onsdag 30 oktober 2019
285. Bohumil Hrabal: När seklet var kort
Så här mot slutet av månaden slänger jag in ytterligare ett bidrag till utmaningen Månadens språk, en ganska kort roman av tjecken Bohumil Hrabal. Han blev aldrig någon världskändis, och var gissningsvis alltför lättviktig för att diskuteras för ett nobelpris, som hans generationskamrat, den modernistiske poeten Jaroslav Seifert fick. Men Hrabal är mycket central och uppskattad i den tjeckiska litteraturen, trots sitt tidvis problematiska förhållande till makten, och dessutom ofta filmatiserad. Jag har faktiskt sett filmen som bygger på den här boken för nu ganska många år sedan, men minns ganska lite.
Just den här boken är, liksom några andra, inspirerad av hans egen barndom. Den som för ordet är hans mor, och det borde utspela sig när lille Bohumil själv har hunnit födas, men det finns inget spår av honom i handlingen. Eventuellt är detta vad vi kallar licentia poetica. Modern är en ung levnadsglad hustru till en förvaltare på ett bryggeri, och hon bär sig verkligen inte åt som en hedervärd borgerlig kvinna skulle på tjugotalet. Det som berör mig mest är en scen när hon klättrar upp i bryggeriets sextio meter höga skorsten; där suger det rätt rejält i magen. Till historien hör också hennes svåger Pepin som berättar oändliga och skabrösa historier, inte olikt den tappre soldaten Švejk. Maken/brodern Francin är en tråkmåns, men det är inte utan att man känner med honom när mötena med bryggeriets styrelse störs av diverse upptåg.
Om man klarar av att det här ligger farligt nära stereotypen "mustig skröna" och att meningarna - särskilt när farbror Pepin kommer igång - kan sträcka sig över två sidor är det faktiskt en oväntat fin berättelse. Jag kommer nog att läsa mer av Hrabal, även om det inte hinns med mer medan tjeckiska är månadens språk.
284. Stig Claesson: Vem älskar Yngve Frej
Den här kortromanen har jag både läst och sett som film, men den var ändå hörvärd, tyckte jag. Det måste vara ett bra tag sedan jag läste den, för här fanns perspektiv som jag inte fullt ut kom ihåg. Inte minst är det ett högst seriöst inlägg i frågan om landsbygdens avfolkning. Med tanke på att den utspelar sig 1967 - sommaren före högertrafikomläggningen - är den också oväntat framsynt. Slas har, så stockholmare han var, en skarp blick för centraliseringens och rationaliseringens avigsidor.
Ovanpå detta är det också en mycket rolig bok med episoder man kan läsa om och om igen. Yngve Frej är här inte den fornnordiske sagokungen utan en indelt soldat, död i hög ålder vid sekelskiftet, för lagom så länge sedan att någon av de äldre farbröderna i den här historien har träffat honom som barn. Nu får de för sig att visa husgrunden till hans rivna soldattorp som ett fornminne, en grav, när det kommer turister.
fredag 25 oktober 2019
283. Doris Lessing: Till rum nitton
I motiveringen till Doris Lessings nobelpris 2007 kallades hon "den kvinnliga erfarenhetens epiker". Det blir tydligt i den här novellen om en medelålders hustru och mor, som tröttnar på tillvaron när de yngsta barnen börjar skolan, och hon själv inte har något att fylla dagarna med. (Jag associerar till The Ballad of Lucy Jordan, även om hon hanterar det annorlunda.) Att återknyta bekantskapen med arbetsmarknaden är det däremot inte tal om, för det här utspelar sig någon gång i mitten av förra seklet. Det här verkar vara en av de där berättelserna som lever i skolantologier och genom analysuppgifter, men den är bra ändå.
282. Augustin Erba: Hiwa
Sist i ennealogin på temat grannar har den här kommit att hamna, men det var oförtjänt, kan jag nu konstatera. Det är en absurd historia om en flicka som är lovad att få en ödla som husdjur - i alla fall berättar hon det för alla som vill höra på - alltmedan en mycket större ödla, en drake, spelar en väsentlig roll där hon bor. Jag vet inte om jag begriper allt, men det känns inte heller som om det gör något.
