85. C. S. Lewis: Häxan och lejonet

Det här inlägget är en del av en temahelg som Helena med bloggen Fiktiviteter ordnar på temat "Resor i tid och rymd". Schemat för inläggen ser ut så här:

Lördagen den 19 september
09:45 Fiktiviteter
10:00 Kulturdelen
11:00 Johannas deckarhörna
12:00 Det här har jag läst (ja, det är alltså jag och hit har ni ju hittat)
13:00 Fiktiviteter
14:00 Feministbiblioteket
15:00 Den onda cirkeln
16:00 Beroende av böcker

Söndagen den 20 september
10:00 Fiktiviteter
11:00 Skuggornas bibliotek
12:00 Fiktiviteter
13:00 Bokhyllan i pepparkakshuset
14:00 Den onda cirkeln
15:00 Bokhyllan
16:00 Fiktiviteter

Jag tog temat som förevändning att komma igång med serien om Narnia. Det visade sig ha andra kopplingar till åtminstone tidsresande än vad jag hade klart för mig tidigare.

Hela heptalogin hör till det där kulturarvet som man kan veta ganska mycket om utan att faktiskt ha läst, inte minst genom de filmer som kommit på senare år. Jag har ett minne av att ha läst en av böckerna någon gång i bokslukaråldern och att jag inte alls tyckte om den. Till annat som jag inte alls tyckte om hörde Nalle Puh och Mumintrollen, så jag tror det kan ha något att göra med talande djur och/eller vad jag sammanfattar som "creepy stämning". (Nalle Puh har jag läst om i vuxen ålder med behållning, men Muminböckerna har jag ännu inte vågat mig på.)

Till saken hör också att jag eventuellt kan blanda ihop minnet av den här historien med andra engelska barnböcker, framför allt Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Burnett (gemensamma teman "barn skickas till stort gods på engelska landsbygden" samt "rödhake med symbolisk innebörd") och Mysteriet vid midnatt av Philippa Pearce (gemensamt tema "barn hittar en väg till en annan värld/tid"). De båda har i sin tur som gemensamt tema "barn isolerade på grund av sjukdom". Eventuellt finns också minnen av Edith Nesbits Den underbara trädgården med i denna cocktail på barn, lantgods, trädgårdar och knarriga farbröder.

Och för att virra till det ytterligare finns det en livlig diskussion om i vilken ordning Narnia-böckerna ska läsas. Antingen börjar man där jag nu har valt att börja, med den först publicerade boken, eller så börjar man med Min morbror trollkarlen, som är den som utspelar sig först. Jag ger mig just nu inte in i den diskussionen, men tänkte eventuellt återkomma till den när jag har läst alla sju delarna, om jag då har något klokt att säga. Den svenska utgåva jag läser (som synes inköpt på Erikshjälpen för några år sedan för tio kronor styck) har valt att numrera böckerna enligt den senare principen, och där är detta alltså bok nummer två:

Det betyder att det - eventuellt - kan ha varit så att det inte ens var denna jag började med en gång i tiden, utan Min morbror trollkarlen, men jag minns så lite att jag inte kan vara säker på det heller.

Lärdomen av allt det här är väl att man ska börja med läsdagbok så tidigt som möjligt. Eller som vi kallar det nuförtiden, bokblogg.

Historien är kanske bekant (se ovan), men det handlar om fyra barn som skickas ut på landet för att komma undan bombningarna av London under andra världskriget. På det gods de får bo hittar de ett gammalt klädskåp, genom vilket man kan komma till landet Narnia, där Vita häxan härskar. Hon har gjort att det alltid är vinter men aldrig blir jul. Barnen, lejonet Aslan och invånarna i Narnia lyckas störta Vita häxan, och barnen blir kungar och drottningar av Narnia innan de så småningom återvänder genom klädskåpet.

Det är alltså inte en rymdresa i den vanliga betydelsen "resa ut i rymden", men väl en resa till en annan värld. Baksidan av klädskåpet fungerar som en port in till den värld där Narnia finns (och inte som det i verkligheten skulle ha varit, en lönndörr genom väggen in i nästa rum). Genom den tar sig först den yngsta bland syskonen, Lucy (och tillbaka), sedan den svekfulle Edmund (och tillbaka) och därefter alla fyra tillsammans till Narnia. Däremot är porten inte alltid öppen; ibland har klädskåpet en vanlig baksida, och det görs en viss affär av att de övriga inte kan upprepa Lucys första besök efter att hon återkommit och berättat för dem. Mot slutet av boken får vi reda på, genom "professorn" som äger huset de bor i, att hemligheten är att man inte ska försöka. När man inte försöker fungerar det - men det vet jag inte om jag riktigt håller med om när jag läser om beskrivningarna av de gånger porten är öppen bakom de hängande pälsarna. Edmund är allvarligt inställd på att följa efter Lucy, men det kanske fungerar för att hon inte försöker.

