16. H.-K. Rönblom: Senatorn kommer tillbaka

"Den slutsats som kunde dras av slipsen var att mannen var road av att utmana eller i alla händelser inte det minsta rädd för att väcka uppseende."

Slipsen på bilden pryder "senatorn", det vill säga Francis T Fenning, född Frans Fenning, som kommer tillbaka från USA, dit han utvandrade för många år sedan. Han är på sätt och vis huvudperson i berättelsen, även om hans medverkan blir ganska kort. Det mesta handlar annars om hans bror och dennes familj. Brodern är kapten Fenning, numera arbetslös och -skygg, med en hustru som arbetar på kontor och försörjer familjen, en dotter Siri, som trots sina 23 år bor hemma och inte har någon ordnad sysselsättning, samt sonen Nisse, vid bokens början nybakad student. Bland telegrammen som lyckönskar honom finns också farbror Frasses telegram att han är på väg för att hälsa på. Familjemedlemmarna har var och en sina egna anledningar att önska honom och hans miljoner välkomna.

Som vanligt hos Rönblom är det inte så mycket brottet - farbror Frasse dör innan han hinner fram till det fenningska kråkslottet - som miljön och personerna som skildras bäst. Här är miljön ett norrländskt litet samhälle, Kärdla, vid en icke namngiven älv. Samhället är som småorter brukar vara: "Kärdla by är vad man skulle kunna kalla nyhetssinnad." Det är förstås praktiskt för Paul Kennet, som är närvarande av närmast en slump; hans plan mellanlandar på det lilla flygfältet när han är på väg norrut för att hålla en föreläsning, och sedan kan det på grund av tekniskt fel inte fortsätta. Bara på någon dag får han reda på allt han behöver för att förklara vad som har hänt och varför. Ibland behöver han inte ens fråga utan bara lyssna:

De två viktigaste affärerna är Nikanor Olssons lanthandel och Kärdlaortens konsum. Där kan man köpa allt möjligt, från prickig korv till Moa Martinson. I valet mellan så skilda förnödenheter är det bara naturligt om fruarna tar igen sig en stund och samtalar om vad de har fått höra av brevbärarn.

På köpet lyckas Paul också rentvå den unge man som byn utsett till syndabock. Här känns det att tiden har gått sedan boken skrevs, eftersom han genomgående benämns som "neger" såväl i repliker som berättande text. (Hans bakgrund är att Fennings granne fru Karlsson haft en affär med en svart amerikansk sjöman.) Även om språkbruket har ändrats känns det lilla samhällets slutenhet gentemot en avvikare igen från senare tid.

Roligast är ett kapitel mot slutet som handlar om en logdans. Det blir för långt att citera allt som skulle vara värt att framhålla, men ett representativt exempel är:

Musikanföraren hade under den korta pausen bytt från gitarr till trumpet. Det nya tillhygget blänkte när han höjde och sänkte det i takt med musiken. Den blanka svarta stenen i hans klackring hoppade upp och ned på klaffarna som en entusiastisk skalbagge. Batteristen, med stubbat hår och gryende mustascher, öppnade sitt skära gap och brast ut i ett jublande: 

- "Jag svävar, håhå,
jag svävar högt i det blå - " 

När de dansande hörde vad det var fråga om instämde de för full hals: 

- "Å, vad jag är lycklig ändå!" 

Batteriet taktade , dragspelet deltog med animaliska råmanden, den smårutiga blazern gned näsan mot den rödrosigas hår, den rödrosiga sade:
- Det är himmelriket.

Paul lyckas förstås som vanligt se vad vi som läsare inte såg, fast det fanns under ögonen hela tiden. Här är det avgörande inte ens gömt bland en massa villospår, men man missar det ändå.