurda slagord ("Avveckla landsbygden, men med förnuft" är inte det värsta) och en bihistoria om ett årligen återkommande bidrag till Sundsvall som ingen har vågat ifrågasätta och ingen verkar minnas bakgrunden till. Men det är ändå som helhet ingen tam intrig, och duger utmärkt som tillflykt från den riktiga politiken för den som önskar sig en sådan.

66. Magnus Florin: Syskonen

Det här är en underlig bok som inte påminner om mycket annat. Ändå är den varken språkligt egendomlig eller innehållsligt spektakulär.

Det handlar om en man som förestår ett apotek i Lund, som han har övertagit efter sin far. Han har inte mindre än nio syskon som ömsom hjälper honom med att expediera recept och bemanna nattluckan (tänk, när man kunde få tag i medicin dygnet runt!), ömsom försöker rymma därifrån till ställen som Köping eller Dorotea. De är på något sätt inte egna individer, trots att de verkligen inte håller sig i samlad tropp. Efter ett tag börjar jag undra om de existerar på riktigt eller om huvudpersonen är en opålitlig berättare. Så småningom övergår huvudpersonen till en annan bransch och ägnar sig åt juridik. Där får han anledning att stämma sina syskon av olika anledningar.

Det är som sagt inte språkligt underligt, snarare mycket avskalat och enkelt. Om det inte vore så surrealistiskt hade det kunnat passera som dagbok.

Jag måste för övrigt bli bättre på att notera var jag får tips om böcker; den här lånade jag för några veckor sedan men har inget minne av varför.

65. Neil Gaiman: Coraline

Bokcirkeln fortsätter på temat främmande världar, och den här gången är det verkligen inte svårt att se var kopplingen till temat finns. Coraline, som det handlar om, har flyttat till ett nytt hus – det vill säga det är ganska gammalt, men hon och hennes föräldrar är nyinflyttade i en lägenhet i ett stort hus som tidigare varit en enda bostad. I ett av rummen finns en dörr, som bara leder till en igenmurad vägg, och bakom den finns numera en annan lägenhet, som sägs vara tom. Men nästa gång hon öppnar dörren är väggen borta, och det går att gå in i en likadan lägenhet. Den skiljer sig förstås lite från hennes egen, men det mest egendomliga är att där finns en hel personuppsättning av alternativa människor, inte minst av hennes egna föräldrar. De är oerhört obehagliga, och inte bara för att de har svarta knappar till ögon, utan också för att det är tydligt att de bakom sin leende fasad inte är det minsta snälla.

Boken har jämförts med Alice i underlandet och Narnia-böckerna av, som det brukar heta, lätt insedda skäl. Men det finns massor av referenser till annan litteratur och kultur, och jag vågar lova att jag inte identifierade allt. För ett par år sedan var boken föremål för Klassikern i P1, och den som vill ha mer bakgrund kan lyssna på det här. (Det är bara tio minuter, perfekt för oss som inte orkar timslånga poddar.)

Vi hade mycket att prata om i cirkeln och många av oss konstaterade att vi nog hade blivit rejält skrämda om vi hade läst den här boken när vi var i rätt ålder. Men, som det också konstateras i Klassikern ovan, alla bra sagor kan också läsas med behållning av vuxna. Vi kom förstås också in på författarens kancellering de senaste åren, men jag avstår här från att gå in i frågan eftersom jag har avstått från att sätta mig in i det. Var och en får själv bestämma om man vill läsa något av honom, men om man vill det kan jag absolut rekommendera den här.

64. Miles Ledoux: Violet

Det här är den första i en serie kortromaner som det hittills finns betydligt fler av än min ljudbokstjänst bjuder på (vilket just nu är tre, om man lyckas leta upp vad de inte har lyckats tagga som del av serien). Jag hittade hit via författarens YouTube-kanal, där han bland annat diskuterar Agatha Christie-filmatiseringar.

Här handlar det om en fiktiv småstad, Veil i Vermont i nordöstra USA, där en flicka har försvunnit. Polisen och allmänheten börjar leta, ungefär som det brukar gå till, men så hittar man en annan flicka i stället. Hon är okänd för alla, och dessutom har hon själv inget minne av vad som har hänt eller ens vem hon är. Det är ett rätt bra mysterium, men det är något som gör att det här inte fungerar fullt ut för mig. Det kan vara att det är för mycket folk för formatet, eller i alla fall för många olika trådar. På slutet blir det också tydligt att en del av dem inte avses knytas ihop i den här delen, utan ska fortsätta vara lösa i nästa bok. Det är inte det bästa jag vet med böcker.

63. Sara Stridsberg: Min fars pälsmössa

Det är något surrealistiskt eller hallucinatoriskt över den här historien, där man tror sig befinna sig i en verklighet som sedan visar sig vara något annat. Den sortens noveller gör sig inte så bra för lyssning, tycker jag, men kan ha andra kvaliteter som kommer fram vid traditionell läsning. Här tappade jag bort mig lite för ofta för att det skulle kännas meningsfullt.

62. Ida Jessen: Doktor Bagges anagrammer

I En ny tid hade Ida Jessen skrivit en dagboksroman utifrån fru Lilly Bagges perspektiv. Det här är inte en egentlig fortsättning, för den omfattar delvis samma tidsperiod, men ur hennes man Vigands perspektiv. Har man läst den tidigare vet man att fru Bagge blir änka – och det sker så tidigt i den boken att det inte är någon spoiler – och ramen om den här berättelsen är Vigand Bagges sista tid. Han har blivit kontaktad av en läkartidning som vill att han skriver sina minnen, och det är dem vi läser. Han är ingen öppenhjärtig man, vilket framgick redan i hustruns dagbok, och här berättar han bara det han vill och förmår. Det ger ändå en kompletterande bild av hur han har blivit den han är nu i slutet av livet.

Den här boken lyfter både sig själv och den förra. Tillsammans blir de något mycket bättre och mer intressant än vad den första var på egen hand, och jag är förvånad över att författaren tydligen inte hade planerat två böcker från början. De båda makarna är på en gång lika och olika – de har samma sparsmakade språk som kan verka förledande enkelt, men i sin syn på världen är de förhållandevis olika. Doktorn var något av en gåta för sin hustru i den förra boken, och han är inte som en öppen bok här heller, men i varje fall lite mer förståelig.

Eftersom det är korta böcker, tre eller fyra timmar när man lyssnar, kan de rekommenderas även till den som har svårt med tegelstenar, och man behöver inte känna sig avskräckt av att det finns två. Jag menar som sagt att de båda hör ihop så att man inte ska sluta efter den första (och helst inte låta det gå ett halvår emellan, som jag gjorde.)

En liten exkurs till sist: Jag har lyssnat på danska, för att hålla den förmågan levande. Men jag blir mycket nyfiken på vad en översättare till svenska har gjort av doktorns anagram. De är inte många, men han sitter vid sitt skrivbord och skapar små anagram av fraser som till exempel kan bestå av hans och hustruns förnamn tillsammans. De kan i alla fall inte översättas rakt av till svenska.

61. Frida Gråsjö: Ett annat ord för mord

Frida Gråsjö har hittills gått under min radar trots sin flitiga produktion i feelgood- och mysdeckarsegmenten. Det här är första – ja, än så länge enda – delen i en serie med korsordstema. Det är inte så långsökt som det låter, för både korsordskonstruktörer och -lösare kan antas intressera sig för gåtor, exempelvis vem som är mördare i ett lokalt förankrat fall. Lokalfärgen kommer från Åmål, där jag aldrig har gått av tåget när jag har passerat, men det gör inte något alls. Balansgången mellan att lokalbefolkningen ska känna igen sig och att vi andra inte ska bli trötta på promenader längs autentiska gator, den hanterar författaren ovanligt väl för genren. Huvudspelplatsen, ett hus från sjuttonhundratalet, numera med ett antal lägenheter, förefaller vid googling finnas i verkligheten, men jag gissar att den kan vara lätt anpassad efter intrigens krav.

