99. Bo Gräslund: En mästare förklädd. Sven Delblanc som Bo Balderson

Bland teorierna om vem som skrev under pseudonymen Bo Balderson finns den att det skulle ha varit Sven Delblanc. Här argumenterar Bo Gräslund för detta med stor frenesi. Han är uppenbarligen väl inläst på båda författarskapen och staplar argument och exempel, så att man som läsare - i varje fall jag - inte ser skogen för bara träd. Det är onekligen gott om likheter, men eftersom bokens syfte är att bevisa den tes Gräslund vill bevisa är det svårt att vara säker på vilken vikt som ska läggas vid dem. Det är svårt inte minst eftersom vi inte får några argument eller exempel som skulle tyda på något annat.

Själv har jag sedan tidigare fäst mig vid att Bonniers har sagt sig skola avslöja Baldersons identitet när han inte längre är i livet, och så har ju inte skett (Delblanc avled två år efter att den sista Balderson-boken kom ut). Det måste ju inte vara sant att Bonniers ska göra så, men jag ser ingen anledning för dem att ljuga om det.

75. Bo Balderson: Statsrådet klarar krisen

Det här projektet - att läsa alla elva Balderson-deckarna om statsrådet - kom av olika skäl att hamna på is, men nu har jag tagit mig för att läsa också den här, den sista. (Vissa källor talar om den som "den senaste", men eftersom den kom 1990 har i alla fall jag gett upp hoppet om fler.)

Har man varit med hela vägen är det mycket man känner igen. Statsrådets svåger, den sjukpensionerade adjunkten Vilhelm Persson, är berättare, och får motvilligt följa med när statsrådet gör hembesök hos de misstänkta, när han inte sitter under en björk på statsrådets sommarställe på Lindö och försöker läsa en bok. Men det finns också några drag som skiljer ut den här delen från de övriga. Adjunkten spelar snarast huvudrollen genom att både vara den ende av de två som är med när mordet begås och genom att vara den som presterar lösningen på gåtan. Sedan vore statsrådet ju inte statsrådet om han inte försökte ge sken av att han spelar en större roll än han i själva verket gör.

Det är också som vanligt en gåta i pusseldeckarskolan; statsrådet får anledning att med viss förtjusning utbrista:

Ett slutet hus och en avgränsad mordplats. Och en begränsad tidsrymd. Nu gäller det bara att ta reda på vem av gästerna som gjorde det!

Jag uppfattar de politisk-satiriska inslagen som färre och mindre anknutna till intrigen än de har varit tidigare. Några korta avsnitt raljerar över exempelvis kvällspressen och sjukvården, men det känns aldrig riktigt inspirerat. Då är faktiskt lösningen på gåtan bland de mer inspirerade hos Balderson, även om den på sätt och vis påminner om den i Statsrådet och den utsträckta handen. (Miljön är å sin sida nästan kalkerad på den i Statsrådet sitter kvar, både vad gäller hus och rum där mordet begås.)

En annan baldersonsk specialitet är den allitteration som ofta präglar namngivningen; här är det advokaten Lars Längstadius, men det har förekommit många andra i de flesta tidigare böckerna. Det är något med det som är svårt att ta på allvar, när man har börjat tänka på Minerva McGonagall, för att inte tala om grundarna av de olika elevhemmen på Hogwarts.

Roligast hade jag ändå åt en av de medverkande och misstänkta som raljerar över svenska deckarförfattare:

Så många kända. En som är känd för att hennes man var känd, Och en som är känd för att hans tidigare arbetsgivare är känd. Och en som är känd för att han är känd från teve. Och en som är känd för att han är okänd.

Den första torde väl vara Ulla Trenter, och den andra skulle kunna vara Jan Mårtenson, som arbetade för kungen ett antal år. Den tredje skulle ju idag kunna vara vem som helst, men vid den här tiden kanske i första hand Jan Guillou. Och den fjärde är förstås Balderson själv.

122. Bo Balderson: Statsrådets klipp

Denna tionde bok om det hämningslösa statsrådet som löser mordgåtor i sällskap av sin hjärtklene svåger, adjunkt Vilhelm Persson, utspelar sig sommaren 1985. Det framgår både av några episoder med valförberedelser (där statsrådet själv inte deltar, förstås) och av datum och veckodagar, om man som jag sätter sig och kontrollerar det. (Inför nästa bok, som är den sista i serien, ska jag också undersöka om mitt intryck stämmer, nämligen att det alltid är sommar eller åtminstone sommarhalvår i de här böckerna. En intressant parallell till Trenter i så fall.)