281. Fjodor Dostojevskij: En löjlig människas dröm
Dostojevskij har aldrig hört till mina favoriter i den ryska litteraturen, men läser man ryska på universitetet kommer man inte undan honom. Hans stora romaner Brott och straff, Idioten och Bröderna Karamazov har jag faktiskt inte läst, för de stod inte på listan det året jag läste rysk litteraturhistoria. (För att läraren skulle få omväxling byttes vissa verk ut årligen, och det året var det Onda andar, också känd som Demonerna, som var obligatorisk.) Den här novellen kände jag inte ens till, pinsamt nog. Den är en uppvisning i nihilism; huvudpersonen planerar med viss entusiasm sitt självmord under lång tid. Så tungt som det skulle kunna ha blivit blir det inte, men heller inte särdeles lättsamt.
torsdag 24 oktober 2019
280. Nikolaj Gogol: En dåres anteckningar
Det här är kanske inte Gogols allra mest kända novell. Men huvudpersonen är en underordnad statstjänsteman av den sort man känner igen från "Kappan", och absurditeterna är väl i klass med dem i "Näsan", där en näsa är ute på vift. På ett djupare plan är det här ganska obehaglig läsning, när huvudpersonens vansinne bryter ut på allvar, och tillvaron bryts sönder.
måndag 21 oktober 2019
279. Tarquin Hall: The Case of the Deadly Butter Chicken
Sista boken i bokcirkelns omgång med temat de sju dvärgarna skulle ha anknytning till Butter, och det har ju den här. Det är tredje boken av hittills fyra om den indiske privatdetektiven Vish Puri, som får rycka in när det inträffar ett dödsfall relaterat till en kycklingrätt. Sedan trasslar det på ganska duktigt med trådar som leder både till den indiska cricketligan och Indiens infekterade relation till grannlandet Pakistan, och någonstans på vägen tappar jag bort mig. Av tillgänglighetsskäl blev det så att jag den här gången lyssnade, och det här är nog en bok som för mig hade gjort sig bättre läst i pappersform. Inläsningen bjuder dessutom på indisk accent i replikerna, vilket nog inte alla uppskattar fullt ut.
Vish Puri är något befryndad med Hercule Poirot vad gäller såväl mustasch som embonpoint - och ego, får man tillägga. Han är i och för sig en angenäm bekantskap, men jag tror ändå inte att det blir fler böcker i den här serien för min del.
söndag 20 oktober 2019
278. Anders Sundelin: Brevbäraren som försvann
En av mina guilty pleasures är att följa vissa trådar på nätforumet Flashbacks avdelning för försvunna personer. En av de mest fascinerande handlar om brevbäraren Bosse Jansson, född 1949, försvunnen 1976. I många andra fall kan man tänka sig hur det ligger till, och att den försvunne mer eller mindre av en slump inte har hittats. Men av Bosse Jansson finns det så lite spår att nästan vad som helst är möjligt, och det är väl därför Flashback-tråden lever efter tio år och drygt niotusen inlägg.
Anders Sundelin var själv en del av den organiserade rörelse som Bosse Jansson också tillhörde på sjuttiotalet, nämligen den yttersta vänstern. De kände inte varandra, men hade många gemensamma bekanta, som nu ges tillfälle att minnas i den här boken. Bosse Jansson var också engagerad för Albanien, i Svensk-albanska föreningen, där Gun Kessle var ordförande och hennes man Jan Myrdal var engagerad. Det här ger förstås näring åt spekulationer om att Bosse Jansson skulle ha varit spion eller kommit över uppgifter som blev farliga för honom på något sätt.
Om man har läst de niotusen inläggen kommer det kanske inte fram så mycket nytt i sak i den här boken. Men den är välskriven och ger en fylligare bild av miljö och personer i sammanhanget. Sundelin har tydligtvis jobbat hårt, och träffat många av dem som skulle ha kunnat veta vad som hände. Det verkar ändå som om de flesta av dem inte har så mycket att tillföra, och mot slutet blir det snarast en bok om hur Anders Sundelin skriver en bok om Bosse Jansson. Här fungerar det, paradoxalt nog.