Där bor ett persongalleri som är ungefär så stort som pusseldeckargenren brukar hålla sig med. Eftersom huset ägs av en tidningsmagnat finns det förutsättningar att många av de boende har anknytning till den branschen, och det är också en någorlunda rimlig förklaring till att där bor inte mindre än två korsordskonstruktörer med varsin assistent. Annars uppfattar jag det som ett inte alltför vanligt yrke. I huset bor just nu också en nyligen hemkommen långresenär, Olivia, som i väntan på jobb bor hos sin mamma, också verksam i tidningskoncernen. När ena korsordsassistenten hittas mördad får Olivia rycka in hos dennas arbetsgivare, Karla-Marie, känd som KM, och uppenbarligen mycket framstående i sitt fack. (Jag är lite förvånad över mängden galor, mässor, akademier och utmärkelser som korsordsvärlden håller sig med, eller i alla fall höll sig med på åttiotalet när det här utspelar sig.) KM, Olivia och hennes mamma Catrine samarbetar så gott de kan för att ta reda på vem mördaren är, men det är ingen överdrift att säga att KM drar det tunga lasset i utredningen.

Eftersom det är åttiotal är det mycket rosa kläder (och andra pasteller), stora frisyrer, gymping på TV och liknande, möjligen så mycket att det känns som om författaren har fastnat i researchen och inte velat ha den gjord i onödan. Researchen vad gäller mordmetod är däremot helt nödvändig, och där är vi inne på så specialiserade tillvägagångssätt att det känns som om man är tillbaka i pusseldeckarens guldålder. Den som vill att alla misstänkta samlas för en genomgång på slutet får också detta.

Det svajar lite upp och ner i nivån för mig under läsningen, men sammanfattningsvis är det en bok som inte skäms för sig. Har man ingen som helst relation till korsord tror jag att man ska välja något annat, men med tanke på hur många som har en sådan relation får den säkert sin läsekrets.

60. Karin Nyman: Jag kan köra alla bilar

Den här nostalgitrippen möjliggjordes av att Lunds stadsbibliotek är rätt duktiga på att i sitt magasin spara åtminstone ett exemplar av gångna tiders populäraste barn- och ungdomsböcker. Huvudpersonen Kalle fantiserar om att hans trehjuling är en bil, eller rättare sagt ett antal bilar i tur och ordning. Hans mamma är mycket bejakande till dessa fantasier, närmast parodiskt, är mitt intryck idag. (Inga jämförelser i övrigt, men jag tycker det påminner om hur man ibland föreslås bemöta en kraftigt dement person som hävdar sig fortfarande jobba på sin gamla arbetsplats eller behöva förbereda sig för kvällsmjölkning hemma på gården.)

Det utspelar sig på den tiden när bilar såg ut så att man kände igen en Volvo (det vill säga en PV 544, som förresten tillverkades sitt sista år samma år som boken kom ut, 1965):



eller Citroën 2CV:



eller Mercedes 220:



eller SAAB 96:



Den sistnämnda ligger mig särskilt varmt om hjärtat eftersom vi i familjen hade ett antal SAAB, dock oftast kombimodellen 95.

En gång i tiden läste jag definitivt den här boken med nöje, kanske redan då mest på grund av bilderna av Ylva Källström. Men det är inte den barnbok om bilar som jag trodde att det skulle vara, så jag får leta vidare efter den.

59. James Tynion IV: Something Is Killing the Children. Volume Two

Möjligen har jag låtit det gå för lång tid – sju veckor – sedan jag läste föregående del i den här följetongen, men till mitt försvar ska sägas att en följetong borde kunna läsas med visst uppehåll mellan delarna. Jag har ändå svårt att komma in i vad det var som hade hänt och med vem, utöver det självklara att det härjar någon sorts monster i skogarna utanför småstaden Archer's Peak i Wisconsin. Som vanligt i den här sortens framställning, oavsett medium, vill man säga till de medverkande att stanna inomhus och låta myndigheterna sköta sina uppgifter. Jag kommer att ta mig an nästa volym också, eftersom den enligt uppgift ska avsluta Archer's Peak-historien.

58. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 4

Fjärde delen av den här tetralogin betyder målgång. Det börjar med att Marjane kommer tillbaka till Iran efter några år i Österrike, där det alltid gick så bra för henne. Nu ska hon efter att ha skött sig själv på nytt bo hemma hos sina föräldrar, och med hennes upproriska inställning går det som bäst sådär. Hon går en konstnärlig universitetsutbildning, träffar en ung man vid namn Reza och gifter sig med honom. Det går också som bäst sådär, för de gifter sig mest för att de måste om de vill kunna göra vissa saker tillsammans (och då tänker jag inte ens i första hand på sex). Den iranska regimen tar sig för alltmer absurda saker, och det är förstås ingen överraskning att Marjane ett par år efter avslutad utbildning lämnar landet igen.

Det här – hela sviten om fyra grafiska romaner – är en intressant inifrånskildring av det iranska samhälle som fortfarande syns och hörs i nyhetsrapporteringen. Det kan någon gång bli för mycket redovisning av händelser och för lite av hur huvudpersonen, den fiktiva Marjane, egentligen har det. Men hon är den sortens person som låter det märkas, vilket väl också är ett val av den verkliga Marjane.

57. Bengt Berg och Harry Waldman: Det omöjliga alfabetet

Anledningen till inköpet av denna lilla bok var en gammal fäbless för de omöjliga figurer som M C Escher och Oscar Reutersvärd producerat i olika sammanhang. Konceptet har här inspirerat Harry Waldman till att producera bokstäver (och siffror) på temat. Bäst går det kanske med O:

medan en del andra bokstäver inte gör sig lika väl i det här utförandet. Bengt Berg har skrivit korta texter av olika slag, men dem begriper jag mindre av.

56. Mikael Yvesand: Våran pojke

Vårens sista cirkelbok var, som den trogne läsaren torde erinra sig, Mikael Yvesands debut Häng City. Eftersom både cirkeln och jag gillade den tog jag mig an hans senaste, som blivit minst lika uppmärksammad. Eftersom den i våras fick Sveriges Radios romanpris finns det dessutom massor av radio att lyssna på, om man inte har nog med sina egna intryck.

Det är inte lätt att beskriva den här ganska korta romanen om man ska dels göra den rättvisa, dels inte förstöra nöjet för den som vill läsa själv. Men det handlar i varje fall om Johan, född på åttiotalet, som växer upp i en småstad, som eventuellt kan vara Luleå precis som i förra boken, men är mer anonymt beskriven. Han är till synes ganska vanlig, men vi som följer honom invärtes märker att han knappast är som de flesta pojkar. Även om han har några kompisar att hänga med är han vad jag skulle kalla för existentiellt ensam, på så sätt att han tidigt inser att alla människor djupast sett är ensamma. Så småningom blir han också ensam i mer objektiv mening.

Efter barndom och ungdom lyckas han inte riktigt ta sig in i vuxenlivet, och skildringarna av tillkämpade arbetsmarknadsåtgärder och tröstlösa städjobb hör till det allra bäst beskrivna här. Det är något paradoxalt med Johan, för han trivs hyggligt med städjobb som de flesta skulle försöka ta sig ifrån så fort det bara går. För honom är det snarare en trygghet att veta vad han ska göra varje dag, och att det i princip är samma sak som igår eller imorgon.

Det som bryter tillvaron är när Johan överfaller och knivdödar en liten pojke och en tonårsflicka, till synes utan annat skäl än att han vill se hur det känns. Dådet har en del gemensamt med det kända Linköpingsfallet, som uppmärksammades för att det löstes med DNA-släktforskning. (Den kopplingen har gjorts i flera sammanhang och är alltså inte min.)