Den här versionen av statsrådets äventyr innehåller de vanliga deckaringredienserna: a) herrgård på landet, b) arvingar, denna gång syskonbarn, och c) amper hushållerska som vet mer än hon berättar. Det är nog svårt för normalläsaren att identifiera mördaren med den lilla hjälp man får, men när det hela avslöjas på slutet - ovanligt rafflande, för övrigt - är det hur logiskt som helst. På för genren vanligt sätt är det en ganska liten detalj som allt hänger på, och om man som jag minns från tidigare läsning vilken den var är det inte så svårt att också gissa vem mördaren är. Det är också något som är mycket baldersonskt, kan man säga utan att avslöja för mycket.

Det har gått ett tag sedan den här boken var ny. Det märks om inte annat på att en av huvudpersonerna "bebor och äger en fyrarummare på Strandvägen, en sån där som säljs för dryga miljonen". Nu är väl frågan hur långt från Strandvägen man måste resa för att hitta någon enda lägenhet till det priset, för att inte tala om en fyrarummare. 

Även bildesignen har utvecklats; statsrådet och hans svåger följs av "en Volvo med kraftigt underbett", som väl skulle kunna vara en sådan här:

Nöjet för den som inte har läst boken tidigare ska inte förstöras, men det finns en nyhet som faktiskt gör att den känns som en naturlig avslutning på serien. Nu kom det alltså en bok till, som jag inte minns så mycket av, men den dyker alltså upp här relativt snart.

111. Bo Balderson: Statsrådet och den utsträckta handen

Tvåpersonscirkeln fortsätter läsningen av Balderson, och den här gången får statsrådet sitta kvar efter att socialdemokraterna återtagit regeringsmakten 1982 (vilket skildras i ett inledande kapitel; han gör helt enkelt minst skada så, konstateras det). För, tror jag, första gången går det också att säkert avgöra exakt vilket år det utspelar sig, eftersom en av huvudpersonerna berättar att hon har namnsdag 30 april, 13 augusti och 15 oktober, som alla infaller på lördagar. Det gjorde de 1983. Sedan uppmärksammade min medläsare att antingen Balderson eller namnsdagsbarnet tog fel när det gällde att dagarna nästa år skulle infalla på söndagar. Eftersom 1984 var ett skottår blev det i stället på måndagar.

Baldersons koncept, en klassisk deckargåta med ett begränsat antal misstänkta i en sluten miljö (där också statsrådet och hans svåger hamnar, mest av en slump), interfolierad med politiskt-satiriska anekdoter, är nu så utprovat att man känner igen sig väl. Gissningsvis var de trogna läsarna (och köparna) av böckerna nöjda med att få vad de bespetsade sig på. Här fick de dessutom ett verkligt originellt mordmotiv, i stället för att det som så ofta i genren gällde pengar eller svartsjuka (den rena galenskapen som motiv hade kanske inte gjort sin entré riktigt än).

Frågan är om författaren driver med sig själv i ett avsnitt där en medverkande bokförläggare klagar över en av sina författare, en "Bosse" som skriver deckare, "en om året, lika varandra som två nummer av Kalle Anka, fast utan deras stilistiska lyftning och djup i personteckningen". I varje fall det sista tycker jag i så fall var onödigt självkritiskt. Annars fastnade jag för att den lilla uppländska kyrkbyn där det mesta utspelar sig heter Vikbo, precis som Harry Fribergs kamrer i de tidigare Stieg Trenter-deckarna. Och vi bildade kan blinka tillbaka när Balderson beskriver en av de medverkande som "mycket mörk och med stora ögon".

99. Bo Balderson: Partiledarn avgår med döden

Denna Baldersons åttonde bok är något förvirrad vad gäller kronologin. I en ramberättelse är Vilhelm Persson på besök hos sin svåger statsrådet på Lindö, som vanligt. Som vanligt sitter han också under en björk och läser ett historiskt verk:

Jag återgick till "Rom und Romgedanke" och nådde efter bara någon minut det hägrande verbet, som överträffade alla förväntningar.