Om jag ska ha en kritisk synpunkt är det att boken helt saknar bilder, förutom omslaget. Det hade varit både intressant och trevligt att ha med några av de vykort Bosse Jansson skrev från sina resor, några av de bevarade papper Sundelin har fått tag i, eller någon av de miljöer som berörs.
277. Scott McCloud: Understanding Comics
Det här är något så oväntat som en akademisk lärobok i serieform. Något mildras väl det oväntade av att också ämnet för framställningen är tecknade serier.
Scott McCloud går pedagogiskt och grundligt igenom seriemediets särart. Det är den sortens bok som får en att känna sig klokare, för att man lyckas koppla samman saker man redan visste, så att man ser världen - i det här fallet serievärlden - på ett nytt sätt. Mitt i detta förmedlar han förstås också en hel del som jag inte visste.
Att han har valt den tecknade serien för att förmedla detta innehåll är förstås ingen slump. Ofta är det roligt, när han samtidigt förklarar och förevisar något. Ibland är det lite för statiskt med en berättare som står i en ruta och föreläser i en pratbubbla. Men det är ändå en omväxling mot en vanlig framställning i text.
tisdag 15 oktober 2019
276. Maria Lang: Gullregn i oktober
Maria Lang har ofta en stark årstidskänsla i sina böcker, vilket blir ett osökt tillfälle att kreditera Helena med bloggen Fiktiviteter, som utarbetat en Lang-kalender för den som vill läsa Lang vid rätt årstid. När jag nu läser hela Langs produktion kronologiskt under ett år kan jag inte räkna med att det blir så mer än högst slumpmässigt. Men den här hamnade alldeles rätt, för den utspelar sig mellan den åttonde och den tjugosjunde oktober, och det både regnar och stormar så man får sin dos av höst.
De medverkande:
är med ett undantag, Ursila Utter, inte så minnesvärda, men nu har författaren verkligen tagit steget fullt ut och befolkat intrigen med även verkliga personer:
Och det räcker inte med dessa utan det förekommer en hel del ytterligare, bland annat Lars-Gunnar Björklund på Tipstjänst. Det är förresten premiär för polismästaren Björn Lundevall i Lönnstad (=Lindesberg), som också är en högst verklig person, och för en rättsmedicinare som heter doktor Glas, dock fiktiv. Jag tror att Lundevall avses att framöver fylla den funktion som nu i trettio år har skötts av Anders Löving, som saknas i förteckningen ovan, men ändå medverkar på ett hörn, elegant som alltid.
Lars-Gunnar Björklund medverkar för att en miljonvinst på Lotto har en viss betydelse för handlingen. Det är en rätt omständlig scen, där Christer Wijk besöker Tipstjänst i Sundbyberg, dricker kaffe, och får en föreläsning om hur det går till med granskning av lottokuponger. Tyvärr är det tydligt att författaren inte riktigt har förstått hur spelet fungerar; bland annat har hon förväxlat system med stående rader.
Föreläsningar är det gott om även när handlingen utspelar sig i Skoga. Sammanhanget för dem är ofta mindre krystat än tidigare, för det hålls en studiecirkel om stadshistoria, där många av de misstänkta deltar. Men det är ändå svårt att som utsocknes hålla intresset uppe för vem som bodde i vilken gård när. Mordintrigen kommer i skymundan, men det är man nästan inställd på när det gäller Lang numera.
