20. H.-K. Rönblom: Krans åt den sköna

Något överraskande visar det sig att Paul Kennet nu har gift sig med Lena Åtvid, som han träffade i Döden i grytan och samarbetade med i Tala om rep. I den senaste boken var hon dock frånvarande, om jag minns rätt, så jag tänkte nog att det inte skulle bli något. Paul är annars till sin fördel med en kvinnlig medhjälpare, antingen Lena eller systern Susanne, som är av lite samma pigga sort.

Den här gången kommer Paul och Lena till det lilla samhället Tegelvik, där de ska fira midsommar hos en av Pauls vänner. Om de inte har flyttat bor de i Stockholm, och eftersom de kör riksettan och riksfyran bör Tegelvik ligga på den småländska ostkusten. Från residensstaden ska det gå direkt nattåg till Stockholm, och det kanske det gjorde från Kalmar 1960. En annan tidsmarkör är en Volkswagen av "gammal modell" som har körriktningsvisare i stället för blinkers, som de nya är försedda med.

Tegelvik är präglat av sin frikyrkoförsamling. Alla är inte med där, men både att vara med och att stå utanför har sin betydelse. När detta utspelar sig är det stora samtalsämnet i Tegelvik ett antal anonyma brev som anklagar olika personer för sådant som inte bör komma fram i ljuset - utomäktenskapliga förbindelser, förskingring ur församlingskassan med mera dylikt. När en av de båda ogifta postfröknarna hittas död under midsommarfestligheterna finns det anledning att anta att dödsfallet dels inte är helt naturligt, dels har något samband med de anonyma breven.

Rönbloms formuleringsförmåga håller sedvanlig klass: "Rektorns fru kom gående på vägen från samhället. Hon var klädd i rödbrokig bomullsklänning och såg ut att vara av högmjölkande lantras." Vid ett hembesök stiftar Paul bekantskap med "den gnisslande inventionssoffan som kunde bereda nattläger åt kortväxta personer med små anspråk på sömn". Det tyckte jag var extra roligt av helt privata skäl, eftersom jag haft en sådan soffa, dock numera hänsoven. Vid midsommarsöndagens festlighet (som ersätter midsommaraftonens, som fick avbrytas på grund av dödsfall) är kommersen god och "korvhandlarn stod i sitt stånd och sken som om han själv blivit uppdragen ur det feta spadet".

Mycket känns igen i skildringen av ett litet samhälle och de grupperingar och lojaliteter som styr livet där. Särskilt finns det paralleller med Höstvind och djupa vatten, där en nykterhetsloge har samma funktion som frikyrkoförsamlingen i Tegelvik. Men temat varieras återigen alldeles lagom, och mordmetod och -motiv är alldeles nya. Midsommaren och den relativt lantliga miljön ger dessutom utrymme för naturskildringar som får en att känna blomdofter och kyliga drag av dimma från småländska sankmarker, som om man själv vore där.