Men efter ett tag tröttnar han och tänker tillbaka på en annan sommar "för nu ganska många år sedan" (boken är i original från 1982), när han var på valturné med statsrådet i Skåne och Blekinge. Det skulle kunna vara 1976, men vid ett annat tillfälle talas det om att statsrådet varit med i regeringar av olika partifärg, och då borde det vara tidigast 1979. Men det är ju knappast "ganska många år sedan", så vi får kanske nöja oss med att det är licentia poetica.

Även lokalfärgen är blandad av autentiska och fiktiva nyanser. Det förekommer ett antal fiktiva slott som den historiskt intresserade Persson aldrig riktigt får titta på, en kommun som heter Fredriksstad och en blekingsk ö vid namn Stora Grundet. Däremellan passeras de autentiska Glimmingehus, Hörby och Åhus, där statsrådet håller torgmöte. Detta ska nog tänkas vara omslagsbilden av Bo Berling, men där är det han som har tagit sig den konstnärliga friheten vad gäller kyrkan, som i verkligheten inte är vitrappad:



Själva mordgåtan är även den här gången riktigt bra, även om jag kom ihåg både mördare och mordmetod redan från början. Den innehåller flera klassiska deckargrepp som "det slutna rummet" (egentligen i dubbel upplaga, både den blekingska ön och en av olika skäl välbevakad skrivarstuga), ett "meddelande från den döde" (inte blodskrift på väggen, utan en modernare variant) och ett vittne som låter alla misstänkta förstå att hon vet mer än hon har sagt - och då går det ju som det går för henne, förstås. (En rolig bonus är att det anspelas på Stieg Trenters Aldrig näcken i kapitel 19. Fullt så fantasifull är mördaren ändå inte i denna bok.)

Den politiska delen är något nertonad den här gången, kanske för att det är en före detta partiledare och minister som mördas, och bland gästerna på ön finns den nuvarande partiledaren och statsministern. Båda uppfattar jag som helt fiktiva, smakfullt nog. Miljöpartiet är nämnt för första gången, tror jag, och en anonym partiledare blir kallad "hatets och illviljans kolportör" av en anonym S-ledare. Alla de fem dåvarande riksdagspartierna är rättvist nog nämnda i det sammanhanget, som gäller hur politikerföraktet ökar när pressen skriver så elaka saker om vad politikerna säger om varandra. Den aktuelle partiledaren förutsätts på något vis höra till ett sjätte, fiktivt parti.

Liksom tidigare tror jag att den tillvanda publiken fick precis vad den önskade sig av varje ny Balderson.

93. Bo Balderson: Statsrådet i tiden

Vi i minicirkeln fortsätter med årets projekt, Bo Baldersons samlade produktion. Den här, från 1980, tyckte vi hörde till de bättre i serien, både vad gäller den politiska satiren (som nu kommer i form av att statsrådet berättar anekdoter för sin svåger adjunkten) och själva deckargåtan. Man måste köpa konceptet, som det heter, att justitieministern utreder mord som äger rum hemma hos honom (den här gången liksom en tidigare gång i villan i Spånga), men gör man det är det här faktiskt riktigt bra deckare. Och apropå justitieministrars roll så konstaterar adjunkten, långt före Palmemord, Hans Holmér och Ebbe Carlsson:

[S]tatsrådet bläddrade i förhörsprotokollen. (Jag vet inte exakt hur han får dem, helt lagligt kan det knappast gå till, men den kommissarie som vägrar lämna ut dem blir visst aldrig polismästare i Stockholm, vad det nu kan vara att stå efter.)

I statsrådsvillan har samlats en utredningskommitté, Fåmp (=Utredning med uppdrag att framlägga förslag till åtgärder mot våld på allmänna platser). Den leds av en centerriksdagsman, men består originellt nog i övrigt av en känd skådespelare, en damtidningsredaktör, en studierektor, en boutiqueägare, en kuvertfabrikör och en bibliotekarie från riksdagsbiblioteket. Ingen av dem verkar ha någon särskild sakkompetens, men de har ägnat fyra år åt studieresor och sammanträden, och ska nu ägna ett par helger åt slutmangling. Eftersom statsrådet har gott om plats hemma när alla sexton barnen är på landet har han upplåtit sitt hem, och praktiskt nog har han säpoman och tjuvlarm som säkerställer att ingen har kunnat smita in eller ut när mordet sker. Det är en närmast arketypisk miljö för genren, men turneras här på ett ganska intressant sätt.