Gullregn i oktober anknyter osökt till den tidigare titeln Körsbär i november. "Månsken i augusti" är ju något helt annat, men frågan är om det inte hade varit en väl så bra titel på Mörkögda augustinatt. Och där finns också det som återanvänds här, nämligen ett gift som dyker upp vid fel årstid.
måndag 14 oktober 2019
275. Simone de Beauvoir: Marcelle
Den här novellen ingick 2014 i Novellix' kvartett med franska klassiker. Simone de Beauvoir är ihågkommen inte minst som feminist, och därför är det inte så förvånande att här skildras en kvinnas liv, faktiskt ända från späd ålder fram till yngre medelålder. Tyngdpunkten ligger på hennes tid som ung vuxen, när hon träffar en man och gifter sig med honom. Något paradoxalt är det att hon är angelägen om att ha ett eget liv med yrkeskarriär och annat, men också om att gifta sig, vid en tid när det normalt innebär att man gav upp allt annat för familjelivet. Runtom i bloggosfären är det gott om lovord för den här novellen, men jag lyckas inte fullt ut inse dess storhet - utan att därmed säga att den är dålig.
söndag 13 oktober 2019
274. Montague Rhodes James: Canon Alberic's Scrap-Book
Saint-Bertrand-de-Comminges i sydligaste Frankrike är där det mesta av handlingen i den här novellen utspelar sig. Där finns en stor katedral - man kan rentav säga överdimensionerad - med bland annat en uppstoppad krokodil bland inventarierna. Den finns med i den berättelse som den engelske turisten mr Dennistoun förser novellens anonyme berättare med, men det säger något om historien att en så uppenbar plot device inte används. I stället är det en handskrift, som Dennistoun köper, som spelar huvudrollen.
273. Montague Rhodes James: A Vignette
I den här korta historien är det mest miljö och inte mycket handling. Miljön lär vara författarens barndomshem, en lantlig prästgård, och för att förstärka spöklikheten publicerades den dessutom efter författarens död.
272. Elly Griffiths: De utstötta
Med några månaders mellanrum är det trevligt att ta sig an ännu en ljudbok i serien om rättsarkeologen/-osteologen Ruth Galloway i Norfolk. Det här är nummer sex av hittills elva, så jag har i alla fall ett år kvar innan jag har kommit i kapp och måste vänta på nya böcker.
En stor del av trevnaden beror på att man vill veta hur det går för Ruth och för de andra som man vid det här laget har lärt känna. Varje gång är det någon som får lite större utrymme i intrigen än tidigare, och det är också sympatiskt, tycker jag. Här finns alltså de gamla bekanta poliserna runt Harry Nelson och de gamla bekanta akademikerna runt Ruth. Men den här gången kommer också ett amerikanskt TV-team som ska göra en dokumentär, där Ruth förväntas bidra med sin expertis. Det är precis vad som behövs för att det ska bli lagom annorlunda i förhållande till de tidigare böckerna, men ändå inte oförklarligt avvikande.
Som vanligt sysslar Ruth med något i det förflutna. Just här handlar det om Mor Krok, en änglamakerska på 1800-talet, avrättad för barnamord och demoniserad sedan dess, inte minst på grund av att hon hade förlorat ena handen i en olycka och måst ersätta den med en krok. I nutid handlar det också om barn som dör, och det hade kunnat vara mer outhärdligt än det faktiskt blir. Men det är ändå imponerande hur Ruth uthärdar allt som händer omkring henne i bok efter bok.
lördag 12 oktober 2019
271. Karel Čapek: Ett år med min trädgård
Månadens språk i utmaningen med samma namn är tjeckiska, och det tog jag som förevändning att plocka fram den här klassikern, som kom in i mina hyllor för över tjugo år sedan. Den har sedan förblivit oläst, trots sitt rykte som enormt rolig. Tyvärr lever den inte upp till det, i varje fall inte hos mig. Jag associerar till en annan humorklassiker, som jag inte heller begrep mig på, nämligen Tre män i en båt. På samma sätt som där kommer berättelsen aldrig riktigt loss, utan fastnar i utvikningar och uppräkningar, som väl är humorn, skulle jag gissa. Det kan se ut så här:
och är man inte matt där, så fortsätter det under bilden:
(Tecknaren är förresten Josef Čapek, författarens bror.) Jag trodde också att det här på något sätt var skönlitteratur, men biblioteken verkar överens om att den ska placeras på trädgårdshyllan.
