108. Stieg Trenter: Sjöjungfrun

Årets Trenter inleds den 1 april, vilket spelar en viss roll. Harry Friberg kommer till Arlanda från ett jobb i Rio, och det är en tidsmarkör med tanke på att han tidigare nyttjat Bromma, men i en av de allra första böckerna faktiskt också hade anledning att besöka Brommas föregångare Lindarängen. Det framgår ganska snart att den 2 april är en lördag, vilket ger oss året 1966, som vanligt samma år som boken kom ut på hösten. Det är inte mycket till vår - för första gången, tror jag, förekommer snö hos Trenter.

Friberg är sugen på en smörgås, så taxin från Arlanda får vänta utanför Stallmästargården:

Mackan kom verkligen snabbt, en kulle av sillbitar av mognad inläggning på snedskuren vörtlimpa med en botten av tunna potatisskivor och ett krön av lökrundlar och hackad dill. Därtill Carlsberg och en Aalborgs Jubileums.

Sedan blir det Norra Kungstornet, Kungsgatan 30 (där det gäller att minnas att det fortfarande är vänstertrafik för att inte börja undra hur chauffören kör egentligen) och en ingående beskrivning av "de bägge assyriska atlasjättarna" som man fortfarande kan titta på med Google maps. Allt är med andra ord ungefär som det brukar, och det fortsätter ungefär på samma sätt som vanligt med lite taxi, lite restaurang och rätt mycket alkohol både ute och hemma. Nu verkar Friberg ha kommit sig upp så att han röker riktiga cigarrer och inte Hofnar och dricker fin sherry när det inte är Carlsberg.




Sjöjungfrun i titeln är ett spädbarn, som återfinns i en korg i fotostudions farstu, och sedan följer med hela vägen till upplösningen. Det är nog meningen att det ska vara lite roligt att ungkarlen Friberg är så tafatt med barn, men nu känns det bland det mest ålderstigna i boken. Det hade nog inte förekommit att en grannfru till kamrer Hymling hade ryckt ut över halva stan en sen fredagskväll för att förbarma sig, delvis över barnet men mest över stjärnfotografen. Senare löses situationen genom städslande av tre barnsköterskor med stärkta mössor, som delar upp dygnet i åttatimmarspass. När det blir för jobbigt att hysa den improviserade familjen hemma på Brunkebergstorg tar man i stället in på Grand. Praktiskt nog utspelar sig dock stora delar av boken i Köpenhamn och Göteborg, där Park Avenue har passande sviter. Pengar verkar det finnas gott om.

Mordintrigen, där förstås flickan spelar en viss roll, äger rum i redarkretsar. Redarfamiljen heter Snell och har ett sedan några generationer etablerat rederi med både oceangående passagerarfartyg och annat. När det börjar bli tätt mellan sysslingarna känner jag att ett litet släktträd hade varit på sin plats, även om allting noga redovisas (så man kan lägga ett bokmärke där och bläddra tillbaka).

Mycket tycker jag påminner om Broströmskoncernen, faktiskt så mycket att jag beställde fram en historik om den på mitt närmaste universitetsbibliotek. Ju mer jag bläddrar i den, desto mer hittar jag som påminner. Här finns en arvtagare som inte riktigt räcker till för sin uppgift. När det blir för jobbigt hemma reser man till Schweiz eller Nordafrika. Sysslingar ska vi bara inte tala om. Och både Snells och Broströms jubilerar och avser att uppmärksamma det med en bok. Om jag femtio år senare gör den här kopplingen undrar jag hur det tänktes när boken var ny.

Vesper Johnson dyker förstås upp efter ett tag, men han deltar inte i den måltid som två bröder Snell bjuder Harry Friberg på deras Stockholmskontor:

- Snöriporna är inhandlade hos Krantz i Östermalmshallen, förstås. Vi vet att ni är en gourmet, herr Friberg! [De har kanske läst tidigare böcker.] [...] Räkorna är handplockade nere hos Bergfalks i Gamla Stan, liksom rensteken. Den rökta ålen kommer från Gryts ålrökeri [som också har förekommit förr!].

Däremot får han långt om länge sin piggvar "på italienskt vis med tomater, oliver och hederlig Karl Johan-svamp". Till detta och annat dricker han numera Ramlösa, ett så markant avsteg mot tidigare vanor att det borde kommenteras, men det har jag i så fall missat. Annars är han sig lik, varje kännetecken (extrahöga klackar, knäande gång, strykande av mustasch, dinglande med monokel) nämns en gång, utom hans "rikt modulerade stämma", som förekommer minst två.

Det känns alltså inte så lite manierat och själva gåtan är bara halvt engagerande. Upplösningen bygger på mer än en detalj som vi inte har fått reda på tidigare, och det retar mig mer än om jag hade missat dem aldrig så tydligt uppvisade. Men vid det här laget tror jag Trenter hade sin läsarskara som köpte eller fick boken till jul, så varken han eller förlaget behövde anstränga sig som tidigare. Det är tråkigt med tanke på hur bra han kunde vara som bäst.