Jag hade läst den här förr, och kom ihåg vem mördaren var. Nöjet blev egentligen inte mindre av det, för jag kunde följa spåren ända från början, där tolkningen av ett enda ord leder tankarna i fel riktning. Men gör man rätt tolkning förstår man redan tidigt hur det hela hänger ihop, och kan läsa de spår som statsrådet flera gånger frustrerat ältar för sig själv och svågern att han inte blir klok på.

Mellan varven lyckas statsrådet också bli kortvarig statsminister och kortvarig talman. Det är nog det senare som ska illustreras på omslaget, där både den riktige statsministern och statschefen uppträder i tidstypiska polisonger. Genom kommittéledamöternas civila sysselsättningar får statsrådet med vidhängande svåger anledning att besöka både en damtidningsredaktion och en högstadieskola, vilka också blir föremål för visst satiriserande, kanske lite förutsägbart ibland, men också ganska roligt. Vad gäller skolan är det inte minst roliga att man skulle kunna återanvända satiren även idag, med undantag för rökrutan.

Tyvärr är den upplaga jag har läst inte särskilt väl korrekturläst. Stavningen "borglig" förekommer mer än en gång, och det finns också andra exempel på stavfel och egendomlig interpunktion. Särskilt störande är att ett chiffermeddelande, upphittat på toaletten av adjunkten, inte är rätt utan har förväxlat vissa tecken.

Men annars är det i flera omgångar spännande på allvar, särskilt mot slutet när mördaren antas vilja slå till igen. Det hade kunnat vara ännu lite bättre om inte ett par sidospår hade avförts lite för resolut på ett ganska tidigt stadium. Det är statsrådets vana att besöka de misstänkta en efter en som också gör att vissa avslöjanden med nödvändighet kommer i anslutning till de besöken, men han kunde kanske få vara lite efterklok i stället. Någon lös tråd finns det också, som vi tyckte ledde till en av de misstänkta, men som fortsätter att hänga lös även efter avslöjandet. Men annars är det som sagt ett gott hantverk.

89. Bo Balderson: Statsrådet sitter kvar

Det viktigaste som har hänt sedan föregående del i serien deckare om statsrådet är att det har blivit maktskifte; valet 1976 vanns av de borgerliga som fick bilda regering efter 40 år av socialdemokratiskt ledda regeringar (44 om man vill bortse från 1936 års "semesterregering", som jag har snuddat vid i ett helt annat sammanhang tidigare). Men "en mer opolitisk justitieminister kunde man inte få tag i", säger baksidestexten, så statsrådet sitter kvar. (I verkligheten var den opolitiske justitieministern 1976-79 f d justitierådet Sven Romanus, mycket uppskattad i Thorbjörn Fälldins memoarbok.) Det har inte förändrat honom så värst mycket, utan regerandet är det andra som får sköta när han själv är på landet och/eller utreder mord.

Den här gången hamnar statsrådet och berättaren, hans svåger, på en oplanerad middag på ett gods i Uppland, när de egentligen ska hälsa på statsrådets syssling samt bese Erik XIV:s fängelse Örbyhus. Där finns ägaren, en "lat trikådisponent" (säger den inledande personförteckningen), ett antal vänner till honom, någon annan tillrest slumpmässigt närvarande, en son med fästmö samt ett par tjänsteandar. Det är nästan arketypiskt som miljö i en engelskinspirerad deckare - det stora huset på landet utan möjlighet för utomstående att ta sig in, ett antal övernattande gäster, samtliga misstänkta för det mord som upptäcks morgonen efter.

Sedan vidtar statsrådets och svågerns vanliga turné bland de misstänkta, där de våldgästar folk, den här gången dock utan särskilt många regelrätta inbrott eller rotande i skåp och förråd. Ett och annat matnyttigt ger det ändå, och mellan varven får de tjänstgöra som jägare på kortegevagn vid spanskt statsbesök (se omslagsbilden av Bo Berling ovan) med mera dylikt. Den politiska satiren är den här gången vassare än tidigare, tyckte vi i minicirkeln om två personer, och dessutom riktad både mot regering och opposition, praktiskt nog. Tillsammans med farsinslagen tyckte vi att den här är väl så rolig som den första, även om nog själva gåtan inte riktigt når samma klass.