Allt detta gör att jag bedömer det som högst otroligt att jag någonsin tar mig an det tjeckiska original som också har stått oläst ungefär lika länge:
Bakgrunden till det är att jag ungefär vid den tiden tog mig igenom 30 poäng tjeckiska, vad som nu skulle heta 45 högskolepoäng. Det är tyvärr strax under gränsen för vad som behövs för att med behållning kunna läsa originaltext, och när det som här kan förekomma tre sorters blommor på varje rad i en halv sida är inte heller värt det arbete med lexikon som krävs.
fredag 11 oktober 2019
270. Kamratpostens deckargåtor
Deckaren på omslaget får mig att tänka på när seriefiguren Kalle blir den hårdkokte Tracer Bullet. Och om hatt och trenchcoat inte vore nog så får man klichén med fullmånen som delvis skyms av förbiilande moln.
Här ryms trettio gåtor och deras svar. Med två sidor per gåta till sitt förfogande - inklusive en bild - har författarna inte så stort utrymme att lägga ut villospår, utan det går ofta lätt att hitta den detalj som ska leda till lösningen, helt enkelt för att det inte finns så många detaljer att välja på. Men de är välkomponerade utifrån sina förutsättningar, och jag är inte så förvånad över att många av dem är skrivna av Jan-Olof Ekholm eller Kjell E Genberg, båda flitiga författare i genren, och även för vuxna.
På 80-talet, när jag läste Kamratposten, minns jag inte att det fanns deckargåtor i tidningen. Det måste i så fall ha varit högst tillfälliga inslag. Den här boken som samlar dem är från 2001, vilket inte känns så länge sedan, men den ligger faktiskt närmare min Kamratposten-tid än nutid, inser jag. Och i minst ett av fallen har samhällsutvecklingen gjort att gåtans lösning faktiskt är alldeles felaktig idag. Den klarade jag heller inte, men annars lyckades jag faktiskt lösa alla de andra tjugonio.
måndag 7 oktober 2019
269. Povel Ramel: Min galna hage
Den här klassikern i sin genre har jag troligen aldrig förr läst från början till slut. Den är heller inget som gör sig för sträckläsning, utan bäst med några sidor då och då, och det är väl det som har gjort att det har stannat där tidigare. Det är svårt att genrebestämma texterna som ingår, men här finns noveller, kåserier och fingerade instruktionsböcker av ungefär samma sort som hos Falstaff, fakir. Något av tonen framgår av att de medverkande är bland andra den diktande Ewa Sophi Drömmington, lille Huno, hans lärarinna fröken Ulk-Tvärhagen (som undervisar i räknematik), abbotarna Knaggbard Sträng och Eggbert Krönkulle, moster Augotte och - inte minst - tvillingarna Majken och Pojken.
Bäst är det när det inte ska vara så roligt; ett par av novellerna är närmast rysare, och alls inte oävna sådana. En del av det som ska vara roligt hör till det jag tycker minst om, särskilt när det blir för krampaktigt.
söndag 6 oktober 2019
268. Adam Westman: Taberg
För någon månad sedan lät jag mig inspireras till poesilyssning, men också till att låna hem ett par nya diktsamlingar från biblioteket. En läste jag igår.
Här har jag svårare att få ut något av texten. Det är fåordigt, en stor del av de cirka sjuttio sidorna består av ettordsrader, och inte ens särskilt många. Mot slutet närmar det sig ett mer normalt språk, men till interpunktion och versaler når det aldrig. (Ibland undrar jag om det är något experiment där författaren har tagit vart tionde ord ur en faktatext om Taberg, hans uppväxtort.)
Boken är recenserad i de flesta riksmedier, och det kan man inte säga om allt jag läser. Relativt unisont verkar den dessutom hyllas. Men för mig blir det tydligt att det finns en del av litteraturen och den litterära världen som är mig helt främmande, och som jag inte ens förstår hur jag ska dyrka upp.