Vidare finns det en parallell historia om en ung kvinna som bor granne med Johan när han har flyttat hemifrån till egen lägenhet. Den delen är surrealistisk eller möjligen magisk-realistisk, och hur den förhåller sig till verkligheten – romanens och vår – är en diskussionsfråga, förstår man när man lyssnar på Sveriges Radios lyssnarjury.

Ovanpå allt det här är det också en tidvis mycket rolig bok. Humorn är förstås av det svartare slaget, men den finns där, ibland överraskande men aldrig påklistrad. Det är möjligen den som gör att man klarar av den annars avskalade, känslolösa stil som Johan excellerar i. Jag har inte läst någon av de andra nominerade romanerna i Sveriges Radios konkurrens, men med det förbehållet tycker jag att det här var en värdig vinnare.

55. Marjane Satrapi: Persepolis. Del 3

Den här tredje delen av Marjane Satrapis självbiografiska seriesvit utspelar sig i Europa, merendels i Österrike. Dit har hon skickats av sina iranska föräldrar för att gå i franskspråkig skola, dels för att läget i Iran är som det är under kriget mot Irak, dels för att Marjane har svårt att inordna sig i den iranska skolan och dess syn på flickor som elever, inte minst. Hon är inte mindre självständig när hon hamnar i Wien på egen hand, mest manifesterat av hennes olika boenden, dels i familj, dels på ett inackorderingshem som drivs av nunnor, dels i kollektiv med andra unga människor. Man får påminna sig att hon bara är fjorton när hon kommer dit, och att en del av det hon tar sig för hade varit mindre lyckat för vilken tonåring som helst, även en som hade föräldrar på närmare håll. Men hon utvecklas förstås under tiden, blir möjligen lite klokare, men har sin bångstyriga personlighet kvar:



Det är naturligt nog inte lika mycket om Iran i den här delen, för Marjanes föräldrar berättar inte så mycket för henne om vad som händer hemma. När mamman kommer på besök har de annat att avhandla, och nyhetsflödet verkar spela ganska liten roll. Vi får se hur det går i sista delen.

54. Stig Kågerman och Elisabet Kågerman: Kludwig och morbror Ludwig. En studie i rött

Det här är mitt senaste fynd (nåja, 95 kronor plus frakt) på Bokbörsen, denna inrättning som gör att man faktiskt mycket ofta kan hitta vad man söker av begagnade böcker, om man a) inte väntar sig femkronorsböcker och b) är beredd att göda ett nordiskt postföretag för att få hem sitt inköp. 

Det går att beskriva den här historien som en pusseldeckare med samma upplägg som guldålderns detektivromaner. Man ska förstås inte vänta sig mord, utan det som utreds är vem som har målat huset rött. Portvakten som agerar detektiv tar sig an fallet mycket systematiskt, om än utifrån smått absurda utgångspunkter.

Det är också något lätt bisarrt över texten, som verkar blinka till en vuxen läsare:









Fotnoter ser man inte ofta i bilderböcker. Men de är ett genomgående drag:

och ger här och var ett parodisk-pedantiskt drag åt det hela.

Det märks som synes att en av författarna, Elisabet Kågerman, när den här boken kom ut 1961, redan hade skrivit flera vuxendeckare. Dem hoppas jag kunna återkomma till här om inte alltför många år.

Den stora behållningen för min del är dock illustrationerna av Janne Martin, tidstypiska i en stil som lånar lite av Poul Ströyer, lite av Torvald Gahlin och lite av Åke Lewerth. (Den fåkunnige uppmanas googla, s d h.)

Ludwigs rum är avbildat i ett perspektiv som jag knappt vet hur man ska beskriva:

och pappa Emanuels bil och utstyrsel verkar vara från några decennier före 1961:



Men det är onekligen en väldig schwung i linjerna både i hans halsduk och när portvakten Konrad Ivar Korneliusson (med initialerna i mössan!) ger sig ut på cykel för att jaga boven (bovarna):

Det går förstås fort att läsa en bok på ungefär 20 textsidor, när de dessutom inte innehåller särskilt mycket text. Men här finns oväntat mycket att titta på och fundera över, även för en vuxen läsare.