En liten pärla bland blinkningar tyckte jag var att statsrådet har läst Mysteriet med de blåmärkta smalbenen (som jag inte har läst, men som är skriven av Lillevi Gavell, en pseudonym för Ingegerd Stadener, som också skrev under pseudonymen Helena Poloni, bland annat Mord i barm, som jag har läst och uppskattat - för att inte tala om att hon under pseudonymen Lillevi Gavell också har skrivit Mysteriet med sovvagnsblondinen i min favoritgenre tågdeckare (den har jag däremot läst)). Pärlan bland formuleringar är den nästan rönblomska:

Vi passerade med lägre fart några av dessa uppländska samhällen, vilka allteftersom berövats post och präst och buss och butik och nu bara har hastighetsbegränsningen kvar, som minne av förgången storhet.

Och pärlan bland tidsmarkörer är:

- I fredagskväll, när Hugo Holm dog, slutade det sista TV-programmet fem över elva.

Det känns som oerhört länge sedan.

62. Bo Balderson: Mord, herr talman!

Någon gång har den här Balderson-deckaren haft ett omslag, med till visshet gränsande sannolikhet med en illustration av Bo Berling, som det brukades. En tidigare ägare har gjort sig av med omslaget; kanske tyckte hen att en mörkblå pärm med guldtryck var lite tjusig.

Det är den femte delen i serien, och för den som troget köpte dem en efter en när de kom ut är förstås igenkänningen (minst) halva nöjet. Här finns det ohämmade (men när det gäller, skarpsinniga) statsrådet, hans hypokondriske (men när det gäller, handlingskraftige) svåger adjunkt Persson, statsrådets sexton barn (som medverkar mindre än vanligt, men desto mer nyttigt när de väl får chansen), några politisk-satiriska episoder samt en mordgåta. Vad gäller den sistnämnda kom jag ihåg en central detalj mycket väl sedan förra gången jag läste boken och kunde därför identifiera mördaren redan tidigt. Det var ändå värt nöjet att läsa och se hur skickligt Balderson viftar med den avgörande ledtråden - bland övriga trådar, förstås. Jag tror dessutom att det är en tråd som Agatha Christie har använt minst en gång, så kanske blir det semesterläsning av henne inom kort.

På Baldersons tid var det helt rimligt att förlägga mord och utredningar till fiktiva platser, inte som nu att varje småstad med självaktning ska ha sin egen deckarförfattare. Det har varit statsrådets sommarö Lindö i Roslagen, Ädelsta på lagom avstånd från Harpsund, statsrådets villa i Spånga (som inte är fiktivt, men villan och gatan den ligger på) samt Lindö igen. Den här gången är det ett halvlantligt samhälle utanför Mellanstad, som verkar ligga i Mälardalen och ha en domkyrka, industri och länsstyrelse. Vi i tvåpersonscirkeln kom fram till att det skulle kunna vara Västerås, men egentligen får man reda på för lite om staden för att veta om det stämmer.

En annan sak jag kom ihåg var adjunkt Perssons förtjusning över att få fördjupa sig i "Bidrag till kännedomen om striderna mellan konung Sigismund och hertig Karl 1598-1599" (även om han ofta blir avbruten). Själv har han skrivit sin kandidatuppsats om "Slitningar inom Karl XI:s förmyndarregering". Han är alltså rätt person att uppskatta att

Notapparaten hade infriat alla förväntningar. Den krälade som en orm därnere på sidorna och ettertänderna högg efter föregångare och forskarkolleger på ett elakt och stimulerande vis.

Även i övrigt är formuleringsglädjen påfallande. Om jag kunde skriva så skulle jag minsann inte vilja vara anonym.

52. Bo Balderson: Statsrådets verk

Den här fjärde deckaren av Bo Balderson tyckte vi båda i minicirkeln var ett lyft till den förstas nivå. Den utspelar sig dessutom till stor del på statsrådets sommarö Lindö i Roslagen, och här återfinns den raffinerade mordmetod som jag kom ihåg, men inte återfann i Statsrådet och döden. Det är också lite mer av politisk satir än tidigare, här till exempel en historia om hur man försöker få en A-presstidning att bli ortens andratidning för att kunna uppbära det pressstöd som dittills gått till Kristliga Dagbladet. En av förutsättningarna för hela intrigen är dessutom inrättandet av SÄPO-verket, ett ämbetsverk med uppgift att övervaka SÄPO, men som i själva verket mest finns till för att hålla vänsterkrafterna lugna.