267. Jan Mårtenson: Djävulens hand
I tidigare böcker jag har ibland tyckt att Jan Mårtenson inte lyckas så väl med att skapa tydliga karaktärer. Med viss förenkling har det ofta handlat om medelålders personer med ganska liknande liv, bakgrund och inte minst uttryckssätt. Men i den här historien är det annorlunda, i positiv bemärkelse. Här finns en estnisk flykting, en holländare med förflutet som fånge i Auschwitz, dennes svenska hustru, en anemisk Stagneliusforskare från Uppsala, dennes livfulla hustru, en viril bilhandlare från Stockholm och en antikhandlare. Den sistnämnde är inte ens den återkommande Johan Homan från Gamla stan, utan en ny bekantskap, alltså en branschkollega till denne, verksam i Göteborg och specialiserad på mynt och medaljer.
Dessutom förekommer en kvinnlig journalist, som bestås ett elakt men roligt nidporträtt, möjligen inte helt fiktivt, tänker jag mig. Intrigen utspelar sig nämligen den här gången på Öland, och journalisten i fråga har råkat på drottningen i en butik i Borgholm, och växlat några ord med majestätet. Med denna utgångspunkt ska hon fabricera en "intervju" att sälja, i första hand till tyska tidningar. Mårtenson själv hade när den här boken kom ut just lämnat sin tjänst som pressombudsman vid hovet, och torde därmed ha haft viss erfarenhet av typen.
Öland är alltså scenen, och den utnyttjas väl. De inblandade bor på Strandtorps gästgiveri (som motsvarar Halltorps dito i verkligheten, tror jag), det görs utflykter till Böda strand, Borgholm, öns sydspets och inte minst Ismanstorps fornborg (som i verkligheten verkar heta Ismantorp utan -s-). Där händer det saker på nätterna, som får inte bara Homan att tro att det är något övernaturligt på färde. Det blir tillfälle att citera både Linnés öländska resa och diverse verk av Stagnelius, bördig från Gärdslösa i närheten, och det sker på ett betydligt mindre krystat sätt än hos Maria Lang.
Det här betyder också att antikaffären på Köpmangatan spelar en underordnad roll i årets intrig. Den sköts i stället av en fru Gren, som tydligen brukar rycka in (och kanske har fått göra det ett tag, för semestern beror för Homans del på en konvalescens efter en ovanligt efterhängsen influensa). Siameskatten Cléo är också med lite mindre än vanligt, men fyller sin funktion som den som pekar på något som är viktigt för Homans slutledning. Allt detta är en välgörande omväxling i en svit böcker som jag var på väg att döma ut som alltför repetitiv. Därmed inte sagt att jag kommer att hålla ut hela vägen, ty i skrivande stund finns det 47 Homanromaner.
lördag 5 oktober 2019
266. Emil Boss: Acceleration
Mycket kan sägas om de yttre formerna för den här boken. Den är som synes i ett originellt format, ungefär en halv pocket hög, och en och en halv pocket bred. Framsidan och baksidan:
innehåller den information som brukar finnas på framsidan. Inuti löper den mesta texten i tre rader, som fortsätter över sidorna, ibland upphör, så det bara är en eller två rader som pågår, och ibland interagerar med varandra. Det här innebär att det inte är givet hur texten ska läsas - man kan läsa varje uppslag klart innan man fortsätter, men man kan också läsa varje rad för sig och fortsätta tills den tar slut, och sedan gå igenom sidorna igen och läsa en ny rad. Först i boken finns ett antal skisser av något som kallas spagettidiagram, som visar hur butiksanställda rör sig i en butikslokal. På slutet finns ett drygt femtiotal korta, ibland mycket korta textbitar som jag uppfattar som prosa. Och före dem finns lite fotografier av anonyma händer och lite sådant.
Innehållet är faktiskt något så klassiskt som arbetarlitteratur, även om det inte är statare utan butiksanställda som står i fokus. Deras situation skildras med stort patos, och det är inte svårt att sympatisera med dem när deras stolar försvinner - det är nyttigt att stå upp, tycker chefen - och det införs en policy för hur man ska le mot kunderna. Mot slutet visar det sig att det handlar om Systembolaget, där Emil Boss själv har jobbat, enligt tillgängliga uppgifter på nätet.