Tiden har jämförelsevis en större roll i resandet fram och tillbaka till Narnia, och jag har förstått att det temat ges ytterligare utrymme i kommande delar. Det finns ett par olika saker som jag nu som vuxen lägger märke till (förutom förvirring om de olika delarna, som delvis också kan räknas hit):

Tiden man tillbringar i Narnia påverkar inte den tid som förflyter i vår värld. När Lucy första gången är där i några timmar på besök har det inte gått någon tid alls när hon återkommer, och det är förstås en anledning att hennes syskon inte tror henne när hon berättar. Likaså tillbringar de fyra ganska många år i Narnia under huvuddelen av berättelsen, men de kommer tillbaka "samma dag och samma timme" som de gick in i klädskåpet. Av beskrivningen att döma verkar det vara mer eller mindre samma minut, för samma turistgrupp finns kvar i korridoren utanför. Det är ett ganska intressant berättardrag, som gör klädskåpet till en tidsmaskin förutom en port till en annan värld. Vid alla tillfällen i den här boken har tidsmaskinen fungerat så att resenärerna återvänder till den tid de reste från, men det kan man kanske inte förutsätta fungerar alltid. Det verkar också något paradoxalt vara så att de olika besöken i Narnia befinner sig på samma avstånd från varandra i båda världarna; det har gått några dagar emellan och hänt lite grann även där när syskonen återvänder.

En annan sak är att tiden i Narnia verkar elastisk på ett för oss ovanligt sätt. För det mesta går den i vanlig takt, men när lejonet Aslan återvänt och Vita häxans makt håller på att brytas händer något som förundrar barnen. Vintern försvinner. Det går "från januari till maj på ett par timmar", snön smälter, floder svämmar över, blommor och träd slår ut. Det är en oerhört effektfull beskrivning av hur våren kommer, som man kan känna igen sig i även om det tar längre tid hos oss. Eftersom allt det här händer medan barnen förflyttar sig blir det på sätt och vis också en tidsresa, om än bara några månader.

På andra sätt uppfattar jag det här som en ganska traditionell saga, där kampen mellan det goda och det onda står i centrum. Det är också för en vuxen läsare tydligt att det finns många lånade inslag i berättelsen, utan att det behöver uppfattas som något dåligt. Symboliken i Aslans död och återuppståndelse är så avhandlad på annat håll att jag inte går in mer på den här. Däremot är det påfallande hur författaren på ett ganska osorterat sätt använder mytologiska element från olika tider och genrer. Här är mytologiska djur från antiken, fauner, satyrer och centaurer, här är dvärgar och jättar från nordeuropeisk folktro, och så förekommer det vanliga djur som pratar, som jag förknippar med engelsk barnkultur, men det är förstås inte unikt för den. Mest förekommer ett par bävrar som närmast är karikatyrer av ett halvgammalt äkta par, även om de bjuder på en trevlig vardagsmiddag:

Ett annat inslag som verkar obligatoriskt i engelska barnböcker är alltså detta ätande. Det är ju centralt i så olika sammanhang som Fem-böckerna och Harry Potter, och även i Narnia dricks det te:

och packas ryggsäckar med proviant (men Edmund, den elakingen, får nöja sig med mögligt bröd hos Vita häxan), beskrivet på ett sätt som kunde vara hämtat varifrån som helst. Magin i Narnia sträcker sig inte till att man klarar sig utan mat eller kan trolla fram den när den behövs. (Har någon forskat på "Maten i anglosaxisk barn- och ungdomslitteratur med särskilt fokus på picknickens funktion som symbol för trygghet"? Idén är härmed framförd.)

Mina sju Narnia-böcker är översatta av Birgitta Hammar, som jag tidigare berömt för hennes Wodehouse-tolkning. Här har hon nog inte samma språkliga utmaning, men jag tycker hon ska ha all heder av även denna översättning. Jag ser att hon också ligger bakom översättningar av Tre män i en båt, Frukost på Tiffany's och Räddaren i nöden, även om jag har läst den senare i Klas Östergrens nyare översättning. Hon verkar ha lämnat efter sig ett gott dagsverke (170 översatta böcker!) när hon avled 2011, 99 år gammal. Tanken svindlar när man ser att hon började översätta på 30-talet och levde till för bara några år sedan.

Illustrationerna är för övrigt av Pauline Baynes, flitig i genren och när Narnia-serien började komma ut i original redan beprövad som illustratör av Tolkien.

Sådär, nu är det bara sex delar kvar.