Formen är härmed etablerad, och läsaren får det förväntade. Själva deckargåtan är en gammaldags sådan, med ett litet antal misstänkta, som alla är närvarande även vid de senare mord(försök) som följer på det första (se omslagsbilden ovan). Närvarande är också statsrådet, som undgår misstankar, men även berättaren, svågern och adjunkten Vilhelm Persson, som inte lyckas lika bra. Hans härdande vistelser bland syskonbarn och hundar på Lindö visar sig ha fyllt sin funktion.

Roligast hade jag åt en skildring av en middag på Lindö som sammanfattar en hel del av vad jag har emot grillning:

Där satt vi nu, en samling vuxna stadgade människor - alls ingen scoutgrupp - på eländiga stolar runt ett rankigt bord och slet i tjocka, halvråa skivor av något som statsrådet svärtat över eld borta i ett stenröse. Födan låg på papptallrikar - såna där som slinter och far - och vi arbetade med plastbestick som bröts och blev till stumpar och glasen var pappersmuggar som välte och potatisen var oskalad och bara små pappersservetter hade vi att skyla oss med. Ett värdpar som serverat en sådan måltid i sin matsal skulle ha skämts ögonen ur sig och gjort det med all rätt.

34. Bo Balderson: Statsrådets fall

Den här tredje Balderson-deckaren tyckte både min medläsare och jag påminde mer om den första än om den andra. Jag, som har läst alla elva tidigare, tycker att den här är den som hittills påminner mer om mitt minne av hur en typisk Balderson ska vara. Förutom ett mord i en liten krets misstänkta ägnar sig statsrådet här ganska mycket åt sina självpåtagna undersökningar av de misstänktas garderober och liknande, motvilligt åtföljd av svågern adjunkt Persson. På grund av diverse förvecklingar hamnar herrarna på kungamiddag i Vita havet, som av allt att döma är ganska troget återgivet på omslaget (se ovan):

Det förekommer också några episoder som inte direkt har med mordfallet att göra, där statsrådet som omväxling får vara statsråd, och där är författaren snarare elakare än tidigare. Möjligen inbjuder tidsandan (1971) och bytet av statsminister från Erlander till Palme till det.

Jag är också glad för att Balderson här återknyter till den första boken genom att ha med en karta, nu över statsrådets närmaste bostadsomgivningar i Spånga samt arbetsrummen i villan, praktiska inte minst eftersom han då inte behöver vara på departementet och ställa till oreda så mycket:

Annars är statsrådet lika omedvetet om sin klumpighet som tidigare:

- Sherlock Holmes var amatör, Hercule Poirot och lord Peter Wimsey likaså. Och jag har en avgjord fördel framför dem: jag är polisens högsta chef. På ett unikt sätt förenar jag polismyndighetens auktoritet med diskretionen och det lätta handlaget hos en privatdetektiv.

Själva mordet innehåller ett i deckarsammanhang klassiskt villospår, som jag förstås inte ska avslöja här, men som trots sin tidigare användning kommer väl till sin rätt. Deckargåtan i snäv mening är nog Baldersons bästa hittills. Vi drar vidare mot nästa del om någon månad.

24. Bo Balderson: "Harpsundsmordet"

Nummer två i årets omläsningsprojekt Bo Balderson är en lite förutsägbar uppföljare till den första. Man känner igen ingredienserna, det ohämmade statsrådet, hans svåger och följeslagare adjunkt Persson och ett mord i en lagom sluten miljö med tillräckligt många misstänkta som också har motiv. Titeln (och omslaget) är något missvisande, eftersom mordet inte äger rum på Harpsund, utan i den närbelägna, fiktiva småstaden Ädelsta, men kvällstidningarna döper det raskt till "Harpsundsmordet", eftersom det inblandade statsrådet mellan varven tillbringar viss tid där med kommittéarbete. Han och adjunkt Persson får också tillfälle att jaga en misstänkt med den berömda ekan en natt.

Vi (två som läser respektive läser om Balderson under 2016) tyckte alltså att den här delen var lite svagare än den första; själv tycker jag framför allt att upplösningen är mindre lyckad, eftersom jag egentligen vill se alla samlade i biblioteket (eller dylikt) och höra detektiven-statsrådet avslöja hur allt hänger ihop. Här är det en upplösning av annat slag, kan man säga utan att avslöja mer än så.

