tisdag 29 juni 2021

120. Harry Martinson: Aniara


Det finns så mycket skrivet på olika håll om det här rymdeposet att det svårligen går att säga något nytt. För egen del är det ett återbesök på goldondern Aniara; jag läste boken första gången 1992 när jag gick på gymnasiet. Om det kan sägas att jag valde den själv från en ganska lång lista med modern litteratur och att tanken - som jag förstås höll tyst om - var att många andra av de valbara verken var sådana som jag kunde läsa på fritiden, men knappast detta. En bidragande orsak kan ha varit att den inbjöd till sådan analys som jag tänkte mig kunde leda till bra betyg.

Vad som däremot inte är lika omskrivet är den här inläsningen från 1959 av Ulf Palme, ursprungligen gjord för radion. Den är av en sort som inte görs längre - och inte bara för att man hör när han vänder blad - men om man uppskattar den eller inte är en smaksak. Han har en diktion och en timbre i rösten som ingen nutida inläsare, men jag gissar att det var så man fick lära sig att låta på Dramatens elevskola på fyrtiotalet för att nå upp till översta balkongen. Ingen nutida inläsare hade heller haft den pausering Palme har, som vi skulle kunna kalla generös. Innan man har lärt sig att det mellan stroferna kan få gå fem tysta sekunder börjar man treva i fickan för att se om telefonen har tappat uppkopplingen. Och inte heller under pågående läsning är tempot högt. Kanske är det just där som de flesta lyssnare av idag skulle ha svårt, tror jag. Efter en stunds tillvänjning är jag däremot klart positiv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar