söndag 30 juni 2013

47. Thure Almroth: I det förtrollade landet i den förtrollade tiden


När jag letade upp föregående bok i bibliotekskatalogen hittade jag också två andra, som tillsammans, vad jag förstår, bildar Thure Almroths samlade skönlitterära produktion. Det här är en samling traditionella sagor, som känns betydligt äldre än 1973. Det handlar om prinsessor, troll och annat som gammaldags sagor brukade handla om. Inte dåligt i sin genre, men helt otippat att vara skrivet av någon som annars verkar ha intresse för astronomi och science fiction (se också kommande bloggpost om förhoppningsvis få dagar). Bäst är illustrationerna av Hans Arnold, som är en av mina absoluta favoriter sedan länge. Synd bara att hälften av illustrationerna är av någon annan.

fredag 28 juni 2013

46. Thure Almroth: Mamma, får jag låna Andromedagalaxen?


Det här är som synes ett väl använt biblioteksexemplar, som jag fick hämtat från stadsbibliotekets magasin. Jag vill minnas att jag faktiskt ägde den när jag var i målgruppsålder, omkring 10 år, men tyvärr hade jag en omfattande utrensning i tonåren, så jag har inte kvar särskilt mycket av det jag läste fram till dess. Inte mindes jag speciellt mycket av den heller mer än titeln och omslaget, men den dök upp från bakhuvudet när jag såg ett avsnitt av julkalendern Stjärnhuset, som SVT nu har lagt ut på Öppet arkiv.

Jag är förstås inte alls i målgruppsålder längre, men tycker det är en riktigt bra bok, faktiskt (men kortare än förr, som så ofta). Kanske inte väldigt originell på ett övergripande plan, men välskriven och rolig med ett ganska seriöst astronomiskt inslag som jag gillade då och inte störs av nu. Det handlar om Jesper, vars pappa är professor i astronomi, och hur han får hjärnskakning med tillhörande feberdrömmar. I dessa drömmar kommer han till en planet i Andromedagalaxen och får vara med om olika äventyr på temat "kampen mellan det goda och det onda". Mio, min Mio känns inte långt borta, men det är alls inget plagiat och har en annan stämning som är mindre saga och mer science fiction.

Allra roligast tycker jag är att trollkarlen i Andromedagalaxen har "något som liknade en stor jordglob, till hälften nersänkt i en ställning", en kristallkula som är "full av bilder" "från varenda planet i Andromedas och Vintergatans galaxer". Där kan man se hur det ser ut på jorden, men också på andra ställen: "I ett landskap som bara tycktes bestå av blåa klippblock rullade runda, blåa klot omkring. Jesper gissade till sist att det var något slags djur, någonting i stil med igelkottar men mycket, mycket större och utan ben." Det måste ha gjort stort intryck på mig, för just den beskrivningen mindes jag väldigt väl. Dessutom är det intressant att denna kristallkula i en ganska okänd svensk bok från 1970-talet så mycket påminner om minnessållet i Harry Potter-böckerna som inte var påtänkta då.

torsdag 27 juni 2013

45. Pontus Brandstedt: Jakten på Edvard


Här finns en recension som säger en hel del av vad även jag tycker om den här boken. Det är väldigt synd att detta inte är en bättre bok, när nu författaren uppenbarligen ansträngt sig länge och mycket. Men det är ändå inte så dåligt att det är omöjligt att läsa eller att man sitter och retar sig riktigt hela tiden. Efter kanske halva boken kommer jag på vad jag tror är problemet - detta är inte en bok om Edvard Persson. Snarare är det en bok om hur Pontus Brandstedt letar efter material för en bok om Edvard Persson genom att intervjua mer eller mindre alla som träffade Edvard och fortfarande lever. Bokens titel blir därmed inte bara begriplig utan högst motiverad.

Varje intervju påannonseras ("Låt oss höra det andra vittnet, vi kallar [NN] till båset. Bra, hon sitter där. Berätta nu." eller "Utan något Höganäskrus i sikte så långt ögat kan se ringer jag upp [NN] en aprilafton.") och avannonseras ("Jag vill tacka flickorna [X] för berättelserna och gästfriheten. Tyvärr gick [Y] bort ett par år efter mitt möte. Jag tror hon sitter någonstans där uppe nu och sjunger för full hals, kanske med en tjuvlyssnande Edvard bakom ett träd.") som såge vi en TV-dokumentär eller ett med filmklipp illustrerat föredrag i en föreläsningsförening. Det är inte utan bearbetning användbart i bokform.

Författaren vill också gärna sätta in Edvard (som vi blir med honom tidigt i framställningen) i ett större sammanhang och inleder gärna kapitlen med utblickar av typen "1937 var året Edvard skulle bli osams med en gammal kumpan, bli öppet angripen i press, hart när köra ihjäl sig samt till råga på allt möta själva satan en ensam natt i Småland. Men låt oss börja med en tidsbild." Han har också en olycklig kärlek till metaforer och engelska, gärna i förening: "Edvard som en stadig rotfrukt i skånsk mylla one more time." Och någon sovring av materialet kan jag inte se spår av. Är det sovrat vill jag inte veta hur det var dessförinnan.

Innehållsligt är det här kanske inte den bok som avslöjar något fullständigt okänt om Edvard Persson. Men jag visste till exempel inte att han hade en ganska lång teaterkarriär i Finland innan han blev känd i Malmö. Huvudfrågan, om han var den diva han blivit känd som genom citatet "allt ljus på mig", besvaras med både ja och nej. En del intervjuade känner inte igen den bilden alls, framför allt de som träffade honom mot slutet av hans liv. Andra håller med om bilden, men påminner ofta om att det faktiskt var han som var Europa Films stora publikdragande namn, som försörjde både direktörer och många andra i bolaget, för att inte tala om alla andra skådespelare i filmerna.

Som avslutning, mitt favoritstycke (i hård konkurrens):

Givetvis ämnade Europa Film spinna vidare på detta succésprängda spår och man siktade mot stjärnorna! Mot Österns stjärnor varav en av de starkast skinande voro [sic] Nikolaj Gogol. Scheutz [Europa Films direktör] hade på fullt allvar planer på att ge Edvard ett saftigt dramatiskt stycke att hugga in på, Revisorn. Edvard måste ha flämtat som en blodhund som äntligen fått riktigt villebråd på spåret. Nu skulle väl [Karl] Gerhard sluta skälla!

tisdag 25 juni 2013

44. Årets rysare 9


Med det här numret är jag halvvägs genom serien - utan att vara halvtrött på genren. Den här gången är den mest namnkunniga författaren i samlingen Ruth Rendell, men min favorit är en annan. Under titeln "Hemligt recept" beskrivs hur en man inbillar sig att hans fru, nyutskriven från mentalsjukhus, men frisk nog att representera när de har chefen på middag, har lagat till en gryta på delar av deras dotter. Vi anar kanske att det inte är så, men hur är det annars? Tecknen är så många. Varför ville frun inte att han skulle titta i soppåsen, varför är dottern på bio med en kompis, varför är det hår och naglar i grytan?

måndag 24 juni 2013

43. Maria Goodin: En nypa salt


I original heter denna bok Nutmeg, det vill säga "muskot", men inför skojigheten med att huvudpersonen heter Meg och kallas Nutmeg gav tydligen översättaren och/eller förlaget upp och valde en annan svensk titel. Hade det varit i ett recept hade kanske "en nypa salt" inte fungerat riktigt som översättning, men nu är det OK, tycker jag. En annan sak jag fastnade för vad gäller översättningen var att jag skulle vilja veta vad det är för maträtt som översätts med "flygande Jacob". För mig är det en mycket svensk rätt, men det kan ju finnas någon rätt med kyckling i ugn som påminner.

Detta var månadens cirkelbok på temat mat, och man får nog säga att den med råge uppfyller matkvoten. Inte bara titel och omslag utan också innehållet är starkt matrelaterat. Det handlar om Meg, som flyttar hem till sin sjuka mamma Valerie och hjälper henne med hus och trädgård. Det är ingen överdrift att säga att mat har spelat en stor roll i livet för Valerie, dels i verkligheten, dels i mer eller mindre bisarra historier om Megs barndom, där hon till exempel blir biten av en krabbkaka. En del av berättelsen handlar om Megs ansträngningar att innan det är för sent få veta mer om sin riktiga barndom, som hon nästan inte minns något av. En annan del handlar om hur hon lär känna trädgårdsmästaren Ewan, som inte påminner mycket om hennes förståndige pojkvän.

Frågan är om jag tycker detta är bra eller dåligt. Man hamnar lätt i fällan att vara cynisk om man inte gillar den här sortens böcker, men jag tror att det jag har emot just denna är att den är så lättuggad (om matmetaforen ursäktas). Ingenting är särskilt överraskande, det mesta är lite småtrevligt, och det som inte är trevligt, till exempel mammans sjukdom, är ändå fint och innerligt. Det är alltså egentligen inte dåligt, men det skulle kunna vara bättre på flera sätt.

måndag 17 juni 2013

42. Nils-Olof Franzén: Agaton Sax och Det gamla pipskägget


Med denna del tycker jag att serien får ny fart; det är mindre upprepningar och högre tempo än i de två senaste böckerna. Agaton Sax talar mindre brosniska än tidigare, men desto mer intrasslingssnack, en sorts hemligt språk som bara går ut på att orden i en mening sätts i en annan ordning. Han kallas från Byköping till England (så långt känner vi förstås igen oss) eftersom det pågår en stor internationell poliskongress och Scotland Yard ska visa upp sitt stora hemliga brottslingsregister:



(De här namnen och bilderna minns jag väldigt väl från förra gången jag läste Agaton Sax, tidigt 80-tal. Sidorna kan ha varit med i fler böcker än den här. Några av skurkarna medverkar i kommande delar, tror jag.)

Brottslingsregistret har blivit stulet och "Brittiska regeringen är hemskt arg", som överdetektivinspektör Lispington telegraferar till Agaton Sax. Kongressen ger material till några skämt som i alla fall jag nu i vuxen ålder tycker är ganska roliga. Första dagen har de bestämt att "i fortsättningen använda samma pappersstorlek för efterlysningar. I alla länder." För att fördriva kongressdeltagarnas tid innan ligan åker fast och registret finns att visa upp föreslår Agaton Sax Lispington: "Bjud dem på middagar! Håll tal till dem! Tillsätt kommittéer!"

Det gamla pipskägget är Brosniens polisminister, som kidnappas av skurkarna. Så småningom dyker det upp ett gammalt pipskägg till, så det finns Det äkta gamla pipskägget och Det falska gamla pipskägget att hålla reda på för både läsaren, Agaton Sax, Lispington och skurkarna.


Lispington stärker sig med "äppeldricka av det kända svenska märket Dragbasun":


Upplösningen äger rum på fullriggaren Esmeralda i Engelska kanalen, vilket ger författaren tillfälle att använda och överanvända sjötermer (och låta middagshungriga skurkar vänta på att pålsteken ska bli klar).

Faster Tilda medverkar denna gång bara genom talröret från bostaden till redaktionen hemma i Byköping.

söndag 16 juni 2013

41. Agatha Christie: Cat Among the Pigeons


En ganska sen Poirot-deckare, publicerad 1959, som kombinerar två lovande miljöer - ett fiktivt emirat i Mellanöstern och en engelsk internatskola för flickor. Baksidan visat ett utdrag från sidan 74:


Det dröjer alltså ett bra tag innan någon dör, och sedan dröjer det i sin tur nästan lika länge innan en annan elev, Julia, tar saken i egna händer och konsulterar Hercule Poirot. Han gör entré på sidan 134 (eller snarare gör Julia entré hos honom) och har bara ungefär 50 sidor på sig att reda ut hur en revolution i Ramat hänger samman med mord på internatskolan Meadowbank. Det kan verka som om boken därför blir lite baktung, men det är faktiskt inte någon nackdel. De historier som börjar på klassiskt Sherlock Holmes-vis med att det mesta redan har hänt och ska återberättas för den nyinkopplade detektiven lider ibland av att det berättas för mycket och händer för lite. Här får vi vara med både i Ramat och på Meadowbank medan det händer. Inte minst tycker jag det är roligt att någon annan än Poirot får vara huvudperson, och jag fastnar särskilt för skolans rektor miss Bulstrode. Hon tappar inte fattningen för att någon skjuter hennes gymnastiklärarinna, utan tänker på sin skola i första hand:
"I hope you're not expecting any more murders?""No, no.""I'm glad of that. I doubt if any school could survive two murders in one term."
Men som Julia och Jennifer konstaterar: "there's usually a second murder in books".

Har man läst lite Agatha Christie vet man att ett av hennes knep är att någon inte är den han eller hon utger sig för att vara, ibland av skäl som inte behöver göra vederbörande till mördaren. Här kommer knepet till ny användning på ett kreativt sätt.

Det engelska omslaget visar, utan att avslöja för mycket, några viktiga element i berättelsen. Omslaget på min svenska utgåva tar mer upp det symboliska i titeln:


Jag föredrar nog det engelska ändå.

torsdag 13 juni 2013

40. Årets rysare 8


Något i den här samlingen har jag läst för länge sedan, eftersom den också fanns i mitt barndomshem. Jag kände, förutom omslaget, väl igen den första som handlar om en man som är övertygad om att han har fått tillbaka en annan bil än sin egen i ett parkeringshus, men det är inte säkert att jag då kom längre än den. Nu är en av mina favoriter en berättelse om en man som varje morgon vaknar med ett nytt färskt operationsärr och har förlorat någon oviktig kroppsdel, till exempel blindtarmen. Den slutar kanske inte alldeles lyckligt.

Och även här verkar det som om den som översatt från danska inte är så duktig. Jag är kanske inte expert, men jag vet i alla fall att det på svenska heter jeans och inte cowboybyxor.

tisdag 11 juni 2013

39. Marie Hermanson: Himmelsdalen


Daniel och Max är enäggstvillingar. De har vuxit upp med varsin förälder och blivit ganska olika, även om de fysiskt är identiska. Boken börjar med att Daniel får brev från Max, som han inte haft mycket kontakt med de senaste åren. Max skriver från Himmelsdalen, eller Himmelstal, i Schweiz, eller Helvetia, som det står på frimärket. Max beskriver den som ett slags vilohem för rika och vill att Daniel ska komma och hälsa på, och Daniel är glad att få resan betald. Sedan visar det sig att Max vill att Daniel ska stanna där som Max ett tag, medan Max reser därifrån för att ordna pengar så han kan betala räkningen. Daniel går inte uttryckligen med på det, men sträcker sig så långt som att raka av sig skägget för att bli mer lik sin bror, och eftersom Max är försvunnen när han vaknar är det inte mycket annat att göra för honom än att stanna. Sedan är frågan om det är himlen eller helvetet han har kommit till.

Marie Hermanson berättar på ett bedrägligt svalt, distanserat sätt som får en att ta det onaturliga fullkomligt naturligt. En läkare kan till exempel säga: "Vi har ett stort mansöverskott i dalen och en attraktiv kvinna med nymfomanisk läggning löser ett praktiskt problem." Det går inte att återberätta historien utan att förstöra den, men jag tappar räkningen på antalet twistar. Man tror hela tiden att man har förstått hur det hänger ihop, men så visar det sig att det finns något mer bakom det som verkade betydelselöst när det passerade för 50 sidor sedan. Jag tycker det här var väldigt bra, en bok där man inte märker vilket hantverk som ligger bakom varenda detalj, men det är verkligen inget slarv någonstans.

Ett plus för det snygga omslaget, som är en "1930-talsplansch av E. Paul" och det anknytande typsnittet. Ett minus däremot för den fula blaffan i hörnet, som Bonniers har börjat på sina pocketar de senaste ett eller två åren.

lördag 8 juni 2013

38. Ari Behn: Trist som fan


Norske prinsessmaken Ari Behn skrev denna novellsamling redan innan han och Märtha Louise blev ett par och var såvitt jag förstår därför känd som sig själv i Norge. Boken består av 15 noveller, och att de är korta förstår man när man ser att sista numrerade sidan har nummer 114. Sedan ska man veta att första textsidan är sidan 9 och att var och en av novellerna föregås av en titelsida (med blank baksida) och att varje novell börjar två tredjedelar ner på sidan. Det innebär sammanlagt att det är ungefär 55 sidor text att ta sig igenom.

Det gör förstås att ingen av novellerna är mer än ett kort nedslag i någons liv, ibland en vardaglig händelse, ibland ett kort samtal. Några stycken tycker jag är ganska bra, men ganska många är mest konstiga. Författaren verkar ha en förkärlek för surrealistiska samtal, som känns som om replikerna är hopklippta i fel ordning eller att en av personerna hör mycket dåligt.

Så här tycker däremot DN:


37. P. D. James: Mord i sinnet


Titeln lät bekant, men TV-serien från 00-talet (som i och för sig är mycket bra) har ingenting med denna bok eller P. D. James att göra. När jag hade rett ut det för mig och konstaterat att den här boken, nummer två kronologiskt om kommissarie Adam Dalgliesh, liksom den första översatts till svenska först långt senare bestämde jag mig för att läsa boken som den är och inte bedriva kringforskning förrän efteråt.

Dalgliesh ges här ytterligare lite bakgrund och några korta episoder om hans privatliv, men han är fortfarande sluten och ganska opersonlig, vilket inte behöver vara en nackdel i den här sortens bok. Snarare är det mordoffer och misstänkta som ska vara personligheter om det ska bli en bra deckare, tycker jag. En detektiv med alltför många egenheter blir lätt en parodi på sig själv om han blir för långlivad, och de har ju en tendens att bli det, om författarskapet blir framgångsrikt.

Mordoffret denna gång är enligt baksidestexten "Miss Bolam - korrekt, lojal, pedantisk, men inte särskilt populär föreståndare på en privat psykiatrisk klinik i London". Det är en underdrift att säga "inte särskilt populär"; hon var på grund av sin personlighet verkligen inte alls populär bland läkare och andra anställda, men kanske inte heller så impopulär att hon rimligen skulle bli mördad. Efter hand dyker det förstås upp anledningar som gör ett antal i personalen misstänkta, och praktiskt nog har alla alibi. Det visar sig förstås inte vara sant; så småningom har nästan ingen kvar något alibi av mer eller mindre mordrelaterade skäl. Upplägget är alltså mycket klassiskt, men också för sin tid ganska modernt. Flera av de inblandade har sexuellt relaterade anledningar att hata, tiga, ljuga eller kanske rentav mörda, och det är tydligt att boken skildrar en tid när äldre och yngre generationer hade ganska olika syn på sådana frågor. (Originalet kom 1963.)

Min främsta invändning är att kapitlen är för långa, och det kanske man kan leva med. Sju kapitel räcker till cirka 240 sidor. Det näst sista slutar:
"Jag menade inte att tråka ut er. Förlåt mig, snälla kommissarien. Ni har varit ytterst vänlig och visat stort tålamod. Får jag ställa en fråga till? Ni sa att tack vare mig skulle ni få tag på mördaren. Vet ni nu vem det är?" "Ja", sade Dalgliesh. "Nu tror jag att jag vet vem det är."

Då kan det ändå tänkas att man fortsätter läsa 30 sidor till för att få reda på hur det går. Även om det knappast är någon överraskning att mördaren ska avslöjas innan boken är slut.

Mitt exemplar är som synes ganska välanvänt, men inte i första hand av mig. Jag tröstar mig med att det inte kostat mig något, eftersom jag försåg mig med den i en hög som fanns utlagd i entrén vid min förra bostad.

fredag 7 juni 2013

36. Maj Sjöwall och Per Wahlöö: Den vedervärdige mannen från Säffle


Åter en Sjöwall-Wahlöö, den sjunde i serien, där Martin Beck fortsätter att åka taxi mellan polisstationer, brottsplatser och vittnesförhör i Stockholm. Det känns lite ovant för mig, för jag trodde polisen hade egna bilar redan på den här tiden, 1971.

Kalle Lind har skrivit ett blogginlägg redan för ett antal år sedan om bland annat de allt lustigare namn personerna får i romanserien. Förutom dem han nämner där hittade jag i denna del poliserna Lenn Axelsson och Norman Hansson. (Men det är lite onödigt att han avslöjar mördaren i en av delarna jag inte har läst, tycker jag nog.) Palmon [sic] Harald Hult kan man se i den här lysande scenen ur Bo Widerbergs film Mannen på taket, med dialog närmast ordagrant ur boken. Det är nog läge att se om den snart.

Inte minst vill jag veta om scenen där de inkompetenta poliserna Kristiansson och Kvant ingriper mot fyllot Röven finns med. ("Sitt namn hade han av uppenbara skäl, ty kroppsdelen i fråga var helt dominerande och kom huvud, armar och ben att framstå som oväsentliga bihang.") Röven bär alltid stora mängder växelpengar på sig, eftersom de måste räknas och noteras om han skulle tas in och avvisiteras på polisstation (vilket Kristiansson och Kvant har gjort två gånger tidigare och behövt lägga tre timmar och tjugo minuter respektive sju timmar på.) Jag ska inte förstöra scenen med att återberätta den, men det figurerar en inkokt grisfot på ett mycket farsaktigt sätt.

Gunvald Larsson fortsätter förolämpa folk och sparka in dörrar. I böckerna framstår han som helt odräglig och inte alls med det drag av humor som åtminstone Rolf Lassgård ger honom i filmerna. Hans snobbiga sida kommer fram oftare och oftare, till exempel när han äter frukost: "Han lagade te, Twinings Irish Breakfast, rostade bröd och kokte två ägg. Tog fram smör, cheddarost och skotsk marmelad, tre olika sorter."

En rolig detalj är att tidpunkten för ett telefonsamtal på mordkvällen fastställs med hjälp av att TV visade ett program med Benny Hill.

måndag 3 juni 2013

35. Nils-Olof Franzén: Agaton Sax och de slipade diamanttjuvarna


Denna fjärde del i serien om Agaton Sax är nog sämst hittills, tyvärr. Den består av de gamla vanliga inslagen, Agaton Sax enastående ("oerhörda") språkkunskaper, buktalartalanger och skarpsinne, och utspelar sig i Byköping och London, mellan vilka metropoler Agaton Sax tar sig med egen helikopter. Faster Tilda bor numera i samma hus som Agaton Sax och Byköpings-Postens redaktion och kommunicerar med honom genom ett talrör. Inspektör Lispington medverkar under två förnamn, Hieronymus och Arthur H (som förstås kan betyda Hieronymus, om man vill vara generös).

En ledtråd till var Byköping egentligen ligger, förutom att det verkar vara nära Töreboda, får man genom att det uppenbarligen går direkttåg dit från Malmö C:

34. Patrick Redmond: Händelser vid Kirkston Abbey


Det är inte ofta jag råkar få tag i en bok som är så spännande att jag inte kan lägga den ifrån mig utan måste läsa ut den i mer eller mindre en sittning. Men detta var faktiskt en sådan, som jag sträckläste större delen av under en söndag tills den var slut vid tvåtiden på natten.

Det finns mycket som tyder på att jag skulle gilla den: omslaget, titeln, miljön engelsk internatskola och upplägget med en ramberättelse i nutid och en huvudintrig i dåtid, som förstås påverkar berättelsens nutid. Sedan visar det sig att det sista inte är särskilt framträdande, men miljön är superb. Den svenska titeln är ett lyckokast; i original heter den The Wishing Game, som jag inte alls tycker är lika bra. Det nyktert konstaterande Händelser vid Kirkston Abbey ger mig onda föraningar redan när jag ser boken första gången. Genom en kort inledning, en intervju av en journalist i nutid med en anonym person som var med då, vet vi att det kommer hända något fruktansvärt, men vi vet inte vad. Denna smygande känsla följer med genom hela boken och trots alla föraningar är det överraskande när det fruktansvärda händer.

Utgångspunkten för berättelsen är Jonathan Palmer som är elev på internatskolan Kirkston Abbey hösten 1954. Han är en rätt vanlig fjortonåring som är duktig i historia och dålig i latin, inte hör till de mest populära men har några vänner, utsätts för den pennalism som hör till miljön men utan att vara värst drabbad, och han har inte förfäder som gått på Kirkston Abbey i generationer utan kommer från en vanlig statlig skola. Han blir vän med Richard Rokeby, som på många sätt är Jonathans motsats. Efter hand får vi veta mer om Richards bakgrund, tidigare händelser på skolan, några lärares förflutna och en del andra elever, och allt detta flätas så småningom ihop till en obehaglig historia, som alltså är omöjlig att sluta läsa.

lördag 1 juni 2013

33. Maj Sjöwall och Per Wahlöö: Polis, polis, potatismos!


Sjätte delen i den här serien utspelar sig till stor del i Malmö efter ett inledande mord i matsalen på Hotell Savoy. Den episod som titeln grundar sig på äger dock rum i Stockholm och förklaras i denna relativt originaltrogna scen från filmen med samma namn. Inslagen om hur kriminaliteten brer ut sig i samhället och tonåringar röker hasch överallt är fler än tidigare. Ett stort antal gånger handlar det om hur alla svettas i värmen, eftersom det är sommar (och nylonskjortor fortfarande är moderna). Själva historien tycker jag faktiskt är lite trevande och långsam en stor del av boken, men den tar fart mot slutet när en avgörande ledtråd dyker upp. Jag gissar att det är en realistisk bild av polisarbete när det inte finns mycket att gå på i ett fall.

Martin Beck har nu flyttat från sin fru till egen lägenhet. Han har "fått en tvårumslägenhet vid Köpmangatan", oklart om via bostadskön eller på annat sätt. Men uppenbarligen kunde man vid den här tiden "få" en tvåa i Gamla stan inom några månader.