12. Bo Balderson: Statsrådet och döden

Årets deckarprojekt är en omläsning av Bo Baldersons elva deckare. Det sker i formen av en (mycket) liten läsecirkel, där vi två deltagare tänker träffas en gång i månaden, med paus i sommar, så det går jämnt ut med året. Jag har, tror jag, läst alla elva tidigare, även om det var länge sedan och inte skedde systematiskt. Min medläsare läser för första gången.

Den här första delen introducerar "statsrådet", som förblir namnlöst, men i den inledande personförteckningen presenteras som "politisk oskuld med fjorton barn". Han har blivit inrikesminister mest av ett misstag, men sitter sedan kvar och verkar ha hittat en balans mellan politik och familjeliv som bygger på att andra sköter bådadera. Berättare är hans svåger, adjunkten i historia med samhällslära Vilhelm Persson, en hypokondrisk pedant, som blir ganska rolig utan att han själv avser det (Balderson är förstås helt medvetet humoristisk).

Det hela äger rum på statsrådets sommarställe på det fiktiva Lindö i Stockholms skärgård, där det gäller att hålla reda på vem som bor var av statsråd, landshövding, justitieråd, professor med flera:

Jag har - som den trogne följaren kanske minns - en viss faiblesse för deckare med personförteckning och kartor och tycker alltså att detta är mycket lovande.

När den ensamt boende nobelpristagaränkan i litteratur Beata Gyllenstedt (se ovan) hittas mördad får statsrådet som högste ansvarig för polisen tillfälle att gripa in. Lite konstigt är det att ingen reflekterar över detta ministerstyre, och lika konstigt är det att statsrådet, "far till fjorton barn men barnsligare än något av dem", som adjunkt Persson formulerar det, då visar sig vara en skarp iakttagare som drar de slutsatser polisen inte lyckats med.

Bortsett från att det är ett statsråd som agerar detektiv är det en ganska klassisk deckare. Här finns adjunkten i Watsons roll som krönikör och assistent, den begränsade kretsen misstänkta och inte minst en av de bästa upplösningar ("alla samlade i biblioteket") som jag har läst på länge. På slutet är det faktiskt mycket spännande på ett sätt som får mig att glömma det absurda i förutsättningarna. Varenda liten ledtråd redovisas av statsrådet, så både adjunkten och läsaren får känna sig dragna vid näsan.

Vi var båda nöjda med upplevelsen av välformulerad berättarglädje och ser fram emot att fortsätta med kommande delar. Själv minns jag från min förra Baldersonläsning vissa inslag som jag trodde var återkommande i varje bok, men de verkar introduceras senare. Framför allt är den politiska satiren här ganska snäll och inte särskilt ymnig. Jag vill minnas att det kommer mer av sådan.

32. Gösta Arvidsson: Den hemlighetsfulle journalisten Kurt Persson

Anledningen till att den här biografin alls blev skriven var att Kurt Persson testamenterade sin förmögenhet på 13 miljoner till sin Rotaryklubb med ändamålet att dela ut stipendier för brottsbekämpande insatser. Kurt Persson var så okänd som person för sina Rotarykamrater att de bad Gösta Arvidsson att skriva en minnesskrift, som blev denna bok.

Det visar sig att Kurt Persson förblev okänd för vänner och bekanta i olika sammanhang, både under uppväxten och i yrkeslivet som journalist. Han verkar ha varit en rolig och lättsam person i sällskapslivet, men också mycket mån om sin integritet. Det gör också att författaren har svårt att hitta riktigt intressanta saker att berätta, även om han har intervjuat många i Kurt Perssons närhet. Det blir mest en serie anekdoter och episoder, där Kurt Persson framstår som en leverantör av oneliners.

Min anledning att läsa boken var att Gösta Arvidsson lanserar teorin att Kurt Persson skulle ha varit mannen bakom pseudonymen Bo Balderson, författaren till elva deckare med inslag av politisk satir under åren 1968 till 1990. Den teorin upptar sista kapitlet, cirka 30 av 180 sidor, och är i och för sig inte ointressant. Arvidsson anknyter olika drag hos Balderson till Kurt Persson och hans liv på ett sätt som känns övertygande medan man läser det. Nu är det bara det att jag på senare år har läst liknande framställningar som just då gjort mig lika övertygad om att det skulle vara Sven Delblanc, Olle Adolphson och Gösta Gustaf-Janson. När det här har fått vila några dagar tror jag nog fortfarande mest på Björn Sjöberg.